Jag känner att jag vill utveckla mitt inlägg om
deklaration och ersättning vid IVF eftersom jag upptäckt att jag inte är ensam om mina tankar.
Till att börja med så har alla landsting i Sverige inte samma regler om vad som gäller för att man ska få statligt finansierade IVF-behandlingar.
- En del har ETT finansierat försök (t.ex. i våra nordligare delar i Sverige), andra har TRE finansierade försök (t.ex. Stockholm).
- En del har åldersgräns vid 38 år, en del har åldersgräns vid 40 år.
- En del räknar in BÅDE IVF och äggdonation som vardera ETT försök, andra separerar dessa.
I vårt land spelar det alltså roll var man bor för att man ska få hjälp med sin ofrivilliga barnlöshet.
Det andra som är värt att nämna i sammanhanget är att det finns ett riksdagsbeslut från 1996 där riksdagen fastslog att alla har rätt till individuella bedömningar och att behandling mot ofrivillig barnlöshet ska ingå i den offentligt finansierade vården.
I Stockholm ska kvinnan vara under 40 år vid varje behandlingstillfälle. När vi, som bor i Stockholm, ringde och anmälde oss för IVF hos landstinget så fick vi svaret att vi var för gamla. Trots att vi hade åldern inne så var väntetiden så lång att jag skulle hinna bli 40 år och äldre. Så den reella "tidsfristen" ligger inte på 40 år i Stockholm. Med en väntetid på 2 år kan jag bara krasst konstatera att åldersgränsen ligger på 37-38 år.
Vi blev alltså tvingade att söka oss till privat vård. Då våra tre IVF-behandlingar inte fungerade och läkarna sa att ÄD var det idealiska för oss så blev vi tvingade till det i våra försök att få barn. Vår mänskliga rättighet i vårt planerande att bilda en familj. För det ÄR en mänsklig rättighet. Det säger
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Där står bl.a. följande:
"Artikel 23
1b) rätten erkänns för personer med funktionsnedsättning att fritt och under ansvar bestämma antalet barn och tidsrymden mellan havandeskapen och att ha tillgång till åldersanpassad information, upplysning om reproduktiv hälsa och familjeplanering samt tillhandahållande av de medel som behövs för att de ska kunna utöva denna rätt."Denna konvention har Sveriges regering skrivit under och den trädde i kraft i vårt land den 14 januari 2009.
Och om ni undrar om det här med funktionshinder så har vi ofrivilligt barnlösa det. Det fastställer WHO i sin klassificering:
"b6600 - Funktioner som hänger samman med fertilitet
Funktioner som hänger samman med förmåga att producera sädesceller eller äggceller för fortplantning Innefattar:
funktionsnedsättningar såsom låg fertilitet, sterilitet."Eftersom gränsen även för ÄD är 40 år i Stockholm blev vi alltså tvingade (och av läkarna rekommenderade) att söka oss utomlands. I det här fallet till Finland. Behandlingen i Finland är liknande den i Sverige. Enligt
Försäkringskassan så har man rätt till ersättning för det:
"Om du har rätt till vård i Sverige kan du ansöka om ersättning i efterhand för vårdkostnader för planerad vård i ett annat EU/EES land. Det innebär att du först kan gå till en vårdgivare i ett EU/EES land och få vård, och sedan ansöka om ersättning hos Försäkringskassan."Tillsammans med beslutet i Kammarrätten i Sundsvall så konstaterar jag att:
- Min man och jag inte är för gamla för det finns inget medicinskt skäl som säger att vår ålder ska styra huruvida vi ska få våra behandlingar statligt finansierade eller inte. Läkarna har t.o.m rekommenderat oss att göra ÄD.
- Vi har enligt FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, rätt att planera barn och få det stöd som behövs för detta.
- Med anledning av ovanstående två punkter så har min man och jag blivit nödsakade att söka vård utomlands. Vi har inte fått vård inom rimlig tid i Sverige. Behandlingen vi fått finns inom det allmänna sjukvårdssystemet i Sverige. Det finns alltså inskrivet i vår lag och i FN:s konventioner. Sådan sjukvård utomlands berättigar enligt Försäkringskassan till ersättning.
- Att ha olika åldersgräns inom landet är dessutom diskriminering.
Johanna, som jag nämnt tidigare här på bloggen, har jobbat MASSOR för att få upp de här reglerna till ytan och få till stånd en del ändringar. Jag anser verkligen att hon har tunga argument i sina resonemang och jag stödjer dem självklart.
Läs gärna hennes
blogg för där finns även massor av information. Jag har verkligen fått hjälp av den (TACK, Johana!).
Jag tycker också att det är viktigt att så många som möjligt stödjer hennes och Föreningen Barnlängtans kamp. Det gör stora förändringar för oss alla.
Så i helgen ska jag fylla i ansökan om ersättning hos Försäkringskassan. Sen får vi se hur det går (inte för att jag tänker ge mig så lätt). Precis som med att ruva. Men att ruva är galet mycket jobbigare.
KRAMAR på er därute
