Barnätare

Det gåååår bara inte att koncentrera sig på någonting annat. Helt omöjligt!
Jag har tittat på VUL-bilden flera gånger. Jag vet inte varför men det är kul. Det gör allt lite mer reellt helt enkelt.

Jag längtar av vansinne till maken kommer hem så att jag får visa den för honom. Hmmm, kan nog gissa mig till reaktionen redan nu. Han kommer att se ut som ett frågetecken och fråga var på bilden han ska titta, hahahaa! Helt förståeligt.

Jag tror att jag kommer att orka springa i en hel evighet på löpbandet idag. Har MASSOR med energi.

Förresten så såg jag på FL att någon tyckte synd om barnen när någon över 40 år får barn. Hahahaaa! Varför är det synd om barnen? För att alla föräldrar över 40 år äter upp sina barn?! Jo, så är det nog.
Jag säger då det, en del människor är helt tossiga. De har inte vett nog helt enkelt. Inget att göra något åt.

Kram till alla "barnätare" därute (och till er andra smarta typer också)

Örtte

Skit. Det är var de där örterna från Dr Ma smakar.
Men jag dricker avkoket ändå. Snart slipper jag det, snart slipper jag det, snaaart....

kram

"You live your life as a guardian of your genome. Because it is not just you..."

Jag slår fortfarande ett slag för epigenetikens värld! Till alla er som undrar och funderar på ÄD - jag tror att lite info kring det här med epigenetik kan få er att känna er liter mer "delaktiga" i själva genfrågan kring att få barn via ÄD. Vår omgivning påverkar generna i generationer. Det handlar om arv och miljö och dessas påverkan på våra gener. Och det börjar redan när vi ligger i mammas mage.

Här är dokumentären "Ghost in your genes" från BBC Horizon. Se, lyssna och lär.

Del 1


Del 2


Del 3


Del 4


Del 5


Vi biologiska mammor, vi som bär barnet i vår mage, är alltså i allra högsta grad med och "formar" vårt barn. Vårt liv och leverne påverkar barnet helt enkelt.
Med detta som underlag ska jag härmed undvika ALLA schlagerdängor när jag är gravid. Flera generationer kan ju bli förstörda! Hu, vilket ansvar.... ;o)

Och så lite infotext om programmet:

"Biology stands on the brink of a shift in the understanding of inheritance. The discovery of epigenetics hidden influences upon the genes could affect every aspect of our lives.
At the heart of this new field is a simple but contentious idea that genes have a 'memory'. That the lives of your grandparents the air they breathed, the food they ate, even the things they saw can directly affect you, decades later, despite your never experiencing these things yourself. And that what you do in your lifetime could in turn affect your grandchildren.
The conventional view is that DNA carries all our heritable information and that nothing an individual does in their lifetime will be biologically passed to their children. To many scientists, epigenetics amounts to a heresy, calling into question the accepted view of the DNA sequence a cornerstone on which modern biology sits.
Epigenetics adds a whole new layer to genes beyond the DNA. It proposes a control system of 'switches' that turn genes on or off and suggests that things people experience, like nutrition and stress, can control these switches and cause heritable effects in humans.
In a remote town in northern Sweden there is evidence for this radical idea. Lying in Överkalix's parish registries of births and deaths and its detailed harvest records is a secret that confounds traditional scientific thinking. Marcus Pembrey, a Professor of Clinical Genetics at the Institute of Child Health in London, in collaboration with Swedish researcher Lars Olov Bygren, has found evidence in these records of an environmental effect being passed down the generations. They have shown that a famine at critical times in the lives of the grandparents can affect the life expectancy of the grandchildren. This is the first evidence that an environmental effect can be inherited in humans.
In other independent groups around the world, the first hints that there is more to inheritance than just the genes are coming to light. The mechanism by which this extraordinary discovery can be explained is starting to be revealed.
Professor Wolf Reik, at the Babraham Institute in Cambridge, has spent years studying this hidden ghost world. He has found that merely manipulating mice embryos is enough to set off 'switches' that turn genes on or off.
For mothers like Stephanie Mullins, who had her first child by in vitro fertilisation, this has profound implications. It means it is possible that the IVF procedure caused her son Ciaran to be born with Beckwith-Wiedemann Syndrome a rare disorder linked to abnormal gene expression. It has been shown that babies conceived by IVF have a three- to four-fold increased chance of developing this condition.
And Reik's work has gone further, showing that these switches themselves can be inherited. This means that a 'memory' of an event could be passed through generations. A simple environmental effect could switch genes on or off and this change could be inherited.
His research has demonstrated that genes and the environment are not mutually exclusive but are inextricably intertwined, one affecting the other.
The idea that inheritance is not just about which genes you inherit but whether these are switched on or off is a whole new frontier in biology. It raises questions with huge implications, and means the search will be on to find what sort of environmental effects can affect these switches.
After the tragic events of September 11th 2001, Rachel Yehuda, a psychologist at the Mount Sinai School of Medicine in New York, studied the effects of stress on a group of women who were inside or near the World Trade Center and were pregnant at the time. Produced in conjunction with Jonathan Seckl, an Edinburgh doctor, her results suggest that stress effects can pass down generations. Meanwhile research at Washington State University points to toxic effects like exposure to fungicides or pesticides causing biological changes in rats that persist for at least four generations.
This work is at the forefront of a paradigm shift in scientific thinking. It will change the way the causes of disease are viewed, as well as the importance of lifestyles and family relationships. What people do no longer just affects themselves, but can determine the health of their children and grandchildren in decades to come. "We are," as Marcus Pembrey says, "all guardians of our genome."


Kram på er

VUL 2

Så där, ja!
9-10 mm tjock är den och det är "idealiskt" och "faaantastiskt" fint och bra, säger min helt underbara karaktär till gynekolog. Då kan jag ju inte bli annat än glad! Den är treskiktad (vad nu tusan det är men det lät förbaskat bra).
Och kan ni tänka er, gynekologen skrev ut bilden från VUL:et. Med små kryss på så att vi kan se hur och var hon har mätt slemhinnan. Den bilden ska absolut sparas. Vi sparar ALLT som har med den här ÄD:n att göra. Det blir en bra historia att berätta för bebisen sen.

På AVA sa det samma sak. "Jättebra!" (obs, med mumintrollsdialekt).
Nästa steg är att vår donator ska på undersökning på fredag morgon. Efter den ringer AVA till mig med besked om när vi behöver vara där.

Gaaaalet spännande!!! (nu, först nu i denna sekund, börjar jag nog förstå att det här verkligen händer...)

Tjolahopp!!!

Kramas därute!

Liv

6 dagar kvar....
Sitter på ett fik och äter frukost i väntan på att besöka gyn. Undrar hur tjock den där slemhinnan är egentligen? Och undrar vad AVA säger när jag ringer dem efteråt? Både maken och jag vill boka hotellrum. Och båtbiljett. Idag kanske vi äntligen kan göra det.

Min vän som dog. Vi vet inte varför. Ingen verkar veta men mina vänner i Holland försöker få klarhet i det. Vi vet inte ens HUR han dog. Det låter otroligt men så är det.
Visst är det jobbigt att någon försvinner ur ens liv men att inte veta hur eller varför gör att det känns väldigt ouppklarat. Jag vill veta och gå vidare. Jag vill skicka honom en tanke då och då, inte fundera på varför eller hur det hände.

Snart dags för VUL. En liten milstolpe som uppnås. Nytt liv ska skapas snart.

Kram

...

7 dagar kvar.
Och jag fick just meddelandet att en vän gått bort. Fan.

Hej Baberiba

Dagens, veckans, ja, ta mig faan, århundradets bästa blogginlägg:

Idiotpolitik

kram

När?

8 dagar kvar. Undrar när vi ska åka dit egentligen? Det kanske bestäms på tisdag när jag varit och mätt slemhinnan? Gissar att det blir så.

Nu ska jag och bästisen ut i skogen med hennes underbara lilla dotter.

Kram

Dejt?

Nu har jag funderat en del på en sak som jag inte riktigt kan släppa. Jag behöver lite input och åsikter från er helt enkelt!

Det är så här:
Sedan jag och min man började fundera på ÄD så tycker jag att det finns så lite info därute. Det finns liksom ingen att fråga. Det enda forum jag hittade var på Familjeliv.se och det känns fortfarande inte helt bra. Jo, och så Barnlängtan också så klart.Jag vill liksom bolla och diskutera känslor och mer praktiska frågor och det blir svårt på FL ibland.
Den här bloggen är ju främst till för mig och för de som är intresserade av ÄD och kanske söker, precis som jag, mer information (både rena fakta och känslomässig info).

Därför har tanken slagit mig att jag och ni som läser här för att ni själva funderar på ÄD eller för att ni också bestämt er för att genomgå en äggdonation eller för att ni kanske t.o.m. är donatorer, kanske skulle ses någon gång? Skulle inte det vara ganska kul och samtidigt kännas ganska skönt att få träffa folk som er själva och bolla era undringar och känslor med?
Visst, jag har min man som jag så klart pratar MASSOR med men han är ju precis som jag en novis på det här. Det skulle vara kul att få prata med andra om samma saker. Få jämföra sina känslor, få info om olika kliniker, få höra andras historier om IVF:er och ÄD, och bara få bekräftat att man inte är dum i huvudet eller ensam om sina knasiga tankar man har ibland. Tycker inte ni det?
Jag tycker det.

Därför undrar jag till en början hur många som skulle tänka sig att ses? Ni kan väl lägga in en kommentar här eller maila på min mailadress högst upp här i bloggen så får jag ett hum om hur många vi kan bli? Sen bestämmer jag ett datum lite länge fram i tiden (kanske i slutet på september eller i mitten på oktober) så att alla kan hinna planera in en träff, och sen ses vi helt enkelt! Jag letar reda på ett fik mitt i Stockholm någonstans så att det är lätt för de flesta att ta sig dit. Stockholm väljer jag för att jag bor där i krokarna. Och bor man inte i Stockholm så är det ju urkul om man kan vara med ändå! Alla är välkomna!

Så vad säger ni? Är mitt förslag uselt så behöver ni inte säga det för då blir jag så deppig, hahahaaa! Men vill ni ses så skriv en rad!

Kram på er!

PS. Jag har i alla fall fått en tjej som visat intresse redan nu! Så vi är i alla fall två redan nu. D.S.

Folsyra

Förbenade förråd! Bli klart någon gång! Önskar att jag kunde trolla. Och då skulle jag inte bara trolla klart ett förråd ska ni veta!

Dags att ta dagens andra piller. Eller femte förresten! För varje morgon tar jag fyra piller. En Progynon, en vitamintablett med extra folsyra i och två med en massa B-vitamin i för att mitt trista hår kanske får mer liv av det (inbillar jag mig...).

Folsyra är bra för fostrets utveckling och det är bra att börja med det redan innan man är gravid.

Kram på er

Frulle

Långfrukost på Villa Källhagen. Otroligt trevligt och lugnt.
Because we're worth it.

Kram

Ensiffrigt

Redan vaken trots att det är helg. Och det är bara 9 dagar kvar. Ensiffrigt!

Jag har en liten känning i nedermagen. Det spänner lite liksom. Jag inbillar mig att det beror på att jag har en tokbra slemhinna som bara skriker efter att få bli matad med ett litet embryo som ska fastna där.

Idag ska förrådet göras klart också. Äntligen! Sen blir det tvättstugan som ska organiseras....

Kram

En bra dag

Dr Ma tog pulsen på mig som vanligt.

-"Du är trött", sa hon på sin kinesiska brytning (som för övrigt kan låta lite som när man pratar med bebisröst ibland). "Jättetrött?"
-"Ja, jo... jag somnade nästan på väg hit faktiskt", svarade jag. För jag ville bara sova när jag satt i Söderledstunneln på väg till Dr Ma. Det var så mörkt och mysigt i tunneln.
Dr Ma bara skrattade.

Jag tror att jag är trött av ren anspänning. 10 dagar kvar. Ska det fortsätta så här finns det risk för att jag somnar vid själva införandet av embryot. Jag kanske t.o.m. snarkar. Då får min man skämmas... För det har inte jag vett till.

Innan behandlingen sa jag också att jag absolut INTE skulle dricka alkohol. Alkohol motverkar ju östrogen. Men det är tur att man är människa för vi har ju faktiskt den funktionen inbyggd i oss att vi kan ändra oss om vi vill.
Jag gillar viner. Jag tycker verkligen att det är kul med vin. Bortsett från att man kan bli vääääldigt glad av vinet i sig. Jag tycker liksom att vin är lite intressant. Men jag är långt ifrån någon vinexpert eller vinsnobb. Jag bara gillar att prova olika sorter och försöka lära mig lite.
Just därför är det aptrist att inte ens ta ett glas när behandlingen pågår. Jag är ju inte ens gravid! Så ikväll så tar jag ett glas vin. Busigt värre. Så jag bröt min plan. Så kan det gå.

Jag har också förstått att det inte är långt kvar tills jag måste avstå ännu fler saker. Därför har jag bokat lördagen den 4:e september för mig. Jag ska bada, jag ska bada bastu, jag ska göra ansiktsbehandling, jag ska äta ostar, jag ska dricka vin (bara ett eller två glas), jag ska äta prosciutto, jag ska äta fiskar (vilka som helst) och jag ska...ja, jag ska göra och äta allt man inte får göra eller äta när man är gravid helt enkelt. Maken hakar på som sympatisör. Det kan inte bli bättre. Vilken bra dag det kommer att bli!

Nu ska jag krama på maken.

Kramas ni med!

Granne

10 dagar kvar. Underbart!!

Idag ska jag till Dr Ma igen för tusende gången (känns det som). Sist jag var där så undrar jag om inte en person jag känner till var där. Hon sa nämligen ett namn ("Hej XXX") som inte är så jättevanligt och jag vet en med det namnet som går där. I så fall säger jag hej via bloggen nu istället. Jag låg till vänster om dig i onsdags vid 17.45! Hej, hej! :o)

Efter Dr Ma ska jag shoppa lite. Det är jag värd!

Kraaaaam!

Bokningsfunderingar

Hmmm, jag hade tänkt att boka hotell igår eller idag men tycker faktiskt att det kan vänta. Det är nog bra att vänta till på tisdag efter VUL och telefonsamtal med AVA. Då vet vi mycket bättre var vi står i behandligen och hur det går för donatorn.
Ja, så får det bli. Det känns bäst så.

Ikväll är det lite kalas med jobbet. Tur att jag bor en bra bit från jobbet så att ingen misstänker något när jag tar bilen dit och hem.

11 dagar... Så nära, så nära nu.

Kram

Blindtarm

11 dagar kvar!! Tjohooo!!

Och jag sträckte förresten magen igår. MAGEN. Jag trodde aldrig att jag skulle sträcka magen. Mitt i mitt och makens bollkastande. Fasiken, vad rädd jag blev.
Det första jag sa när jag hamnade på golvet var "Blindtarmen. Fan, där sprack den." Och så dök tankar upp på operation och en inställd äggdonation.
Men det var inte blindtarmen. Det var en sträckt magmuskel.

Så nu leker livet igen.

Kram

Till dig som funderar

Nu ska jag skriva ett allvarligt eller i alla fall seriöst, inlägg. Rakt från hjärtat.

Jag har insett att det är många, många därute som kämpar för att bli med barn. Jag själv och min man är två av dem.

Kanske skriver jag den här bloggen för att informera de som inte vet något om hur det är, kanske skriver jag den bara för mig själv. Eller så skriver jag den för att kanske få bidra med lite, bara liiite, inspiration och hopp till andra som vill få barn därute och som kanske funderar på äggdonation. Jag har i alla fall lovat mig själv att inte hålla inne några som helst känslor eller fakta kring behandlingen här i bloggen. Allt ska ut. Så här kommer lite tankar.

Jag blir så ledsen varje gång jag hör om en misslyckad IVF. Det tynger uppriktigt mitt hjärta för jag har varit där.
Jag har känt den där fullkomliga känslan av tomhet, ensamhet och utelämnande.
Jag har gråtit floder.
Jag har suttit uppkrupen i vår soffa och hulkat fram min sorgsenhet mellan tårar och snor.
Jag har stirrat upp i taket.
Jag har sjukskrivit mig för att sorgsenheten behövt ta sin tid att bli överkommen.
Jag vet.

Den dagen jag satt i soffan och grät och vi bestämde oss för att ställa oss i kö för äggdonation så lättade mitt hjärta. Inte mycket, men nödvändigt så att jag kunde greppa situationen. För marken ville inte riktigt bära mig just då. Så ledsen var jag.

Vi ställde oss i kön för att inte förlora tid. Det var vår första tanke i alla fall.
Vi mailade till AVA i Åbo och det tog bara någon dag så hade de svarat. De gjorde allt rätt. De skrev utförligt vad som gällde, skickade med anmälningsblankett och information. Vi anmälde oss och sen började jag läsa på...

Ju mer jag läst om äggdonationer, desto mer har ljuset gått upp för mig och jag har förstått att den osmidiga läkaren som sa att det var kört för oss med IVF faktiskt gjorde oss en tjänst. Vi handlade efter vår förmåga och våra känslor.

Till en början var jag emot det. Det kändes inte...erhm, "bekvämt" med att någon annans "ägg skulle ligga i mig och gro". Idag tycker jag att det var konstigt att jag tänkte så. För jag skulle ju inte ha något emot att ta emot donerade spermier t.ex.. Och det är ju, precis som ett ägg, en könscell. De behövs för att skapa liv. Könsceller. En från en kvinna och en från en man. Enkelt.

Men så var det det här med biologisk mamma. Det skulle jag ju inte bli...
Ack, så fel jag tänkte. Det blir jag visst det. Jag är bara inte en genetisk mamma. Jag blir biologisk mamma. Ja, mamma, det blir jag hur som helst. Barnet lever i mitt liv. Precis som vilket annat barn som helst. IVF-barn, vanligast tillkomna barn, adoptivbarn, fosterbarn... Precis samma sak. Alla har en mamma på ett eller annat sätt.

När jag sedan läste om epigenetik, ja, då såg jag allt som helt naturligt. Jag blir biologisk och epigenetisk mamma! Eftersom barnet växer i mig och min värld så är jag med och påverkar barnet redan när det är i magen. Epigenetik handlar om att våra gener också styrs av vår omvärld. Den börjar redan i magen. Jag är alltså i allra högsta grad med på ett genetiskt hörn i barnets liv. Barnet kanske får lite ovanor ärvda från mig ändå....

Så, vad är grejen? Idag är jag så glad att vi inte fortsatte med våra IVF:er för jag har förstått att det skulle inte fungera på oss. Jag har ingen äggreserv kvar. Och skulle det dyka upp ett ägg eller två så skulle de vara halvruttna. Det är tråkigt men skönt att ha fått den insikten och acceptera den.
Därför känns äggdonation som en andra chans för oss. Den insikten kan jag betala guld för. Det har gett mig en sån otrolig lättnadskänsla och framtidstro att det är nästintill löjligt. Visst, det kan misslyckas men då försöker vi igen med eventuella nedfrysta embryon som finns kvar på lager. Och går inte det, ja, då har vi inga fler val. Då blir vi väldigt ledsna men vi har i alla fall gjort allt i vår makt och slapp lida alltför länge på vägen.

Jag önskar alla att få uppleva den tilltron till att det är möjligt att få bli mamma.
Alla.

Och glöm inte att kramas, det är väldigt viktigt.

Resa

12 dagar kvar!
Hmmm, undrar när vi får reda på att vi ska åka över? Jag vill boka båtbiljett och hotell.
Hotell ska jag nog boka idag förresten. Vi kan alltid ändra bokningen om vi hör av oss något dygn innan. Båtbiljetten får vänta men det känns heller inte så akut.

Nu till jobbet. Plikten kallar!

kram

Nyheter

Det är inte ofta man blir riktigt glad när man läser nyheterna:

Stadsuppbyggnad

Det finns hopp för mänskligheten så länge fantasin flödar.


Bluff-UFO

Tusan, nu finns det inte längre någon förklaring till hur jag kom till jorden!

Mat och gott

Jahapp, en ny kväll med träning på schemat. Jag har dock börjat tvivla på träningens nytta eftersom jag åt chips medan jag lagade mat... Och så såg jag att vi har ostbågar kvar i skåpet sedan kräftskivan. En stor påse som aldrig öppnades. Så tråkigt.

Idag föreslog jag för maken att vi kunde åka och äta på en skaldjurskväll i oktober på ett bra ställe vi varit på förut. Men så insåg jag att man kanske inte kan äta all sån mat då. Härligt!!! Hoppas att det blir så.

Då insåg jag också att jag måste äta prosciutto och ostar till vansinne fram till vecka 36.

Jag får nog glömma det där med att kulmagen ska bort. Och förhoppningsvis blir den inte mindre än på ett år heller...

Kram!

Mätning del 2

Äääntligen fick jag tag på "min" gynekolog. Bokade en tid för att mäta slemhinnan en andra gång innan ÄD. Jag fick en tid den 31/8. Åh, så bra! Hon kände till Åbo mycket väl och sa (utan att jag frågade) att de är en bra klinik och det känns lite upplyftande.
Nästa delmål blir således den 31/8 att längta till!

Kram därute

Jobb

Mindre än två veckor kvar nu. 13 dagar. Så fort jag vaknar så tänker jag på hur många dagar det är kvar. Jag kanske är lite barnsligt lagd men det är verkligen så det är. Jag toklängtar!
Just nu har jag otroligt mycket roligt jobb att göra på jobbet också och det är nog bra. Tiden går fortare då nämligen. I och för sig så blir det lååånga dagar hela veckan, och nästa också, men det gör inget just nu. Tiden går fort! Och när jag hinner blir det lite träning inklämt...

Ha en bra dag i regnet!

KRAM

Medicinboll-situps, pust!

Hur kan jag må så toppen idag när allt var så deppigt häromdagen? Dessa hormoner... Allt går till ytterligheter på något sätt. Svårt att beskriva men det är faktiskt irriterande. Så det var extremt bra att gå och träna!
Jag lovar att en del energi kanaliserades ut i fula träningsmaskiner istället. Mina spagettiarmar ser numer inte bara ut som spagettisar utan känns även som det. Kokt spagetti. Och så ska kulmagen bort... Jag och maken sitter med fötterna mot varandra, lite böjda ben och så kastar vi en medicinboll mellan oss. När man tar emot den ska man ha den ovanför huvudet och gå ner bakåt till golvet hela vägen och sen upp igen genom att kasta bollen lätt till den andra. Fy, tusan vad magen får jobba!! Och min goa make kastar lite väl hårt ibland (han är ju trots allt starkare än jag, spagetti-arm-kvinnan...) så idag flög jag baklänges ner i golvet, hahahaaa!
Det smarta alternativet (eftersom min make inte heller tänkte liksom...) hade varit att jag istället släppt bollen. Men så långt kan jag visst inte tänka när jag är helt slut och svettig.
Hursomhelst, det är kul nu när jag äntligen kommit igång! Och det är kul att träna med min bästaste make. Han är bra på sånt.

Och om inte annat så är det ett utomordentligt tidsfördriv i 13 dagar till.

Gonatt-kramar till alla

Två veckor kvar

14 dagar kvar! Tjohoo! Och idag känns det som att livet är lite roligare igen. Åh, dessa hopplösa känslosvall... Deppig, glad, deppig, glad. Det blir liksom lite extremt. Ordet "lagom" finns inte just nu.
14 dagar... Det är helt fantastiskt.

Njut måndagen!

Kram

Middagsro

Så där, ja. Nu har bästisen med familj varit här och ätit middag. Härligt när man får leka med hennes roliga ungar och skämma bort dem också.
Har man inga egna så är det lag på att man får skämma bort andras barn hur mycket som helst. Visste ni det? Hehehee...
En riktigt kul grej är att mammor alltid är så oroliga att deras barn ska skita ner för mycket eller förstöra något. Men för mig och maken gör det absolut ingenting. Vad är en trasig tallrik om hundra år t.ex.? Bara barnen inte gör sig illa så får de göra vad som helst hos oss. Nästan i alla fall. Och självklart så säger vi till om de skulle göra något dumt (men de gör de aldrig). Liiite uppfostran måste man väl trots allt bidra med, hahahaa!

Det var i alla fall så otroligt kul att ha dem här. Och så gillar jag att hänga med bästaste bästisen och hennes man (som faktiskt också är en bästis). De är så goa och snälla.

Massor av kramar på dem!

Shabby Chic

Var hos en kompis idag. Jag må ha dålig humor men jag kan inte låta bli att asgarva när jag ser hennes parodi på inredningsbegreppet "shabby chic" i hallen:



Kram

Relativitetsteori

Spöregn och ingen promenad.
Hmmm, kanske skulle ta och göra några situps som tidsfördriv? Eller måla bord.

16 dagar kvar som sagt. Långt dit känns det som just nu men jämfört med vår totala väntan så är det ingenting. Allt är relativt.

kram

Känslor

Magontet har försvunnit. Tog en samarin inatt och det hjälpte. Att jag inte tänkte på det tidigare än igår kväll. Och att jag inte tog en då... Ja, ja. Det känns i alla fall otroligt mycket bättre i magen. Skönt!

Maken är och hälsar på hos sina föräldrar ute i landet. Jag var tyvärr tvungen att jobba lite men blev klar tidigare än jag planerat. Så vad ska jag göra nu? Förmodligen blir det en promenad och sen ett långt bad. Ska nog måla tånaglarna med den där fina färgen jag köpte på finlandsfärjan. Sen ska jag fixa en god middag tills fin-mannen kommer hem.

När jag går på hormonbehandling så kanske det är så att jag känner efter mer än vanligt men å andra sidan så behöver jag inte känna efter speciellt mycket. Idag vaknade jag med en otroligt deppig känsla i kroppen. En sån där "ingenting-är-kul-känsla" som man kan få ibland. Nu sitter jag här och hoppas att det är ytterst tillfälligt och inte beroende på att hormonerna håller på och leker i kroppen. För då kanske känslan stannar längre än vad jag vill. Eller... det har den ju redan gjort förresten. Jag vill inte alls känna så här. Jag vill vara glad!

Jag får väl se vad som händer efter promenaden...

KRAM

Begravning

16 dagar kvar. Behöver jag säga att jag tycker att det går långsamt?

Jag har ställt min mobil på att påminna mig kl 7, kl 14 och kl 20. Då tar jag tabletterna. De är svagt ljusblå och jag kan inte låta bli att tänka på heeelt andra slags tabletter när jag ser dem. Lite rubbat kanske men så är det.

Idag är det kära Lady J112s lilla Linneas begravning. Världen känns orättvis ibland.
Jag är övertygad om att det blir en fin begravning och jag önskar att alla som läser här skickar en fin tanke till dem. Det gör jag. Ingen ska behöva gå på sitt barns begravning.


Kramas lite extra idag.

PRO

Allvarligt... varför har FN en presschef som pratar franska? Sååå dumt. Jag menar, franska är ju inte direkt det största språket i världen.

Och PRO får inte bjuda på hembakade bullar till sina pensionärer på hemmen. Ännu mer dumt. Som om pensionärer är helt omyndiga och inte klarar av att avstå från dessa bullar om de inte vill ha.

Utöver dessa tankar så har jag magknip som vanligt. Inget att göra åt. Det är som en kniv som skär till ibland och jag börjar vänja mig...
Det värsta är att jag känner mig galet svullen i magen (och det är tyvärr inte gaser...). Så nu vet jag hur det är att vara i 4:e månaden, hahahaa!

Efter en lååång dag på jobbet med mycket ansträngningar så ska jag nu njuta fredagskväll och krama på min fantastiska make. Han är bäst.

kram till er också

Portioner

17 dagar kvar...

Det gör inte lika ont i magen idag. Eller, jo, men inte lika ofta som igår. Alltid en förbättring.
Jag försöker att avhjälpa det genom att äta små portioner mat lite då och då istället för lite större bara vid lunch och middag. Det känns lite bättre så.

Kram

Aj, aj, aj

Aj, nu SMÄRTAR det verkligen. Struntar i att gå och träna och lägger mig med en bok istället.

Hoppas att kroppen vänjer sig så att det inte gör ont längre om någon dag eller två....

aj, aj, aj

kram

Magontet

Har nu kollat med gyn och på FASS om Progynon och jodå, ont i magen kan man få. Och så känner man sig uppsvullen i magen. Precis som jag har. Det känns som en jättebuk!
Trist att få såna biverkningar bara efter två dagars knaprande.... Jag hoppas att det inte eskalerar!

Suck, kan inte låta bli att bli lite avis på min man som bara ska skaka av sig i en burk. Men så tänker jag genast på vad han får stå ut med utöver det: mig. Hahahaa! Jag menar, det går ju liksom inte att INTE gnälla lite när man får ont i magen och dessutom så lär väl mitt humör ändras också med hela kroppen full med hormoner.
Usch, stackars maken! Och stackars mig! Heheheeee.....

Ok, jag ska sluta gnälla. Tänkte bara dela med mig om det är någon annan stackars ÄD-tjej därute som oroar sig över magont.

Middagsdags!

Kram

18 dagar kvar

18 dagar kvar och min mage har kajkat ihop (tror att det är stockholmska... Betyder "gått sönder", typ). Jag har sjuk magknip och erhm, ja, toalettproblem. Undrar om det kan vara Progynonet som gör det? Jag måste nog ta reda på det ganska snart eftersom jag knappt kan jobba på grund av magont.
Självklart hoppas jag att det bara är någon lindrig form av matgörgiftning, allergi eller magsjuka... För så här kan jag ju inte ha det i 18 dagar till!

Måste nog kolla upp på FASS.

Kram

Fortsatt behandling

Nu har jag pratat med AVA.
Jag ska äta Progynon tills de säger till att jag ska sluta. Det blir när de konstaterat att jag är gravid (om jag förstått rätt).
Däremot ska jag lägga till Progesteron längre fram men de meddelar mig när det är dags. Det beror på hur stimuleringen på donatorn går, men det blir nog i slutet på vecka 35 eller början på vecka 36.
Och så måste jag boka en ny tid för att mäta slemhinnan. Det ska ske den 30/8 eller 31/8.

Allt känns sååå bra och de är så trevliga på AVA.

Kram

Biverkningar

19 dagar kvar och kl 7 i morse svaldes den första Progynontabletten. Äntligen!

Jag ska ta 3 st per dag men när jag läser informationsbladet i asken så står det att man ska ta en tablett per dag. Jag förstår ju att jag äter dem för ett annat ändamål än vad de är till för men ändå... När jag läser potentiella biverkningar man kan få av EN tablett dagligen så är det nog helt naturligt att oroa sig lite. Vem vill ha blodproppar, bröstcancer, nedstämdhet och migrän?
Men jag har valt att köra huvudet i sanden och knapra vidare. Här ska göras barn!

Kram

Tränat

Sådär, ja! Nu har jag varit och tränat och slutat hetsa, hahahaa!

Tusan, vad skönt det är att träna när man väl kommer igång igen. Jag gillar verkligen att svettas! Jag har slappat så mycket i sommar att jag glömt hur skönt det är.
Och så kan man fokusera på annat ett tag än allt detta bli-med-barn-tänk. Sånt blir i alla fall jag lite galen på ibland.

Nu ska jag sova gott inför Progynonstarten imorgon. Tjohoooo!

Godnattkramar!

Och förresten....

Måste tillägga att jag tycker att det är nedvärderande mot barnen att säga sånt som "Du vet inte vad du ger dig in i". Precis som det är en farsot man har fått.
Det är helt och hållet självvalt att ha barn och dina barn avgudar dig. Du är deras moderskepp. Det är dig de ser upp till.

Visst kan man som förälder få gnälla lite men bara för att barn är jobbiga ibland så ska de väl inte få ha såna kommentarer hängandes i ryggen av sin egen förälder. Jag får nämligen en bild av att den förälder som säger så har något av följande:

- Sjukt jobbiga barn (och vem beror det på om det inte beror på någon sjukdom....)
- Sjukt dålig humor (stackars barn)
- Noll empati (stackars barn)
- Ingen som helst koll på vad livet går ut på (stackars barn)

Förmodligen är det dock det senaste alternativet...

Så, nu fick jag hetsa ur mig lite. Tack!

KRAM

Allvarligt

Så bra inlägg här!!!

Jag blir så förbannad när jag får höra folk som använder orden "Du vet inte hur det är att ha barn!". Fly tokförbannad.

När man är 19 och vill ha barn så kanske man inte förstår. Jag är 40 år, är full med empati, har passat många barn, har en lillebror jag alltid tagit hand om (ja, jag torkade bajs när jag var 5 år), jag har vänner med barn, jag har fantasi och inlevelseförmåga och jag är inte helt dum i huvudet. Jag förstår att barn kan vara enerverande, inte sova, vara sjuka och alldeles för livliga när man inte vill vara det själv. Men så är det. Varför kan inte en del föräldrar bara förstå det?
Att folk dessutom kan säga sånt som "Du vet inte vad du ger dig in i" till någon som längtar efter barn och har haft sitt barn som tar sina sista andetag på bröstkorgen, så blir jag riktigt, riktigt sur. Vem, VEM i hela fridens namn kan vara så känslolös? Vilken idiot.

Nej, skärpning på er därute. Tänk en liten sekund innan ni hasplar ur er tramsigheter. Ta era barn och ert liv på allvar.
Du som har barn, vet du EGENTLIGEN hur det är att ha barn?

mama

Jag undrar hur mama.nu tänker när de mailar mig och frågar om jag vill vara med i deras tidning:

"Har du lust att vara med i den tryckta tidningen som läsarmama på brevsidan? Några korta frågor/svar och en bild på dig + barn."

Pucko. Barn. Bloggen handlar ju om att jag inte HAR några barn men VILL ha barn.

För den oinvigde så kan jag berätta att jag startade en blogg på mama.nu där jag lägger in en del inlägg från den här bloggen. Jag gjorde det väl lite för att få tjejer som kan få barn att kanske vilja donera. Och kanske genom att visa att det inte alltid är den "normala" vägen som gäller för att få bli mamma.
Hon som mailade mig började med att lägga en kommentar i ett av mina inlägg så jag förutsatte liksom att hon visste vad min blogg där handlar om (jag länkar t.o.m. till den här bloggen...). Underrubriken är dessutom "Mamma utan barn".

Äsch, inget att hetsa upp sig för direkt men jag börjar ju undra bara... Det här med barn kan vara en känslig sak, speciellt i "min" värld: IVF- och ÄD-världen.

kram på er därute

Dos?

20 dagar... Inte så långt kvar nu. Ofattbart!

Imorgon är det Progynondags och jag har faktiskt glömt bort dosen jag ska ta och när. Kanske dags att kolla det...erhm...

Åh, om vi lyckas med detta kommer jag att gråta floder av lycka. Får en klump i halsen bara jag tänker på det.

VUL-mätning

21 dagar kvar till vecka 36!

Idag var jag hos gyn och mätte slemhinnan. Den är 2 mm. Det är tunt men helt i sin ordning eftersom jag är nedreglerad. Den ska vara så då.
På onsdag börjar uppbyggnaden med Progynon.

Nu känns det riktigt bra! Snart är vi där...

Kram

Hur kom jag till?

Vi har köpt en bok. En barnbok.

Den är inte vilken barnbok som helst utan den här är ett verktyg för föräldrar att beskriva hur ett barn kommit till. Ett barn som blivit till med hjälp av äggdonation.

Även om vi kan förklara det själva så tänkte vi att boken kanske kan vara till hjälp ändå. Och vi köpte den innan vi träffade psykologen som vi var tvungna att träffa innan vi åkte till AVA. Så den var faktiskt till lite hjälp för oss redan innan vi ens genomfört vår ÄD.

Boken heter "Hur kom jag till?" och är gjord av Märit Jonsson. Ni kan köpa den direkt av henne:

Märit Jonsson Design

kram på er

Anonym

Herregud, vad kul jag hade igår. Hoppas att gästerna hade det också...
Jag festade till det ordentligt och måste erkänna att jag faktiskt har huvudvärk idag. Det är det absolut värt! No more alkohol nu. Nu ska jag vara städad en låååång tid framöver (förhoppningsvis). Skönt.

Det är nu bara 22 dagar kvar. Drygt tre veckor!! Det är ju inkentinken!! Så otroligt spännnande!

Har funderat på om jag ska fortsätta vara anonym här på bloggen och inser att jag nog ska vara det. Dels för att jag och min man vill vänta lite med att basunera ut att vi försöker få barn för att undvika alla frågor. Vi vill ta det här i vår takt eftersom vi tycker att det stundom är ganska jobbigt. Speciellt när vi misslyckas i våra försök. Då har vi inte orkat med så mycket frågor.
Men en stor anledning är nog det här med jobbet för min del. Utan att gå in på detaljer så är det lite pikant att meddela att jag försöker att bli gravid just nu. Så det får vänta lite helt enkelt. Vi fortsätter att vara anonyma här på bloggen ett tag till.

Däremot har jag nu skapat en mailadress om någon har frågor eller bara vill höra av sig till mig angående äggdonation eller annat som är relaterat till den här bloggen:

wildamathilda@hotmail.se

Där behöver jag inte vara lika anonym och det känns bra.

Nu ska jag dricka massor vatten och njuta min sista baksmälla. Hahahaa!

Kram på er

Underbart

Strålande sol och kräftskivedags!
Har en kompis på besök ända till på måndag också.

Underbart!

Och 23 dagar kvar...

Kram

Drömmar

Det är nu bara 24 dagar kvar. Det pirrar i magen!

Kräftskiva på lördag och sen blir det ingen mer alkohol. Förhoppningsvis på ett år. Typ.
Ju närmare vecka 36 vi kommer, desto mer nervös blir jag. Nervös för att det inte ska gå bra. Jag har t.ex. börjat att drömma en hel del om ÄD.
Inatt drömde jag att de visade en ung tjej på nyheterna på tv. Hon var unik, den enda i sitt slag, som blivit till via ÄD och inte hade några defekter. Precis så, "defekter"... Jag drömde att jag blev alldeles kall och tänkte "vad har vi gett oss in i".
Skönt att det bara var en dröm.

Jag har också drömt att jag blev sur på ÄD-läkaren för att hon inte stimulerat donatorn ordentligt eftersom hon bara hade två ägg av ytterst dålig kvalitet.

Ni ser, en äggdonation må handla om en liten cell men för oss mottagare betyder det så otroligt mycket mer. För oss är det STORT.

Kram

25

Förresten, bara 25 dagar kvar!

Tjohooo!

Kram

Gnällspik

Jodå, de "tafsade" på ämnet kring få barn och sånt men vi undvek det hela ganska bra.
Vad jag däremot upptäckte om mig själv, som jag absolut inte gillar, är att jag istället började gnälla om allt. I nåt slags försvar så att fokus skulle flyttas liksom. Otroligt irriterande beteende! Det måste jag genast sluta med. Vem vill umgås med en gnällspik?!
Jag lät som en gammal tant. En som klagade på hela världen, typ. Ett beteende som jag själv verkligen inte uppskattar så sitter jag där själv och gnäller. Fy, så otroligt oattraktivt! Beter jag mig så igen för att dölja mig bakom en gnällridå så tänker jag inte socialisera mig förrän jag fött barn. Eller så får min fina make säga åt mig att skärpa mig i fortsättningen.

Nån jäkla ordning i detta känslomässiga kaos får det ta mig tusan vara!

Kraaaaaam

Middagsdags

Om en kvart ska jag och maken iväg på en middag hos kompisar. Det enda jag tänker på är deras fråga som jag VET kommer att komma - "Försöker inte ni skaffa barn?"
Jag vet det för de är hysteriska med sina egna. ALLT kretsar kring deras barn. Och då menar jag verkligen ALLT. Det går inte att prata med dem utan att allt ska anpassas kring deras barn. Allt de pratar om relateras till deras barn. Typ:

Jag: "Hej, du vi blir en kvart sena."
De: "Hej, det gör inget. Vi matar barnen innan ni kommer."
Jag: "Jaha?"

Som att jag bryr mig vad de gör. Om de matar barnen innan eller efter eller när tusan som helst. Vi ska ju vara där hela kvällen så barnen lär nog bli hungriga en gång till medan vi är där. Mata dem. Det är naturligt. Vem bryr sig?

Ja, hur som helst, jag VET att de kommer att lägga näsan i blöt vad gäller vårt privatliv. Precis som alla andra. Inte en tanke på att det är privat eller att det kan riva upp sår.

Så till er som gör det, så här kul är det när ni gör det: inte alls, sköt er själva.

Till er andra med vett i huvudet: kram

Längtar

26 dagar kvar...
5 dagar kvar till VUL.
7 dagar kvar till Progynonstart.

Längtar!

Kram

Läsning

Både lite smådeppig info och upplyftande info (beroende på ålder och hur högt klockan tickar...), om än dock nyttig läsning:

Bli gravid i 40-årsåldern

kram på er

Minipanik!

Varför utsätter jag mig för det här? Om allt går åt pipan... Fan.

Väntan
Försök
Hormoner
Glädje
Sorg
Sorg
Sorg
Sorg
Depp
Tomhet
Tomhet
Tomhet
Tomhet
Hitta tillbaka

Ska sluta tänka på det här nu. Jobba, jobba, jobba istället.

kram

Koncentrationssvårigheter...

Åååh!! Jag har såååå svårt att koncentrera mig. Jag blir gaaaaalen!

Bara 27 dagar kvar. Hur tusan ska jag kunna hålla mig till en normal nivå? Det enda jag vill är att ligga i en gynstol i Åbo och få ett embryo inplacerat. Min hjärna är redan där trots att jag inte kan fatta att vi är så nära dagen D nu.

Och så vet jag att det inte betyder att försöket lyckas. Det KAN göra det men det kan lika gärna gå åt skogen. "Go to the woods." Typ.
Just nu känns det som att jag skulle kunna klara ett sånt misslyckande men med hormoner i kroppen så vet jag hur uppriven jag kan bli. Det är då jag förstår hur sorgligt det är.
Jag hoppas naturligtvis också att min man klarar ett misslyckat försök. Det gör han. Det vet jag. Men ledsen blir han i så fall. Så klart.

Men hur var det nu? Affirmation, ja. Det SKA gå vägen. Det SKA lyckas. Det GÖR det. Så är det bara....

kram

Burn, burn, BUUUURN!

Ok, sluta läs här om du är äckelmagad....


Jo, det kom en stor svart klump idag. Och sedan dess brunt.
Jag vill inte veta vad det är. Jag hoppas att det är normalt.
Tänk om jag var gravid trots allt när jag började med Primoluten? Då... näe, usch!
Näe, jag var INTE gravid. Tog ju ett test.
Ja, ja. Det är som det är. Jag fortsätter att längta vidare.

Idag var jag hos Dr Ma igen. Den här gången fick jag alla sedvanliga nålar och så... en låda på magen! Nej, inte som i "Varmkorvsboogie", men nästan. Den pyrde rökelse. Men det luktade som i Amsterdam. Marijuana. Hahahaa! Är övertygad om att det INTE var det men det luktade så.
Och tro mig, jag är anti-droger. Jag har nolltolerans för sånt.

Det blev dock värre när jag lade mig på mage och fick nålar i ryggen. När de var placerade allihop och jag börjat slappna av så kom hon in till mig igen. Med en låda igen!
På tydlig kinesisk brytning så fick jag veta att det kan brännas lite. Det är glöd i lådan.
Jo, det brände till då och då. Och inte kan man röra sig heller för då hade jag väl fått glöd över hela mig. Det gjorde dock inte så ont att jag inte kunde ligga stil. Det brände bara till liksom. Det gick att ligga helt stilla men om det var så värst skönt vet jag inte.... Men nu, efteråt, är det skönt i ryggen.

Jösses, vad gör man inte, som sagt!

Kram

Pirr

Nu börjar jag nedräkningen!
28 dagar kvar till vecka 36. Pirr!!!

Ringde AVA alldeles nyss och berättade att jag fick mens i lördags och att den bara varade en dag. De sa att det inte var något konstigt med det och att jag t.o.m. kan få lite mens en gång till innan den 18:e.
Det kändes lugnande faktiskt. Och det är fortfarande ursprungsplanen som gäller.

Det börjar bli svårt att hålla full koncentration på jobbet. Tankarna svindlar hela tiden.
Åååh, vad jag hoppas!!

Kram i regnet

Planera...

Vi har pratat om att resa till sol och värme i februari. Jag har bott i Australien innan jag träffade min man och jag vill visa honom detta multikulturella land. Helst vill vi åka dit i tre veckor. Det behövs om man ska ha tillräckligt med tid att i alla fall hinna se en millimeter av landet.
Men så blir det lite läskigt. Det här med att planera.
Först tänker vi:
"Då är vi i femte månaden ungefär. Ja, då kan vi resa dit utan risk i graviditeten."

Sen tänker vi:
"Men tänk om det inte går vägen med ÄD då? Ja, men då har vi ingen graviditet att ta hänsyn till utan kan unna oss en resa. Det behöver vi nog då."

Och till sist tänker vi:
"Men, om det inte går vägen med ÄD direkt så kanske vi kör igen i november. Det innebär att februari är tredje månaden i graviditeten och då ska man nog inte flyga. Eller?"

Så där hålls det på. Allt vi vill ha är lite semester. Men det är såååå svårt att planera tiden. Samtidigt så har vi inte planerat det senaste året för IVF:er och ÄD tar all vår tid och prioritering.

Så vi bokar ingen resa. Inte än. Det får bli i slutet på september i så fall. Då vet vi mer.

Kram

Mensskrälle

Vad är detta? Igår kväll var mensen slut. Idag är den absolut inte där längre.
En dag. En liten skruttdag. Ska det vara så? Ska det det? Ska det? (Läses med Sverker Olofssons röstläge...).

Ok, jag SKA ringa AVA imorgon eftersom jag skulle meddela dem när jag får mens. Då ska jag fråga om det är normalt med mens en dag efter tabletterna.
Kanske "exploderar" mensen idag och så kommer det en syndaflod istället. Igår var kanske bara en "förvarning"... Ja, jag kan i alla fall inte göra så mycket mer än att bara existera. Suck.

Det jag stör mig mest på är dessa känslomässiga upp- och nedgångar. Inte för att mens i en dag är en nedgång. Snarare än oro. Men ändå.
Jag tror att det är det jag avskyr mest med IVF:er och ÄD. Det känslomässiga som med hormonbehandling ibland ger mig känslosvall som är jobbiga att hantera. Och är det inte det så är det en lite molande oro som finns där hela tiden. Att det är något fel eller att behandlingen ska misslyckas.
Tänk, så tänkte jag knappt vid den första IVF-behandlingen. Nu är det annorlunda. Nu vet jag hur ledsen jag kan bli. Nu tar jag inte ut en enda sekund av lycka i förväg. Jo, förresten, det gör jag nog men då gläds jag bara i just den stunden. Jag tror absolut inte att allt ska gå vägen. Det törs jag inte.

Så nu när mensen strular så kommer den där molande oron tillbaka. Den sitter i huvudet och mal och det kommer den att göra till imorgon när jag pratat med AVA.

Söndagskram åt alla

Snäll

Jag har skrivit om det förr. Det här med att vara snäll. Varför ska det vara så svårt för vissa?
Det är i alla fall skönt att läsa att andra också tycker att man faktiskt kan bete sig och visa lite hyfs och vett och i alla fall ett uns av acceptans för andra människor:

Lady Dahmer

Kan vi inte bara enas om att försöka vara snälla mot varandra?
Vad bra världen skulle vara då.

Var snäll

Kramas istället

Award

Men se på tusan! Jag har fått ett pris.
Tusen tack till Annkatrin som jag fick priset av! Kul!



Och så lite "regler" i detta lördagsnöje då'ra:

* Som Award ska du kopiera in awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den.
* Tacka och länka tillbaka till den du fick awarden av.
* Ge awarden till 7 andra bloggsystrar/bröder.
* Skriva 7 intressanta saker om dig själv.

Dessa 7 underbara bloggare vill jag ge awarden till.

Ladyj112
Ladyj112
Ladyj112
Ladyj112
Ladyj112
Ladyj112
Ladyj112

(för att hon är värd alla pris man kan få)

Och så var det 7 intressanta saker om mig själv:

- Jag kan böja översta leden på min högra "pektå" utan att röra en endaste av de andra tårna.
- Jag ska plugga en kvällskurs i juridik i höst.
- Jag är strykvägrare, d.v.s. jag stryker aldrig.
- Jag kan göra en så ful grimas att min pappa blir uppriktigt förbannad för att jag blir så ful då.
- Jag förlovade mig när jag var 16 år bara för att få en ring.
- Jag har kvar ringen men inte killen, hahahaaa!
- Jag tror på fullaste allvar att jag kommer att kamma hem flera miljoner i en vinst någon dag, moooahahahaaa!

Kram på er

Nu!

Oj, oj, oj! Tiden har bara runnit iväg!

Jobbade på igår och åkte in till stan för en middag med en kompis. Maken och ytterligare en kompis dök upp lite senare. Vi satt och pladdrade och drack vin och hade det så trevligt hela kvällen. Sista sommarnatten kändes det som. Även om det inte är det. Men det kändes så.

Jag vaknade tidigt i morse och var så rungande trött. Varför vaknar man då? Kroppen är märklig.
Jag släpade mig ut till toan och så högg det till lite i magen. "Skumt. Är jag sjuk?"
Nej, då. Jag hade bara glömt hur det kändes att ha mens. Tjohoooo!!!! Där satt den! Äntligen.... Allt är som planerat. Mensen kom äntligen. Sist jag hade mens var 31:a maj. Det är mer än 65 dagar sen. Som jag har väntat.
Nu är nästa längtan till den 16:e då jag ska mäta slemhinnan och sedan den 18:e då jag börjar med Progynon (östrogen) som ska bygga upp slemhinnan. Den behövs så att embryot ska fastna ordentligt.

Jösses, jag kan inte förstå att vi är så nära. Låt nu allt fungera. Snälla. snälla, snälla...
snälla...
snälla...

kram

Träna!

Åååh, jag MÅSTE komma igång att träna lite mer! Blir galen på min lathet. Det är liksom inte jag.
Det är inte ofta jag blir inspirerad av att läsa träningstips coh annat men nu har jag följt Olga Rönnbergs blogg några veckor och jag gillar verkligen hennes tips och träningsanda! Och inga konstiga dieter och trams heller. Mer: ät nyttigt och med måtta och träna. Me like!
För min del spelar det inte så stor roll att hon fokuserar på träning för mammor. Träning är alltid nyttigt och förbränna vill jag ju göra vilket som. Tror jag ska följa hennes träningstips en del. Hon verkar variera sig mycket mer än vad jag själv någonsin har gjort tidigare. Det är ju så lätt att bli lite bekväm...
Och att träna i förebyggande syfte inför att bli gravid är ju absolut inte fel!
Jag ska banne mig haka på hennes Challenge och träna "med" henne!
Ska bli tokkul i väntan på äggdonationen och så kanske jag hittar min midja igen och tappar 5 kilo.

DET vore inte fel!

Kram på er

Kolla!

En toppentjej som donerar och dessutom har skrivit om det.
Tår i ögat...

Petra, en av de bästa kvinnorna på jorden

Gladkramar!

Bli äggdonator

Och här utför de äggdonationer, så ring någon av dem och bli äggdonator:

- Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge i Stockholm
- Reproduktionsmedicinskt Centrum – RMC Universitetssjukhuset MAS i Malmö
- Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg
- Akademiska Sjukhus i Uppsala
- IVF-kliniken i Umeå i samarbete med Norrlands Universitetssjukhus i Umeå
- Universitetssjukhuset i Örebro
- Universitetssjukhuset i Linköping (som skriver att man får 4000 kronor för besväret, tänk om jag vetat det här när jag var fattig student...)

Då får man en stjärna i himlen och blir min favvo.

Kram

Bekännelse...

Jag kopierar min egen blogg.
Förlåt.
Jag tänkte bara att jag skulle göra lite nytta. Som att locka fertila mammor att förstå att jag (och mina medsystrar) vill ha deras ägg.
Förstå. Jag vill att de ska förstå hur lätt det är att ge bort ägg som inte kommer att användas.
Så jag startade en blogg på mama.nu.
Där lägger jag upp nästan samma inlägg som här.
Jag är absolut mycket mer personlig på den här, min privata, blogg. Men min tanke är att någon fin mamma därute läser min mama-blogg och får lite medkänsla och skänker ägg. Inte till mig, men till någon annan som behöver.
Jag vill få mammorna att skänka ägg så mama-bloggen borde nå till fler mammor med fin-fina ägg. Tänk om...

Ibland är det blodbrist på sjukhusen. Nu är det äggbrist.


Men kramas mest på den här bloggen!

Berg- och dalbana

Kan jag längta mer än vad jag gör till den 18/8? Jag tror inte det. 13 dagar kvar (ja, den här dagen är ju snart slut). Då får jag börja den "riktiga" synkningen med donatorn. Bara vetskapen att hon kommer att genomgå en behandling samtidigt som jag bara för att jag och min man ska kunna få barn, är hisnande. Det är så vackert att man kan dö. Men det tänker jag inte göra för då blir det inga barn gjorda. Jag ska ta min Puregon och se till att jag får världens bästa slemhinna så att embryot fastnar riktigt bra. Det är vad jag ska göra.

Jag har också funderat en del på det här att alla som har varit gravida helt plötsligt ska berätta för mig hur kvinnans underliv fungerar. Märkligt. Och varje gång så inser jag att jag vet mer än vad de gör. Anledningen är väl helt sonika att när man kämpar på som en kanin för att få bli gravid så blir det lätt så att man läser på om ALLT som handlar om eller påverkar allt som har med underliv och hormoner att göra. Inte så konstigt kanske.
Samtidigt så är det ju jättebra att kvinnor delar med sig av sina erfarenheter! Så det uppskattas så klart, men kanske inte alltid. Jag är känslig ibland och det är hormonbehandlingen som spökar mest... Kan bli såååå trött på mig själv när det är som värst. Men just nu mår jag toppen!

Förresten har jag nu gått ner 2 kg. Den där förbaskade Primoluten är inte rolig om man vill hålla sin vikt eller gå ner lite. Magen blir svullen och läbbig och mina fingrar svullnade. Önskar att anledningen var graviditet och inte gulkroppshormon....

Men mest synd är det om maken. Denna eviga känslosamma berg- och dalbana. Han är fin som orkar med mig, hahahaa!


Kramar i kvällssolen

Vardag

Första dan på kontoret. En hel dag. Efter semestern. Tur att jag har så otroligt bra kollegor. Och så smet jag iväg ett tag för att gå till akupunktören. I båset bredvid mig låg en gammal kinesisk dam som somnat och låg och snarkade och hummade i sömnen. Jättekul, hahahaaaa!

Naturligtvis var det lite mycket jobb idag så jag fick jobba över men kom hem till en make som lagat en fantastisk middag. Nu sitter jag här med min kära, fina, bästaste man och ser på tv med ett glas vin (ja, en tiiisdag, så det så!) i handen. Livet är såååå bra!

Kramas väl

Dyrt

Scheisse. Det kostar inte 550 kronor. Det kostar 950. Galet dyrt för ett litet VUL!

Gyn

Varför? Varför ska min gynekolog som ALLTID i alla de hundra år (typ) som hon funnits på jorden helt plötsligt ändra tiden då hon har semesterstängt?!
Hon har ALLTID haft semesterstängt i juli. Det har varit hennes "heliga" tid som hon själv säger. Uppenbarligen inte i år. Nu är hon ledig fram till den 16/8. Så helig var den semestertiden. Morrr... Måste hon ändra precis, just nu i år?!?! När JAG, moi, behöver henne sjukt mycket!
Det finns ju inte en klinik som tar emot nya patienter. Skit också.

Kom precis på en, förresten! Strandkliniken. Men då kostar det 550 kronor istället. Typiskt, men jag gissar att jag inte har något annat val.
Jag som ville ha "min" gyn involverad i det här...

Och jag har blivit ett stort EGO.

Kram på er

Trötthet

Förresten, inte så konstigt att jag inte sover något på nätterna. Jag har ju knappt något östrogen i kroppen efter all Primolut (gulkroppshormon). Den gör att man sover sämre, vilket istället gör mig galet trött på dagarna ibland.

Jobbigt, men kramas, det gör jag ändå.

Ringt AVA

Innan jag somnade om hann jag i alla fall jobba lite och uträtta dagens viktigaste ärende: Ringa AVA!

Nu gäller följande:

- Jag bör få mens denna eller nästa vecka.
- Jag ringer till AVA när jag får mens (så att de skriver in detta i journalen och vet med säkerhet att de ska börja behandlingen av donatorn som planerat).
- Jag ska börja ta Progynontabletterna den 18/8.
- Jag ska boka VUL hos min gyn för att mäta slemhinnan, den 16/8 alt. 17/7 och meddela AVA värdet.

Det känns så fantastiskt skönt! Vi är på bana!
Låt nu allt gå vägen. Snälla.

Kram

Sömn

Jag är helt sjukt trött. Det beror nog på att jag bara sovit tre timmar inatt. Jag har legat och vridit mig hela natten. Klarvaken.
Jag tror att min kropp är motsträvig helt enkelt. Den gillar att vara ledig (underligt, va?) och blir stressad av att veta att semestern är slut.
Hela kroppen darrade av trötthet när jag ställde mig i duschen och då bestämde jag mig.
Livet är viktigare än jobbet. Jag jobbar hemifrån i sängen idag. Ringer och säger som det är och att jag måste sova en del men jobbar på så gott det går.

Sömn är otroligt viktigt. Utan den funkar jag inte som jag ska.


Kram

Idiot

Urrrk, vilken helg. Seg, tråkig och ganska trist trots att jag tittat på Pridetåget, hängt med kompisar och varit på urtrevlig middag igår kväll.

Anledningen är nog att jag blev ur hågen, tappade lusten och blev deppig av den lilla tjejens bortgång. Så fina föräldrar ska inte heller behöva genomgå allt som de har gått igenom. Näe, fy! Världen är bra orättvis ibland...

Pridetåget var urtrist. Bara en massa politik och reklam (Vad f*n gör Statoil och Nissan i ett tåg för homosexuella annat än ren reklam? Trams). Alldeles för lite stolthet, musik och feststämning. Åk till Amsterdams Pridefestival om ni vill se äkthet, fest, musik och "lagom" med politiska budskap.

Igår kväll var jag på middag med kompisar och där var en Fru M. Henne träffar jag ungefär två gånger per år via en gemensam kompis vi har. Hon är normalt verkligen urtrevlig men jag kan inte påstå att jag känner henne. Vi pratar mest väder och vind när vi ses. Trevligt.

Så igår... Suck...

"Så ni är gifta nu?"
"Ja, jo..." (Det var vi sist vi sågs också. Och gången innan det. Och innan det. Och innan det. Och innan det... Remember? Not.)
"Försöker ni skaffa barn?"
"Eh?" (Vad har DU med DET att göra?)
"Ja, jag menar.. Hur gammal är du?"
"41 snart." (Men FÖR FAAN!)
"Men använder ni skydd?"
"Eh? Njae..." (Men jösses människa....)
"Det här kanske blir lite intimit..."
"Kan det bli mer intimt?"
"...jo, för när man har ägglossning så blir det som trådar om man tar mellan tummen och pekfingret liksom"
"Ja, jo, jag VET det. Men om man inte har ägglossning så får man inga trådar." (Fattar du NU då, ditt skrälle?)
"Vaddå? Har du ingen ägglossning?"
"Näe" (Vad förstod du inte i mitt tidigare svar?
"Men oroa dig inte, det finns MASSOR med olika utredningar och tester."
"Ja, eller så kanske man inte VILL ha barn." (Nej, varför sa jag så?)
"Vill ni inte?"
"Äsch, vad jag säger är att vi är lite gamla." (Suck, here vi go again...)
"Ja, bara ni INTE väntar. Det är MYCKET jobbigare att vara mamma när man är gammal."
"Que? Är man mamma så har man ju valt det och då är det inte jobbigt enligt mig." (Nu får du väl för fan ta och ge dig.)
"Men du har ju ingen aaaaning om hur det är att vara mamma!"
"Jo, det har jag. Jag har haft en mamma och jag har suttit barnvakt sjuhundra gånger, bytt blöjor, lyssnat på alla mina mammakompisar i 20 år. Trust me, jag vet." (Vaddå, skulle jag inte ha en aning? Det är klart jag har. Jag har empati och kan sätta mig in i människors situationer. Till skillnad från dig, ditt dumma spån.)
"Ja, jo det kanske är sant. Men looova att ni inte väntar för länge. Det är jättesvårt att bli med barn!"
"Nähä? Menar du det?" (Världsnyhet....)

Lite senare på kvällen ska Fru M säga hej då till oss som är kvar en stund till. Då kommer fler knasiga uttalanden:

"Åååh, heeej dåååå! Och lyyycka tiiiill nu med aaaallt!" Hon tittar menande på min mage.
"Ja, ja. Lycka till du med." (Har jag NÅGONSIN sagt till dig att jag försöker bli gravid? Ge dig!!)
"Ja, och RING!" Menande blickar igen.
"Skojar du?" (Varför skulle jag ringa till dig helt plötsligt vi hörs ju aldrig?)
"Nej, bara hur det går och så alltså..." Lite mer pinsamma blickar.
"Ja, jo, du är den första jag ringer när jag blir gravid. Jag loooovar." (Nu får du väl för fan lägga av! Skaffa ett liv!)

Ja, så gick konversationen. Jag orkade inte ens bli arg. Bara tänkte tankarna (de som står inom parentes) och undrade varför hon inte fattade vinken om hon nu själv kämpat i fem år. Hon borde fatta att det inte alltid är så kul och dessutom en jävligt privat angelägenhet. Och så tänkte jag på vad den där tjejkompisen som är polis sa till mig på en middag. Då bestämde jag mig för att inte bry mig om den korkade tjejen som stod framför mig och pratade strunt. So what? Skönt.

Det lustiga i kråksången var att hon också berättade att hon inte gjort någon IVF under dessa fem år. Det tycker jag är riktigt dumt. Försöka i fem (!) år och inte ens tänka på IVF! Knäppskallar. Det finns ju hjälp att få varför inte använda den. Ytterligare en anledning till varför man inte ska lyssna på folk som helt oombett vill berätta vad man ska göra i livet.

Nej, aldrig att jag slösar mer energi på dessa kompletta idioter.

Kramas där ute istället.