Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

tisdag 30 mars 2010

Kommunikation

Vilken helg...jösses...

Jag ser boendet på Högfjällshotellet som träning inför resan med Finlandsfärjan. Alla var tokfulla. Alla raggade på allt. T.o.m. vid frukostbuffén. Första natten sov vi ovanför nattklubben. Sängarna skakade av basen i musiken. Jo, vi bytte rum så det blev bättre till natten därpå. Men då blev min bästaste bästis magsjuk av hotellets räkmacka och samtalade med toalettstolen i tio timmar. Envägskommunikation.
En hel natt till utan sömn. Vi som bara skulle vila, åka längdskidor och njuta.

Så går det till när lilla jag ska vila upp mig.

Men det finns viktigare saker i livet. Som ett psykologbesök till exempel. Idag.

Vår psykolog hade förutbestämt var vi skulle sitta och i vilken stol. Jag fick en stor, bekväm designerfåtölj och min kära make fick en liten, hård, obekväm väntrumsfåtölj. Märkligt och lite lustigt.

Hon började med att fråga en hel del om mig. Hur min arbetssituation ser ut och hur vi bor och har bott senaste åren. Och hur länge vi varit ihop och varit gifta. Arbetssituationen frågade hon om för att få en bild av hur vi ska hantera vår ekonomi och karriär för barnets skull. Sa hon.
Efter det frågade hon min man samma saker och därefter blev det vääääldigt ingående på hur hans familjesituation ser ut. Exflickvän, mamma, pappa, syskon och relationerna sinsemellan. För att se hur min man hanterar olika pikära situationer inom familjen. Sa hon.
Tja, sen blev det lite goda råd om hur vi ska ta till vara på varandra och till slut en fråga om hur vi ser på äggdonation. Vi svarade att vi ser det som en fantastisk gåva och utvecklade det lite till. Nämnde att vi gått igenom tankeprocessen och ser fram emot att börja med allt nu.
Sen avslutade hon med att säga att hon inte ser något som helst problem med att vi ska bli föräldrar. Bedömda.

Hur kändes det nu då att sitta där? Jo, det var helt ok trots allt. Jag tycker nog att hon var lite väl ingående och förbaskat "på" när det gäller min man. Och jag tycker att det var ett rent "bedömningssamtal" där hon frågade och vi svarade. Visst, det var tvåvägskommunikation och visst, vi pratade "fritt" ibland men inte alls så mycket som jag trodde att vi skulle få göra.
Och det känns inte som att samtalet handlade om vår inställning till äggdonation. Det kändes som att vi blev bedömda inför ett godkännande.
Psykologen avslutade med att säga att hon ser inte att det ska vara "några hinder" och att hon ser oss som mycket lämpliga föräldrar. Det är en bedömning av oss. Men jag tror också att det beror helt på till vilken psykolog man går. Hon bedömde vårt blivande föräldraskap. Vi blev godkända.

Ja, ja, nu är det avklarat och det är i alla fall skönt. Jag passade på att fråga varför det inte görs såna här samtal när det gäller spermiedonation. Hon sa att det beror på vilket land det är. I Danmark gör man t.ex. inte det medan man gör så i Finland. Hon sa själv att hon inte skulle vilja genomföra sådana samtal om det var en ensam kvinna som skulle ta emot spermier. Det skulle kännas som en hård bedömning av henne som mor och det skulle inte kännas bra. Sa hon.
Det kan man tycka vad man vill om och jag tycker nog att hon precis gjort en sådan bedömning av oss som blivande föräldrar. Sen att vi är två personer är inte mindre nedsättande än vad det är för en person. Vi är fortfarande två individer, inte en sammanfogad massa. Men det spelar ingen roll. Jag gillade vår psykolog. Hon var duktig och professionell. Och lite lagom barsk faktiskt. Riktigt härlig dam med mycket karaktär. Sånt gillar jag.

Samtidigt kan jag helt ha missförstått henne så klart och jag struntar egentligen i vilket. Jag vill bara åka till Finland nu. Tjohooo!

Kramas massor i vårsolen!

torsdag 25 mars 2010

Sälen

Ingen feber längre och bihålorna har gett med sig lite. Så jag åker till Sälen och slappar i helgen. Lite längdskidor och långa frukostar.

Ha en fantastisk helg!

kram

onsdag 24 mars 2010

Titti

Det finns goda människor på jorden:

Titti på Rix FM

Tack Titti!!

Halfway

Jo, det här med psykologen... Det finns en del som tycker att jag inte ska "oroa" mig. Och så finns det en del som kommer med riktigt bra input och vill diskutera fenomenet. Och så finns det de som är som jag; känner sig lite tveksamma till det hela.

Jag tackar ödmjukast för input och diskussioner som jag fått mailledes kring fenomenet. Det är inspirerande och intressant att vrida och vinkla saker och ting.
Och jag förstår verkligen det där med tveksamheten. Det känns liksom inte rätt. I mellangärdet. Det som kallas magkänslan.

Men det där med att jag inte ska "oroa" mig... Ni har nog inte förstått vad jag menar. Vilken tur då att jag har en otroligt bra infallsvinkel från en äkta filosof och hennes kille. Jag hoppas att ni förstår dilemmat:

Min filosof har en vän som eventuellt ska åka till Danmark och få spermier donerade till sig. Filosofens kloka man frågade då om den tjejen behöver träffa en psykolog. Det behöver hon inte.

Tänk nu...
Tänk lite till...

Ja, precis. Spermier är könsceller. Ägg är könsceller. Donation i båda fallen.

Nu kanske reglerna ser annorlunda ut i Finland jämfört med Danmark. Vi lever i EU så det borde vara samma regler. Men det är inte det det hela handlar om just nu.

Jag och min man har jobbat i flera år för ett barn. Innan vi vänder oss till sjukvården för ÄD så har vi naturligtvis accepterat det här med att få ägg från någon annan. Vi har också diskuterat det här med hur barnet ska få veta och leva med det. Det är en stor grej att barnet har gener från ytterligare en kvinna.

MEN, tydligen är det inte en lika stor grej att barnet har gener från en pappa som "inte finns". Genom donerade spermier. Och att barnet kommit till via donation även här. Är spermier mindre värda än ägg? Kan barnet hantera det lättare? Inget att prata med en psykolog om. Tydligen.

De frågeställningar som vi ska diskutera med psykologen är fullt applicerbara även vid en spermiedonation. Anser jag. Se själva:

1. Vad väcker det för tankar och känslor att bilda familj med hjälp av utomstående andra part (registrerad donator av könsceller)?
2. Påverkar de donerade könscellerna föräldraskapet eller föräldrarnas anknytning till sitt barn?
3. Hurudana behov har barnet som föds med hjälp av donerade könsceller?
4. Barnets behov av att träffa donatorn?
5. Vid vilken ålder och hur kan man berätta för barnet om dess genetiska ursprung?
6. Hur kan hemlighetshållande av donation påverka familjen? Hur kan det påverka barnet och barnets relation till föräldrarna om donationen oväntat avslöjas då barnet blivit äldre?
7. Hur berättar man om donationen för utomstående?


Så det är inte så att jag oroar mig för mötet med psykologen. Jag har inget emot psykologer. Jag kanske är "politisk" i frågan, men jag hävdar med bestämdhet att det här inte är helt "jämlikt". Det kanske har med var man gör donationer att göra men då är det knas i systemet.

Sen finns det det där med folk som skaffar barn hej vilt utan att förstå eller ta sitt ansvar överhuvudtaget... Till dem kan man bara omformulera frågeställningarna. Frågor som ALLA kvinnor borde fundera över kanske:

1. Vad väcker det för tankar och känslor att bilda familj med hjälp av
- en packad kille på krogen du inte vet namnet på?
- att ljuga om att du äter p-piller?
- din kompis som inte vill kännas vid barnet?
2. Påverkar barnet föräldraskapet eller föräldrarnas anknytning till sitt barn?
3. Hurudana behov har barnet som föds?
4. Barnets behov av att träffa båda sina föräldrar?
5. Vid vilken ålder och hur kan man berätta för barnet om dess genetiska ursprung?
6. Hur kan hemlighetshållande av pappan påverka familjen? Hur kan det påverka barnet och barnets relation till föräldrarna om faderskapet oväntat avslöjas då barnet blivit äldre?
7. Hur berättar man om tillkomsten av barnet för utomstående?


Vad jag menar är att det finns så mycket skruvade människor där ute och många, många, många av deras barn behöver mer attention och hjälp än ett par som slitit i flera år för att få ett efterlängtat och otroligt älskat barn. Och nu ska vi sitta och bolla det med en psykolog i två timmar. Det kan jag gärna göra men jag tycker verkligen att principen är helt rubbad. Dessutom betalar vi 80.000 kronor för det.

Till sist, här är vad jag egentligen vill svara på frågorna. Men så rakt på sak blir det nog inte hos psykologen, hihihii:

1. Vad väcker det för tankar och känslor att bilda familj med hjälp av en tredje part (registrerad donator av könsceller)?
- Ja, eftersom vi inte kan få barn alls annars så är de tankarna ingenting jämfört med att få höra att det är kört att få barn på egen hand. En tredje part är som en god ängel som blivit sänd till oss för att hjälpa till. Och vem vill inte att ens barn ska ha sådan godhet i sina gener?
2. Påverkar de donerade könscellerna föräldraskapet eller föräldrarnas anknytning till sitt barn?
- Ja, det finns det t.o.m. statistik på. Föräldrar som får barn genom ÄD är de bästa och mest kärleksfulla föräldrarna, tillsammans med andra som haft svårt att få barn. Så vi är galet kärleksfulla.
3. Hurudana behov har barnet som föds med hjälp av donerade könsceller?
- Precis som andra barn har det behov av mat, sömn och sjuhelvetes massa kärlek.
4. Barnets behov av att träffa donatorn?
- Ja, det kanske det har men jag kan inte svara på det eftersom barnet inte finns ännu. Har barnet ett sånt behov så ska det självklart tillfredsställas. Vi är ju föräldrar som finns där för barnet oavsett frågeställningar eller vilja hos barnet. Vilken puckad fråga.
5. Vid vilken ålder och hur kan man berätta för barnet om dess genetiska ursprung?
- När alla barn får reda på hur ett barn blir till. Så klart! Det finns ju t.o.m. barnböcker om äggdonation och IVF:er.
6. Hur kan hemlighetshållande av donation påverka familjen? Hur kan det påverka barnet och barnets relation till föräldrarna om donationen oväntat avslöjas då barnet blivit äldre?
- Men jösses, det är klart att det inte ska hemlighållas. Varför skulle vi ljuga om vårt eget barns ursprung. Det här kan jag faktiskt inte ens diskutera. Puckad fråga igen.
7. Hur berättar man om donationen för utomstående?
- Att jag är gravid genom äggdonation. Inte svårare än så.

Så jag oroar mig inte, men möt mig för sjutton halvvägs och håll i alla fall liiite med om att man faktiskt kan ifrågasätta det här med psykologmötet vid ÄD.



KRAM

tisdag 23 mars 2010

Bomull

Åååh, jag har bomull i hela hjärnan känns det som!! Urrrrk!
Och bihålorna dunkar av smärta men jag har inte ens snuva.

Det är sååååååå synd om mig just nu.

30 dagar

Ständigt denna nedräkning. Det är nog det jag kommer att komma ihåg bäst när jag är 92 år och ser tillbaka på livet. Nedräkning. Speciellt när det kommer till IVF:er och ÄD.

Det är för tusan livsfarligt! Jag går runt och längtar framåt i tiden och räknar ner tiden. Inte bra. Risken finns att jag missar nuet. Så det gäller att passa sig så att livet inte rusar förbi mig. Men just nu tänker jag faktiskt börja med att räkna ner. Om 30 dagar, inklusive den här, så är jag och maken i Åbo. Jösses, så spännande! Det är inte långt kvar. 30 dagar av längtan kvar. Sen är vi med i matchen igen.

Dagen till ära så firar jag med att vara sjuk idag. Tokförkyld. Lock för öronen och bomull i hela huvudet. Tjoo...hoo...snörvel...

Kom på att det bara är någon vecka kvar tills vi ska träffa psykologen också. Det ska bli spännande det med! Trots att jag är lite emot det hela så är det nog toppenskönt att få prata med någon som jobbar med sånt här. Det kommer nog att ge oss mer på något sätt.
Lite nervös är jag dock. Min man bokade tiden och berättade att psykologen lät väldigt barsk. Det får mig att känna mig som en skolflicka igen. Som står med bricklunchen i matsalen när den stora "mattanten" kommer fram och barskt säger åt en att genast sätta sig ner och äta upp ALL mat man har på tallriken. Typ.

Äsch, längst där inne så är jag nämligen emot överförmynderi. Inte där den kanske behövs. Mordiska psykopater kanske verkligen BEHÖVER en förmyndare. Men då är det inte överförmynderi.
Det må vara en usel jämförelse men vem som helst får skaffa barn och då känns det lite fel att jag ska behöva gå och prata med en psykolog som vet hur det är. Det känns som överförmynderi trots att jag VET att det kanske inte är så och att syftet förhoppningsvis inte är så. Det gnager lite även om det känns bra att träffa psykologen.
Men det går inte att ta hänsyn till såna känslor nu. Jag får vänta till efter besöket istället. Då vet jag om känslan är befogad eller inte. Fram till dess så väljer jag att se fram emot besöket. Det känns bäst så.


KRAM

söndag 21 mars 2010

Moln

Undrar hur det kommer att kännas när ägget är infört?
Jag tror att jag kommer att gå på små moln. Så kommer det att kännas.

Svenskundervisning

Vad har hänt? Varför kan ingen skilja på hur man använder orden "de" och "dem"?
Sover folk i skolan?

Ja, jag är en liten språkpolis ibland trots att jag själv skriver fel då och då. Men jag anser i princip att man ska göra sitt yttersta för att bevara vår grammatik. Det går nämligen inte att få ett flyt i läsandet om grammatiken är fel. Vi blir helt enkelt sämre på att läsa.

Så läs och lär:

Lärande artikel om "de" och "dem"

Kort sammanställning av grammatik - språkstöd

Och sov inte på lektioner. Ni kan missa något grundläggande.

kram

Stiltje

Det är så lugnt i livet just nu.
Fortfarande så är det otroligt mycket att göra på jobbet men det börjar bli lite mer strukturerat och allt går i tidsföljd. Det gör att det känns lite lugnare.

På vänfronten är det också lugnt och trivsamt. Mina vänner är bra. Jag njuter av deras sällskap. Väldigt trevligt måste jag säga.

Min familj är bra och jag är så glad för allas skull. De lever och har hälsan och verkar må bra.

Min man är fantastisk som vanligt och jag älskar honom mer för varje dag som går. Det är en fantastisk känsla.

Så allt är lugnt och skönt och stillsamt. Det känns lite som lugnet innan stormen men med en behaglig känsla. Inga orosmoln utan ren stiltje. Väldigt, väldigt skönt.

Jag ser fram emot ÄD. För den SKA bara gå vägen. Det känns spännande. Tänk vad vi får vara med om. Vilken grej! Och jag tänker fortsätta att vädra alla min tankar som kommer upp under resans gång. För jag tror inte att jag är ensam om att tänka lite konstiga tankar kring allt det här. Alla som genomgår en ÄD måste ha tankar som snurrar åt alla möjliga håll. Därför vill jag dela med mig av mina så får alla se att det är helt ok att ha "konstiga" tankegångar också. För det får man garanterat i den här processen, hahahaa!

En tanke som slog mig är att när jag får ett ägg av någon annan så är det en annan kvinnas gener jag får att bära på. Tillsammans med min mans gener. Men barnet jag bär på kommer att ha mitt blod i sina ådror. Det innehåller mina gener. Vilken fördel barnet har som får tillgång till tre "världar" i sin utveckling. Härlig tanke. Me like.

Glöm inte att kramas i vårsolen. Det är vackert!

tisdag 16 mars 2010

Äsch

Nu får jag allt ta tillbaka den där parentesen om FL... Jag har precis fått förbaskat bra respons i en tråd. Så jag drar inte alla över en kam på FL.

Hmm, ibland ska man bara vara tyst.

Hemläxa

Nu har nog äggdonationsprocessen börjat för min del. Rent mentalt. Inför besöket hos psykologen så har vi fått papper med frågeställningar som bör diskuteras. Hårda bud.

Här är frågorna:

1. Vad väcker det för tankar och känslor att bilda familj med hjälp av en tredje part (registrerad donator av könsceller)?
2. Påverkar de donerade könscellerna föräldraskapet eller föräldrarnas anknytning till sitt barn?
3. Hurudana behov har barnet som föds med hjälp av donerade könsceller?
4. Barnets behov av att träffa donatorn?
5. Vid vilken ålder och hur kan man berätta för barnet om dess genetiska ursprung?
6. Hur kan hemlighetshållande av donation påverka familjen? Hur kan det påverka barnet och barnets relation till föräldrarna om donationen oväntat avslöjas då barnet blivit äldre?
7. Hur berättar man om donationen för utomstående?

Ja, vad ska man säga? Jag känner mig som en liten tjej som har fått hemläxa. Jag skulle kunna ironisera och skämta kring varje fråga, men det vill jag inte.

Naturligtvis så förstår jag att det här är viktiga frågeställningar och att det är viktigt att jag och min man förstått innebörden av äggdonation. Självklart.
Men nu är det ju så, att ingen av oss är dum i huvudet och vi har redan genomgått flera IVF-försök. Jag kan inte förstå att den som skrev dessa frågor inte kan förstå att det här är tankar som vi redan gått igenom. Hundratals gånger.
Jo, jag förstår att alla människor inte är lika begåvade som vi är (surfa in på FL så får ni bevis på det), men ändå...

Jag tror att jag redan ventilerat alla olika tankar här på bloggen t.ex.. Självklart så väcker en äggdonation en hel massa känslor och tankar och det tar ett tag att samla ihop dem till sunda svar och sunt förnuft. Speciellt beroende på vilket mentalt stadie man är i. I början var allt bara ett förvirrat virrvarr och jag har blandat ihop termer, uttryck och till och med mina egna tankar.
Sen sansade jag mig, funderade mer konkret och kände efter ordentligt. Jag och maken har pratat och diskuterat och läst på. Vi VET och vi KAN.

Att skaffa barn är så otroligt själviskt. Så klart, barnet väljer ju inte att bli till! Vi känner alla oss själva bäst (förhoppningsvis). Frågorna är till för barnets skull. Det förstår jag så väl.
Men allra längst där inne så finns den där igen. Känslan. Den eviga känslan. Återigen så ska vi försvara och förklara vår vilja att ha barn. Förklara att vi förstår innebörden av en äggdonation.

Och allt vi gjorde var att träffas lite, bara liiite, för sent i livet.
Och vi försökte skaffa barn på egen hand lite, bara liiite, för länge.

Nej, jag är inte bitter. Jag blir bara lite berörd. Är det så konstigt?

Men vem har någonsin gillat hemläxor?

måndag 15 mars 2010

Tacksamhet

Tittar på rika, knasiga tanter i Hollywood.
Det måste vara fruktansvärt jobbigt att inte vara jag om man bor i Hollywood.

Vilken tur jag har. Att jag är jag. Och att jag inte bor i Hollywood.

kram

söndag 14 mars 2010

Småknölar

Jag har fått armmuskler!!
"Jaha?", tänker väl ni som läser detta men jag kan förtälja att jag aldrig haft det förut. Mina armar är som sparrisar och jag har faktiskt på allvar oroat mig för att jag en vacker dag inte skulle orka knyta mina skor. Som gammal pensionär i alla fall.
Så jag är förbaskat lycklig över mina små, små, små miniknölar till biceps som har börjat utkristallisera sig på överarmarna.
Jag kanske kan få upp lingonsyltsburken helt själv?! Hehehee....
Nu ska jag äta pasta så att jag orkar med spinningen imorgon. Tjohoo!!

Träna är bra. Bra för allt.

Kram

Melankoli

"Melankolik"... en journalist som säger "melankoliken" i tv.

Hallå!! Det heter MELANKOLI!!

Tänk

Nu har jag läst en tråd på Familjeliv.se om amning.
Jösses, vilken känslig grej! Jag kan faktiskt inte förstå det. Skulle någon lägga sig i hur länge jag ammade skulle jag antingen bli vansinnig eller inte bry mig om det alls. Hur kan folk ha åsikter om andras amning? Det är helt över mitt förstånd.
Amning är något ytterst privat och det har ingen annan med att göra. Det är en grej mellan barnet och mamman. Ingen annan.

Det finns lite andra trådar på Familjeliv också. Bl.a. en där man diskuterar bebisars utseende. Mulliga eller smala. Allvarligt talat, diskutera bebisars tjockhet?!?!! Så dumt.
Om vi vuxna diskuterar sånt så ska vi vara tysta när alla småtjejer börjar bli kroppsfixerade i ung ålder. Det är vi vuxna som påverkar. Även unga tonåringar kan nämligen läsa trådar på Internet. Om nu någon hade missat det.

Tänk, för fan. Tänk.

lördag 13 mars 2010

Uslast

Jag bryr mig verkligen inte om melodifestivalen. Ända tills jag hörde Wahlgrens låt. Det är ju stört omöjligt att inte kommentera den.

Fyra personer. FYYYYRA personer har varit med och skapat Pernilla Wahlgrens låt. Fyra personer!!
Skulle vi vara fyra personer som producerade något så taffligt och uselt i mitt jobb så skulle jag vara rökt i min bransch. Jag skulle få sparken.

Jag spyr. Tantpop när den är som värst.

Om

Vi har inte pratat så mycket om adoption, jag och maken. Det beror nog på att jag inte orkat ställa in mig mentalt på det. Tre misslyckade IVF:er och två läkare som sagt att det här går inte, gör att det är svårt att tänka sig att ÄD inte heller skulle fungera. Det blir för mycket att ta in och bearbeta helt enkelt.

Nu känns det som att vi har lagt IVF:erna bakom oss på något sätt. Nu går vi vidare med nya krafter. Därför kanske det blir lättare att fokusera igen. Adoption känns lite närmare och vi kommer nog att diskutera det mer än vi gjort tidigare.

Tänk om ÄD inte skulle funka... Då blir jag ledsen. Igen. Usch.

kram

fredag 12 mars 2010

Ägg my way

Det är mycket nu....
Jag har bara inte orkat skriva något eftersom ledig tid har gått åt till att träna lite, vila en del och umgås med maken.

Jag jobbar på en stor fabrik. Den har funnits i all evighet och nu ska ungefär hälften av den säljas. En fjärdedel flyttar till ett annat land och ytterligare en fjärdedel flyttar till ytterligare ett land.
Människor har jobbat på fabriken i 30 år. Alla kan inte stanna. Så det är mycket nu. Mycket praktiskt som ska göras och framförallt mycket känslor. Och såna kan man inte bara ignorera för det är viktigt med känslor. Därför är jag lite trött på kvällarna numera. Utmattad och lite smått dränerad.
Jag har faktiskt inte ens tänkt på ägg en endaste gång. Jo, på mitt frukostägg. Löskokt eller hårdkokt. Det är frågan det.

Men idag kom vi på att det inte är så lång tid kvar. Så imorgon ska vi ringa till CvL med lite frågor och på måndag ska vi kontakta en psykolog/terapeut. Sen börjar processen "på riktigt" på något sätt.

PIRR!!! Nu pirrade det till. Som vid kärlekspirr. Nu vaknade jag visst till liv igen!

Så när det blir lite mycket är det lätt att förtränga annat. Då gäller det att komma ihåg att jag står alltid mig själv närmast och det är mig själv jag kommer att dö med. Och då vill jag absolut inte ha glömt bort mig själv när det är mycket! Alla andra goa människor i all ära, men nu får det bli lite mer fokus på mig igen.

Hmmm, det blir nog ett hårdkokt ägg imorgon bitti. Kanske skulle ta och servera det med rysk kaviar till och ett glas skumpa? För att inte glömma bort mig själv...

tisdag 9 mars 2010

Solsken

En klyscha må det vara men åh, vad lite solsken kan göra tillvaron enklare! Jag fullkomligt känner hur D-vitaminerna strömmar in i varenda por på mig. Energi! Äntligen...

Det är så otroligt skönt att slippa IVF:andet. Inte själva möjligheten att försöka skaffa barn, utan allt det där med hormoner, sprutandet och känslan av att man är helt utelämnad. I april börjar allt igen men till dess ska jag njuta allt jag kan. Utan att behöva tänka på allt sånt där.
Under tiden ska jag träna en del och få upp fysiken lite. Törs jag så springer jag en halvmara i höst. Tjohoo! Kul med fokus på något annat. För ett tag i alla fall.
Känner jag att jag inte orkar när det är dags så skippar jag det där med halvmara.

Det är tur att man är människa. Det går alltid att ändra sig.

Kramas i solen. Det värmer mer då!

söndag 7 mars 2010

Viktigt

Så fort jag tänker på vårt kommande ÄD-försök så vill jag åka till Finland på en gång. Inget annat. Åka nuuuuu! Vill jag.
Sen funderar jag på hur det blir när vi berättar för omgivningen om äggdonationen. Om det går vägen vill säga. Jag tror absolut inte att det är så svårt att berätta. Det är inte det jag funderar på. Det som ibland slår mig är att vi inte ska ta för givet att omgivningen reagerar positivt. Bara de knasiga saker jag fått höra angående IVF:en och att det faktum att vi inte har några barn är tillräckligt liksom.
Tänk att vi förmodligen alltid ska få försvara vår vilja att få ha ett barn. Märkligt.

Det finns så många människor därute som faktiskt är olämpliga föräldrar. De som slår sina barn, de som misshandlar barnen psykiskt och de som struntar i sina barn.
Och så finns det såna som vi. Vi som verkligen älskar barn och vill ha ett själva men inte kan få ett bara för att vi träffades sent i livet. Vi kan nog men chansen är mindre än 5%. Och den minskar för varje dag som går. Varför bryr sig folk ens om det? Bry er om dem som inte kan ta hand om de barn de har istället.

Ja, det här med ÄD är en stor sak. Jättestor. För oss, för vår omgivning och för den lilla som vi vill ska komma till världen. Det är så stort, så stort att om någon säger något ont om vår handling eller om någon som har med den att göra, så blir den personen genast utesluten ur våra liv. Så stort och viktigt är det här för oss.

Det är så stort och viktigt att jag ska sätta mig på en slemmig Finlandsfärja! Herregud, vad gör man inte....

Snart är våren här.
KRAM

fredag 5 mars 2010

Kommentarer

Så där, ja! Nu ska det fungera att lägga in kommentarer.

Tack till Lady J!

Kram

torsdag 4 mars 2010

Prima ballerina

Jag har funderat så mycket på en tjej jag känner. Hon fick barn för något år sedan (eller var det kanske två?) och hon är i samma ålder som jag. En fantastiskt söt liten son är det hon fått.
Jag har aldrig tänkt tanken att hon skulle ha kämpat för att få barn. Inte förrän en annan kompis nämnde, så där i förbifarten, att "det är så kul att NNNN fått barn eftersom hon har jobbat på det i så många år".

Helt plötsligt har det slagit mig att hon kanske gått igenom samma sak som jag. Hon och hennes man kanske t.o.m. har genomgått en eller fler äggdonationer. Det har jag ingen aning om.
Om det nu är så, skulle hon ta illa upp av att jag frågade? Om jag också berättade det jag skrivit här, att jag inte tänkt tanken innan? Inte förrän jag själv hamnat i den här situationen.
Om jag förklarade så tror jag inte att hon skulle ta illa upp. Men har hon samma syn på det här som jag? Finns det folk som inte vill prata om det med någon? Inte ens med en som är likasinnad? Jag har inte tänkt så mycket på det förut.
Alla människor är olika och ibland är det omöjligt att gissa sig till hur en människa är innerst inne även om man känner dem väldigt väl. Då är det svårt att närma sig någon. Och jag vill inte klampa in i någons privatliv hur som helst för jag vet hur jobbigt det kan vara.

Det tål att tänkas på. Hur klampar man på snyggt? Speciellt när man gör det för egen vinnings skull. För det är så det är. Jag gör det mest för min skull. För att hitta någon i samma situation som jag, som jag kanske kan bolla lite med och få lite erfarenhetsskildringar av. Det är otroligt själviskt men om hon var jag så skulle jag gärna dela med mig. Det försöker jag att göra redan nu.
Samtidigt så gör jag det delvis för hennes skull också. Det kan vara jätteskönt även för henne att ha någon att bolla med. Trots att hon (om det nu är så som jag tror) är klar med själva ÄD-behandlingen.

Jag hoppas så innerligt att hon tänker lite som jag. För då gör det inte så mycket om jag frågar. Jag tror nog att hon skulle bli lite glad. Kanske...kanske att jag törs fråga. Men då ska jag göra det så snyggt jag bara kan.

Ska det klampas på så ska det inte bara göras på tå, det ska göras vackert också.

onsdag 3 mars 2010

Dammkorn

Ljuset silar in genom alla fönster. Det är så otroligt upplyftande!
Helt plötsligt så ser jag varenda dammkorn i huset och inser att det är underligt att varken jag eller maken har astma. Eller så är det just därför: vi är härdade.

Lite dammkorn är en värdslig sak. T.o.m. en universell sak. Couldn't care less över några dammkorn.
Det enda jag vill åt är ljuset just nu. Det är en ganska härlig känsla när jag inser att det börjar ljusna så smått redan klockan 6 på morgonen. Äntligen!
Ordet "upplyst" får en helt annan innebörd.

Så är det med allt. Det finns dammkorn man inte bryr sig om. Att vara upplyst är så mycket större.

Njut när solens strålar träffar dig. Dammkorn sugs bort, solen består.

Kram

tisdag 2 mars 2010

TV

Slapparkväll...
Mycket på jobbet och det blev en lång dag. Nu ligger jag i soffan och glor på tv. Hjärnan är totalt avstängd. TV kan allt vara riktigt bra ibland.
Antingen bildande eller totalt tanketömmande.

Kram

måndag 1 mars 2010

Utlåtanden

Här har jag gått och trott att det här med ÄD börjar i slutet på april. Hur tänkte jag egentligen? Det är massor som kan börjas med redan nu! AVA har skickat ett brev med information så det är bara att hugga tag i allt.
T.ex. ringa CvL och få ut journalen och blodprovssvar. Det kom med posten idag och det visade sig att vi behöver lite fler tester. TSH för min del och sjukdomar för makens del.
TSH vet jag att jag tog hos min egen gynekolog i juli. Antingen kan vi använda hennes journal eller så får hon remittera oss till fler nya tester. Det hjälper hon nog gärna till med. Samtidigt ska jag fråga om hon kan göra VUL:en så slipper vi åka till AVA för det.
Och goa maken ska testa sig för gulsot och lite annat. En del tester har de tagit på CvL men en del bokstavskombinationer på testpappret förstår vi inte. Maken får ringa till CvL och fråga mer och be om remiss för fler tester på någon vårdcentral här i krokarna.

Mycket att hålla reda på. Allt för att få på papper att vi är friska och krya.

Vid en ÄD ska man även träffa en psykolog eller psykoterapeut för att prata om barnets behov och hur en donation kan påverka familjen och omgivningen. Antingen kan vi träffa en psykolog hos AVA eller så bokar vi en tid med en, inom äggdonation och IVF, erfaren psykolog här i Sverige för att få ett utlåtande på papper. Utlåtandet kan vi sen ta med oss till AVA. Det sparar oss både tid och pengar.

Det här känns jättebra. Vi vet att vi blir världens bästa föräldrar och nu kommer vi att få det på papper också. Moooaaahahaahaaaa!

Tjolahopp från mig!
Kram