Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

fredag 31 december 2010

MMXI

2010 går mot sitt slut. Det blev ett färgrikt år.
Aldrig trodde jag att det skulle bli som det blev.
Hopp, glädje och bottenlös sorg.
Vi har hoppats oss blå och vi har väntat oss gröna.
Vi har gått i ett rosa skimmer av förväntan.
Vi har gråtit i den grå skuggan av ett minus.
Hoppet har återvänt ljust som en gul sol.
Lyckan har lett mot oss med ett varmt rött hjärta.
Och den bottenlösa sorgen har visat sitt svarta djup.
Men det röda hjärtat stannade kvar.
Kärlek.
Trots att året inte blev riktigt så bra som vi trodde så har vi vuxit med varandra.
Vi vet vad vi vill. Vi vet vad vi har. Och vi vet vart vi ska.
2011 kommer inte att ha någon färg. 2011 kommer att glittra.

På tolvslaget ska jag höja mitt glas och skåla för alla som har haft färgrika år.
Jag ska skåla så att det glittrar hos oss alla hela 2011.

GOTT NYTT ÅR!


torsdag 30 december 2010

Holism

Undrar om jag håller på att få mens? Igår var jag verkligen på hugget. Jag blir lätt det när det börjar dra ihop sig. Får se om jag har rätt om någon dag eller så.

Gårdagens diskussioner kring biologiskt och genetiskt och äggdonationer fick mig att bli lite rädd så här i efterhand. Hur ser människor på oss som tar emot ägg egentligen? Spetälska? Det var förvånansvärt många som tycker att det är fel att "mixtra med naturen". Tyvärr. Hur kommer dessa människor att se på barn som kommit till via IVF eller ÄD? Tänk om jag har någon i släkten som tycker så?
Jag vet en ingift (gudskelov) släkting som tycker att det är fel att en man tar en kvinnas efternamn. Hon anser att det är omanligt. Visst har jag skrattat åt hennes ord flera gånger men om hon har såna tankar så kan jag bara tänka mig vad hon tycker om att göra ÄD. Obehagliga tankar.
Tänk om jordens alla fina ÄD-barn ska behöva försvara sig. Ungefär som homosexuella har fått göra jämt. Försvara sin existens. Usch, jag mår dåligt bara av tanken.

Människors illvilja och dumhet kan verkligen få mig att tvivla på mänskligheten. Tänk om alla kunde vidga sina vyer, vara lite mer holistiska i sin inställning till livet och acceptera att de är en del av något vackert. Livet.

Kram

onsdag 29 december 2010

Smällkulten

Jag har ju alltid misstänkt våra nya grannar (de flyttade in på midsommarhelgen) för att vara med i en sekt. Varför gör jag det då? Jo, för att jag bor i förorten och måste ha något att skvallra om, hahahaaa! Nej, seriöst. Det kommer alltid gäng av märkliga människor hem till dem. Speciellt på söndagar.
Jag sitter naturligtvis inte och spionerar på dem (eller huuuuur!) men ett av våra mindre vardagsrumsfönster vetter mot deras framsida och uppfart, så är man i vardagsrummet så har man en bra överblick på vad som händer. På deras mysssstiska uppfart. Ni förstår väl vid det här laget att det inte händer så mycket i mitt liv utöver ÄD just nu? Hahahahaaa!

Nu har jag kommit på vad det är för sekt. Smällsekten. Inom loppet av tio minuter har de smällt två gånger i soplocket, sju gånger i bildörrarna och fem gånger i ytterdörren (ja, jag räknade...pinsamt). Och det är inget ovanligt. Så här håller de på dygnet runt (utom att smälla i bildörrarna på natten då...). De har inte ens åkt iväg med bilen så varför de smäller i bildörrarna vete gudarna. I alla fall deras gudar.

Det känns som en ganska ofarlig sekt så jag låter dem hållas. Men smällande kan vara ganska irriterande. Speciellt tidiga morgnar när man bara vill sova.

När vi får barn ska jag och M skapa en avknoppning av den här sekten. Smällkulten ska den heta. Då ska vi slänga blöjorna en och en och varenda liten skräpbit en och en i soptunnan. Med locksmäll emellan. Detta ska göras nattetid. Tidig morgon ska vi ha en bildörrsmällar-ritual i tio minuter. Dagtid ska vi bara leka med vår fina bebis och dricka te. Och samla på oss blöjor och skräp inför nattritualen.

Snart bara fyra dagar kvar till VUL. Åååh, vad jag längtar! Märks det?

Kram

Biologilektion

Ett bevis på vilka nötter det finns på FL: Biologisk eller inte??

Igår ägnade jag en hel eftermiddag åt att förklara och försvara äggdonation i en tråd på FL. Jag gjorde det så klart inte själv, det var fler som förklarade mer och tydligare och höll ut längre än jag. Jag fattar inte att jag gjorde det för jag vet ju att det finns människor där som bara inte VILL lära sig något eller lyssna på andra. Men nu gjorde jag det i alla fall.
En spin off från den tråden dök upp och det är den jag länkar till ovan. Hur mycket flera av oss äggmottagare OCH donatorer än förklarat det här med genetisk och biologisk så går det liksom inte bara in. En del kanske inte har förmågan att kunna förstå? Jag börjar tro det.
Det gör ta mig faan ont i själen när någon idiot säger att de som är biologiska mammor vid äggdonation borde kallas för "magmammor" med argumentet att det är förvirrande att säga biologisk mamma. Det är så dumt att klockorna stannar. Eller att man adopterar ett ägg. Adoption och graviditet är det en stor skillnad på för de som genomgår det här även om slutresultatet, kärleken till ett barn, är detsamma.

Vad är det som är så svårt att förstå när man får det förklarat för sig?
Biologi är biologi. Att bära en barn i sin mage är biologi. Det går liksom inte att undkomma. Det spelar ingen roll varifrån ägget kommer. Det går inte att kalla det något annat. Det är inget namn, vilket som helst. Det är en term som beskriver ett biologiskt tillstånd. Den används av läkare, av forskare, av alla. Det är så det är. Det är ingen som kommit på det i äggdonationsammanhang.
Genetik är en del av biologin. En äggcell innehåller gener. Eftersom ägget är med och skapar nytt liv så står det, tillsammans med spermierna, för generna i den skapelsen.
Om man tar en sån cell, befruktar det och placerar i en annan livmoder så växer ett barn där precis på samma sätt som vid en vanlig graviditet. Biologi.
MEN, generna kommer från en kvinna som inte är gravid. Hon är alltså inte biologisk mamma fullt ut. För hon bär inte barnet.
Hon som bär barnet har tagit över den huvudsakliga processen mot ett nytt liv. Hon är gravid. Biologiskt gravid. Hon är biologisk mamma. Men generna är inte helt oviktiga i sammanhanget så hon som bidragit med en cell, med gener, är genetisk mamma. Efter det är hon inte längre med i graviditeten och biologin slutar för hennes del redan när cellen plockas ur från hennes kropp. Hon är en del av biologin, men hon är inte biologin fullt ut.
Termerna biologisk mamma och genetisk mamma är inget som man hittat på för att få ett "namn" på mammorna. Det är alltså ren och skär fysiologi och medicin. Att ge bort en cell gör ingen till biologisk mamma fullt ut. Att ta emot en cell som blivit befruktad och genomgå en graviditet är inte att vara genetisk mamma. Men hon är likväl den biologiska mamman eftersom hon genomgått en hel graviditet och står för epigenetiken, en annan del av biologin. Men det har jag redan pratat om förut.

Att det ska vara så svårt...


Kram

Rea

Idag ska jag ut och sålla i resterna av det som var mellandagsrean. Det enda jag vill ha är en kavaj som jag kan se lagom snoffsig och avslappnad ut i på jobbet.
Jag ogillar verkligen att köpa kavajer. Dels för att jag tycker att de är ganska fula men de är ju ack så praktiska. Bara att ha en top och sen en kavaj över så ser man klädd ut liksom. Eftersom jag bara har kavaj på jobbet så känns det så otroligt tråkigt att lägga pengar på något sånt. Ungefär lika kul som att köpa en dammsugare.
Ja, ja, kavaj ska det i alla fall bli.

kram

tisdag 28 december 2010

Framåt

Att Bob Edwards fick Nobelpriset har ju uppenbarligen fått folk att vakna till liv kring det här med IVF/ÄD. Det är jättekul tycker jag! Och samtidigt inser man hur lite allmänheten vet om det här. Det vet lika lite som jag visste innan vi började med våra behandlingar.
Ååh, vad jag önskar att Vårdguiden kunde göra en hel "avdelning" (inte bara ett uppslag) kring IVF och ÄD, biologi och genetik, rättigheter och skyldigheter, lagar och internationell syn på det här. Då skulle jag bli glad för då slapp vi mottagare förklara och försvara det här vareviga gång det kommer på tal. Vore inte det en bra idé?

Nu är det nästan (imorgon bitti) bara fem dagar kvar till VUL och gynbesöket. Som jag längtar. Och imorgon ska jag äntligen släpa mig iväg till gymet. Jag trivs i nuet (det gör jag alltid även om jag är lite otålig av mig, heheee...) men ser framåt igen. Det känns bra. Avslappnat och bra.


Godnattkramar till alla snälla människor därute

Förgänglighet

En riktigt bra sak som kommit med magsjukan är att jag inte druckit något kaffe. Jag är avvänjd. Nu är det bara att fortsätta så. Inget mer koffein. Det blir nog galet svårt, jag som älskar kaffe. Det måste nog bli allt eller inget för börjar jag med kaffe igen, ja då kommer jag att dricka en hel del kaffe faktiskt. Jag känner mig själv. Får se hur det går...

Jag har också kikat på en dokumentär som heter "Världens äldsta förstföderskor". Den handlar om kvinnor som är gamla när de får sina första barn. Och med gamla menas 58, 64 och 70 år. Det ni!
Intressant att man i övriga Europa har åldersgränser kring 45 och 50 år för IVF/ÄD medan man i Sverige har 38 år (i de flesta landsting).
Men hur som, så vill jag inte vara alltför gammal när jag får barn, mest med tanke på min egen hälsa. Det är trots allt väldigt riskfyllt att vara gravid när man är 60 år. Man kan dö. Barnet också. Någon annan anledning hittar jag inte om jag rannsakar mina tankar ordentligt.

När jag var 16 år hade min kompis en pappa som var pensionär. Han var 66 år. Ingen brydde sig. Visst tyckte vi att han var gammal eftersom han var pensionär men svårare än så var det inte. Mamman var 63 år.
Min bästa kompis är 40 år och hennes pappa är 85 år. Mamman är 77 år.
En annan kompis är 39 år och hennes pappa är 84 år och mamman är 82 år.
Och så där kan jag fortsätta. Jag känner måååånga som har föräldrar som var "gamla" när de fick barn och det har inte gått någon nöd på någon av de barnen. Snarare tvärtom.

Förut kunde jag nog tycka att det här med åldern var en viktig grej men jag tycker inte det längre. Jag har ändrat mig. Jag bryr mig inte om ålder alls. Jag bryr mig om barnen. De ska ha en trygg uppväxt och få mycket kärlek. Det är viktigast. Och viktigast är att de individer som skaffar barn gör ett eget, aktivt val och kan leva upp till det. Jag har inte med deras familjeplanering att göra helt enkelt. Jag bryr mig inte, utan är enbart glad om någon som drömt länge lyckas. Oavsett ålder.

Sen vi började med våra försök att få barn har så mycket ändrats i våra liv. Framförallt har vi förändrats. Jag och M. Men jag kan inte prata för honom så jag pratar för mig. Jag har ändrats. Jag har fått en större förståelse för att människor kämpar på olika sätt därute. Min empati har blivit mer kännbar hos mig själv. Jag har fått ändra på en del förutfattade meningar jag haft. Jag är lugnare som person numer och trivs bättre med mig själv. Jag har ändrat inställning till min omvärld och tar inte små saker på så dödligt allvar längre. Och jag gillar mina förändringar.

Vad vet jag om en 50-årings kamp om att få barn? Hur hon eller han är som person? De har nog genomgått många förändringar de med och de är säkert fantastiska föräldrar. Jag kan inte döma deras val. Det går inte. Förut kanske, men inte längre. Jag har ändrat mig, precis som de.

Det är det som är det bästa med att vara människa. Man är förgänglig. Man kan ändra sig.


Kram

måndag 27 december 2010

25 juli 1978

Vill så här på kvällskvisten bara tipsa om Vetenskapens världs program om Nobelpristagarna 2010. Om ni "spolar fram" till tiden 28:10 så kommer ni fram till avsnittet där det börjar att handla om Robert Edwards och priset i medicin (innan handlar det om priset i fysik för den som är intresserad):

Vetenskapens Värld - Nobel 2010

Fan, jag får rysningar! Det är sååå häftigt!


KRAM

Besatt

Livet har kommit tillbaka till mig. M ligger fortfarande och mår lite halvdåligt men han är nog helt återställd imorgon igen. Jag har ju semester så jag ska fortsätta av att vara ledig lite till. Så skönt! Och det är bara en vecka kvar till VUL.
Hjärnan har börjat snurra med ÄD-tankar igen. Det är nog både på gott och ont. Ibland får jag en känsla av att det är lätt att bli besatt av viljan att få barn. Det vill jag inte bli för jag tror att livet smiter förbi mig då. Det vore trist.
Men å andra sidan så vill väl alla som försöker att få barn även vara engagerade i den processen. Så det vill även jag. Trots att det inte är via den vanliga vägen.
Tänk om alla som fick barn på vanligt vis var lika engagerade och kämpade lika mycket som vi in vitro-föräldrar. Vad älskade alla barn skulle vara då! Och vad roligt det skulle vara att höra folks tankar då. ALLA skulle BARA tänka på sex och ägglossningar och spermier HELA dagarna. Hahahahaaa! Vilka roliga samtal det skulle bli mellan människor. Tror jag.

Näe, jag ska bara vara lite lagom besatt tror jag. Så där trevligt besatt.

kram

söndag 26 december 2010

VUL-tankar

Fy, hur däckad kan man bli? Fingrarna vill inte skriva vad hjärnan tänker och tvärtom. Typ. Jag går runt i dvala. Eller "går runt" är lite fel att säga. Jag ligger i dvala. På soffan. Och sover och ser på tv. Och sover igen. Och igen. Och igen.
Det är bara 8 dagar kvar till VUL. Tiden går fortare när man sover bort hela dagar. Ett litet tips för de som är otåliga som jag. Sov bort tiden.

Åh, vad jag hoppas att allt ser ok ut på VUL:et. Jag vet att alla "rekommenderar" att man ska vänta med att bli gravid efter ett missfall. Men ingenstans har jag hittat varför man inte får bli det. Jag vet många som har blivit gravida just efter missfall och de har bara friska, goa ungar och mår toppen själva.
Det enda folk säger är att kroppen "behöver" det och att det är en mental bit som ska övervinnas. Jag säger att om allt ser bra ut och jag mår finemang så får jag bli gravid om jag vill. Det säger även Miscarriage Association i UK. Om man nu inte har någon sjukdom eller flera upprepade missfall t.ex. men det har ju inte jag. Ännu i alla fall.
Den mentala biten känns inte alltför övervägande. Visst är det tungt, speciellt när det händer men längst innerst inne så har jag varit förberedd på att det kan ske ändå. Och med IVF och ÄD så tar jag inget för givet längre. Allra minst att få ett barn. Så det känns som att jag kommit över det faktiskt.
Om min kropp också mår bra och min livmoder ser bra ut så ser jag ingen som helst anledning till att vänta. Jag är 41. Min livmoder saggar ihop för varje månad som går och väntar jag kan jag garantera att den "mentala biten" blir bra mycket jobbigare...

Nej, för tusan, nu längtar jag till nästa försök! Hoppas, hoppas, hoppas att allt går vägen! Jag vill, jag kan, jag törs!

Kram på er

Skitjul

Julen gick över väldigt fort för min del. På julafton var varken jag eller M hungriga. Och efter julmiddagen hade vi ont i magen båda två. Sen small det till. Vinterkräksjuka utan dess like. Vi som aldrig brukar få den... Men nu ligger vi här helt utslagna. En riktig skitjul har vi haft.

Det bränner till i nedermagen då och då. Inte så att det gör ont men det pirrar till liksom. Varmt. Jag undrar om det har med missfallet att göra? Det kommer fortfarande lite, lite, liiite brunt ibland på pappret. Jag vet inte om jag ska vara orolig. Men det lär väl gyn berätta när jag är där den 4:e.

Dags att sova lite till...

Kram

torsdag 23 december 2010

GOD JUL

Tjohooo! En "ÄD-bekant" har fått plus (igår)! Grattis till Tabasco! Fasiken, vad kul. Jag blir så glad varje gång en ÄD:are får plus. Ofta ligger det ju flera år av kämpande bakom så det är omöjligt att inte bli glad. :o) Vilken julklapp att få!

Idag kommer svärmor och jag ska göra Janssons. Det sistnämnda är jag nog inte ensam om just idag, hahahaa! Och så kommer bästisen med familj över. Full rulle!
Nu börjar julen för mig så därför tar jag några dagars paus från bloggandet. Jag gissar dock att jag dyker upp här igen på annandagen, d.v.s. den 26:e igen.

Så idag önskar jag alla en riktigt magisk och härlig jul. Kramas!

GOD JUL!

onsdag 22 december 2010

Kräksjuka

Dagen börjar bra. Jag har fått sova lite längre än vanligt, M pussade hej då och lagom till frukosten ringde bästaste bästisen.
-"Vad lääänge sedan vi hördes!", utbrast hon.
-"Ja, men varje gång jag ringer dig så säger du alltid att du ska ringa tillbaka men det gör du ju inte..."
-"Jag vet, jag är en jävla sopa."
-"Jag vet, en sopa är du."
Sen skrattar vi och hon berättar att de haft vinterkräksjukan sedan i torsdags. Hon, maken, deras 1,5-åring men INTE den glada och aktiva 4-åringen. Hennes man stod och höll lilltjejen i handen. Hon var helt nerspydd hela hon och då spyr han också. Sen höll de på så hela helgen. Galet. Och 4-åringen ville bara gå ut och leka.
När alla friskade på sig så fortsatte dock hennes man att vara sjuk. Som bästisen uttryckte det:
-"Fatta, till slut har man hört det där kräkandet så mycket att man blir irriterad. Typ, nu får du faan ge dig. Sluta kräkas."
Hahahahaaaa! Hon är brutalt rolig ibland.

Idag är det -23 grader här. Jag tänkte få upp värmen lite genom att åka till IKEA och frottera mig bland barnvagnar, snor, julpanik och bråkande par. Kul, va?!

KRAM

tisdag 21 december 2010

Kvinnofälla

Två stora intressen jag har förutom att läsa Dagens Industri och DN, är att surfa på husannonser (Fina M brukar säga att jag porrsurfar när jag gör det, men det är ju såååå kul!) och att surfa på platsannonser. Det sistnämnda har jag inte gjort på väldigt länge. Så alldeles nyss körde jag en räd på Internet och Guuuuud, vad med roliga jobb det finns! Jag vill byta på stört! I och för sig har jag ett jättekul jobb och jag har så bra relationer med de jag jobbar med att det vore dumt att äventyra något sånt. Men ändå... Jag hittade två toppenjobb bara 5 minuters bilväg hemifrån. Vilken lyx det vore. Att kunna cykla till jobbet. Det är inte helt vanligt i Stockholm om man inte bor i stan och också jobbar i stan. Men nu bor jag i förorten.
Så slår det mig att det kanske inte är så bra att byta jobb och bli gravid samtidigt. Även om jag inte gillar att erkänna det så innebär det trots allt vissa risker. Då menar jag inte bara att det kan vara jobbigt att vara på nytt jobb och misslyckas med ÄD (t.ex. missfall som sist...) utan ur ett samhällsperspektiv. Det är inte helt ovanligt att tjejer som får nytt jobb och sen blir gravida på en gång hamnar i en knivig sits. Jo, jag är emot att det ska vara så men jag konstaterar faktum och jag vill inte själv hamna i en sån sits. För efter åratal av kamp om att få en liten bebis så är det sista jag vill att få uppleva lyckan och så börja en annan kamp om rätten till ett arbete jag eventuellt skulle ha.
Så jag får, om än motvilligt, sälla mig till kvinnofällan-statistiken och missar chansen att höja min lön (som man nästintill alltid gör när man byter jobb).
Jag söker inte nytt jobb just nu. Jag fokuserar på att bli gravid istället.

KRAM

Grantankar



Jag är ingen stjärna på det här med julgranar men jag kommer ihåg att det var en "debatt" huruvida man skulle ha en Kungsgran eller inte. Jag kommer inte ihåg varför folk diskuterade något så trivialt (förmodligen en stockholmsgrej) men jag lärde mig att Kungsgranar inte luktar. Vad är det då för mening med gran? Jag vill att de ska lukta! Hur som helst, nu råkar vi ha en Kungsgran (enligt M) hemma och den luktar gran.
Så vad ska jag nu tro? Att det jag lärt mig var en ren lögn eller att någon har sprayat julgransdoft på hela granen? Vilket som så är jag ju lurad! Usch, vad trist...

kram

Guck

Nyss hemkommen från ett frukostseminarium som var överraskande bra. Jag ville inte alls gå dit imorse. Bara ligga kvar i sängen och sova. Men nu är jag glad att jag gick dit. Och så fick jag gratis frukost också.

Igår kom det lite brunt. Jag funderar på vad det beror på och drog slutsatsen att det nog bara är lite gammalt blod från läkningsprocessen.
Herregud, sedan vi började med allt det här så tror jag inte att jag gått på toaletten många gånger utan att analysera utfallet. Det gjorde jag inte direkt förr... Så är det något man blir av alla IVF:er och ÄD-försök så är det härdad. Härdad mot kroppsliga vätskor och annat. Och att slänga sig upp i en gynstol är som att borsta tänderna. I sömnen.
T.o.m. fina M är helt härdad numer. För jag delar med mig hej vilt och berättar och beskriver. Jag vill ju inte vara ensam om alla konstigheter som händer och så tror jag bara att det är bra att M får vara en del av allt, inte bara den "manliga" delen. Jag tror att vi förstår varandra bättre och han är inte rädd för att fråga heller. För jag kan misstänka att det kan kännas lite ensamt för en kille (eller tjej för den delen) att inte vara med "hela vägen".
Själv skulle jag i alla fall känna mig lite utanför om det var tvärtom. Om min partner satt och pratade med läkaren om saker jag inte har en aning om så skulle jag känna mig utanför i den process som ska leda till mitt eget barn. Och det vill jag ju inte. Därför delar jag med mig av allt till M. Det känns bäst för mig och han är nog tacksam för det. Men första gången jag tvingade in honom att titta på Progesteron som låg och flöt i toan så tyckte han att jag var helt dum i huvudet, hahahhaaa! Men jag tyckte att det såg äckligt ut (ok, idag inser jag att det inte är ett dugg äckligt om man jämför med annat jag fått se fram till dags datum...) och ville prata om det och då funkade det ju inte om han inte visste vad jag pratade om. Ok, man ska nog inte tvinga sin man till saker men så här i efterhand är det roligt och vi pratar faktiskt om allt kring behandlingen, även det guckiga, efter det.

Fina, underbara M som jag pratar guck med. Det slår vardagsromantik med hästlängder!


Kramar till alla

måndag 20 december 2010

Redo

Allt är klart utom köttbullarna och skinkan.
Kylen är fylld.
Huset är städat.
Blommorna har fått en uppfräschning.
Sladdlisten som legat har äntligen kommit på plats.
Apelsiner med nejlikor är upphängda överallt.
Granen är klädd.
Ischokladen står i julburkar på bordet.
Clementiner i överflöd.
Glöggen står och väntar på att få bli värmd.
Lussebullarna ligger i frysen.
Pepparkakorna väntar i skåpet.
Paketen ligger under granen.

Vad sa jag? Att glöggen väntar på att bli värmd? Skäms på mig. Den ska genast värmas och jag ska ta ett glas glögg och inandas julatmosfären. Tomten struntar jag i. Det är JULEN jag vill åt. I väntan på FET...

KRAM

Julfläsk

Ok, nu blir det gnäll så sluta läs om du vill.

Det är så jääääävla tråkigt att städa!

Så. Det var det.

Jag har skottat till vansinne (det ser jag som gratis träning), det är en hög med tvätt kvar som ska tas om hand och så ska jag köpa lite småkrams som jag glömde att handla igår.

Sen ska jag ut och promenera innan det blir mörkt. Måste röra på julfläsket som kom särdeles tidigt i år...

kram

En sak i taget

Det börjar ljusna så bäst att jag sätter fart. Här ska julstädas hela dan. Eller... jag vet inte om jag kan kalla det julstäda. Det är nog snarare en nödvändig reningsritual eftersom vi inte städat på alldeles för länge nu. Även om dammråttorna biter mig och M i hälarna när vi passerar dem så kanske vi ska försona resten av familjen det.

Nästa år önskar jag att jag får krångla runt i julstöket med en bebis på armen. Vore jag religiös så skulle jag be gud/gudarna om det. Nu är jag inte religiös så jag ber universum, jorden, stjärnorna och min egna kropp att snälla, snälla, snälla, hjälp mig att införliva min önskan. Tack.

Så här är kampen om barn för mig. Det är inte bara själva behandlingen och upp- och nergångarna kring den som gäller. Det är tankarna däremellan också.
Jag vet att jag inte är ensam om mina tankar för jag tror att det är så otroligt vanligt att göra som jag gör.
Ofta när jag gör något så tänker jag att "om ett år kanske jag gör det här med en bebis i mitt liv". Eller om M och jag gör något så tänker jag att "om ett år så behöver vi kanske göra si och så istället för då kanske finns det en bebis med i vårt liv". Det är inget jag planerar att gå och tänka utan de tankarna dyker upp ibland. Bara så där.
I de stunderna när tanken far iväg, så kan jag antingen bli otroligt förväntansfull eller så skär det till i hjärtat på mig. Händer det på jobbet så gäller det att slå bort tanken fort, fort. För kommer det en tår i ögat så vill man inte att den ska växa. Oftast kommer det tårar när jag knaprar hormoner. När jag är "vanlig" så blir jag mest förväntansfull. Tårarna kommer inte als lika lätt då.
Just nu medan vi går och väntar på nästa försök så är jag bara förväntansfull men jag kan verkligen förstå de som inte orkar vara det. Efter många års kamp så gissar jag att det blir svårare och svårare att vara förväntansfull lika ofta eller lika mycket. Då tror jag att oron tar över istället. Jag tror i alla fall att den kommer att göra det för min del. Kanske kommer jag inte ens att fälla fler tårar av sorgsenhet utan snarare av oro och rädsla.

Men det vill jag inte tänka på just nu. En sak i taget. Jag börjar med städningen.

Kram på er

söndag 19 december 2010

Bra

Jag har det så bra.
Gårdagskvällen blev så otroligt trevlig. Och det blev som jag sa, mest prat om min vän och hennes liv, men det gjorde verkligen ingenting. Det var bara trevligt att sitta och småmysa på KB med ett glas rödvin och pecorino-ost. Efter ett tag gick vi vidare till Strand Restaurant & Lounge. Där åt vi några förrätter och pladdrade vidare. Skön kväll.

Idag har jag och M gjort alla inköp som bör göras såhär i juletid. Vi har köpt julgran, alla julklappar och all julmat. Och så har vi klätt granen. Förra året lyckades M komma hem med en "Kalle Anka-gran". Den var löjligt perfekt. I år så ser den lite lustig ut. Jättebred nertill och spinkig upptill. En riktig bred-rövad tant! Hahahaa! Men nu står den här och är påklädd i alla fall. Så nu får julen komma.



Jag tänker en del på nästa försök, vår kommande FET. Ibland tänker jag att efter missfallet så kanske det har hänt något där inne i livmodern. Något som har blivit förstört så det är svårare nu. Självklart försöker jag att inte tänka så, men ibland går det inte att låta bli. Den 4:e januari får jag svar. Då är det VUL. Min gynekolog lade in en extratid på morgonen för min skull. Hon vet att jag vill komma igång med FET så fort jag får och kan. Hon är fantastisk.
15 dagar kvar. Jag längtar dit så jag börjar med en nedräkning. Kan inte låta bli.
Om allt ser ok ut då ska jag nog be om Primolut och styra upp mensen lite så att den kommer i slutet på januari eller början på februari. Då borde vi ha FET runt mitten av februari om jag räknat hyfsat rätt. Tänk att få har FET på Alla hjärtans dag! Det kan ju bara inte gå fel, hihii.

Allt känns trots allt, väldigt, väldigt bra. Nu ska jag krama på M.

Glöm inte att kramas där ute!

lördag 18 december 2010

Bubbeltips

Kom på att jag måste dela med mig av bra (tycker jag själv, hahahaa!) bubbeltips så här inför helgerna.

Prosecco la Robinia (nr 7486) - Perfekt som välkomstdrink! 79 degos på bolaget. Variant: Lägg en sockerbit i botten av ett skumpaglas, skvätt ner den med några droppar Angostura och fyll på med proseccon så får du en kanongod välkomst-cocktail.




André Clouet
(nr 7686) - Perfekt skumpa för tolvslaget när man ofta inte har något tilltugg. Funkar självklart även med tilltugg och är god till skaldjur. Och så är den förhållandevis billig. Man får mycket champagne för pengarna: 259 pengar.



Nu ska jag strax in till storstan och träffa en kompis. Ha en bra kväll allihop!

Kram

Skojigt par

Skulle inte de här två vara ett underbart par så säg?

Tiotusen

10.000 besökare sedan jag installerade räknaren! Wow... Det är ju tokkul!
Ska fira med en extra lussebulle!



Tiotusen kramar till alla!

Slappardag

En slapp dag blir det idag. M spelar X-box (han är nog lite småtrött från gårdagens julkalas, ändå...) och jag har kört lillebror med sambo till Arlanda.
Min tanke var att jag skulle köpa lite julklappar idag men bara tanken på att trängas med hutlöst mycket folk och B-terrorister (han som gick i luften på stora shoppinggatan i Stockholm lyckades med konststycket att spränga en bil, förstöra ett stuprör, spräcka ett skyltfönster och sjabbla bort sitt eget liv. Snacka om kass terrorist! Jag kan inte ens ta honom på allvar faktiskt.) får mig att vilja stanna hemma och slappa istället.

Jag ska in till stan lite senare för att träffa en gammal barndomskompis. Hon har ingen aning om vad vi håller på med och jag ska inte berätta något för henne heller. Hon är alldeles för intensiv och kommer att lägga sig i mer än att stötta så hon får snällt fortsätta att leva i ovisshet. Men det ska bli kul att ses eftersom vi inte gör det så ofta numer. Mest för att hon är så uppfylld av sig själv faktiskt. Och i det här fallet så är ju det bara bra för då slipper jag glida undan med ursäkter för att inte ses. Så att vi kan hålla på med våra behandlingar med en nyfiken näsa mindre. Heheheee....

Kram på er!

fredag 17 december 2010

Bad

Idag är det M's tur att svira runt lite. Han har julkalas med jobbet så jag ska ta det där efterlängtade badet ikväll. Yes! Som jag har längtat efter det. Med en bra tidning i handen också.

Man får inte glömma bort sig själv i allt det här. Ett bad råder bot på det mesta och påminner mig om det goda i livet.

Kramas där ute!

Prat

Jag har klivit in i ett enormt lugn. Det känns som om jag vet vad som är viktigt här i livet. Skön känsla.

Igår var jag på julmingel på jobbet. Efteråt gick jag och två tjejer till, till en närliggande bar. Där satt vi och pratade jobb och gled sen in på privatlivet. Ingen av oss har barn och äntligen ventilerade vi det alla tre. Vi är enade om att folk lägger sig i ens liv alldeles för mycket. Är man singel eller inte har barn när man är 40 så tror sig folk ha rätten att ifrågasätta det på något sätt. Märkligt.
Men det var så oroligt skönt att umgås med likasinnade. Och kunna prata om det helt utan att behöva förklara hur man menar eller känner. För de andra två vet. Det var en av de mest givande samtal jag haft på väldigt länge. Vilka kollegor jag har! Wow!

Innan julminglet gick jag och en av de två tjejerna och tog ett glas vin. Jag har inte berättat om henne tidigare här på bloggen men nu gör jag det ändå. Hon har också gjort behandlingar för att bli gravid men lyckades aldrig. Hon valde att inte försöka mer utan leva utan ett barn. Jag har berättat för henne om våra behandlingar. Anledningen till att jag gjorde det är att jag trodde att hon kanske gjort det hon med. Och det stämde ju.
Hon är en helt fantastisk tjej som jag verkligen gillar. Hon är så öppen, ärlig och klok. Hon är inte ett dugg bitter på att hon inte har barn. Hon lever ett utmärkt och otroligt kärleksfullt liv. Det är en fröjd att se henne och hennes man. Deras liv är avundsvärt, så fint har de det! Så att leva utan barn kan faktiskt vara något alldeles särskilt vackert och eftersträvansvärt också.
Framförallt är hon ett fantastiskt stöd. Hon frågar och resonerar. Hur bra som helst!
Det är verkligen skönt att få vädra lite ÄD-tankar med henne då och då. Det händer inte ofta men det gör inget. Igår var ett sånt tillfälle. Jag blir glad av att umgås med henne!

Det var en bra kväll igår.

torsdag 16 december 2010

Komplett

Nu har gyn ringt tillbaka och meddelat att, jodå, Hcg-värdet är så lågt att det ses som ett komplett missfall. Tråkigt men sant, tillade han.
"Komplett"? Vilket lustigt ord i det här sammanhanget. Det ordet ser jag som något relaterat till helt och fullständigt. Eller "komplett galen" i och för sig.... Äsch, det lät konstigt när han sa det i alla fall.
Hur som helst, nu har jag fått komplett visdom i ärendet och kan släppa det helt.
Nu är det januari och mens som gäller.

Kram

VUL-dags igen

Jäss! VUL bokat den 4/1. Är allt ok då så är det bara att köra igen.
Åååh, äntligen!

Kram

Topp

Jag känner mig så galet normal. Det känns fantastiskt! Inga hormonutspel eller depp. Bara helt vanliga jag. Lycka!
Igår drack jag vin. På lördag ska jag ut på stan med en kompis. På söndag är det middag med vänner på stan igen och sen ska jag bara njuta av att vara ledig och umgås med familj och fler vänner. Sååååå skönt!
Det är så otroligt mycket lättare rent mentalt att vara social när jag inte håller på med en behandling. Jag slappnar av lättare och är inte påverkad av hormoner. Det underlättar, hahaha!

Just nu känns det också som att januari närmar sig fort. Med semester i två veckor kommer tiden att flyga fram. Men just nu segar den på lite.... Sitter och väntar på att de ska ringa med en analys av mina provsvar. Inte så mycket att analysera men ändå. Jag vill ha svar.
Och så ska jag försöka att nå min gyn och boka en tid i början på januari. Hon är svår att nå den lilla rackaren! Verkar vara populär minsann eftersom det är upptaget konstant när jag ringer.

Närmast ska jag väl fördriva tiden med att jobba lite också, hehee...

Kram

onsdag 15 december 2010

Varför undra?

Ja, varför undra?
Sagt och gjort, jag tog gravtestet i handen och tågade in på toan. Ett stort minus. Puh! Skönt! Men sen... en skugga till ett plus. Mycket, mycket svagt. "Gah! Jag som har slutat med alla tabletter och vaggisar!" var min första tanke.
Sen klev förnuftet in. Så klart att det kan ge ett visst utslag. Jag har ju trots allt varit gravid nyligen. Inga konstigheter. Men testet avgjorde mitt val om Hcg-test så nu har jag precis kommit hem från sjukan efter att ha lämnat blodprov. I eftermiddag kan jag nog ringa och tjata till mig en analys av läkaren.

Bara för att förtydliga: hemmatestet var så svagt att jag faktiskt inte tror att jag är det minsta gravid. Jag vill bara få ett utlåtande från läkaren och hoppas på att allt är ok. Hade inte den där konstiga gynekologen varit som hon varit hade jag aldrig haft ett endaste tvivel och inte ens tagit fler tester. Så det är skönt att dubbelkolla för att få lite sinnesro helt enkelt.

Kram på er

Det var ju två...

Kaffe, pepparkaka och dator. Jobbar hemifrån idag eftersom vi har en rörmokare på besök. Vattenburen golvvärme som inte fungerar... Det gör mig nervös och jag ser framför mig hur vi får riva upp hela golvet, ansöka om ROT-avdrag och bli utfattiga på en totalrenovering.
Jag målar f-n på väggen redan, alltså. Rörmokaren hävdar dock med bestämdhet att det bara är att byta ut en termostat på huvudenheten. Hmmm, jag får väl tro på honom då...

Nu kommer vardagen att vara just vardag. Ända fram till nästa mens.
Men jag grämer mig lite över att min mens är så oregelbunden, en effekt av förklimakteriet, och funderar på om jag ska be AVA om en Primolutkur så att den kommer igång i januari.
Kanske säger de att det inte är en bra idé direkt efter ett missfall, men jag vill ju få min mens så att vi kan starta med hormonbehandlingen igen.
Jag överväger dock att vänta till VUL, som jag ska boka idag, hos gyn först och se att allt ser ok ut, och sen ta ett samtal med AVA om Primolut. Gissar att de inte vill säga ok om inte min gyn först bekräftar att jag är hel och "fit for fight" igen.

Alldeles nyss funderade jag på det här med två embryon. Om båda satte sig, kan man ju få ett missfall på bara den ena och den andra fortsätter att växa. Jag menar, jag hade såna enorma smärtor och gynekologen sa att inget syntes. MEN, samma dag, nu blir det läbbiga detaljer, kom det ut en ganska stor (lång som ett lillfinger, smal som ett halvt lillfinger), ljus, nästan hudfärgad grej som var ganska fast. Alltså inget slem. Och så en blodklump i ena änden. Efter det forsade det blod. Jag förstår nog vad det var och det var ingen rolig syn, men så var det. Vad jag vill komma till är att gyn inte såg denna "klump" på VUL. Well, jag såg det inte heller men jag är ingen lekman på ultraljud. Därför känner jag mig helt plötsligt ganska osäker. Den där hårdhänta gynekologen fick jag inget förtroende alls för, så jag kan inte lita på hennes undersökning fullt ut känner jag. Och just idag ilar det igen i nedermagen. Det betyder förmodligen att jag läker men det får mig också att börja tänka.
Hmmm, jag kanske skulle ta och göra det där Hcg-testet igen trots allt... Har ett gravtest kvar hemma att testa med i och för sig. Man vet ju aldrig.

Suck! Nu började tankarna att snurra ordentligt! Spekulationer är aldrig bra.

Kram

tisdag 14 december 2010

Strunt

Jag tog ett Hcg-prov i torsdags och skulle ha tagit ett till igår men jag struntade i det. Jag vet ju att jag inte är gravid. What's the point, liksom? Någon som vet?

Näe, jag bokar ett VUL hos min gyn i januari istället. Det känns mycket viktigare.
Eller är jag korkad nu?

kram

Kesella

M skulle baka lussekatter. Mitt i allt när han ska använda Kesellan så är den frusen. Han köpte den för 1,5 timme sen och butiken har alltså sålt den frusen. Bara att stänga av plattor och sätta baket på paus och fixa ny Kesella. Av irritation så åker han naturligtvis tillbaka till butiken som sålt den frusen. Jag hoppas såååå att de fattar hur korkade de är och ber om ursäkt för åbäket de skapar. Varför säljer man frusen Kesella?
Spån.

Krma till alla utom en viss ICA-butik i vårt närområde...



Tillägg ca 20 minuter senare:
M hemma med en sur min men nu börjar storbaket av årets lussekatter. Han ansvarar för dessa varje år för att han helt enkelt är galet bra på att baka dessa. Och det har blivit en årlig ceremoni. Så skam den som säljer på M frusen Kesella!

Allt är relativt

56.697 kronor.
Det kan man få mycket för.
En äggdonation utomlands.
Eller en kvadratmeter lägenhet i Stockholm.

kram

Ljus

När det är så här mörkt så får jag så svårt att kliva upp ur sängen på morgnarna. Jag är galet trött. Därför så har jag stenkoll på när det är midvintersolstånd och jag kan glädja er med att det bara är en vecka dit. Sen blir dagarna ljusare och ljusare, längre och längre. Natten mellan den 21/12 och 22/12 är den längsta på året. Så nästa onsdag vänder det. Skönt!

Jag ser också en gnutta ljus inför nästa FET. Jag verkar inte blöda längre. Och jag har gått ner något hormonkilo också. Så ikväll blir det träning! Äntligen! Nu är det "bara" att invänta nästa mens. Då kör vi igen.
Jo, jag ska boka en tid hos gyn i början av januari också. Hon ska få kolla att allt ser normalt ut efter missfallet så att vi inte äventyrar något. Åååh, låt allt se bra ut och låt min mens komma snart!

Kramas där ute!

måndag 13 december 2010

Lucia

Genus. "Lucia ska få vara pojke om någon pojke vill det".
Ja, men låt ungarna vara lucior då om de vill. Det är väl inte hela världen.
Så länge de fattar att Lucia är ett helgon och hon var kvinna och vad hon faktiskt gjorde och hur hon led under sin livstid.
För mig står hon för starka kvinnor och kvinnors utsatthet i mångt och mycket.
Hon var en kvinna. En riktig, levande kvinna av kött och blod som led under mäns makt. För mig är hon en symbol för det, och för ljus och hopp i mörker.
Så vill man vara en riktig rå-feminist kanske man ska tänka en extra gång och låta Lucia få vara den starka, vackra kvinna hon faktiskt var. Eller så låter man ungarna få vara Lucior av rättviseskäl. Det är som sagt inte hela världen.
Eller så kan killarna kan få fortsätta vara tomten. Eller så kan vi börja skicka ut tomtemor med renar och presenter istället? Ja!! Vilken bra idé! Faktiskt!

Luciakramar

Plan C

Nästan inget blod alls idag (än så länge, peppar, peppar...) så imorgon ska jag nog gå till gymmet. Äntligen!
Sen är det bara att invänta mensen inför nästa FET.
Då tar vi de två sista embryona. Funkar det inte den gången då blir det till att betala ca 7.500 EUR igen för en helt ny ÄD-behandling. Kakelugnsdrömmen är ett minne blott då. Det känns ganska oviktigt i sammanhanget liksom...

Undrar hur det går med min ansökan hos FK? I veckan tänkte jag skicka in kvittot på FET också, 1.025 EUR. Ska bli sååå intressant att få svaret!

Kram

söndag 12 december 2010

Träning och tillförsikt

Saknar M. Han har åkt ut i landet för att hälsa på föräldrar. Jag valde att stanna hemma och fixa lite. Det känns ensamt och trist. Jag gissar att det beror på att det var ett tag sedan vi gjorde något kul och spontant en hel dag ihop. Sist var nog när vi hälsade på J och R. Det var sååå trevligt och kul!

Det jag känner är naturligtvis en viss tomhet efter att barndrömmen höll på att bli sann och sedan drogs bort från oss. Lite den där känslan "jaha, hur spenderar vi dagarna nu då?", typ. Det känns inte så allvarligt men är lite långtråkigt. Och jag vill inte aktivera mig för mycket heller så tätt inpå missfallet.
Inatt var första natten som jag inte blödde och det höll i sig halva förmiddagen. Sen saboterades det dock när jag gick på toa för nummer två. Gissar att livmodern inte gillar magmuskler ännu... Men blödningen har avtagit något i alla fall så jag hoppas att det slutar om någon eller några dagar. Läste att det kan hålla på i två till tre veckor men det får jag verkligen hoppas att det inte gör!

Min plan är att börja träna på allvar så fort blödningen slutat. Varje behandling får mig att gå upp i vikt och jag trivs verkligen inte med det. Och jag vill hellre lägga pengarna på ÄD-behandlingar än på större klädesplagg.
Jag har alltid gillat att träna och röra på mig men sedan den första ÄD-behandlingen har jag liksom tappat lusten och orken. Av naturliga skäl såklart, men ändå. Det är inte riktigt jag att INTE röra på mig.
Jag kikar på Olga Rönnbergs blogg ganska ofta eftersom jag tycker att hon har en sund inställning till mat och träning. Inte så mycket trams utan mer rakt på sak "ät nyttigt och träna, seså!". Jag gillar sånt.
Nu riktar hon sig först och främst till mammor i sin blogg och med sin träning, men vaddå, vem önskar sig inte en platt mage oavsett om man är mamma eller inte? Just det...
Nu låter det som att jag får provision för att säga det här och så är det så klart inte, men jag gillar att hon slänger ut lite tips på övningar då och då i sin blogg. Och på hennes egen hemsida, MammaFitness, kan man köpa hennes tjänster online om man vill. Och där har hon också träningstips.

Så det är mina plan när blödningen slutar. Jag ska se om min karaktär håller för att följa tips från Olga. Klarar jag det så ska jag sjutton anlita henne den dagen jag blivit mamma. Men just nu är steg ett att träna själv och att BLI gravid... Men sen, då minsann!

Ser framåt med tillförsikt...

Det filosofiska och humana perspektivet

Med anledning av mitt tidigare inlägg om empati och okunskap och efter ett tips från Cissa:

Debattartikel av Claes Hulting


Jag citerar:

"Som behandlande doktor insåg jag omgående att dessa presumtiva föräldrar aldrig någonsin skulle kunna omfamna sitt eget barn. Ingen av dem skulle kunna byta blöjor eller ge barnet nappflaska. Vi ställdes inför ett moraliskt och etiskt spörsmål som vi inte visste hur vi skulle förhålla oss till. Har alla rätt till IVF-behandling som inte kan bli föräldrar på naturlig väg?..."
"...Jag fick tillfälle att i en debatt diskutera detta med filosofen Torbjörn Tännsjö och blev ganska rejält överkörd.

Jag blev varse att man utifrån ett filosofiskt perspektiv och ett mänskligt, humant, moraliskt, etiskt ställningstagande inte kan exkludera en gravt ryggmärgsskadad man och en mycket gravt CP-skadad kvinna, trots att de aldrig någonsin skulle kunna krama sitt barn. Att börja selektera vilka som ska bli föremål för behandling på oegentliga grunder skulle kunna leda till gränsdragningar som vore omöjliga att rättfärdiga."


Det är detta jag menar med empati för andra när det kommer till in vitro-behandlingar. Men jag menar att allt inte går att fastställa med åldersgränser och/eller andra gränser. Inför varje behandling anser jag att landstingen MÅSTE ta ställning till de humana perspektiven. Varje person som ska behandlas borde få en individuell utvärdering huruvida en behandling kan utföras eller inte. Det går stick i stäv mot alla våra mänskliga och humana rättigheter och ställningstaganden i Sverige, att t.ex. sätta en åldersgräns och sedan anamma den på allt och alla som behöver en in vitro-behandling.
Precis som det är fel att på något annat sätt bestämma vem som ska få behandling eller inte genom att gå på personliga känslor. Det är inte så vår sjukvård är uppbyggd. Den är där för att hjälpa och stödja människor.
En läkare slutar inte hjälpa en person som blivit sjuk på grund av sin rökning för att läkaren tycker att det är osunt att röka. Läkaren hjälper ändå, oavsett hans känslor och åsikter kring rökning.
Det är DET som är professionell läkarvård. Det är DET barnlösa behöver. Hjälp utan att bli dömda.

Kram på er och ett tack till Cissa som tipsade!
Och ett tack till Claes Hulting som tar upp det filosofiska och humana perspektivet.

Nyfiket

Nästa gång jag är på en fest eller middag och får nyfikna frågor eller blickar angående det här med att inte dricka alkohol och att eventuellt vara gravid, så ska jag tänka på den här stackars tjejen. Snacka om spekulationer.

Är hon gravid?


kram

lördag 11 december 2010

Okunskapsåsikter i högklass...

Vi som är barnlösa råkar ju alltid ut för fördomsfulla, oempatiska och obildade människor. Ewa är en av dem. Jag hittade en länk till hennes blogg via DN's artikel.
Hon använder sig av det slitna uttrycket "det är onaturligt" med infertilitetsbehandlingar. Hon menar också på att folk "väljer" mellan karriär och barn. Till sist så säger hon "Jag tycker ändå inte att barn är en rättighet hur mycket man än längtar efter det och jag anser att man ska bekosta det själv."

Varje gång jag hör eller läser sånt så fascineras jag över hur ifantila människor kan vara. Nu ska jag förklara varför det är så.

För det första så är det alla människor rättighet att planera och skaffa familj. Det står inskrivet i FN's sanktioner om mänskliga rättigheter som Sverige stödjer. Så jo, det är alla människors RÄTTIGHET att få skaffa barn om de vill. Ewa's åsikt grundar sig alltså på okunskap. Hon har rätt att ha sin åsikt men hon har inte rätten att döma eller kritisera andra som försöker skaffa familj. Jag tror faktiskt att det t.o.m. är straffbart.

För det andra så är det inte onaturligt med infertilitetsbehandlingar. Det är en del av världens utveckling. Människan är en del av naturen och våra hjärnor har utvecklat något så fantastiskt som IVF-behandlingar med egna eller andras ägg. Sånt får man Nobelpris i medicin för. Medicinens grunder ligger i naturen och dess resurser. Så där har Ewa faktiskt helt fel i sitt tyckande. Det ÄR naturligt med medicinsk behandling även mot infertilitet.

För det tredje så vet hon inte vad hon talar om när hon säger att folk väljer mellan karriär och barn. Det är en otroligt gammal och förlegad myt. Alla som gör IVF:er i Sverige idag är under 40 år (de som är äldre betalar behandlingen ur egen fick utomlands istället där åldersgränserna oftast ligger på 50 år). De flesta som gör karriär gör det när de är under 30 år. Det handlar absolut inte om val. Det handlar om medicin. Infertilitet är klassat som sjukdom och att påstå något annat är förlegat och empatilöst förtal. De facto.

För det fjärde så har alla skattebetalande medborgare i Sverige skyldigheter och rättigheter. Det är ett faktum att fertiliteten minskar med åldern men man blir inte per se infertil när man fyller 40 år. Det är en allmän missuppfattning som bygger även den på ren okunskap. Chanserna att bli gravid MINSKAR då. Generellt. Man kan fortfarande bli gravid. Landstingen erbjuder t.ex. gratis och privat preventivmedelsupplysning för alla upp till 50 års ålder. Motsägelsefullt men så är det. En 40-åring som varit en god medborgare hela sitt liv har faktiskt RÄTT (återigen, se FN's regler om mänskliga rättigheter) att få tillbaka en del av sina skattepengar för medicinsk vård. Precis som en heltidsrökare med kol, en människa som överätit hela sitt liv och fått diabetes typ 2 eller en sönderknarkad kille på gatan. Alla har rätt till vård i Sverige. Därför ska man inte behöva bekosta sin behandling själv så länge det finns MINSTA möjlighet att man faktiskt kan få barn. Om den än må vara 0.01%. För den chansen finns fortfarande och då KAN man rent teoretiskt få barn.

Ewas åsikter är således inget annat än total okunskap och avsaknad av empati för sina medmänniskor. Vidare säger hon följande:

"Jag har ingen som helst aning om hur det är att inte kunna få biologiska barn. Jag kan omöjligt sätta mig in i den plåga som det kan innebära. En längtan som kanske aldrig blir uppfylld. Jag tänker heller inte ge mig in i den delen av debatten. Jag har endast åsikter när det gäller om verkligen alla som vill ha barn ska få barn."..."Om människan inte hade varit nyfiken av sig och hela tiden strävat efter att komma framåt, så hade hon heller inte upptäckt att det går att mixtra med naturens gång. I så fall hade alla ofrivilligt barnlösa förmodligen lidit i tysthet och det hade inte klassats som en sjukdom. Nu kan vi tack vare nyfikenhet donera både sperma och ägg och även embryon! Jag tycker inte om det här. Det är allt utom naturligt."

Vaddå "inte ge mig in i den delen av debatten"? Vad tror hon att det handlar om då? Har man åsikter i ämnet IVF:er och ägg-/embryodonationer så ska man förstå vad det handlar om först. Det går tyvärr inte att undgå. Förresten har hon helt fel när hon skriver "inte kunna få biologiska barn". Alla som gör in vitro-behandlingar får biologiska barn. De som får ägg eller embryon donerade till sig får däremot inte genetiska barn. Återigen denna okunskap i ämnet. Bara en massa lösryckta åsikter. Så vem är hon att ha åsikter i "om verkligen alla som vill ha barn ska få barn."? Är hon Gud allena som ska döma detta? Hon verkar tro det.
Att sedan anse att mänsklighetens nyfikenhet ha förstört mänsklighetens egen utveckling av sin framtid är något av det mest bisarra jag hört komma från en människa. Det Ewa indirekt säger är att vi inte ska vara så nyfikna av oss. Jösses, det kallas viljan att lära sig och viljan att utvecklas. Det är en grundförutsättning för att människan ska kunna överleva. Det är naturligt.

Det enda som är rätt i Ewas inlägg är namnet på det: "Minerad mark". Hon vet mycket väl hur korkad hon är med andra ord. Hur fel hon tänker och hur obildad i ämnet hon är. Hon inleder med att avsäga sig att debattera i ämnet att vara barnlös. Gud, så idiotiskt. Jag finner knappt ord.

Det efterföljande argument som människor med såna här förlegade "åsikter" brukar ha är bl.a. följande: "Jag VISSTE att det skulle komma såna här motkommentarer från barnlösa.", "Jag är ledsen att du inte kan få barn men det här är mina åsikter.", "Du får ha dina åsikter så har jag mina." blablabla... Vad de inte förstår är att det inte handlar om åsikter. Deras "åsikter" bygger på okunskap så de har inga färdigutvecklade åsikter att komma med.

Sorry, Ewa, du har trampat på en mina på din egenminerade mark. Dina "åsikter" är sprängda i småbitar och ingen vill ta dem till sig. Ska du någonsin komma med vettiga argument så får du allt börja plocka ihop delarna och läsa på lite mer. Så knasigt det kan bli.

Gnista

Nyvaken. Ligger i sängen fortfarande och M sover.
Jag ligger och känner efter. Hur ledsen är jag egentligen?
Jag är inte helt oberörd. Men jag kan inte ligga och gråta och låta himlen falla över mig. Jag kan inte nonchalera det som hänt rent mentalt, men jag känner mig vid väldigt gott mod. Jag känner mig förberedd på något vis.
Tre IVF-försök, knasiga läkare och två ÄD-försök gör att jag ser på det här som för vad det är. Ett misslyckat försök. Embryona var inte tillräckligt bra. Naturens lagar klev in och styrde upp. Det är inget konstigt egentligen och jag känner mig trots det nöjd med att jag kan bli gravid. Det finns därför ingen anledning till att sluta med våra försök. Det har vi inte ens övervägt, men ändå.
Kanske blir det fler missfall på vägen men jag tänker inte ge upp i första taget. Vi ska ha barn. Fungerar det inte med våra två sista frysisar så skrapar vi ihop till nya försök. Om jag så ska stå och tigga pengar i tunnelbanan i rusningstid. Om nu inte Försäkringskassan och politikerna kan samla ihop sitt förnuft och inse hur skruvade regler de har kring IVF:er, och skickar över mina pengar bumseligen. Då slipper jag stå där i tunnelbanan med en skylt på magen som säger att jag samlar in pengar till ytterligare en välbehövd medbogare som också kommer att betala sin skatt, precis som jag, en vacker dag.

Ni ser, jag har gnistan kvar!

Lördagskramar

fredag 10 december 2010

Skoj

Som man ibland kan känna men aldrig uttrycker. Inte på det här galna viset i alla fall. Men roligt är det.



Och så Fransescas egna kommentarer

kram

Mattias och Posten

Men, hörrni!! Nu tar vi alla och skickar in våra cv:s till Posten!!

Anställningsförmån på Posten


Heeeelt fantastiskt! Ser jag Mattias Holmberg på stan ska jag sjutton hångla upp karln mot en husvägg av ren tacksamhet (förlåt fina maken ;o) ). Han och Posten gör inte bara Postens anställda en tjänst utan ger även landstingen och, framförallt, oss barnlösa en helt fantastisk möjlighet. Och normaliserar barnlöshet.

Stort, galet stort TACK till Mattias och Posten! Ni är ena hyvens klippor!

Skickar krampaket till alla

Sakta

Ååh, vad jag behövde detta. Den här dagen har varit lugn och jag har faktiskt fnittrat i telefonen också. Tack, Jenny! Du är toppen!

Jag är fortfarande ledsen inombords så klart men jag känner att livet rullar på. Jag kan vara "normal" igen om jag vill. Jag pratade t.o.m. med pappa utan att bryta ihop och gråta.
Det kom en massa blod och en stor klump till idag också. Det känns som att det var det sista som kom ur mig. Som att det börjar läka nu. Både fysiskt och psykiskt.

Och imorgon får jag ha fina M för mig själv igen hela dagen. Inget jobb som stör. Det ser jag fram emot.


Kram

Solskenspromenad

Tog mig en promenad i solen. Det vore nästan olagligt att inte göra det nu när jag ändå är hemma och ska hämta lite krafter. Det var så fantastiskt skönt! Och all snö gör allt så vackert. Så här fint är det i viken som ligger intill där vi bor:



Där badar och solar vi på sommaren. På vintern är är det vackert att promenera på isen. Redan nu är den 11 cm tjock! Kommunen mäter isen frekvent så tjockleken går att lita på.

På vägen hem kostade jag på mig att göra en snöängel. Årets första!



Och nu sitter jag med varm choklad och myser. Det finns vackra saker i livet ändå.

Kram

Samlar ihop mig

Jo, jag är hemma idag också.

Det känns bättre rent mentalt idag. När jag tänker på det som hänt så börjar jag i alla fall inte att gråta på en gång. Ett bra tecken. Det var bra medicin; att stanna hemma och bara gråta och kramas. Rekommenderas.

M gick till jobbet och jag saknar honom lite redan. Egentligen hade nog jag också kunnat gå till jobbet men jag vaknade av såna smärtor i magen och blod som kom. Nu har jag tagit värktabletter och det känns helt ok men jag vågar inte chansa. Gå till jobbet och sen må dåligt igen. Nej, fy! Jag ska jobba hemifrån lite grann men bara när jag känner för det. Om jag blir lite rastlös av att gå hemma och släpa liksom. Ingen press. Skönt.

Nu vill jag bara att det onda och allt blödande ska försvinna. Jag vill vara normal. Jag vill gå vidare och inte bli påmind genom att det gör ont och blöder. Jag vill njuta jul. Deppa i evighet tänker jag absolut inte göra.
M fyller snart år också. Jag vill känna mig "normal" (hur normal kan man bli?) i både kropp och själ till dess.

Och något av det första jag ska göra, så fort jag får, är att ta ett varmt bad, med ett glas skumpa och bra musik till. Gaaah, vad jag ser fram emot det!

Tackar igen för allt stöd från alla. Ni är helt otroliga! Tack.

Kram

torsdag 9 december 2010

Omvärlden

Bra och kul artiklar om äggdonation:

Kylie Minogue

Kvinnor över 40

Anneli födde barn med donerade ägg


Namninsamling


Sovdags

Kram

Missfall

En hårdhänt gynekolog klämde och kände och gjorde VUL. Det syntes ingenting.
Inget. Nada.
En enda stor livmoder med ingenting i. Så ser det ut när jag får missfall. Jag är tom.

Blodprov för säkerhets skull. Ett idag och ett på måndag. På tisdag får jag en utvärdering. Vill jag ha reda på det första provsvaret kan jag ringa på måndag.
Vi ska ta ett eget gravtest hemma också i helgen.

Gynekologen sa åt mig att jag kan sluta med tabletter och vaggisar. Det tänker jag inte göra. Varför ska jag då ta blodprov? OM det nu skulle vara så att hon sett fel (vilket jag absolut inte tror att hon gjort) så är det ju skitdumt att sluta med medicinerna. Nej, jag väntar till svaren bekräftar att det är ett missfall även om vi redan konstaterat det idag. Idag är det vecka 5+4.

Efter blodprovet gick vi ut hand i hand till bilen, satte oss och grät. Vad annat kan vi göra? Stora tårar som rullar för att det gör så förbannat ont.
Världen är så jävla, jävla, jävla orättvis. Jag tänker aldrig mer ta något för givet. Aldrig mer.
Allt jag ville var att få behålla den där lyckokänslan från den dagen vi såg ett plus. Jag ville få vara där, mitt inne i den, och läsa på om utvecklingen av barnet i magen, planera framtiden, fixa det där rummet, se glädjen hos M, köpa barnvagn, allt.
Den glädjen kommer jag aldrig mer att få känna. För får vi ett plus i framtiden kommer jag vara livrädd hela graviditeten. Jag kommer inte att våga känna glädje. Att se ett plus kommer att göra mig glad men aldrig mer lycklig. För nu vet jag. Jag vet med råge att det kan gå åt skogen. Det visste jag innan också men nu är jag en del av misslyckandena.
Vi är inte bara barnlösa, vi förlorar den lilla lycka vi kan få och ha, sakta men säkert. Den äts upp för varje gång vi misslyckas.

Men vi kan inte ge upp. Det är omöjligt.

Väntar

Tack för alla fantastiskt fina kommentarer! Och tack för mail, sms och telefonmeddelanden. Jag har inte riktigt orkat att svara på allt bara men jag är otroligt tacksam. Otroligt stort TACK till alla.
Jag har bara försökt att fokusera på annat så att inte gråten kommer. För jag orkar inte gråta ännu.

Jag fasar varje gång jag ska gå på toa.
Jag blöder verkligen. Igår kom det mer klumpar och slem. Skitäckligt. Och det gör ont.
Var hos BM kl 8. Hon var urtrevlig. Jag berättade på en gång att jag blöder ganska rikligt och om smärtorna i magen. Hon tittade medlidsamt på oss och ordnade en gyntid åt oss. VUL kl 10:20.
Så nu är vi hemma igen. Väntar.
Jag tror att det är kört. M försöker att hålla hoppet uppe.

Jag vill bara gråta men kan inte för jag tänker på att jag måste till jobbet. Kanske att jag sjukskriver mig idag och imorgon ändå. Får se hur det ser ut på VUL. Men det lär nog inte se så mycket ut...


Sorgsna kramar

onsdag 8 december 2010

Orolig

Usch, jag är för nervös för att skriva här på bloggen just nu.
Imorse kom det en del blod och lite guck. Sen kom ingenting. Inte på hela förmiddagen. Däremot molade det liiite i magen men inget mer.
Nu kom det lite ljusrosa på pappret. Och så gör det ondare i magen igen.

Oroliga kramar

tisdag 7 december 2010

Blod och ont

Nu börjar jag att bli orolig... Rött blod som inte vill sluta. Rött som vid mens. Och riktiga smärtor i nedermagen. Det gör skitont.
Vi hoppas fortfarande på ligamentsmärtor och enklare blödning från slemhinnan. Men vi vet inget.

Låt morgondagen gå fort så att torsdagen och besök hos BM är här.

Kram

Bord

Prisa gudarna för höj- och sänkbart bord!!
Jag har upptäckt att det gör mindre ont om jag står upp och jobbar.
Hurra!!!
Synd att man inte kan ha såna bord på möten bara...

Kram

Mensvärk

Igår kväll fick jag riktigt ont i magen. Som en riktigt redig mensvärk som högg till ordentligt.
Först tänkte jag att "nu är det kört!" men sen lugnade det sig och bara fortsatte att mola på.
Idag är det samma molande värk. Det känns som att mensen är på gång ungefär vilken sekund som helst.
Det kom lite ljusrosa på pappret också. Fan.
Så länge det inte är rött i och för sig....

Självklart pendlar tankarna mellan himmel och helvete hela tiden. Inget annat kan jag göra. Bara vänta och vara.
Jo, förresten, jag dricker vatten i mängder och tänker att allt liv behöver vätska. Så jag dricker vatten.

Det onda i bakre, höger midja har försvunnit helt. Alltid något.

Längtar till på torsdag och BM.

Kram

måndag 6 december 2010

Sus

Jag har svårt att koncentrera mig på jobbet. Tankarna far iväg hela tiden så jag måste verkligen anstränga mig.
Till slut tog jag mig i kragen och åkte hem för att jobba hemifrån. Jag vet inte vad det är men ibland jobbar jag så otroligt mycket bättre hemma. Nu har jag fått allt som skulle göras gjort i ett nafs.

Är susning i öronen något som kommer med graviditet eller är det bara jag som fått tinnitus? Rätt som det är så susar det i vänster öra nämligen. Det hände igår kväll och alldeles nyligen. M trodde att det kanske hade något med blodflödet att göra.
Ja, ja... Just nu känner jag efter så noga överallt så jag börjar misstänka att jag håller på att bli lätt hypokondrisk. Jag ska nog inte göra det utan bara vara helt enkelt. Kan inte göra så mycket mer.

Jag kom på en annan nedräkning jag kan hålla på med: räkna ner till på torsdag. Endast två dagar kvar (på mitt sätt att räkna). Det är då vi träffar BM. På tisdag nästa vecka träffar vi läkaren och jag har tänkt att försöka sno till mig ett VUL då också. Tänk om man kan se redan då om det är en eller två!

Glöm inte att kramas därute!

35 dar

Ny nedräkning påbörjad!
35 dagar kvar tills jag tagit min sista tablett och vaggis. Tjohoo!!

Letade kläder igår. Fy, vad trist det är när jag måste ha nya kläder och dessutom i storlekar jag inte haft förut. Astrist. Målet var att köpa billiga kläder som sitter skönt och som jag kan växa lite i. Det känns ju onödigt att köpa dyra kläder om jag inte kan ha dem sen...
Efter en hel del letande så hamnade jag till slut på Lindex. Där hittade jag allt jag behövde utom en kavaj (men det var nog för att jag slutade leta eftersom det är deprimerande att handla kläder i flera storlekar större än vanligt). Två par stretchbyxor/-jeans, två blusar och en kofta. Allt går att ha på jobbet (internationellt kontor). Jag blev så nöjd att jag kilade vidare och köpte ett par skor av bara farten. Ooops!

Idag har jag en ny liten grej som förmodligen hänger ihop med graviditeten. Jag har smärtor som kommer och går i bakre, högra midjan. Ok, det är ingen direkt medicinsk term men jag kan inte beskriva det bättre.
Det KAN ju ha med den tröga magen att göra. Eller så något med njurarna och eftersom jag kissar konstant så vore inte det så konstigt heller.
Hur som helst, jag oroar mig inte det minsta för det. Ännu.

Jo, just det. Jag mådde lite illa imorse också...

Kram

Minignäll

5+1 idag.
Ååh, kan det inte sluta blöda snart? För det kan väl inte hålla på så här i 35 veckor till? Det vore vansinne!
Trosskydd, extravaggis, trosskydd, extravaggis. Det enda jag sysslar med känns det som.

Kram

söndag 5 december 2010

Värde

Var och handlade och stod och suktade vid den här hyllan....



Sånt här äter jag hellre än godis i normala fall...
Ok, jag kan fortfarande ha det i maten om det kokar men inget går upp emot en redig ostbit. Eller, jo...erhm, det gör det väl. Att äntligen få vara gravid slår ju faktiskt det.

När jag tänker på det så är det ju helt galet. Att vi, hittills, har lyckats. Att det har satt sig därinne. Helt, helt galet. Tänk att jag får sitta här och blogga om att vara gravid. Klart att jag har hoppats att få göra det en dag men jag har lärt mig att inte få ta något för givet i hela den här processen.

Nu gäller det också att bibehålla förståelse och ödmjukhet mot de som sitter i samma sits som jag har gjort, att inte kunna få barn, att få kämpa konstant.
Det är min stora skräck att jag ska glömma vad vi fått gå igenom för att få det här. Vi är trots allt ganska lyckligt lottade som "bara" kämpat i några år, inte sex till tio år som en del andra. Herregud, låt mig aldrig, aldrig tappa förståelsen för hur andra människor mår när de kämpar. Aldrig.

Fan, livet är orättvist. Så är det verkligen.

Samtidigt tänker jag aldrig sluta njuta av den här stunden och den här tiden. Jag tänker insupa varenda känsla jag får till 1000%. Jag tänker njuta av varje sekund.
Because I'm worth it.

En ny vecka börjar

2:a advent och nu har vi varit upplysta om vår kommande framtid i en hel vecka. Tiden sniglar sig fram...

Det finns så otroligt mycket information på Internet om det här med graviditeter. Mycket är faktiskt bara rent skräp men det är ändå kul att surfa runt och lära sig en del. När jag satt och letade efter en kort och bra information vecka för vecka så hittade jag Babyvärlden.se och den var ganska ok tycker jag. Kort och koncist.
När jag läste om vad som händer i vecka 5 så står det så här:

"Hormoner hjälper blodet att flyta till livmodern för att ge embryot bästa möjliga förutsättningar för tillväxt."

Det kan ju förklara en hel del varför jag har de där konstiga, bruna flytningarna. Jag gissar att det är blod som "blir över", lite spill liksom.

Idag är jag i vecka 5+0, så jag går in i vecka 6 nu (typ, ikväll). Kul!
Det molar lite i nedermagen och jag kan notera att jag svullnat lite kring låren och lite runt magen. Det är väl vätska gissar jag. Brösten har blivit lite, lite större också.
Eftersom jag gillar att gå i stretchjeans och de jag har nu sitter alldeles för tajt så ska jag idag åka och köpa mig byxor. De ska fortfarande vara ganska tajta men stretcha lite mer tänkte jag. Så de inte sitter så hårt runt magen för det är inte bekvämt alls längre.

Hur fungerar allt här hemma då? Ungefär så här:

Jag: "Undrar om det är en eller två därinne?"
M: "Du får väl känna efter."
Jag: "Ja, just det..."

D.v.s. vardagen lunkar på med viss förväntan och med, som vanligt, torr humor.


Snöiga kramar

lördag 4 december 2010

Pssst...

Det bästa med att bli gravid på vintern när ALLA säger åt en att ta det lugnt:

Gissa vem som får sköta all skottning hos oss? Hihihihiii...

kram

Inge kul

Imorse kom det en mörk klump. Den såg svart ut och var kanske en cm stor. Och så mer brunaktiga flytningar eller vad det nu är. Ljusbrunt på pappret.
Jag är i vecka 4+6. Undrar om jag ska oroa mig? Men å andra sidan, vad kan jag göra åt det? Ingenting. Det är bara att fortsätta att äta rätt och ta det lugnt. Vi kan inte göra någonting.

Jag försöker att inte tänka på missfall men det går inte att låta bli. Jag är inte ledsen ännu men jag vet att ju mer jag bygger upp oron, desto ledsnare kommer jag att bli om det inte går vägen.
Vi har tid hos BM den 9/12 och det är ju snart så jag har enhälligt beslutat att vi väntar till dess. Läkarbesöket har vi den 14/12 och kanske gör han/hon en koll då. Men jag hoppas VERKLIGEN att det här inte ska hålla på så länge.

Allt vi kan göra är att vänta. Och "köra en Bette", d.v.s. stoppa in en extra vaggis då och då.
Om du läser här, Bette, så har du verkligen myntat ett nytt uttryck bara genom din existens. Härligt! Tack.

Ska julpynta lite för att skingra tankarna.

kram på er

fredag 3 december 2010

Blod igen

Inte längre sur och det känns fantastiskt bra. Tur att jag kan pysa ur mig på bloggen så kan jag bete mig normalt i den verkliga världen.

Jag har börjat "blöda" igen. Jag vet inte om jag kan kalla det för att blöda men det är ljusbrunt/rosa. Jag känner mig inte orolig ännu men det molar i magen också så fortsätter det för länge så kanske jag börjar oroa mig. Med länge menar jag flera dagar... Vi har i alla fall bestämt oss för att vi inte behöver ringa AVA ännu så det känns med andra ord ganska kolugnt just nu.

Fina maken kom hem med fisk från Melanders och vitt vin. Alkoholfritt såklart.
Ååååh, underbara, fina, fantastiska M! Kärlek, kärlek, kärlek.

En bra dag trots hormonrubbningar!

Kvällskramar

Flerbördstankar

Kom på en sak: Kan man få trillingar varav två är enäggstvillingar? Eller kanske t.o.m. fyrlingar som består av två par enäggstvillingar?
Eller är det kanske så det är när det är flerbörd?

Undrar...

kram

Humör

Jösses, jag är störtförbannad. Och jag vet inte på vad! Det MÅSTE vara hormonerna.
Jag liksom kokar inombords och vill inte vara med. Jag vill bara svära och göra något annat, men vad har jag ingen aning om. Och skulle jag göra något annat så vill jag göra något annat ändå...
Helst vill jag nog sparka sönder grannens soptunna för varje gång de slänger blöjor i den så släpper de bara locket rakt ner så att det dundrar till. Dygnet runt. Fan, vad jag ska hämnas den dagen VI kan slänga blöjor! Hoppas att vi får tvillingar så att det blir dubbelt så många att slänga också! Då ska jag gå och slänga dem en och en i olika omgångar. Och slänga igen locket jättehårt.
Ni hör hur jag låter! Jag håller på att förvandlas till en aggressiv och ond Miss Piggy som bara vill lämna förstörelse och ödeläggelse i mina spår. Shit. Jag är galen.

Tycker mest synd om M som kommer hem snart.... Bäst att jag bara går och lägger mig eller nåt.

Jösses, hur ska detta sluta?

KRAM

Puckon

Är på ett jäkla skithumör idag. Ingen i omgivningen verkar tänka. Hjärndöda allihop.
Och det är inte BARA mina hormoner som spökar... Men de gör det inte lättare.
Idag vill jag inte jobba. Stör mig på allt och alla och jag får bita mig i tungan hela tiden så att jag inte säger något dumt.
Idag är en sån dag som jag vill komma hem till en god middag och ett glas rött. Men det kommer inte att hända eftersom vin inte är att tänka på. Skit. Jag gillar vin. Hade jag plats så skulle jag ha en vinsamling. Men nu...nada. Inget. Noll. Får väl dricka mjölk istället.

Har lyckats beställa mer Progynon så att det räcker till den 11/1 också. Nu ska jag bara lyckas med konstycket att ta mig till Apoteket och hämta ut tabletterna utan att stöta på några puckon eller säga något otrevligt...

Kramar

torsdag 2 december 2010

Matematik

Hemma efter en småjobbig dag på jobbet.
Jag är inte hungrig så det blev två mackor med makrill på till middag. Gudagott! Maken får äta gamla rester från i förrgår, hehehee.... Så kan det gå.

Jag är så glad för att BM kändes så trevlig och förnuftig. Det ska bli riktigt spännande att få träffa henne. Till dess ska jag nog fundera fram lite frågor.
På vägen hem från jobbet insåg jag att jag sa fel vecka till henne. Jag tänker helt baklänges just nu. Förmodligen är det för att jag har blivit helt uppfylld av det här...

Insättningen var den 16/11 (tisdag). Då räknas det som att man är i vecka 2. Det måste ju då alltså vara 2+0.
En vecka senare, den 23/11, så är jag alltså i vecka 3+0, d.v.s. jag går in i vecka 4.
I tisdags var jag alltså i vecka 4+0. Idag är jag i vecka 5. 4+2.
Till BM sa jag fel. Jag sa 5+0. Så jag får väl börja med att rätta det när jag väl är där...

Så nu när jag kom hem gick jag på toa och då kom en liten brun sak (nej, det var INTE nummer två...) ut. Nån pyttliten, brun, slemmig grej. Typ en centimeter. Inget mer. Så nu tror jag att det bara är ett embryo som satt sig. Men det är nog ganska osannolikt att det var det andra som kom ut, men ändå.

Och för de som inte klarar detaljer så är det för sent att sluta läsa nu, hehehee...

Glöm inte att kramas

BM

Nu har "spottandet" slutat. Skönt!

Och så har jag hittat en BM ganska nära där vi bor och de var såååå trevliga! Hon jag pratade med poängterade att det är lite speciellt med ÄD. Det behövs t.ex. lite fler kontroller och ultraljud och så, sa hon. Skönt att hon fattade!
Så nu känns allt strålande igen! Tjolahopp!

Jag hann boka VUL hos min gyn också men nu kanske det inte ens behövs. Kul!

Allt känns tryggt. Hoppas att det inte förstörs på något sätt. Huga...

Kram

Brunt

Jag blöder.
Inte alls mycket och det är inte färskt. Tror jag.
Lite ljust, ljust brunt på pappret.

Jag vet att jag inte behöver oroa mig för det har alla sagt - AVA, gyn, alla. Men det är ändå inte kul. Jag vill bara inte att det ska bli värre. Kan jag inte bara få vara gravid ifred?

Jag hoppas att det inte fortsätter eller blir värre. Jag hoppas.

Kramas i snön

onsdag 1 december 2010

Nummer två

Vilken lång dag. Energisk. Hjärnan har fått jobba ordentligt och det är alltid kul.

Imorse konstaterade jag att jag gått ner 0,5 kg. Det är märkligt eftersom det jag äter inte vill komma ut... Magen vill liksom inte vara med. Det här resulterar i att jag inte vill äta men det måste jag. Annars blir inte den här graviditeten så lyckad... Så jag äter. Men går ner i vikt.
Så jag försöker att äta fibrer och frukt som sig bör. Så att det händer något för det måste det göra snart. Maten måste ut. Förr eller senare.

Vilka lyxproblem jag har! En trög mage. Vad är det jämfört med kampen om att få barn? Inkentinken, så jag klagar verkligen inte.
Jobbiga symptom men jag njuter ändå. Vad härligt att inte kunna göra nummer två!!!!

Kram