Åh, det händer så mycket och jag har verkligen prioriterat allt förutom bloggen.
Mini är otroligt mammig nu när jag inte finns till enbart för henne, och det är väldigt jobbigt ibland måste jag erkänna. Men hon är verkligen min lilla goa tjej och jag gör allt jag kan för att räcka till åt henne och förstå henne. Det smärtar att se henne bli besviken ibland när jag t.ex. måste amma Liten. Jag vill inget hellre än att hänga med henne men behöver Liten mat så behöver han. Balansen. Den är svår ibland men vi hittar nog helt rätt snart känns det som.
Däremot är det en ynnest att få se Minis kärlek till Liten. Åååh, vilka pussar, vilken vilkorslös kärlek! Och Litens leenden när han ser Mini. Obetalbart! Så på den fronten är allt idealiskt i alla fall. Ingen svartsjuka alls.
Liten hade gulsot när han kom. Det missades/ignorerades/togs inte på allvar (hur nu det går till när ett barn är knallgult...) av läkarna på BB och det var först efter att vi varit påstridiga om en annan, mindre sak vi oroade oss för, som vi blev skickade till neonatalen där en sjuksköterska uppmärksammade gulsoten och tog ordentliga prover. Liten låg precis på gränsen för solbehandling men med tokfokus på matning och låta honom vistas i dagsljus nästan konstant dagtid, så lyckades vi vända värdena efter tio dagar. Så den första tiden ägnades åt en hel del sjukhusvistelser och provtagningar samt amning och ersättningsmatning. Det var riktigt jobbigt och Mini ska tusan ha pris för sitt tålamod och följsamhet! Vilken tid det var för oss alla... Huga.
Men nu är allt bra och Liten växer så det knakar! Han är helt underbar. Så klart!
Just nu är det mest matning och blöjbyten men snart blir det mer normalt igen. Mågon månad till så är vi "normala" igen, hihi!
Snittet då? Jo, det gick jättebra! När det väl var dags så blev jag dock otroligt nervös. Det slog mig att snittet med Mini var helt perfekt så den här gången kanske allt skulle gå åt pipan... Urdum tanke just när spinalen skulle sättas. Läkaren fick sticka två gånger också för det var inte ultimat den första gången. Men sen flöt allt på och när Litens skrik hördes så grät jag hysteriskt. Självklart av lycka men också av lättnad. Dels för att allt gått så bra men också över att allt är över nu. Ingen mer kamp för att få barn. Inga mer resor till Riga. Inga mer olyckliga barnlöshetstårar. Inga mer gåtor att knäcka. Inga mer knasiga läkare. Inga mer hormoner och mediciner.
Sådan lättnad.
Sen lade de honom på mitt bröst och tårarna började rinna av lycka först då. En varm liten kropp hos mig. Han kom till oss till slut och nu ska vi göra allt för att finnas för honom och förstå och stötta honom. Precis som för Mini.
Underbart är vad det är!
Därför har jag också tagit beslutet att sluta blogga. Jag kommer säkert att sväva runt i bloggosfären och läsa andra bloggar och kanske kommentera ibland, men mitt huvudsakliga fokus blir livet här utanför istället.
Så jag tackar er allra ödmjukast för att ni läst, stöttat och funnits här för mig. Utan er hade jag aldrig orkat. Det är helt sant.
Jag vill också tacka, lite extra sådär, föreningen Barnlängtan, IVF Riga, Johanna, Elin och Jenny.
Kärlek till er alla.
I nöd och lust.
Kramar för evigt
WildaMathilda
