Sorry

Jag har syndat och inte varit här sedan i måndags! Saknar bloggen när jag inte går in här dagligen. Beroende helt enkelt.

Nu är det mest jobb i min skalle men jag hade tänkt att börja springa igen nu. Nåt virus som har satt sig och irriterar luftvägarna har satt lite stopp för sånt nämligen. Men nu blir det nytt försök.

Får jag en stund över på jobbet så kikar jag i kalendern och räknar lite dagar fram till ÄD om den skulle ske i juni. Och drömmer mig bort lite. Jag tror att det är nyttigt. Få räkna dagar och längta. Åh, vad jag hoppas att det går vägen!
Jag vill berätta för hela världen vad vi håller på med också. Det känns som när man har köpt världens finaste present till någon. Så fin att man inte kan hålla sig utan vill berätta på en gång vad man införskaffat. Men för överraskningens skull så håller man sig.
Precis så känns det för mig.

Måtte tiden bara flyga fram!

Många kramar till er där ute

Semester

Kan man längta så här mycket efter semester som jag gör? Jag tror inte det.
Det här med att skaffa barn tar på krafterna. Mycket på jobbet kan jag alltid klara av men när det är så mycket kring det här med ÄD så tar det mer på krafterna än jag trodde.
IVF:erna var jobbiga och herregud, vad det tog på psyket. Jag kände mig verkligen helt dränerad. Nu i efterhand kan det kännas som att de, eftersom de inte ledde någonstans, bara förstörde ännu mer och bekräftade min känsla av att inte vara tillräckligt "kvinnlig" och vara otillräcklig.
De som känner mig tycker nog att det låter helskumt att jag har känt mig så. Jag brukar stå på mig ganska bra och kan ta en hel del "smällar". Men IVF:erna tog verkligen musten ur mig helt och hållet. Och då gjorde jag bara tre stycken. Jag vet folk som har gjort det tredubbla. Det skulle jag aldrig klara så en stor eloge till dem.

Och nu är det ÄD och det enda jag känner är en positiv och förväntansfull känsla. Större än när jag började med IVF:erna. Trots att jag är medveten om att det inte alls behöver gå vägen så känns det mer positivt. Jag tänker mer positivt kring det. Och jag tänker på det ofta. Tro det eller ej, men det kan vara nog så stressande. En stor förändring i planer på jobbet eller privatlivet så börjar jag genast att fundera på när en eventuell ÄD kan få plats. ALLT handlar om och kretsar kring äggdonationen. ALLT.
Min man och jag hade till exempel planerat att åka till Australien i vintras. Det bordlade vi eftersom vi anpassade oss efter IVF:erna. Nu tänkte vi kanske åka i jul men vet ju inte hur det går med ÄD så det går inte heller. För ÄD går före allt. Skulle inte den här omgången fungera så blir nästa alldeles för nära inpå avresedatum. Och skulle inte den heller fungera så har flygbiljetterna hunnit nå astronomiska priser så då går det inte heller.

Och så där håller vi på och tänker hela tiden. Det enda vi vet med säkerhet är att vi kan vara lediga i juli. För då har kliniken stängt.

kram

Donatorer

Jag vill hylla de som donerar ägg till oss som inte kan få barn själva av olika anledningar. Här kan ni läsa lite om en del av dem och det de är med om:

Donatortråden

Jag blir verkligen personligen så berörd att jag nästan får en tår i ögat. Vilka fina medmänniskor! Och får jag en bebis via ÄD så får den dessa fina godhetsgener. Kan det bli bättre?

Tack till alla donatorer!

Kram

Shopping

Åh, vad jag tycker om att grilla! Det är så mysigt och trevligt och gott. Mums!

I eftermiddags blev jag galen på att jag inte har några kläder att ha på mig så jag åkte och shoppade som en galning. Det är jag värd. Har inte köpt kläder på evigheter. Och då menar jag verkligen evigheter. Vi pratar år.
Så nu är jag fattig pengamässigt men stenrik klädmässigt. Det känns bra. Nu ska jag bara krama lite på maken så är dagen fulländad.

Hmmm, undrar vad jag ska ha för skor till alla kläderna?.....

Kram till er

Kungen

Kungen är på scoutmöte. I Monaco.
Vildmarksliv så det förslår.

Hahahahaaaa!!

Varning

Kom på en sak som jag inte brytt mig om tidigare men som jag tror är viktigt att jag delar med mig av.

Jag har en profil på Familjeliv.se för att kunna läsa diskussioner och info kring ÄD och IVF:er. Jag vill tillgodogöra mig av andras erfarenheter kring de ämnena. Därför har jag t.ex. också den här bloggen; för att kunna dela med mig av mina tankar och min erfarenhet och kanske hjälpa andra i samma situation.
På FL kan man "inboxa" varandra (ungefär som att maila) om man vill. Den 26:e mars fick jag ett meddelande som jag genast förstod var från någon "scammare" därute på nätet som kallade sig för "Important1nF02", så jag brydde mig inte om meddelandet. Så här löd det:

"Hej Jag har läst hela din presentation, Jag VILL verkligen om jag kan hjälpa er med IVF eller adoption om ni vill verkligen göra det, Har haft mycket positiv kontakter med bara en klinik efter vi försökt få barn , vilket tack fertility.webs.com/ och deras klinik och personal vi fick en underbar pojke som är 1 år och 5 månader nu. Just nu har jag fått en BRA erbjudande från kliniken jag går hus att jag kan överlåta en rabatt på över 1000 USD till någon vän eller vem jag vill som vill boka tid hus dem, det är inte så att dem har tider ,vilket dem inte har oftast ,långa väntetider ,men eftersom det är så bra klinik,så tycker jag ni ska försöka om ni vill kanske få ett barn, sedan ordnar dem med adoptioner , bara skicka mejl med eran önskemål. Om du vill att boka tid hus den klinik som jag går-i Estland med BRA rekomendationer skicka Email till fertilityclinics@ymail.com deras web fertility.webs.com/ Har du flera frågor, kan alltid skicka pm eller Email till mig oxå. Min Email är salma_ya@yahoo.com . Om du behöver boka tid hus en av dem bästa kliniker i Estland-Tallinn, so kan du skicka mejl till fertilityclinics@ymail.com , Jag ar fått en rabatt som gäller när man bokar tid första gången med dem , gäller för Max avdrag- 1000 USD , om du vill boka tid med dem hör av dig så ge jag rabatt uppgifterna till dig,eftersom jag går själv till klinik som bokades med samma sätt,har redan en pojke 1år och 5 mån och går för andra barnet hus dem just nu. klart man kan adoptera oxå , kontakta fertilityclinics@ymail.com deras web sidan: www.fertility.webs.com/ see deras web sidor det förklarar om adoptions möjligheter och dem ordnar med allt nödvändigt o lagligt klart, känner en par som har redan adopterat två barn genom dem , dem ordnar med allt som behövs och väldigt professional inom adoption.

mvh - Lycka till"


Så fort någon jag inte känner pratar pengar med mig på det där sättet så VET jag att det är en idiot. Och det har ju bekräftats eftersom FL har tagit bort profilen omgående. För övrigt så är det lite skojigt att det står "Jag har läst hela din presentation", för min består bara av några ynka rader.
Men det är inte alla som är så fantastiskt insiktsfulla som jag (hehe) så jag vill bara påminna om att vi som försöker skaffa barn ibland kan vara väldigt sårbara. Så gå inte på såna här meddelanden. För det finns säkert någon därute som faktiskt tänkt tanken på att det kanske är en bra klinik avsändaren pratar om. "Han/Hon kanske bara har lite dålig svenska", typ.

Ibland kan man tappa tron på mänskligheten. Speciellt när idioter försöker att sko sig på andras olycka. Man kan inte sjunka lägre än så. Avskum. Patrask.

Så, nu fick jag det sagt.

Kramas istället!

Klet

Slemhinnor.
Usch, vilket gräsligt ord!
Men det handlar mycket om dem när det är dags för ÄD. De ska vara tjocka, flerskiktade och som klister. Ägget ska inte ha en chans att smita iväg! Det ska fastna och sitta där och bara gro till sig.

Så från allt "forskande" kring folliklar, äggkvalitéer och äggstockar så får jag nu övergå till att forska i ämnet slemhinnor och hur man får dessa att bli riktigt slemmiga och kletiga.

Yeak.

Kram

Upside

Ok, finlandsbåtarna har väl NÅGOT som är bra då'ra...



KRAM

Åborapportering

Tebax! Utmattad och trött men nu känns det väldigt, väldigt skönt. Ett lugn har infunnit sig. Nu är det bara att vänta.

Finlandsbåtar är som bekant ett transportmedel men det är först och främst en misär. Att vara på en Finlandsfärja förflyttar dig i tid och rum. Det får mig att tänka på en hård, kommunistisk regering för många år sedan. Båten är det enda ställe där den, på kolschosen, arbetande människan kan fly den hårda och kontrollerade verkligheten. På båten är det ingen som ser och båten är det enda ställe där man kan få tag på och ha råd med sprit. Där kan man släppa sina hämningar och staten kan inte se eller kontrollera vad man gör. Men det är inte bara staten som tappar kontrollen...
Det är min bild av en Finlandsfärja idag. Tragisk. Otroligt tragiskt.
Vi snubblade förresten över en kille som sov raklång på rygg i en trappa när vi skulle gå till frukosten.

Hur som helst så bokade vi in en middag på en lugnare restaurang och där åt vi och delade på en flaska vin. Korkat gjort eftersom vi skulle upp i ottan, d.v.s. kl 4:30, svensk tid. Jag tål inte så mycket. Behöver jag säga att jag var helt slut när jag vaknade? Och den här konstiga tavlan var något av det första jag såg när jag vaknade. Håll med om att det är ett helt rubbat motiv. Hur tänkte konstnären när han valde att måla en telemast som motiv? Vem vill ha det på väggen?



Från terminalen i Åbo kan man ta buss 1 in till stan men vi var inte helt säkra på om det var så eller var vi skulle hoppa av i så fall. Jag hade nämligen glömt alla papper med bl.a. vägbeskrivningen hemma. Smart.
Så vi valde att gå till kliniken. 3 plusgrader och tokgrått väder. Åbo från sin fulaste sida med andra ord. Låter krasst, men Åbo är verkligen inte vackert så här års. Det är nog en riktig sommarstad!
Eftersom vi inte var säkra på vägen så gick vi längs med Slottsgatan (Linnankatu) hela vägen. Det är en trafikerad gata i morgonrusningen... Så för den som vill gå till AVA från hamnen kan jag starkt rekommendera att gå längs med floden Aura istället. Det gjorde vi när vi gick tillbaka till hamnen. Bra mycket trevligare!
När man kommer fram till Salutorget (Kauppatori) så kika efter "Aktia" (bilden).



I det huset men med ingång från gatan till höger, ligger AVA-kliniken. Adressen är Universitetsgatan 15B.



Vi hade tid kl 9:30, lokal tid så vi var där alldeles för tidigt. Personalen var väldigt välkomnande och vi satte oss i sofforna och sippade på en kaffe. Jag hade med mig en Femina att bläddra i (kan rekommendera att ta med sig svensk läsning om man får vänta som vi gjorde, bara finska alster på bordet nämligen). Motvilligt får jag nog även erkänna att jag också somnade till en stund.

Läkaren som tog emot oss heter Kati Härkönen. Galet trevlig! Hon pratar svenska och bad om ursäkt på en gång om hon inte skulle klara att prata svenska hela tiden eftersom det inte är hennes modersmål. Jag får dåligt samvete. Måste lära mig lite finska känner jag.
Hur som helst, hon frågade en del om våra medicinska bakgrunder, genomförde en grundläggande undersökning (vanlig och VUL) på mig och sen berättade hon en del om hur ÄD-processen fungerar rent praktiskt. Tydligen ska man ta en spruta en gång så jag fick även träffa en sköterska som visade hur man ska ta den. Inte svårt alls.
Jag frågade också om ureaplasma och hon sa att de inte testar sånt men om det skulle kännas tryggare för mig så kan jag göra det i Sverige.

Innan vi gick fick vi komplettera lite kontaktuppgifter och så fick vi recept utskrivna till oss. När det är dags får vi mer detaljerad info om hur och när vi ska ta medicinerna men det som jag ska använda är:

- Progesteron 400 mg (vagiatorer)
- Progynon 2 mg (tabletter)
- Primolut 5 mg (tabletter)
- Procren 3,75 mg (sprutan)

Vi kommer att genomföra minst två VUL här i Sverige för att mäta tjockleken på slemhinnan. Ägget måste ju ha något att fästa i.

Till sist, den viktigaste frågan just nu; ungefär när i tiden kommer det här att ske?
Om ca 2-3 månader men AVA har stängt i juli. Därför kommer det att ske antingen i juni eller augusti beroende på när de hittar en passande donator. Kati frågade om vi hade några önskemål om tiden. Naturligtvis så svarade jag "Nu passar bra för vår del så vi har inga krav alls". Ja, jag har torr humor...
Vi hoppas på juni även om vi inser att det lika gärna kan bli i augusti. Men det spelar ingen roll i det stora hela så klart!

Efter besöket fick vi lämna våra väskor på kliniken och sen gick vi runt hörnet till Robert's Coffee. Vi hittade inget annat men såg senare att det ligger ett litet fik vid klinikens ingång.
Vi hann med lite shopping och strövande men Åbo är litet. Vi kollade med två hotell om de hade någon liten pool där vi kunde fördriva tiden men fick nej på båda ställena. Till nästa resa ska jag kolla upp sånt där.
Till nästa resa kanske vi måste stanna lite längre förresten. Det ska ju plockas ägg och samlas spermier och synkas ihop embryon som sen ska sättas in. Det kan ta några dagar och då måste jag bara ha något att göra under väntetiden.

Ganska snart gick vi tillbaka till hamnen och fördrev tiden på Seaport hotell som ligger där. Ett pyttehotell, men vi hittade obekväma soffor på övervåningen där vi embarkerade oss med en macka och lite läsk. Sen sov vi, spelade spel på mobilerna, läste och lyssnade på folk som pladdrade i baren på nedervåningen. Det blev en flera timmar lång väntan på båten och jag trodde att jag skulle dö av tristess och trötthet men jag överlevde. Det blev middag på en lite finare restaurang på båten för att undvika fyllemisären och sen kröp vi ner i säng och sov som stockar. Jag är glad att vi är lediga idag så att vi får vila ut lite. Det var en lång dag igår.
Jag rekommenderar alla som åker dit av samma anledning som oss att kosta på sig en hotellnatt på ett hotell med pool så att man kan slappna av lite och sova ordentligt. Alternativt daghotell (tror att Scandic Plaza erbjuder det). Inte strosa runt i Åbo. Dagen är för lång och staden är för liten för sånt när man anländer kl 7 (finsk tid) och åker igen kl 20 (finsk tid).

Men jösses vad skönt det känns nu. Läkaren var trevlig och duktig. Sköterskorna otroligt trevliga. Vi har fått recepten. Vi har fått VUL-remisser. Vi ska kontakta gyn och Strandkliniken. Processen har börjat. TJOHOOOO!!!!

Glöm inte att kramas därute!

Uppladdning

Kramar till bästaste bästisen för att hon är så en så fin människa. Fikade lunch med henne och hennes minsta sötnostjej.
Men nu laddar jag inför resan...


Snart ska här packas.
Återkommer på fredag med en fullständig uppdatering!

Kram

Flyg

Suck. Ibland undrar jag om min hjärna har ett eget liv och ibland tar ut lite flextid utan att be om lov.
Jag har bokat en flygbiljett till Amsterdam. Jag har bott där och tänkte att det är dags att hälsa på alla goda vänner.
Resan är i andra halvan av maj. Till dess hoppas jag innerligt att den där vulkanaskan har slutat att fladdra runt i luftrummet som en irriterande lillebror som leker "luften är fri"-leken (den där när man fladdrar med fingrarna framför någon annans ansikte varpå personen blir irriterad och ber en sluta men man fortsätter och börjar istället hojta "Luften är fri! Luften är fri!").

Hur tänkte jag? Det här vulkanaskesyndromet KAN ju faktiskt bli långvarigt.
Gud, så korkat.

Du är bra

Har jag sagt att du är bra?
Ja, just du.
Du som kikar in här och läser min text.
Du som kommenterar.
Du som mailar eller inboxar.
Du som gästbokar.
Du som lämnar små avtryck i mitt liv.
Du som faktiskt kommer med idéer, råd och glada tillrop.

Du betyder otroligt mycket för mig i allt det här och jag tycker att det är helt fantasiskt. Du är bra.
Ba' så'ru vet.

Ta åt er, allihop.
Tusen, tusen tack.

Speciellt

En ynka dag kvar!! Om en halvtimme imorgon bitti är det dags. Då börjar det "på riktigt".

Idag jobbar jag hemifrån. Jag har ingen aning om hur det ska gå till eftersom jag helt saknar fokus på jobbet idag. Jag är helt enkelt lite överexalterad. Och det är bara härligt, hahahaa!

Tänk, det är nästan ingen som vet om att vi jobbar så för att få barn. Min bror med sambo, min bästis med make och min svärfar med fru. Det är alla.
Jag funderade lite på hur det kan bli om vi nu får barn. När folk får veta att vi genomfört en äggdonation. Jag tror att det kan bli en liten insikt för en del.
Nu kretsar ju som bekant inte universum kring mig och min man, men ändå.
En del kanske kommer se det som att allt i livet inte är självklart. Och en del kommer att skämmas när de inser hur det betett sig eller vad de sagt under den period vi kämpat i tysthet.
Sen finns det säkert de som kommer tycka att att det är något fel på oss eller att jag inte är den "riktiga" mamman. För så tänker en del.
Men det spelar ingen roll, för allt sånt där har vi redan gått igenom och diskuterat. En ÄD är en av de mest planerade graviditeterna. Med tankegångar som inte är i närheten av en vanligt planerad graviditet.
Det gör att det känns speciellt. Som något extra unikt. Vi känner oss speciella.

Det känns jäkligt bra.

Kram

Ureaplasma

Vad tusan!
Ikväll fick jag höra om Ureaplasma på FL. En slags infektion som går att bli av med men som kan orsaka infertilitet. Kan ju vara bra att veta när man kämpar för att bli med barn och griper alla halmstrån man kan få tag på i hopp om att få ett svar på den eviga frågan: Varför?

Ytterligare ett test man kan ta och göra vid en infertilitetsutredning, alltså. För har du den bakterien så måste du bli av med den innan du gör ÄD t.ex..

Hmmm, undrar om de tar ett sånt test på AVA? Ska fråga om det. Annars kanske vi borde ta testet här på hemmaplan? Får se hur jag gör men det är klart att jag börjar fundera. Det gör man när man vill bli med barn men inte kan.

Man lär så länge men lever.
Ureaplasma... Låter som en svordom på polska. Typ.

Två

Två dagar kvar! Eller typ, nästan, liksom en... Om man räknar som jag VILL räkna.

Jag har sjukt ont i huvudet och det är tungt när jag andas. Inte bra. Det känns som en konstig förkylning ungefär. Jag kanske har fått lunginflamation men det struntar jag i. Jag SKA till AVA. Hehehee.... Jag får väl kila över till vårdcentralen imorgon bitti för att kika på lungor och förkylning. För säkerhets skull, menar jag. Jag kan inte med gott samvete kliva in på en fertilitetsklinik med dunderförkylning eller lunginflammation, där folk sliter som djur för att hålla sig friska och krya för att få till ett litet barn. Det känns fel. På något sätt.
Oroa er inte, jag vill inte smitta någon!

KRAM

Gupp

Och jo, det blir gupp. Och skyltar med glada barn på. Typ.

kram

Underhållning

Tre dagar! Men om jag vill så är det bara två dagar kvar. För resan påbörjas på onsdag kväll. Och det är ju kväll nu så man kan nästan säga att det är två dagar kvar. Hihi!
Märks det att jag ser fram emot det här?

Ikväll har jag varit på något så roande som ett samfällighetsmöte med en massa grannar. Jag och min man är de nyaste i området så vi satt ganska tysta. Till en början...
För i nästan två timmar diskuterades det huruvida vi ska ha fartgupp vid infarterna till området för att folk kör för fort. Området fullkomligt kryllar av ungar så det här med att dämpa farten har diskuterats i elva (11!) år. Nu var det dags för ett beslut för hur man skulle göra.
Styrelsen hade tagit fram förslag på fartgupp som var stora och breda så att plogning kan fortsättas att göras utan problem. Styrelsen var otroligt påläst och det märktes att de gjort allt de kunnat för att tillmötesgå medlemmarna.
Ändå var det tre personer som vägrade ge med sig och ville bordlägga förslaget. De ville ha en stoppskylt istället. Det skulle vara mycket bättre. För barn leker sämre med fartgupp. Det var ett av argumenten.
Av dessa tre, var det bara en som konstant opponerade sig. I slutet av sin argumentation så snurrade han in sig så att han övertalade sig själv att vara emot sitt eget förslag. Hahahahaaa!
Själv kunde jag inte låta bli att fråga hur många förslag som kommit upp på elva år. Och varför inte stoppskyltsförslaget då fått en sån genomslagskraft tidigare om det är en så bra idé som han framhävde. Han hade inget svar på det och styrelsen konstaterade att man kan kombinera gupp och stoppskylt. Ordförande (som verkar vara otroligt sympatisk och bra) kunde till slut inte hejda sig utan sa bara: "Åh, jag vill hem!". Tror att han är ett stort Djurgården-fan och ville se kvällens hockeymatch...

Behöver jag säga att min man och jag satt och bet oss i läppen hela tiden. Vi KUNDE bara inte hålla oss. Till slut var det fler som skrattade. Allt blev så otroligt roligt. Inte polsk riksdag, men det blev så dumt allting. Elva års diskuterande hur man (ej boende i området) ska sänka farten i området. Elva år av småkids som riskerar att bli påkörda och så kan inte vuxna människor lyckas enas om hur man skyddar barnen.

Och där satt vi två som bara vill ha barn och inget annat. Klart att vi ser det som självklart att det ska vara gupp. Och skyltar. Allt för att skydda ungarna. Jag skulle kunna föreslå att göra hela området till en "gated community" där inga bilar alls får komma in, bara ungarna får leka ifred. Hahahahaa! Klart att det blev så lustigt att höra den där diskussionen då!

Elva år av diskuterande. Jösses!
Men tro det eller ej, det var fantastiskt härliga människor vi har till grannar!

Underhållning på hög nivå.

Kram

Mailet

Jag tog mod till mig. Stort mod.
Jag satte mig ner och började skriva till en tjejkompis som jag tror kan ha gjort ÄD.
Jag skrev så bra och taktiskt jag kunde tyckte jag. Att hon inte behövde svara om hon inte vill. Det är ju så privat.
Sen läste jag igenom mailet och tänkte tillbaka på vad jag skrivit. Och frågade mig själv vad ville jag uppnå med det. Skrev jag för att få en ÄD-kompis? Eller goda råd?
Eller glada tillrop och uppmuntran?

Jag funderade och insåg att hon kanske genomgått mycket värre saker än vad jag har gjort. Hon har en liten kille idag. Han är otroligt fin. Hon är lycklig.
Om hon har gjort en ÄD och lyckats med det så kanske jag kan låta henne få njuta av det hon har istället. Hon och jag är inte på samma nivå. Hon har sin familj. Jag jobbar på att få till en. Och tänk om hon haft det traumatiskt för att få till sin, då vill jag absolut inte klampa in i hennes liv med mitt.

Hon ska få njuta ifred. Den dagen jag har en liten ÄD-bebis så kan jag prata om det så att hon får veta. Har hon också gjort ÄD så kommer vi nog att prata om det med varandra då istället.

Livet får rulla vidare. Jag raderade mailet och mår toppen. Jag har andra vänner och en fin man att prata med istället.

Ha en underbar söndagkväll.

Kram

Duktig

Nu har jag varit duktig för idag. Sprungit och nästan dött. Vad jobbigt det var!
Men nu är jag värd att bara njuta sol och se på alla människor som kommer på grannens husvisning. De ska flytta så jag måste spana in våra potentiella nya grannar. Moooahahahaaaa!

kram

Alice Timander

När jag var liten fanns det en tant som hette Alice Timander. Jag frågade mamma vem hon var när jag sett henne några gånger på bilder. Hon var tandläkare, berättade mamma.

"Men hon går ju i galakläder och syns i tidningen hela tiden", sa jag.
"Ja, hon ville vara flärdfull så hon började gå på premiärer för att synas.", svarade mamma.
"Så hon är känd för att hon syns?", frågade jag.
"Ja", blev svaret. "Hon är känd för ingenting".

Jag tyckte att det var det konstigaste jag hört. Att vara känd för att inte ha presterat mer än att klä upp sig och ha för mycket smink.
Nu visade det sig att Alice Timander var en sympatisk personlighet som verkade må utmärkt. Hon var också Sveriges yngsta kvinnliga tandläkare och blev sedemera skådis (nja, ingen dunderstjärna direkt...). Men hon hade mycket utstrålning och en fantastisk godhet, så inget ont om henne som person. Inte alls. Men fenomenet har levt vidare och utvecklats.

Blondinbella är ett sånt fenomen. Och alla småtjejer tar efter. Enda skillnaden idag är att småtjejerna inte behöver anstränga sig lika mycket. Vi har Internet. Så det kryllar av små Timanders där ute som gör mer än allt för att synas. Men att synas räcker inte, ser ni. Man ska ha något att komma med också. Utstrålning, "the X-factor", kunskap, NÅGOT som står ut från mängden och som håller långsiktigt. Det är som alla dessa musikaliska one-hit-wonders, alla vill slå igenom som ABBA gjorde men ingen lyckas.
Idag är det många som är kända för att ha gjort ingenting, men det finns bara ett original: Alice Timander - "dagens-outfit-bloggare"s ABBA.

Alice berättade senare i filmen "Alice och jag" att hon aldrig känt sig älskad och att hon hela sitt liv bara velat bli sedd. Förmodligen för den hon var. Det brukar jag tänka på när jag ser dessa småtjejer som gör allt för att synas. Avsaknad av kärlek.
Nu vet jag inte om det är så men det rimmar onekligen väl med deras ageranden.

Får jag ett barn ska jag visa att jag älskar det till dödagar. Ingen är värd att inte känna sig älskad. Och ingen ska behöva förnedra sig själv i en fånig blogg för att bli sedd.

Godis

Så var det bara fyra dagar kvar. Skönt!

Igår åt jag ett ton godis. Minst. Då kom jag att tänka på det här med vad man får äta och inte äta när man är gravid. Jag har inte reflekterat över det tidigare för jag har tyckt att det är helt förståeligt. Men så slog det mig, varför får man äta godis när man är gravid? Det innehåller ju bara en massa E-ämnen och konstlade "minigifter". Det kan ju omöjligt vara bra för en liten bebis.

Små tankar så här på söndagsförmiddagen...

Nöje

Vill dela med mig en god väns knasiga humor. Han är skribent och får mig alltid att skratta hejdlöst. Han är en fantastisk människa.

Bollands Dagblad

Livet i Malarien

När ni har en tråkig dag...

KRAM

Investering

Fem dagar kvar. FEM! Det är ju inkentinken!
Och fyra kvar tills vi åker. Ååååh, vad roligt!

Vi fick räkningen från psykologen. Fan, man får se till att man håller sig mentalt frisk så länge det bara går... 3000 spänn! Galet. Men det gör inget i sammanhanget. Vi har ju avsatt hela vår ekonomi till det här. Men, som sagt, jag vill dela med mig av allt jag kan i den här processen så nu vet ni. Det går säkert att hitta någon billigare psykolog men nu blev det så här.
Eftersom vi också hittat en gynekolog som kan skriva recept på de läkemedel vi behöver så sparar vi ju in de pengarna i alla fall. Nollsummespel.

Vi hade tänkt att installera en kakelugn hemma men nu blir det att investera i en bebis istället. Sjukt rolig jämförelse! Kakelugn eller bebis. Valet är ju självklart men roligt är det. Kakelugnen får vänta.

Nu ska jag deklarera. Fy, så trist!

Koppla bort

Sju dagar! Bara sju små fjuttiga dagar kvar så sitter vi där på AVA.

Nu har jag inte skrivit på några dagar. Jag gav mig själv datorledigt. Tänkte att eftersom jag sitter vid en dator hela dagarna på jobbet så får det räcka ibland. Mina stackars ögon måste få vila lite då och då. Och så behövde jag få ett bord omålat. Det går inte att göra om jag ska sitta vid en dator också. Sååå långt sträcker sig inte min simultankapacitet.

Här hemma är det mest längtan och väntan som gäller. Jag vill inte prata om IVF:er och äggdonationer. Jag vill bara till Åbo. Så det kanske också är ett skäl till att jag inte skrivit här på några dagar, jag kopplade bort helt enkelt.
Det är faktiskt något jag kan rekommendera för tiden går otroligt fort då, hahaha! Helt plötsligt så är det bara sju dagar kvar, inte tio. Underbart!

Idag har jag förresten löneförhandlat också och det gick sjukt bra. Min chef är bäst. Så nu ska jag boka in en sån där ansiktsbehandling jag gick på för sjuhundra år sedan som var dyr men helt fantastisk. Här ska firas!
Innan jag gick in i möte med chefen så ringde jag en gynekolog här i Sverige, efter ett tips från en annan ÄD-tjej, för att fråga om han/hon kan hjälpa till vid vår ÄD. Jag hade först tänkt att använda mig av "min" gynekolog men av ekonomiska skäl så kikade jag efter någon annan. Den här kan hjälpa oss! Så nu har jag inte bara höjt min lön utan sparat in pengar åt oss också. Vilken ekonomisk dag!

Så nu ska jag koppla på igen. ÄD-snurran har börjat på riktigt. Tjohooo!

Kramas, kramas, kramas allt ni kan!

Måndagstankar

Nu är det bara 10 dagar kvar. Vad fort det går!
Fan, jag bara längtar nu. Och hoppas att allt går vägen. Hela vägen.

Måndagskramar till alla!
För att det behövs.

Kund

11 dagar kvar, tjohoo!

Jag har roat mig med att surfa runt lite för att lära mig mer om IVF:er och äggdonation. Det var i alla fall min tanke. Främst ville jag läsa mer om vad en blastocyst är för något. Jag har nämligen helt missat det i min "ÄD-yra"...

Tre till fyra dagar efter att ägget blivit befruktat har ett embryo med celler bildats genom celldelning. Efter fyra till fem dagar har även en hålighet bildats i embryot och det är då det kallas för blastocyst.
När man odlar embryon vid IVF/ÄD så är det svårt att se kvaliteten på embryona efter två dagar. De kan ju faktiskt sluta att dela på sig och inte bli något alls efter ett införande. Gör man en långtidsodling på fem dagar istället så kan man se vilka embryon som blivit blastocyster och använda dessa vid införandet eftersom de då är påvisat mer livskraftiga och alltså av bättre kvalitet.
Det låter som om det här vore en självklar metod att alltid använda men det finns så klart en nackdel (varför ska det alltid vara så?).
Den absolut bästa miljön för ett embryo är i livmodern och inte i ett värmeskåp och det finns inget som påvisar att graviditetsfrekvensen ökar vid långtidsodling enligt CvL. Skulle det fungera bättre så skulle ju alla kliniker alltid använda sig av långtidsodling. Och de gör de ju inte.
Däremot så sätter klinikerna ibland in två embryon om kvaliteten är osäker.

Men, alltid detta men, eftersom jag och min man så gärna vill ha barn så är det här så klart något vi överväger. Varför skulle vi inte göra det? Vi vill inte få ett embryo eller två planterade i min livmoder och sedan utstå att det inte blir något alls av det hela. Det skulle betyda att vi måste göra om praktiskt taget hela proceduren igen. Och hantera våra känslor återigen.
Därför känns det som en blastocyst ändå är något vi vill ha. Det känns tryggare så på något sätt. Det känns som att vi då har försökt det fullt ut. Kanske blir vi också mycket ledsnare om det inte skulle fungera då men det får vara så.

Samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka på att alla dessa kliniker är privata. De är företag som ska tjäna pengar. De måste marknadsföra sig mot marknaden. Att nämna blastocystodling i sin marknadsföring är en del av det.
Det är som all reklam, man spelar på människors känslor och ibland på vår självkänsla. Hela IVF-cirkusen handlar väldigt mycket om känslor. Väldigt mycket. Och pengar...för oss äldre som inte kan gå via landstinget. Vi är inte bara patienter, vi är faktiskt kunder. Kunder som köper en tjänst. Jag tycker att det är helt ok så länge vi kunder inte glömmer bort att det är det vi är. Kunder. Vi är inte bara barnlösa som försöker få barn.
Vi har all rätt i världen att ställa frågor och vissa krav. Misslyckas våra skaffa-barn-försök så ska det kännas ledsamt på rätt sätt. Vi ska ha fått valuta för våra försök. Valuta i form av en bra magkänsla för att försöket gjordes på bästa möjliga sätt. Att det sen inte gick som vi ville är något annat. Det ska vi få vara ledsna för.
Och framförallt, klinikerna ska inte glömma att vi är deras kunder.

Så ja, blastocystodling känns bra för oss och även införande av två embryon om det skulle vara aktuellt. Men kliniken ska inte heller glömma att jag är en kund som betalar för det här. Jag tänker ställa krav på att få svar på mina frågor och jag vill att de gör sitt yttersta för att få mig som kund att ha en bra magkänsla.
Jag, som kund, accepterar inte att bli nekad något alternativ för att det indirekt skulle ge en sämre vinstmarginal för en klinik. Jag vill ha bästa möjliga behandling som går att uppbringa för just min kropp. Och jag vill känna mig säker på att det blir så.

Glöm inte det!

Kram

Blondin

Vilken grej! Eftersom jag är blondin så tänker jag sno den här rakt av från min kära vän LadyJ112. För att hon har så sjukt bra humor! Och har ett hjärta av guld.

Jag skrattar gott:

En blondin kommer in på ett bankkontor i Stockholms City och ber att få ett
lån. Hon säger att hon ska till Europa i affärer i två veckor och behöver
låna 5 000 kronor. Banktjänstemannen säger att han behöver någon slags
säkerhet för lånet. Blondinen lämnar nycklarna till en ny Rolls Royce som
står parkerad på gatan utanför banken. Detta fungerar bra, banken
accepterar bilen som säkerhet för lånet.

Banktjänstemannen och de andra på banken får
sig alla ett gott skratt åt blondinen som använder en 1.800 000 kronors
Rolls som säkerhet för ett lån på 5 000 kronor. Han kör sedan ner Rollsen i
bankens garage och parkerar den där.

Två veckor senare kommer blondinen igen, betalar tillbaka 5 000 plus ränta
31.50. Banktjänstemannen säger till blondinen: “Vi är mycket glada att Ni
ville låna hos oss, men vi är en smula förbryllade. När Ni var borta
kollade vi upp Er och upptäckte att Ni är multimiljonär.
Det som förbryllar oss är att Ni behövde låna 5 000 kronor.

Blondinen svarar: “Var annars i Stockholm kan jag parkera min bil i två veckor för bara 31.50?”

El

Idag är det 13 dagar kvar. Men egentligen så är det nästan bara 12 dagar kvar för nu är det kväll. Så kan jag väl få räkna?
Mindre än två veckor. Så skönt, så skönt.

Vi har ätit middag med gott vin till. Vi njuter livet och har det bra.
Ibland försöker vi övertyga Fortum om att de ska skicka oss en faktura också. Vi har inte fått någon på fem månader. Fem vintermånader. Kalla vintermånader.
Fortum vill inte skicka oss en faktura för förbrukningen såg så låg ut. Men för Guds skull!! En faktura för fem månader är inte lite förbrukning för vår del. Vi ska fortfarande betala en elförbrukning av ett hus. Lite lägre eller lite högre än genomsnittet spelar ingen roll, för oss är det mycket pengar som ska ut ur plånboken vilket som. Knäppskallar! Fem månaders elförbrukning. Tänk, för fan!

Ja, ja... livet rullar vidare. Och nytt liv ska bli till. Så är det bara.

kram

Samvete

Fan, när jag jobbar så får jag dåligt samvete för att jag inte åker och tränar istället.
När jag tränar så funderar jag på en massa annat jag borde göra också. Typ vila eftersom jag jobbat så mycket.

Och när jag sitter vid datorn tänker jag att jag borde träna istället och får dåligt samvete igen.

Summering av antalet träffar på dåligt samvete i samma mening ordet träna eller träning påvisar att jag är ett attans klantarsel som inte tar mig i kragen och istället går och tränar. Hur svårt kan det vara?! Jag tycker ju att det är urkul. Jag har blivit lat.
Scheisse, som tyskarna säger. Imorgon blir det träning igen! Back to normal!

Kramas, även när du tränar!

Dalgångar

För några månader sedan var livet så mörkt, så mörkt och ledsamt.
Jag har läst igenom gamla inlägg jag gjort. Särskilt de som jag markerat med "Jobbigt", "Ren jävla ilska" och "Glädjeämnen". Vilken känsloresa det här är!

Folk säger dumma saker, folk är elaka, man tappar tron på sig själv, negativa besked och till sist, alla dessa hormoner. Och däremellan så skiner solen. Dalgångar.
Jag minns läkaren som sa att det är "kört". Jag minns den spontana ägglossningen som inte alls skulle ske. Jag minns alla de tre avbrutna behandlingarna.

Och nu är det solsken igen. Äggdonationen har gett mig hoppet tillbaka och jag är så otroligt glad.
Visst kan även ÄD misslyckas men utan egna ägg (nåja, några skrynkliga gamlingar kanske ligger kvar och skrotar någonstans där inne) så är det här en ny chans. IVF:er gick ju inte. Det går inte när jag inte kan producera fram ägg själv. I övrigt är det en perfekt miljö för ett ägg att fästa därinne. Det sa den sista IVF-läkaren vi träffade. Så jag tror att vi har bra mycket bättre chanser med ÄD.

Det känns bra. Jäkligt bra.

Krama varandra

Sådär, ja!

Kände att jag behöver uppdatera sidan till något mer "vårigt". Vår på gång. Äggdonation på gång. Lite nya, friska tag helt enkelt! Vad passar då bättre än symboliska Förgätmigej? Perfekt.
Och så lite små kärleksälvor som piffar till det.

Nu är jag ännu mer redo för Åbo.

Kramas därute!

Relax

Så där, ja! Papper till AVA postade och det är 16 dagar kvar. Knappt två veckor!
Jag har fått en otrolig energi av det här. Jag är som en maskin på jobbet. Jag kommer hem och är kreativ. Det enda jag kan gnälla på är att jag inte vill träna. Har helt tappat lusten. Det är nog bara en liten träningssvacka efter förkylningen och Sälenresan. Måste väl ta tag i det helt enkelt. Imorgon. Hehehee....

Humdidum....Undrar om vi har något godis hemma?

kram

Administration

Förresten så har jag idag kopierat journalutdrag från CvL idag.
Imorgon postas de till AVA.
Det kostar nämligen 95 EUR att göra ett blodprov på AVA eftersom de inte tillhör svenska försäkringskassan och jag inte hör till den finska motsvarigheten. Då får man snällt betala fullt pris, d.v.s. även det som staten/landstinget normalt betalar. Då är det betydligt billigare och enklare att skicka provsvaren från CvL. Hade vi inte haft dem hade jag gått till en vanlig vårdcentral här i Sverige och skickat de provsvaren.

Lite "administration" kommer det nog att bli men det är det så klart värt! Vad är lite pappersarbete jämfört med ett nytt liv?

Kram

Magkänsla

17 dagar kvar! Tjohoo!

Just idag längtar jag till Åbo så att det gör ont nästan. Jag undrar hur läkaren ser ut, hur sköterskorna är, hur atmosfären på kliniken är och hur personkemin mellan oss och läkaren kommer att vara. Det sistnämnda är väldigt viktigt för oss nämligen. Känns det inte bra hela vägen så blir det inte bra heller.
Tänk, i alla (nåja...) filmer så har folk himmelsk älskog och sen kommer det ut ett vackert litet barn. Och, tja, eftersom vi bara kan leva upp till den första delen av den processen så får vi liksom kompensera med bra personkemi med doktorn så att processen blir komplett. Om vi skulle spela in en film, typ.
Nu ska vi ju inte det men eftersom IVF-försöken påminde oss om att livet inte alltid blir som man vill och när det inte blir det så kan det slå en ganska hårt, så vill vi att allt som vi KAN påverka ska kännas bra. Viktigt, viktigt minsann.
För mig blir den där magkänslan viktigare och viktigare med åren. Ibland önskar jag att jag hade lyssnat på den mer när jag var yngre. Inte så att jag ångrar något men oj, vilka fördelar man får när man lyssnar på magkänslan. Livet flyter så bra då. Rekommenderas.

Undrar om det blir en Farbror Doktor eller en Tant Doktor? Åh, just nu känns allt bara så spännande!

Kram

Påskdag

18 dagar kvar. Inte långt kvar nu!

Imorse såg jag på tv i brist på annan aktivitet. Jag trillade in på en dokumentär om TV-underhållning i Italien. Hur den är uppbyggd och byggs på det italienska samhällets uppbyggnad. Silvio Berlusconi. Värderingar. Ruggigt intressant.
Rekommenderas!

För intresserade: Dox:Videocracy

Idag blir det lite längtan efter Åbo, matshopping och middag med bästaste bästisen och hennes familj. Skönt och avslappnat som det sig bör på en påskdag.

Kram

Vardagsidol

Däck

MÅSTE bara dela med mig av detta, hahahaa!

Kära maken har ägnat två timmar åt att göra rent mina toksmutsiga sommardäck (ok, lite väl analt beteende för min smak men vaddå, jag kommer se såååå tuff ut i min bil med glänsande fälgar!).

Han slet och avfettade och borstade och putsade och sköljde. Det är kärlek.

"Men älskling, det där är lillebrorsans däck som han har förvarat här över vintern du står och putsar på."

Raaaassssp......stort hack i skivan.

"Fan, jag ska rulla dem i lera igen! Han ska få göra rent sina egna jävla däck."

"Men nu är du väl orättvis, det är ju inte hans fel... Hahahahhaaaaa!"

Stort apflabb!
Borsan är helnöjd.

Motmänniskor

19 dagar kvar...

Ibland förundras jag över hur folk är funtade. Det har jag i och för sig skrivit om förut men jag blir lika fascinerad varje gång.

Jag tänker mig en människa som är god i själen, som vill alla väl men har det tungt och genomgår en personlig utveckling genom ett sorgearbete. En lycklig själ med ett sorgset hjärta på grund av vad som hänt henne.
Det är personligt och inget att skämmas över. Det är något hon vill belysa och något hon jobbar för. Det är en insikt hon kommit till i sitt sorgearbete och det vill hon förmedla. Att det är viktigt att våga prata om sin sorg om man behöver det.

Så ser jag hur denna tjej skriver om detta på sin blogg och blir attackerad av folk som kräver att hon ska förklara sig. Att hon ska sluta vara arrogant. Att hon påstår saker när hon egentligen lyfter fram retoriska frågeställningar.
Och hon svarar och förklarar och gör allt hon kan för att för att förtydliga vad hon menar. Rakt på sak. I långa texter. På sin egen blogg ska hon försvara sig och sina goda tankar. Hon fördömer inte i en endaste mening och ändå fortsätter det. Ifrågasättandet av den utomstående som kräver förklaring efter förklaring.
Den som ifrågasätter använder varje svar hon får till att ifrågasätta mer och hänvisa till påhittade fakta. Inte i ett enda inlägg i diskussionen kommer hon med en egen fundering eller ett eget fullständigt resonemang. Hon använder bara det som bloggerskan redan skrivit för att kasta tillbaka ifrågasättanden med en jävligt taskig attityd.

Vet hut, säger jag åt sånt. Vad är det för stil?
Kan vi inte alla enas om att vara snälla istället? Vi kan väl bara enas om det rakt av?
Det finns en anledning till att någon skriver ner sina tankar och funderingar i en personlig blogg. Bloggen är så klart offentlig eftersom den ligger på Internet, men varför ska tonen på svar vara så hetsig ibland? Vart tog vår förmåga att resonera på ett vuxet och trevligt sätt vägen?
Jag tror också att många glömmer att vi inte alltid känner den som skriver. Vi läser hennes ord. Det är allt. Men, vi känner inte Fröken Ur bara för att vi hör hennes röst och hennes ord. Glöm inte det.
Jag tror att många läser, hettar till och berörs av ord men ofta glömmer vi att läsa texten igen, stanna upp och begrunda det vi läser. Det handlar i grund och botten om ren läsförståelse. Ernest Hemingway var en mästare på sånt. Han skrev "mellan raderna". För att förstå hela andemeningen i hans verk så kan vi inte bara läsa hans texter rakt av. Vi måste andas orden och förstå vad som ligger bakom hans ord. Vad menar han egentligen?
En annan person som är en mästarinna på att skriva så att hon skapar eftertanke är Bodil Malmsten. Det är därför jag tokgillar den damen. Hon gör det med stil.

Jag vill så gärna att folk anstränger sig lite mer när de läser någon annans text. Bara lite. Tänk på personen bakom texten. Uttryckssättet. Kan tonfallet vara annorlunda för den som skrev än för mig som läsare? Ja, visst kan det och det är en del av läsandet. Att förstå.
Människor kanske inte är arroganta när de skriver. De kanske bara vill resonera och få fram olika tankesätt för att få andra att stanna upp och reflektera lite. De kanske bara vill skriva av sig. De kanske bara resonerar för sig själva och sina närmaste som vet hur man är som person. Vänner som inte anklagar, utan ser personen i oss alla.

Vissa ämnen är så tunga och svåra att det inte finns utrymme för påstridighet, mopsande eller attityd. Då förtas allvaret i det svåra. Och det är inte livet värt.

Så jag ber snällt: Snälla, söta, rara medmänniskor, var mina medmänniskor inte motmänniskor. Det är inte fel att få känna sorg och glädje och att få uttrycka sina känslor ibland på sin egen blogg. Det finns en livs levande och kännande person bakom varje ord. En person som har en familj. En person som älskar, skrattar och gråter.
Jag fördömer inte att alla ska få ha sin åsikt och få göra inlägg i en diskussion, jag vill bara att vi gör det på ett belevat och trevligt sätt. Utan attityd och stöddiga kommentarer.

Sen kan vi alla välja att läsa, konstatera att vi inte gillar det vi läser och gå vidare. Om vi inte orkar vara snälla just då.

Varma påskharekramar

Nedräkning

Igen. Nedräkning igen. Nu har jag nog trillat in i processen. Precis som vid IVF-försöken. Denna ständiga nedräkning. Idag är det 20 dagar kvar tills vi åker till AVA-kliniken i Åbo. Det första läkarbesöket. Pirr!

kramkram

Sockersöt

Men...men...men...hela dagen har jag trott att det här var årets stora 1:a april-skämt. Allvarligt talat, jag trodde det! Men nu nu är det t.o.m. en debatt om det här på tv. Alla nyhetskanaler har pratat om det här.

Sockerskatt

Det kanske är en bra idé eller en dålig idé, men varför blåser denna debatt upp den 1:a april? För Guds skull!! Jag tänker äta godis hela helgen. Jag öser godis över alla. PÅSKÄGG! Jag vill inte betala skatt för sånt. Inte nu i alla fall.

Och ska vi ha skatt för det tycker jag att vi ska ha skatt på fett. All fett. Och så ska folk som inte tränar få en extraskatt. Och en kaffeskatt vill jag ha.
Eller, jag vet, vi tar en skatt på de som tar för stora portioner! Perfekt. Så stävjar vi allmänhälsan. Eftersom vi vuxna människor inte har ett val och inte vet bättre.

Näe, usch. Jag ska göra eget godis. Skulle det räknas som skattefusk?

Söta sockerkramar till alla

Lätt

Shit, vad skönt att en del orkar lägga ut sånt här (länken nedan). För tänk om alla inte hade det värre än så här. Tänk vad skönt det skulle vara. Vi skulle slippa tänka på våra medmänniskor och vår egen utveckling eller Haiti. Typ.
Sånt här får mig att tänka på att världen kanske inte är så dum ändå. Just nu i alla fall.
Det är som tabloider. När löpsedeln ropar ut att det blir en regnig sommar så vet man. Ja, då vet man att det inte finns så himlans mycket bekymmer. Just där jag själv befinner mig i alla fall. Precis så är det.

I-landsproblem

(ja, det är från FL, vad annars? Hahahahaaa!)


KRAM

Häxor

Åh, jag har slitit idag! Som ett djur! För idag togs en del av verksamheten över av det nya företaget på jobbet. Det känns lite som en lättnad men jag vet att det är en del hårt arbete kvar. Men det mesta är gjort i alla fall.

Så kom jag hem efter att ha köpt lösgodis för 80 kronor. Hem till min fina make som började med maten. Vi kikade ut genom fönstret hela tiden. Alla små söta häxor vimlar runt i vårt område som små illrar. Föräldrarna i släptåg. Skulle ungarna se att vi var hemma? Skulle vi få ösa godis över dem? Utan att föräldrarna kan göra något?
Jo, det skulle vi. Fyra små söta ungar som kastade sig över vårt jätteägg fyllt med godis. Små knytnävar som borrade sig ner i högen och tog så mycket de kunde. Typ två godisbitar i taget, hihihii! Så jag sa åt dem att ta lite till. Till alla mammors förtret, mooooahahahahaaaaa!!!
Jösses, vad söta de var. Ungarna alltså. Tänk att vi kanske har en nästa påsk om allt går vägen. Det känns overkligt.
Men fram till dess så får jag skämma bort alla andras barn HUUUR MYCKET SOM HELST. Pilutta!

Så nu ska jag kika efter fler små, gulliga häxor som jag ska ösa godis över. För det var kommer jag ihåg att jag bara älskade när jag själv var liten och skulle till Blåkulla.

Många påskkramar till alla jag känner till!