Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

måndag 28 februari 2011

Blodgruppspyssel

Wow! En följare till! Välkommen Hjärtats längtan!

Idag kom blodgrupperingssvaret med posten. Maken har B+ och jag har O+.
Så vad gör vi nu?
Vi har möjligheten att önska vilken blodgrupp donatorn ska ha. Men saken är att vi inte riktigt vet hur och om det spelar någon roll. Finns det någon därute som är bra på sånt här och har lust att vägleda oss på något sätt?
Just nu sitter jag med Wikipedia och Internet och försöker komma underfund med om det verkligen spelar någon roll. Men det skulle vara skönt att maila kliniken idag och få det gjort eftersom vi bett om att få återkomma. Bara de får vårt mail så kommer vi att få förslag på donatorer.

Humdidum, nu ska vi se... plus här och match där....blod hit och blod dit... hm, hmmm.

kram

Lugnt

Och Charlotte har blivit följare också! Vad kul! Välkommen!

Idag är det tokfokus på jobbet så det skrivs inte så mycket här idag. Blir nog senare ikväll.
Men det viktigaste: 9 dagar kvar till Procrensprutan! Tjohoo!

Kram

söndag 27 februari 2011

Vänner

Kul med två nya följare! Tonci och MissBaglady! Välkomna! :o)

Två kompisar har precis varit här och fikat. Lite kul hur konversationen gick med tanke på hur olika våra livssituationer är. De är lika gamla som vi är och har två tonårsdöttrar. Våra vänner sitter i soffan och pratar om tonårsgnabb, grånande hår och om klimakteriet som kanske kommer om en "hel massa år"...
Och där sitter vi i varsin fåtölj, jag i förklimakteriet, och kämpar allt vi kan för att i de sista sekunderna, medan tid finns, få oss en bebis i vårt liv. Tänk om de visste.

Så härliga vänner, så olika liv. Vi umgås så bra. Ibland är det skönt med vettiga och totalt ovetandes kompisar. Såna som vi bara kan vara helt normala med. Underbart!
Och viktigt.

kram

Om längtan

Tjohoo! 10 dagar kvar! Tänk att man kan längta så efter att få sätta en nål i magen.
Men faktum är att när jag inte går på några hormoner så känns livet så mycket ljusare och gladare. Nu vill jag umgås med allt och alla, inte dra mig undan och deppa som jag har upptäckt att jag ofta gör när det är hormondags.
När jag tar hormoner (oftast är det när det är gulkroppshormon) så blir jag uppstressad så lätt och jag blir nästan lite mini-paranoid. Då syftar jag på att om någon säger något halvdumt om graviditeter, barn eller liknande, så tar jag det alldeles för personligt. Jag blir nästan gråtfärdig eller väldigt mycket surare än vad jag brukar.
Sen är det väl så att bara att genomgå behandlingarna gör att jag är lite stressad. Det ska ju förhoppningsvis leda till det stora målet att bli gravid men med alla misslyckade försök bakom oss så är det inte så lätt att slappna av och njuta av resan längre. Och så ska det bokas resor och hotell och ljugas på jobbet och för vänner som man egentligen bara vill berätta allt för och sen få en stor, varm kram och ett lycka till. Men så är det inte.
Istället sitter jag i huset och sticker mig och knaprar tabletter och humöret går ut på fina M som får trösta när det blir tungt och tårarna kommer.
Jag vill inte träffa någon för jag sväller och har inga kläder att sätta på mig och jag vill inte att någon ska yppa ett ord om barn eller fråga om vi försöker att få barn för då bryter jag ihop. Så jag fortsätter att hålla mig hemma när det är hormondags.
Men nu, ingen behandling och jag älskar att få vara "normal". Och trots att jag har det så bra, känner mig så glad och trots allt depp och stress som ligger framför mig just nu, så längtar jag något otroligt efter nästa behandling. Något helt otroligt.

kram

lördag 26 februari 2011

Procrentankar

Kom just på att det bara är 11 dagar kvar till Procrensprutan!
Funderar på om jag ska ta den på morgonen eller kvällen. Morgonen känns nog bäst (trots nålen, hihi) när jag tänker på det.

kram

Jens och barnen

Epigenetik igen. Det där med att gener lagrar omvärldens händelser i sig och i framtiden kan dessa händelser göra att kommande generationer påverkas, speciellt om man är gravid när det sker. Jag tycker i alla fall att det är jätteintressant och reagerade på en gång när jag läste en krönika av Jens Orback i Rädda Barnens tidning "Barn" (klicka på pdf-länken längre ner och scrolla till sidan 38 för att läsa den - HÄR).

Ett litet citat från krönikan:

"Kan det vara så? Finns det en historiens tunna trådar som kan spinnas över generationer och här och där snärja någon som trodde sig stå fri? Så tänkte jag, och utan att säkert veta vad det var vidare men ibland kan det räcka med en fråga."

Jag tror inte att Jens vet så mycket om epigenetik, men han vet inte hur rätt han har. Han satte huvudet på spiken.

Och nu när jag ändå är igång så kan jag ju slå ett slag för Rädda Barnen som jag sätter av pengar till varje månad. Jag resonerar väl lite som att har jag inga egna barn så får jag väl ta hand om de som har de svårt därute i världen istället.
Och så en liten anekdot om det: Jag fick höra av en empatilös människa att det är egoistiskt att hålla på med IVF:er och ÄD om man är barnlös. Typ, slösa inte på våra skattepengar var väl argumentet. Själv tycker jag inte att det är mer egoistiskt än att ligga i sänghalmen och göra barn, men det hör inte riktigt till historien.
Hur som haver, att då ge 200 spänn i månaden till fattiga barn tycker jag mycket väl kompenserar för en del av den "egoismen". Tyvärr har jag inte råd med att ge bort mer eftersom jag betalar alla mina behandlingar också. Men när målet är nått, då ska jag kompensera min egoism lite till. Jag lovar.
Och kan eller vill man inte det så har de en hel del fina presenter man kan köpa på Rädda Barnens hemsida och samtidigt göra en god gärning.

Så, nu har jag slagit ett slag för jordens barn. För det är de värda.

Pensionärsbus

Humor!! Så galet komiskt.

Päronträd

Nu vet jag vad jag ska roa mig med när jag blir pensionär...
Eller typ sinka tiden för andra. Betala med mynt på ICA, gå på bussen extra långsamt och allmänt bara stjäla lite tid från andra som är unga fortfarande. Hihihiiii!

(ok, tillägg... jo, jag tycker synd om barnen...)

kram

Kom på!

Nu kom jag på att vi faktiskt hyllade de som ger bort ägg i present, äggdonatorer, igår också. Så klart!!

kram

Dejtutfall

Kul! En ny följare! Varmt välkommen beautifulfreak. Schysst alias! :o)!

Jahapp. Nu var bloggträffen över. Det känns lite tråkigt för det gick så fort. Man kanske skulle anordna en bloggresa med övernattning så att man hinner pladdra med alla? Typ.
Hursomhelst, några blev sjuka innan träffen så vi blev bara fyra stycken; LadyBond, Tonci, Jenny_Maria och jag. Men ack så trevligt!
Vi drack för mycket vin (inte Tonci för hon ruvar, håll tummarna nu alla!), vi pladdrade och diskuterade och hyllade (oss som kämpar så klart, inga andra, hehehee).
Alla är vi i olika skeden i livet och behandlingarna men så mycket vi delar ändå. För mig kändes det fantastiskt att kunna öppna munnen och prata på, utan att förklara vad saker innebär, alla som satt vid bordet förstod. Allt. Det känns som att jag fått vänner för livet faktiskt. Även om vi aldrig mer skulle ses så känns det så.
Tänk vad lite ord och delande av tankar kan göra. Jag känner mig faktiskt lite upprymd. Större i tanken på något sätt.

Vi har konstaterat att det är helt normalt att vilja slå en lycklig mamma. Vi har konstaterat att det är helt normalt att tycka att allt är orättvist. Vi har konstaterat att vänner som visar intresse men inte lyssnar på "riktigt" gör oss förbannade. Vi har konstaterat att det är helt normalt att inte vilja ha toapapper med tryck på för då kan man inte analysera toabesöket.
Ja, ni ser. Helt normala diskussioner bland oss barnkämpar.

Jag är galet tacksam för det jag fick igår, fler vänner. Tack för det kära ni!

KRAM

fredag 25 februari 2011

Provsvaren - nästan

Svaren på blodgrupperingen har kommit till kliniken idag. De ska posta svaren till oss. När jag la på luren efter samtalet så kom jag på att jag skulle ha frågat vad svaren sa... Äsch, det får vänta till på måndag när posten kommer.
Och idag är det bara 12 dagar kvar till Procrensprutan.

Kram

Pinsamt

Det här är pinsamt.
Jag skulle åka till Eskilstuna för att hämta den där förbaskade tamburmajoren igår efter jobbet. En resa som borde ta drygt 1 timme i rusning och lite halvhala vägar. Max. Jag skulle åka den norra vägen, d.v.s. E18 och sen neråt för att slippa köerna mot Södertälje. Åh, jag var så nöjd med mitt smarta drag!
Tyvärr så lyckades jag missa avfarten till 55:an (vägen som går "neråt") TVÅ gånger... Och missar man den så är det en jäkla resa innan man kan vända kan jag berätta...
När jag äntligen kommit rätt så missade jag avfarten mot själva Eskilstuna. Bra jobbat. Gör man det så kan jag meddela att ingen GPS i världen hjälper för hälften av alla vägar och avfarter därute i ingenting är avstängda för ombyggnation.
Det slutade med att jag satt och harvade på en isig och kurvig "gamla E20:an". Höll på att ha ihjäl ett rådjur också. Och så har ett av mina halvljus gått sönder så det var fasligt mörkt de gånger jag inte kunde ha helljuset på.
Jag åkte från jobbet kl 17 och kom hem 21.30.
Men nu har jag min "pinne" som M kallar den. Den dyraste pinnen i världen.
Fan, vad nöjd jag är.

Kram

torsdag 24 februari 2011

Vardag

Om jag gnäller en dag till över kylan så lär väl fina M putta ut mig från huset och låsa dörren efter sig... Men jag är så trött på att ständigt frysa. Utomhus får det vara kallt, det är helt ok. Men inomhus.
Vår golvvärme i sovrummet avger ingen värme alls så jag sover med fårskinnstofflor, mjukisbyxor, långärmad t-shirt och munkjacka. Sexigt. Fina M sover näck. Han fryser aldrig. Det är jag tokavis på just nu.
I januari höjde jag inomhustemperaturen till 24 grader. Åååh, vad skönt det blev! Ååååh, vad dyrt det blev! Fortum vet hur man kör Operation Rip Off på oss kunder.
Vet ni om att de gjorde en vinst per anställd på 6,4 miljoner?! Läs mer HÄR. I jämförelse så brukar man t.ex. säga att ett normalt tjänsteföretag ska sälja för ca 1-1,5 miljoner per anställd. Sälja för, inte i vinst.
Grattis till finska Fortum som skor sig på lilla frysande mig...
Gnäll, gnäll...

Hur som helst, jag lyckades med konststycket att boka tid för VUL den 28/3 igår. Najs! Jag vågade inte boka tid för den 8/4 för man vet ju aldrig. En sak i taget liksom.
Jag har också shoppat lite mat inför imorgon. Då kommer ett gäng bli-med-barn-kämpar hem till mig. Det ska bli sååå kul att träffa likasinnade! Och då syftar jag på det här med vänner som förstår. Äntligen ska jag få träffa folk som jag inte behöver förklara allt för. Istället kan vi byta tips, råd och historier med varandra. Ska bli så jäklans skönt!
Och ikväll ska jag åka till metropolen Eskilstuna och hämta en tamburmajor som jag äntligen hittat på Blocket. Jag har letat i ett år efter en sån där gammal, vanlig en men inte lyckats få tag på en. Så nu, äntligen. En ful, mörkbrun sak som ska få bli vit (eller kanske någon annan färg...).
När jag kommer hem blir det nog ett varv med dammsugaren. Så att morgondagens gäster inte ska behöva hälsa på husdjuren - dammråttorna... ;o)

Kram i solen!

onsdag 23 februari 2011

Teorin om det krökta rummet

Det är ofta som jag är den enda som inte har barn i umgängeskretsarna. Det betyder ofta att så fort något ska fixas så hamnar det i knät på mig. När en kompis ska firas; jag fixar present. När vi ska hitta på något som ska bokas; jag bokar. När något behöver kollas upp; jag kollar.
Det tas liksom för givet ibland, vilket stör mig otroligt mycket. Ska något bli gjort så måste jag fixa det annars händer inget alls.
Vad är det med en del som får barn? Jag fattar inte. De lämnar liksom universum till sitt öde för att barnen är viktigast. Ja, jo, det är de. Men barn har man till låns. De blir vuxna och tar egna beslut en vacker dag. Då finns universum där fortfarande. Och universum är krökt så allt som lämnas där kommer en dag tillbaka. What goes around comes around...

Åååh, vad mina kompisar ska få fixa mycket åt mig när jag får barn!

Kram

Schema ÄD2 - ET

Förresten, så här ser planen vi fått från AVA i Riga ut:

18/2 Mens
10/3 Procrenspruta
28/3 VUL
29/3 Progynonstart - 3 tabletter om dagen
8/4 VUL
13/4 Progesteronstart - 3 vagiatorer om dagen
15/4 Äggplock donatorn
18/4 ET

Hoppas nu i jösse namn att allt går som det ska!
Annars bryter jag ihop.

kram

Kroppsligt

Tusan, glömde datorn i bagageutrymmet över natten. Igen! -24 inatt har dock inte tagit kål på den ännu så det är väl bara att jobba på...

Jag har för övrigt noterat att min kropp håller på att bli lite mer "normal" igen. Jag är inte lika uppsvälld som jag är när jag håller på med behandlingarna. Jag kan ha skärpet på fjärde hålet istället för andra (utifrån räknat) t.ex.. Skönt! Men stackars kropp. Alldeles ovetandes om att den snart ska terroriseras med hormoner igen. Tycker lite synd om den.
Igår fick jag mail från Olga också. PT Online. Snart börjar det! Äntligen! Spännande är det.

Och så är det bara 14 dagar kvar till Procrensprutan. Sakta men säkert...

kram

tisdag 22 februari 2011

Gravidbaciller

Hörrni, jag gör som Längtan, jag ställer hennes korg med gravidbaciller här också, som ni kan ta av. Jag tog några på hennes blogg och hoppas att hon har smittat mig rejält.



kram

Lite sol på're här då'ra...

"Nästa vecka kommer våren."
Så sa en tjej efter vårt kvällsmöte. Jag blir tusan tårögd av lycka när jag hör sånt. För nu saknar jag våren något alldeles oerhört. Fyra månader snö och mörker är fasiken inte kul!
Ja, ja, om man bor i norra Sverige så är man kanske van vid sånt, men inte i södra halvan... Och snö är vackert. Jag tycker det. Men det är för mycket för länge. Sol och värme tycker jag liksom lite bättre om helt enkelt.
Så just nu är allt riktigt, riktigt bra. Det är bara lite solvärme som saknas. Då vore allt perfekt. Nästan. En bebis också då'ra...
Vädergnäll och bebisgnäll. Allt är relativt.
Undrar när blodgrupperingssvaret kommer?
Undrar hur det går med ansökan hos FK? Jag ska försöka att komma ihåg att ringa imorgon och fråga.
Då ska jag be dem om lite sol också. De kan de väl ordna kan jag tycka.

kram

Allmänrapportering

Jaha, ibland måste man tydligen jobba också. Inte bara blogga. Nja, jag brukar få jobba ikapp den tid jag eventuellt skriver här när jag är på jobbet men idag har det inte funnits en sekund till övers. Inte ens på lunchen!
Och värre blir det för jag har ett kvällsmöte. Urrrk! Jag vill bara hem...

Igår slog en förkylning till också. Näsan rinner konstant men det enda jag tänker är att bättre nu än i april. Ologisk tanke, jag vet. Precis som om en förkylning inte kan slå till i april. Men jag blir nästan aldrig förkyld på våren så jag räknar med att det blir så i år igen. Förkylning nu alltså, inte sen.

15 dagar kvar tills det är dags för Procrensprutan. Drygt två veckor. Det är nada!

Kram

måndag 21 februari 2011

Dissad

Jaha, nu har M dissat min blogg också. Han verkar inte gilla dödskallen... Själv ser jag motivet som bohemiskt och kulturellt. Och coolt. Men det tycker tydligen inte han. Det är "inte så positivt tema direkt". Äsch, en dödskalle hit eller dit. Snubben är ju redan död och Shakespeare höll t.o.m. i en dödskalle.
Fina M, det är bara en bild, hihihii! Och jag byter den förr eller senare ändå.

Idag har jag äntligen sprungit på bandet igen. Det var sååå jobbigt! Men skönt. Så blir det lite styrka ikväll. Nu jäklars! Jag vet att jag inte kommer att träna efter insättningen så nu har jag min chans liksom.

Nu ska jag surfa på hotell i Riga. Inte boka, bara kika lite.

kram

Hemlis

Det berömda blodprovet är nu taget. Om några dagar får vi veta. Kul!
Hon som tog provet frågade om jag hade fler prov jag skulle ta. Fler som inte stod på remissen men kanske i datorn?
Näääe... Jag misstänker att hon, precis som alla andra, undrar varför vi tar ett sånt prov. För varför skulle man behöva veta sin blodgrupp?
Trots att jag svarade nej så tittade hon i datorn. Tror hon att jag är bakom flötet? Hahahaaa! Jag bara satt där och låtsades som ingenting. Hon kan gott undra. För berätta för svenskt landsting att vi gör ÄD utomlands kommer jag aldrig att göra. Hihihii! Vår hemlis!

Nu är det bara 16 dagar kvar till Procrensprutan.

Och en ny Bloglovinkompis har dykt upp. Välkommen!

Kram

söndag 20 februari 2011

Söndagshyss

Vilken skön dag! Jag har inte hunnit iväg till bästisen ännu. Insåg att jag har en hel del hemma som jag behöver fnula med. Papper, pärmar, slänga, rensa och så lite bokföring kring mitt egna lilla hobbyföretag. Det har varit riktigt kul att gå igenom nästan allt. Dock är det en hel del som behöver slängas.
Jag kan inte fatta att jag har så mycket skräp. Jag ser mig som en som alltid rensar och slänger och är t.o.m. på fina M om att rensa bland sina prylar då och då. Skäms på mig. Jag är för tusan en samlare jämfört med honom. Jag menar, vad har jag t.ex. för nytta av en tom, gammal, trasig plånbok jag hade under tidigt 90-tal? Vad är grejen? Varför har jag inte slängt den? Suck, jag blir så trött på mig själv.

En annan sak jag konstaterat är att jag inte har tänkt på någon nedräkning den här gången. Jag som gillar sånt. ;o)
Det är 17 dagar kvar tills Procren-sprutan ska tas. Tjohoo!
När jag tänker på det så ser jag fram emot att få åka till Riga. Jag har aldrig varit där men har hört att bara man kommer bort från hamnen så är det en riktigt fin stad. Så nu ska jag läsa på lite om staden och jakten på något schysst hotell kan börja. Finns det någon som har bra tips på allt möjligt så får ni gärna slänga in dem här.
Undrar hur vädret är där i april? Borde vara lite, lite varmare än Stockholm i alla fall. Kanske som i Skåne på våren månne?

Allt är så bra.

Kramas därute

Underverk

En härlig dag blir det idag! Solen skiner och jag ska fnula hemma och våldgästa bästisen och krama hennes fantastiska söta barn. Jag har insett att jag verkligen älskar hennes ungar (inte som om de vore mina egna men nästintill). Jag skulle göra vad som helst för dem. Åååh, vad jag hoppas att jag i alla fall får ett sånt litet underverk!
Underverk...det är faktiskt precis vad de är. Barn. Små underverk.
Jag har varit ett barn.
Jag är ett underverk!
Och du.
Och du.
Och du.
Alla.

Schysst.

kram

lördag 19 februari 2011

Pervers?

Men allvarligt?!??! Jag gjorde ett inlägg på en blogg och har nog fått den sjukaste ordverifieringen någonsin... Eller är jag pervers?



kram

Träningshumor

Idag var min man på gymet och tränade. Han tränar ganska mycket för han ska springa halvmaran i september (jag vet, hysteriskt) och han vill så gärna vara bättre än sin friidrottarkompis. Ja, precis, väx upp... ;o)

Hur som helst, vi har en granne som går på samma gym. Grannen brukade vara stor som ett hus. En riktig muskelbyggare. En lång och galet stor en. Min man är kort och ingen muskelbyggare alls.
Sorgligt nog så råkade vår granne ut för en trafikolycka i somras. Han skadades så illa att han låg i respirator. Riktigt läskigt men han repade sig och nu går han på gymet igen och han verkar komma igen riktigt bra. Vi är glada för hans skull.
Nu ska samfälligheten där vi bor bygga ett plank vid våra tomter. Vi har inget emot det alls men vill bestämma hur det ska se ut så vi ska synka ihop oss med denna granne. Så min man "haffade" honom på gymmet idag. Pratade ihop sig lite. Jag frågade hur samtalet gick och fina M berättade noga och sakligt. Så avslutade han med att säga:

- Men grannen tog knäcken av mig. Rejält.
- Hur då? Vad menar du?
- Han har legat i respirator i flera månader medan jag har tränat som ett djur. Ändå så tar han lika mycket i benpress som jag!!

Livet är hårt, hahahaaaaa!! Vår granne är KUNG i området numer. Grabbar...

Kram

Ett år

Idag är det ett år sedan jag satt och grät otröstligt i soffan och världen rasade samman. Vi hade fått reda på att IVF inte var något för oss. Jag fick inga ägg och äggdonation var enligt läkaren det enda alternativet om vi inte ville adoptera.
Det var dagen då jag jag kände mig så okvinnlig som någon kan göra. Inga ägg. Inga barn. Jag var en "det".

Idag är det ett år sedan vi ställde oss i kö för ÄD. Både hos AVA i Åbo och hos IVF-kliniken i Umeå.
Då visste jag nästan inget om ÄD och jag tyckte att det kändes konstigt. Skulle jag ha någon annans "kroppsdel" i mig? Jag då? Mina celler? Tänk om jag skulle känna mig utanför på något sätt? Men i kön ställde vi oss ändå. Eftersom det är väntetid så tänkte vi att jag får vänja mig vid tanken på den tiden. För tiden ska man vara rädd om. Jag har inga ägg men eftersom jag lever så kan jag i alla fall ta hand om min tid.

Jag läste på och läste på. Jag ville veta ALLT om ÄD och gener. Och jag måste säga att jag blivit ganska påläst kring det här med ÄD. Det vanligaste misstaget alla gör, inklusive jag själv, det är att man tror att mottagaren (jag) inte är biologisk mamma. Det är fel. Jag blir biologisk mamma.
Det är skillnad på genetik och biologi. Genetik är en del av biologin. Donatorn blir genetisk mamma. Jag blir biologisk sådan.
Bildligt talat: man kan se mig som ämnet biologi i skolan. Min kropp är ämnet biologi.
Donatorns ägg är en del av biologin, genetiken. En minut av en klass i ämnet biologin. En rad i skolboken. En viktig rad som kan dyka upp på provet när delen genetik ska avhandlas. Svarar man fel på raden blir det inte högsta betyg. Endast högsta betyg gäller i biologi och för att få det så måste man kunna den där frågan om genetik också. Men utan alla de andra frågorna och delämnena inom biologin så blir det inget betyg alls. Och högsta betyg är en frisk och glad bebis.

När jag fick in det i min hjärna och förstod hur epigenetik fungerar, ja, då släppte det. Nu är ÄD den mest naturliga sak i världen för mig. En naturlig utveckling i människans biologiska forskning. Hade jag ägg och fick donera så skulle jag verkligen göra det t.ex.. Hjälpa en medsyster på jorden liksom. Men det kan jag nu inte så jag kan tyvärr inte berätta hur det är. :o)

Ett år har gått och jag har lärt mig så otroligt mycket. Det är jag väldigt tacksam för. Trots att våra försök har misslyckats så fungerade det ändå. Missfallet visar att embryona i alla fall fäster. Jag KAN bli gravid. Så vi kan inte ge upp nu.
Fina M och jag är alltid tillsammans och det här året har stärkt den känslan ännu mer.
Jag har lärt mig om sjukvård. Jag har lärt mig om människor. Jag har lärt känna nya människor och fått nya vänner. Jag har lärt mig lite finska. Jag har lärt mig om livet.
Men framförallt, jag har lärt känna mig själv på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Det är nästan lite skrämmande men väldigt, väldigt kul trots allt.

Så mitt i allt förbaskat kämpande och berg- och dalbaneåkande så är allt det här något helt fantastiskt. Det kan sluta åt skogen, det vet jag, men tänk vad jag får vara med om! Vilka otroliga erfarenheter. Det ska jag försöka att komma ihåg om det inte blir som vi vill.
Och slutar det som vi vill, ja, då har jag vuxit som människa ännu mer och då kommer jag att vara så stolt, så stolt för att vi orkade och inte gav upp. Då ska jag bära det med mig varje dag, i resten av mitt liv. Och då får jag föra min vetskap om vad livet går ut på, vidare till nästa generation. För jag vet vad livet går ut på och vad livet går ut på bryr sig inte om ÄD, IV:er, hudfärger eller motmänniskor.

Finare än så kan det inte bli. Och jag får vara en del av det. Fantastiskt.

Krama en kompis

Välkommen

Under tiden jag har tjafsat om blodgruppering har det dykt upp två nya följare på bloggen! Tjohoo!!
Varmt välkomna Jonake och storken2009!! Kul att se er!

kram

fredag 18 februari 2011

Aleris sämst i empiriskt försök

Så ringer husläkarna upp fina M och ger oss ett blankt nej. För att de anser att behandlande klinik ska skriva en remiss.
Spån. Helt fel anledning. Nu är de bara obstinata. Varför vi vill ha vår blodgrupp fastställd kan bero på fler saker än så.

Jag säger det igen: Aleris är sämst.

Nu ska jag lämna det och gå vidare.

Kram

CvL

Nu när jag suttit här och varit sur på allt så är det också min skyldighet att rapportera att CvL nu har hört av sig. De kunde ordna en remiss till ett speciellt labb i Sthlm. Den fantastiska sköterskan hade frågat läkarna och sen förberett allt. Hon ville bara kolla om det löst sig för mig innan hon skickar remissen per post. Underbart! Sköterskorna på CvL är alltid så hjälpsamma. Jag hade glömt bort det.

Risken för psykbryt p.g.a. blodprov är nu helt eliminerad.

Kram

Löst

Man kan tycka att jag är obstinat men det struntar jag i. Ni förstår, jag tycker att jag ska få hävda mina rättigheter utan en massa trams. Och när vi nu betalat ALLT i vår behandling privat så tycker jag faktiskt att landstinget kan ge oss en blodgruppering när vi ber om det. Vi betalar ju själva testet själva. Varför blir vi ifrågasatta? Därför gjorde jag försöket att få det vi har rätt till. Ack, så dumt.

Men nu är inte allt värt hur mycket som helst.
Att hålla på och ödsla energi på dumma husläkare är värt MINST 800 kronor.
Det är vad det kostar för att få blodgrupperingen på remiss hos Strandkliniken. 500 pengar för administratin och 150 pengar per test.
Tyvärr hade läkaren gått för dagen men på måndag 10:30 så kan vi hämta remisserna och då går vi och tar testet på en gång.
Och vi slipper ha med Aleris att göra. 800 är det värt. Och de pengarna förlorar Aleris. Plus den tid som två läkare och två sköterskor har spenderat på att inte kunna bestämma sig för om vi är rättfärdiga medborgare eller inte.
Grattis Aleris.

Puh, så skönt!!!


Kram till alla andra

Never ending story

Fick en magkänsla... Ringde mottagningen igen. Jodå, de visste inte hur de skulle förhålla sig till vårt "case". Skulle vi få blodgruppering eller inte. Förmodligen var det bara för att Bitte antog att vi skulle göra ÄD utomlands. De vill veta vad vi ska ha provet till.
Jag blev rasande men lugnt och sansat förklarade att jag i ärlighetens namn inte förstod vad problemet är. Jag förklarade att det inte har någon som helst betydelse vad vi ska ha provet till. Vi har ingen som helst skyldighet att meddela dem det.
Vi är hederliga skattebetalare som har rätt att veta dessa värden om vi vill. Sköterskan lovade att prata med läkarna direkt efter lunchen och återkomma.

Aleris, var det. VD:n får ett brev på sitt bord på måndag.

Kram

Bra saker

Förresten två bra saker som hänt idag:
Procrensprutan ligger och väntar på mig på Apoteket.
Jag har fått ett ärbart pris för bra utfört arbete på jobbet. Kul!

Ja, och så alla tips av er förstås! Tack!

Kram

Morsa

Ok, nu kanske vi börjar komma någonstans.
Fina M har en husläkare.
Jag har tydligen en i en kommun jag bodde i för sjuhundra år sedan. Därför har inte Bitte ringt till mig och meddelat priset. Logiskt...
Men nu har jag pratat med den otroligt trevliga sköterskan hela förmiddagen och hon sa att jag kan komma över när som helst och skriva på pappret (det där som inte gick att posta) så ändras min husläkare till Bitte på en gång och hon kan skriva remiss till labbet på måndag morgon. Puh!

Ringer till maken för att stämma av allt med honom. Jo, hans husläkare tyckte att det var konstigt att han ville veta sin egen blodgrupp. Varför vill han det? Han sa bara att han ska genomgå en behandling så han behöver veta. Vad är det med husläkare? Hursomhelst, så var hon tvungen att kolla priset på det i så fall. Ska tilläggas att Bitte och M's läkare jobbar vägg i vägg. På samma mottagning... Hon skulle ringa tillbaka till M idag.

Hur snurrigt får det bli?!
Jag ringer genast upp till mottagningen igen. Meddelar den nya sköterskan som nu sitter och svarar att jag har pratat med sköterskan X hela förmiddagen och berättar allt för henne. Får be henne att meddela labbpriset på 150 kronor till M's läkare. Vill hon dubbelkolla priset så kan hon prata med Bitte i rummet brevid. Ber henne också att meddela M's läkare att ringa till min man.
Fina M ska meddela att jag kommer att komma in till mottagningen och skriva på att jag får samma husläkare som honom och sen be sin läkare, när hon ringer, att skriva en remiss till oss båda. Om hon nu gör det så kan jag kanske t.o.m. få remisserna i handen i eftermiddag.

Ni ser, jag är morsa redan. För en hel husläkarmottagning. Aleris. Lägg namnet på minnet. Det är företaget som driver mottagningen.

Kram

Halvvägs

Avapportering.

Sophiahemmet: - Nej, bara ett blodprov gör vi inte.
Carl von Linnékliniken: Ska ringa tillbaka idag (kan ju hoppas att de gör det den här gången)
Aleris (idioterna jag pratade med igår): sköterskan jag pratade med idag kvittrar fram att provet kostar 150 kronor. Men Bitte, för tusan!!!! Det är väl inga pengar att prata om!??!?!!! Herregud. Sköterskan tyckte att jag ska ringa Bitte igen och be henne skriva en remiss utan läkarbesök. Det är ju ingen behandling vi begär... Precis, fina sköterskan. Plus till henne! På måndag kan jag få tag i Bitte och då ska hon få veta att hon lever. Hon ska svettas när hon skriver remissen. Jag har förberett ett brev till ägarna på Aleris.... om jag inte får som jag vill.
MVC: - Nej, du måste vara inskriven för att vi ska kunna göra något. Din husläkare begår tjänstefel om hon inte kan ge dig en remiss. Byt husläkare om du inte får en blodgruppering. Tack för medhåll, MVC!

Min privata gynekolog har inte telefontid idag...

Uppdatering kommer på denna hysteriska saga.

Kram

Trögstartad jakt

Om man glömmer en dator i bagageutrymmet över natten när det är -14 grader ute blir den väldigt, väldigt trögstartad på morgonen dagen efter.

Nu börjar jakten på blodproven.

Kram

Sömnlös

Jag kan inte sova. Tror att det är stress. Bara att läsa mitt näst sista inlägg från igår får mig att inse det ännu mer. Hela situationen börjar bli outhärdlig även om jag fortfarande är vid gott mod. Men det är för mycket nu. Att då också få en chans att kanske bättra på oddsen genom att kunna matcha RH-faktorer och blodgrupper med donatorn borde vara något bra. Så blir det bara ytterligare en motgång. Det får bägaren att rinna över.

Hade jag inte fått mensen igår skulle jag också ha tagit en Procrenspruta. Med tanke på det här blodtjafset så var det kanske bara bra att mensen dök upp för tidigt och förstörde allt. Nu ska jag istället ta sprutan den 10/3. Det förstod jag inte förrän jag läst igenom mailkonversionen med Riga igen.

Tyvärr så gjorde mensen också att vår planerade semesterresa gick åt skogen. Nu blir det ET då istället. Visst, det är viktigast men en semester är vad jag behöver. Jag har inte lämnat hemmet för en semester på väääldigt länge nu. ÄD tar all tid och alla pengar.

Imorgon blir en jobbig dag. Vi ska ringa runt till alla kliniker vi kan hitta. Problemet är att så fort vi nämner att vi gör ÄD utomlands så vill ingen hjälpa oss. Det är nämligen olagligt i Sverige. Att hjälpa någon som gör ÄD utomlands. Läkarna får inte skriva svenska recept eller göra provtagningar åt oss. Så vi måste antingen ljuga eller hitta någon som blev läkare av rätt anledning (medmänsklighet).
Tyvärr så är det nog lättare att hitta någon som kan skriva en remiss eller testa mig då. Det blir knepigare för M tror jag. Men allt det där lär vi märka om några timmar. Vi får se hur det går helt enkelt.

Till dess ska jag inte få fler psykbryt och jag ska inte svära så infernaliskt. Det ser otroligt fult ut.
Men jag undrar fortfarande vad vi gjort för ont?

Till sist tänker jag mycket på alla ni som finns därute och som kommenterar, stöttar och kommer med konkreta och kloka råd. Det är helt fantastiskt. Jag är så glad, så glad att ni finns. Utan er hade den här resan vart så otroligt mycket jobbigare. Faktiskt.

Nu ska jag köra ner trynet i kudden igen och försöka att somna om.

Kram

torsdag 17 februari 2011

Ja

Ja, jag håller på att få pyskbryt...

Droppen som fick orken att försvinna

Usch, tårar. Det känns som om jag är den där lilla mobbade ungen på skolgården. Den utfrysta. Hon som inte får vara med. Och skolan med lärare bryr sig inte.

Jag anmälde mig och tog proverna hos Blodcentralen. Under tiden pratade jag med sköterskan. Provsvaren tar ca 3-6 veckor. Sen får jag en kallelse till att lämna blod. Jag frågade om man inte får veta provsvaren. Nej, det får man inte. Det får man när man är där och lämnar blod första gången om man frågar efter dem. Om 3-6 veckor. Det går inte.
Vi har fått ett schema från Riga och nu kör vi på dem. Preliminär ET är runt den 18/4. Ska vi hinna matcha blodgrupper med donatorn så måste vi ha fram de värdena inom en vecka.
Och naturligtvis låg Blodcentralen på ett sjukhus och när jag kom ut från blodtappen satt hela jävla nyckläckta BB med sina glasvagnar med små bebisar i söta mössor utanför dörren och jämförde ungarnas söta fötter. Jag tappade andan och höll faktiskt på att bryta ihop. Jag har aldrig velat slå nyblivna mammor förut men det ville jag då. Riktigt hårt. Det vill jag förresten fortfarande. Inget illa ment, men så känns det.

Jävla husläkare. Jävla Carl von Linnékliniken som inte ringde tillbaka trots att de lovade det och trots att jag tog mod till mig och ringde från världens mest lyhörda rum på jobbet. Jävla äckelbrutala gynekolog som kollade missfallet. Jävla svenska landsting som inte fattar ett skit. Jävla Facebookmorsor med bebisbilder som profilbilder. Jävla äckelmorsor på sjukhuset. Jävla i helvete faan.

Fan, fan, fan. Snörvel, snyft. Allt ska vara en jävla kamp mot allt. HELA JÄVLA TIDEN!

Jag vet inte vad vi ska göra. Både jag och M är helt rådvilla. Jag bara gråter och gråter nu. Vi orkar liksom inte tänka längre. Efter allt som bara går åt helvete så är det svårt att samla ihop sig. Då kan vilken skitsak som helst få mig att börja gråta. Och att inte få veta sin egen blodgrupp för att donationsköerna är för långa i Sverige så att vi var tvungna att köra på ÄD utomlands TROTS att vi hade åldern inne, är så JÄVLA jobbigt. Minsta motstånd får mig att gråta. Jag ORKAR faan inte.
Jag vill bara veta våra blodgrupper och RH-faktorn. Trodde att det bara var ett stick i fingret hos husläkaren. Kom igen.
Jag glömde berätta att husläkaren sa att hon tyckte att jag ska ringa till dem som opererade min axel år 1998. Eftersom jag var nersövd så borde de ha min blodgrupp där. Jag hatar husläkare. Speciellt Bitte (som hon hette). Bitte Bajs. Hon är typbilden av ett svenskt landsting. Far åt helvete Bitte, säger jag.
Imorgon ska jag ringa min illegala läkare som alltid ställer upp med telefonrecept. Kanske kan hon hjälpa mig med det här också...
Jag ska också ringa MVC där jag höll på att skriva in mig när vi fick missfall. De kanske kan visa lite jävla medmänsklighet.

Men min fina M, då? Hur får vi hans blodgrupp och RH-faktor? Ja, det vete faan. Han ska göra ett försök med husläkaren som han har. Kräva att han vill veta sin egen blodgrupp. Det är det enda han kan göra. Tror jag.

Jag har ALDRIG i hela mitt liv känt mig så JÄVLA utanför, mobbad, överkörd och utstött. Och det enda jag gjort fel är att inte kunna få barn. I tid. Tid som landstinget sat upp helt utan saklig grund. Jävla klåpare.
HÖR NI DET ALLA FÖRBANNADE LÄKARE, LANDSTING OCH SKITPOLITIKER!!
Apropå politiker så kan jag meddela att det är Vänsterpartiet som ansvarar för geriartriken och kvinnovården i Stockholms läns landsting. Det var t.ex. de som införde avgifter för cellprovtagning i livmodern, ett prov man bör ta vart tredje år och som gick som vanligt prov (ingick i vården) förut. Det är också Vänsterpartiet som lobbat för åldersgränser för IVF:er. Helt utan grund i lagen. Och då marknadsförde det skitpartiet sig som en "kvinnoparti" i förra valet. Ät bajs, säger jag. Och nej, jag röstade inte på dem i landstingsvalet.

Nu vet jag hur det känns att vara mobbad. Jag fullkomligt HATAR svenska landsting. De gör ingen nytta för någon, inte för sina anställda och allra minst för sina patienter.
Ät bajs. Allt suger. Jag svär hur jävla mycket jag vill. För jag gråter så att det gör ont i hjärtat. Det gör så jävla, jävla ont och allt är så jävla, jävla jobbigt. Konstant uppförsbacke. Ett simpelt blodprov.

Om det finns någon vettig människa inom läkarvården därute som läser det här, skicka mig och maken en remiss till ett labb så att vi får reda på våra blodgrupper och vår RH-faktor. Jag lovar att fortsätta ljuga som jag gjort hittills inom svensk sjukvård när det kommer till det här. Jag lovar att ljuga så att ni kan skriva den där jävla remissen. Jag säger att jag vill veta min egen blodgrupp för att ha den i plånboken om något händer. Jag lovar att inte säga att jag ska försöka skaffa barn. För hur i helvete skulle det se ut?! Vilken skam.
Läkare, gör två personer lyckliga, skicka en remiss. För jag orkar ta mig faan inte kämpa för ALLT längre. Min mail står högst upp.

Kram till alla utom Bitte Bajs. Hon kan gå och och såga av sig sin egen fot.

Hat.

På g?

Mensvärk är på gång nu känns det som.
Ipren inmundigat och nu är det bara att hålla i sig hårt och åka med.
Jag hoppas vid alla religioners gudar att det inte blir som första gången när jag slutade behandlingen. Det var smärta det...

Undrar om vi ska påbörja ny behandling när mensen kommer? Usch, det är för mycket i min hjärna nu. Då blir det väl Riga i så fall.

Kram

Kvitter

Ok, vi har inte heller tänk på det men ändå... Jag kan ju tycka att en klinik vill ha vår blodgrupp och RH-värde i registret. Varken Carl von Linné-kliniken eller AVA i Åbo har det. Lite underligt eftersom andra kliniker tycker att detta kan vara viktigt. Så nu försöker vi få en remiss till provtagning och alla vet ju hur enkelt det är i husläkarbranschen...
Jag pratade med en sköterska som ville boka in en tid hos en läkare och också undrade varför vi vill veta vår blodgrupp. Då ruttnade jag.
Alla mina utländska vänner ser det som en självklarhet att man vet sånt. I f-ing j-la Svedala ska man förklara sig för ett sånt. Tydligen. Så jag gjorde det. Sen fick jag prata med en läkare. Hon sa att såna prover är trixiga. Varför?
- Jo, ni (jag och M) får betala dem själva förstår du.
- Jasså, det verkar inte så trixigt. Pengar är det enda vi har jämfört med att ha barn, sa jag.
- Ja, jo, men jag har ingen aaaning om vad det kostar. Då måste jag fråga labbet.
- Gör det då, svarade jag torrt.
Paus
- De vet inte heller vad det kostar. De måste leta reda på någon ansvarig på centrallabbet.
- Jaha, då hör ni av er då? (NÅGOT vill jag faktiskt ha ut av mina surt betalade skattepengar)
- Ja, men nu ser jag att du har en annan husläkare i kommunen XX.
- Där bodde jag för hundra år sedan. Kan du vara så snäll att ändra det? Jag bor ju här nu.
- Nej, det kan jag inte. Då måste du komma hit och skriva på.
- Ni kan väl skicka ett papper?
- Nej
- Märkligt när mänskligheten kan flyga till månen. Jag får väl vänta tills jag blir sjuk då...
- Ja, så är det, hihi.
- Tack för hjälpen som inte blev något då.
- Det var så lite så, kvitter, kvitter.
- Ja, det var det. Hej då! Kvitter.

Kram

onsdag 16 februari 2011

Framtidsplanering

Helt fantastiskt. När jag kollar min mailbox så har jag vunnit totalt 477.450.000 kronor.
Jag ska bara skicka all mitt kontonummer, passnummer och lite andra detaljer så får jag pengarna på mitt konto.
Lika fantastiskt att läsa varje gång...

Jag har också haft en mailkonversation med AVA i Riga. De har inga köer och eftersom vi redan varit mitt uppe i en behandling så ser de inget hinder för att vi skulle kunna gå hos dem på en gång. Dock vill de veta vår RH-faktor. Jag har ingen aning om vad det är men jag gissar att det är ett blodprov vi måste göra. Eller så har AVA i Åbo dessa värden. Det löser sig hur som helst. Eftersom vi bara läst och hört gott även om AVA i Riga så blir det nog dem vi kör på.
Jag ska bara ringa en gång till till AVA i Åbo och prata om det här med egen donator. Jag vill försäkra mig om att de får all min information kring det innan de förkastar det förslaget helt och hållet. Och så ska jag kontakta en klinik i Danmark också.
Men de samtalen får vänta till på fredag. Då sitter jag lite bättre till på jobbet och så har jag det inte lika stressigt då.
Allt måste kollas upp och kännas på innan vi bestämmer oss. Men det lutar nog en hel del mot Riga just nu... Praktiskt och lite tryggt på något sätt att det är AVA-kliniken även där.

Kontakten med IVF-kliniken i Umeå är under all förväntan. Trots att vi stått i kö där i ett år redan så kan de inte ta emot oss förrän om ett år även om vi har en egen donator. Det går bara inte så det alternativet är uteslutet.
För att vara en privat klinik som kör ÄD så verkar det inte gå så bra där. Undrar hur många ÄD de gör per år egentligen? De får underkänt i marknadsföring av mig i alla fall.

Så ligger det till just nu. Vi tar inget för givet, jag och fina M. Vi har lärt oss den hårda vägen att inget kan man ta för givet.
Nej, jag är inte bitter. Jag bara konstaterar att det är så det är i den här branschen. Men vi ska lyckas slå världen med häpnad trots det. Vi ska ha en bebis i vår famn. Så är det bara.

KRAM

Fokus

- Vad snabbt ni repat er. Helt otroligt!

Spontan kommentar som verkligen är berättigad.
Jo, embryona överlevde inte upptiningen men det gjorde vi. Tur är väl det för annars blir det inga barn gjorda.
Någonstans så måste vi repa oss snabbt. Vi är 41 och 43 år unga men vi varken vill eller kan spilla någon tid när det kommer till det här. Vi gjorde det misstaget att vi provade för länge själva. Och landstinget gjorde det misstaget att råda oss att gå till privatkliniker eftersom köerna är längre än vad vår ålder skulle komma att medge. Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag satt en fot mellan dörrkarmen och den dörr som landstinget ville stänga för oss. Hade jag vetat hade jag trängt mig in och vägrat gå. Forcerat fram min rätt till att försöka få en familj.

Vi kan inte vältra oss i vår sorg och även om vi gör det ibland (det måste man få göra för sin egen överlevnads skull) så måste vi agera konstant. Ingen tid kan eller får spillas. Om man känner sig stressad vid sina första IVF-försök och vill vila lite däremellan så är mitt absoluta råd: Vila inte! Kör på! Stressen eskalerar bara med åren. Jag lovar.

Därför har vi inte repat oss helt och hållet som det kanske kan tyckas. Vi är bara galet fokuserade just nu.
Allt jag gör är att hoppas att vi orkar hela vägen.
Dyrt är det också.
Som brorsan sa när han fick veta:
- Vad besviken jag blir. Finns det inte försäkringar mot sånt där?

Kramar

tisdag 15 februari 2011

Ork?

Vilket dygn. Jag är så trött. Utpumpad.
Imorgon ska jag försöka hitta tråden som leder mot nya krafter igen...
När ska allt detta ta slut? När får vi hålla vår lilla bebis i famnen?
Hur länge orkar man? Någon som vet?

Gonattkramar

Evighet

Lugnet har lagt sig. Vi flydde allt och åkte till Sandhamn ute i skärgården. Besvikelsen blev liksom outhärdlig och en stor tomhet bara infann sig.
Frysen på AVA är tom. Våra hjärtan blev tomma. Tårbanken blev tömd. Vi stack iväg.

Jag mailade AVA i Riga och frågade om de hade kortare kötider än i Åbo. Sen stack vi.

På båten pratade vi, drack en öl och åt chips. Vi ville se framåt i mörkret.
Rummet på hotellet var jättefint och middagen njöt vi av med en flaska fint vin till. Vi var nästan ensamma längst därute i skärgården. Lugnt och skönt.
Vi pratade om möjligheterna. Vi tog en drink i baren. Jag blev snurrig men vi var ändå glada. Ledsenheten försvann för vi har trots allt varandra. Vi hade det bra. Trots besvikelsen. Och vi somnade tidigt, snurriga, tomma och trötta.
Denna dag har tillbringats i hotellets spa. Uppvärmd bubbelpool och kramar har medicinerat oss.

Idag tittade jag också in i min mailbox från mobilen och såg att AVA i Riga hade svarat. Redan igår! De har inga kötider. Om vi vill kan vi köra på så fort vi kan och orkar. Galet.
Naturligtvis vill vi kolla dem lite närmare och känna att det känns bra i maggropen innan vi bestämmer oss, men vi har en ny möjlighet. Det gör att det känns lite bättre i alla fall.

Framförallt så känns det bäst när jag läser alla mina andra mail och alla kommentarer här på bloggen. Gulp. Ögonen tåras av en inre lycka. Det här är så otroligt stort.
Tusen, tusen tack! Jag finner inte ord för all omtanke jag fått. Tack. Tack. Tack. Jag visste inte att det fanns så många vackra människor. Eureka. Tack för att ni upplyser mig.
Evigt tack.
Evigt.

KRAMAR
Wilda Mathilda

måndag 14 februari 2011

Sagan slut

Så tog sagan slut.
Embryona överlevde inte upptiningen. Inget av dem.

Nu står vi på ruta noll igen. Nu måste vi vänta på att de hittar en ny donator. Läkaren sa att det blir nog inte förrän efter semestern som vi kan starta igen. Fan.
Jag frågade om hur man kan göra om man har en egen donator men hon påtalade att det inte var något de rekommenderade eftersom man känner varandra. Jag vet inte vad hon sa efter det. Jag slutade att lyssna.

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan.

Faaaan.

Hyllning till mig själv



Sådär, ja!!

kram

Träning och oro

Äntligen är det måndag! Ikväll går färjan!
Och solen skiner. Tjohooo!

Eftersom jag har tagit ledigt hela dagen (kände att det är dags för en mini-semester på två dagar) så ska jag ta en promenad, njuta och fnula lite hemma. Fnula är samma sak som att fixa, greja, strosa runt och göra lite, lite, liiite nytta här och där. Om någon undrar.

Jag har funderat på det här med träning. Sedan jag sprang på bandet på jobbet och fick så ont så har jag inte rört mig. Jag är livrädd för att något ska förstöras. Charlotte skrev i en kommentar här på bloggen att hon fått träningsförbud då hennes slemhinna sprack när hon tränade. Läskigt! Jag har inte ens tänkt i de banorna tidigare och jag vill ju inte äventyra behandlingen. Och efter missfallet (då tränade jag inte) så är jag ännu räddare för att äventyra en graviditet. Så ingen träning nu.
Ett litet problem med det dock. Den 1/3 hade jag tänkt att börja PT Online med Olga Rönnberg. OM jag nu skulle vara gravid så kommer jag dock att vara tokfeg och inte våga ta i så mycket som jag vill. Tror jag. Men å andra sidan så är hon ju specialiserad på gravida och mammor så jag kanske inte ska deppa ihop helt. Men ändå.
De här tankebanorna är inte riktigt likt mig eftersom jag tror att det är bra att röra på sig, oavsett om man är gravid eller inte. Träning går alltid att anpassa också så man måste inte hoppa eller rida om man är gravid t.ex..
Men nu, nu har jag fått såna här tankar. Toktrist. Jag vill inte känna så, jag vill träna om jag vill.
Egentligen ska jag inte tänka så men jag kan bara inte låta bli. Får väl prata med läkaren på AVA och Olga och se vad jag kan göra för övningar. Bättre att vara försiktig än att äventyra något i alla fall...

Nä, nu jäklars ska jag ut och skotta och ta en promenad. Här strålar solen något vansinnigt härligt!

KRAM

söndag 13 februari 2011

Överleva

Svullen i nedermagen. Jag gillar inte Progesteron. Inte som vaggisar i alla fall (det kanske inte finns som något annat). Yeak! och svullet.

Tänk om båda embryona dör när de tinas? Då blir jag ledsen. Så klart. Och otroligt frustrerad. Tror jag.
Nej, de ska överleva. I alla fall ett av dem. Så är det bara.

Och det blir en lång dag av väntan imorgon... Båten går inte förrän på kvällen. Gissar at jag överlever det. Bara embryona överlever tiningen.

Kramas därute!

Boll

Två nya följare! Vad skoj! Välkomna hit ska ni vara. :o)

Jaha, igår bidde det inget med kompis nr två heller. Hennes dotter var dålig så hon var tvungen att vara hemma. Typiskt. Precis när jag kände att jag behöver, och verkligen vill, hänga lite med mina kompisar så bangar de ur båda två. Två dagar i rad. Men så kan det bli. Det är inte mitt liv som är universums mitt så jag gissar att inte alla kan finnas där när det behagar mig. Men liiite roligare skulle det ju vara...

Istället dök bästisen upp med familj och semlor på eftermiddagen! Tjohoo! Åååh, vad härligt det är när de kommer hit och bara dyker upp så där! Hennes ungar är galet roliga. Och min nyinköpta pilatesboll föll dem visst i smaken.
Om den kan jag också tillägga att den är av märket Soc (Stadiums egna) och ska ni någonsin köpa en sån så kan jag meddela att storlekarna som står på kartongen inte stämmer. Skräp är vad det är.
Först köpte jag en i storlek 65 cm. Den var 58 cm i uppblåst tillstånd.
Tillbaka till butiken och gnälla lite. De hävdade att den skulle blåsas upp mer. Så de gjorde det. Med kompressor. Då påpekade jag att materialet är inte så töjbart att bollen kommer att växa 7 cm i diameter med hjälp av kompressorn. Den kommer att explodera då. Nejdå, pumpa, pumpa.
- Sådärja! Nu är den pumpad som den ska, sa expediten.
- Nu vill jag mäta den, sa jag. Och förresten, när det pyst ut lite luft sen, ska jag komma tillbaka hit och fylla den då? Jag har ingen kompressor hemma....hehee...
- Hmmm, nja, det går ju inte. Med kompressorn alltså... Men mät bollen du, svarade hon.
- (mät, mät) Ja, du, sa jag. Den är 60 cm. Den ska vara 65 cm. Fel i varan, jag vill ha en ny boll.
- Suck, okejrå, sa hon. Ta en ny boll, men ta en större då, den som är 75 cm, för säkerhets skull.

Sagt och gjort. När jag kommer hem så pumpas den upp med handkraft av fina M. Bollen är något oval. Och diametern är 68 cm. Jävla skämt.
Jag tänker inte gå tillbaka med den men jag tänker absolut skriva ett mail till Stadium och be dem skärpa sig. Skitprylar.

Men annars är livet perfekt (nästan). Progesteronet gör att min nedermage känns lite märklig. Lite knubbig liksom. Som en boll. Precis när jag tagit en så känns det som livmodern fullständigt suuuuger upp Progesteronet och blir lite bolligt knubbig av det. Typ.

Jösses, imorgon åker vi. Pirr!!

Kram

lördag 12 februari 2011

De tio budorden

Vilket attans bra inlägg som beskriver för utomstående hur det är att vara barnlös och kämpa. Inlägget är verkligen ett verktyg för en utomstående som vill stötta en barnlös och kämpande kompis.

Läs Kix inlägg om de tio budorden för de barnlösas vänner HÄR.

Så bra, så bra.

KRAM

Progesteronstart

Goooomorrron, gomorrrron! (Veiron i ottan)

Vilken strålande dag! Sol överallt! Idag blir det långpromenad på isen innan jag åker in till stan och njuter kompissällskap. Och så lite, lite jobb innan det som jag bara måste avsluta. Men det är snabbt gjort.

Har också börjat dagen med den allra första Progesteron-vaggisen så nu är det verkligen nära. Två dagar kvar. Gah! Vad jag längtar!

Soliga kramar till alla därute!

fredag 11 februari 2011

Telefonröst

Vissa människor har en sån där otroligt snygg telefonröst. Hur göööör de egentligen? Låter de alltid så där trevliga liksom? Jag blir nog lite avis, hahahaa!
Själv har jag en ganska nasal stockholmsröst. Toktrist att lyssna på. Usch.

Nu har jag i alla fall pratat med en klingande, uppfriskande skånska som hade en sån där attans trevlig telefonröst. Hur göööör hon? Jag fick en vitamininjektion bara av att höra rösten! Kul är det i alla fall.

Nu ska jag krama på fina M så jag kladdar mer på bloggen imorgon igen.

Kramas väl därute

Elavtal

Vi har fått hem en bekräftelse på det nya elavtalet.
Eftersom vårt förra ettårsavtal med skit-Fortum (tänker aldrig mer ha med dem att göra annat än för nätavgiften) gick ut nu i januari så var det dags för nytt. Fina M skulle fixa det men eftersom detta 15-minutersjobb tog flera månader att ladda inför (tjong på dig, M! Hehehee.) och inget hände, så tog jag saken i egna händer.
Surfade in på elskling.se och hittade ett kanonbra avtal på ett år hos en elleverantör. Signade upp oss och skickade in anmälan om byte. Avtalet fixat. Bra!
Eller inte... för när jag såg bekräftelsen i min mailbox så såg jag att jag kanske utförde uppdraget lite väl fort. Avtalet hamnade på tre år.
Så nu hoppas jag att elpriserna stiger som bara fasiken de närmaste tre åren så att vi får känna på känslan att ha gjort en bra deal i tre år. Sen får priserna gärna rasa.
Om inte annat så för att bespara mig hånflin från min fina M i tre år.

kram

Simultansultan

Känner att jag verkligen är redo för barn nu. Sitter och jobbar med sjuhundra saker, bloggar, surfar och äter lunch samtidigt. Då kan man lika gärna slänga in en snorig unge i mitt liv också, heheheee! Jag kan ALLT, känns det som. Just nu. Tyvärr är sånt övergående...

Bästaste bästisen ställde in kvällens bestyr. Fan, vad trist men så kan det ju bli ibland. Nu får det bli jag och fina M som har det mysigt istället. Det ska bli otroligt bra det med så jag är inte det minsta ledsen.

Äntligen har det slutat snöa!

3 dagar kvar men bort med de tankarna. Nu ska jag jobba vidare.

kram

Myser mig närmare

Så satt jag här och jobbade och så slog det mig att det bara är helgen kvar sen drar vi. Pirr!!
Och sen slog det mig att det är imorgon jag börjar med Progesteron. Det har jag inte ens tänkt på! Fantastiskt skönt. Nu är det verkligen dags.

Ikväll ska jag och bästaste bästisen gå ut och äta och ta ett glas vin på något mysigt ställe. Det blir ingen sen kväll utan bara mys och mums.
Imorgon ska jag träffa en annan kompis och göra samma sak. Hihi! Men hon har ingen aning om att vi häller på med ÄD.
Tänk att få ha två mysiga kompiskvällar på raken. Underbart! Sen får jag väl krama lite extra på fina M på söndagen. ;o)

Och så lite jobb nu'rå...

kram

Snö

Jisses, vad med snö! Ut och skotta kl 6 imorse. Fina M stod redan där ute och slet då.
Men det hjälpte ju inte... För vad gör det om vi har en fint skottad uppfart? Bilen kommer inte längre än så eftersom gatorna inte är skottade.
Flera av våra kära grannar har visst också insett det när de gasar ut och fastnar 3 meter från uppfarten...
Och våra närmaste "soplocksgrannar" (får jag kalla dem "soporna" för enkelhetens skull, hahaha?!!?) insåg det så klart inte. De försökte köra ut från den oskottade uppfarten i en halvtimme. Sen fastnade de ute på gatan som alla andra. Så ut och hjälpa dem att komma tillbaka in på uppfarten igen. Skotta, skotta.

Tur att jag kan jobba hemifrån när det är så här. Men det är ändå ganska vackert därute. Massor av snö. Och skottning på träningsschemat.


KRAM

torsdag 10 februari 2011

Ordverifiering

Här har jag suttit och stört mig på ordverifiering... Så har jag det själv! Åh, så dumt.
Nu ska den vara borta och lova att säga till om den inte är det.
Tack, FC!

Kram

Personkemi

Personkemi. Det är väl något som är så otroligt intressant? Varför gillar man vissa mer än andra och hur kommer det sig att man knappt kan vara i ett rum som en annan person trots att man knappt känner honom eller henne?
Själv har jag en tjej på jobbet som jag inte kan med riktigt. Jag tror att det beror på hennes ansiktsmuskler.
Hon kan liksom inte le normalt. Hon ser ut som att hon fejkar hela tiden. Fejk-ler, alltså. Det blir fel i min hjärna då. Ni vet, om man ler och visar tänderna utan att dra ihop ögonen framför en hund så ser hunden det som ett hot. Ungefär så reagerar jag. Den där tjejen blir ogin och falsk i mina ögon.
Och så frågar hon alltid hur det är med mig. Jag vet! Det gör ju alla! Men så ler hon så där ansträngt och fnyser lite när hon egentligen borde fnittra. Jag säger alltid att allt är såååå faaaantaaastiskt och målar gärna ut lite extra om hur bra jag har det. Det är sååå inte jag, men jag vet inte vad som tar åt mig. Jag kan liksom inte låta bli. Kanske är det vetskapen om hennes stundande reaktion? För hon ser sur ut trots att hon ler och så säger hon bara "Jasså?". Varenda gång vi ses blir det så här. Vi gillar inte varandra av någon konstig anledning.
Sist vi sågs så satt vi bredvid varandra. Hon snöt sig konstant och snorade något vansinnigt. Alla hennes snorpapper lade hon på bordet framför mig. Gissar att hon inte ville ha dem framför sig själv... Så jag backade min stol ut från bordet. Och hon log med alla fel ansiktsmuskler. Och jag mådde faaaantaaastiskt bra.

Så ni kan ju bara gissa vad jag tycker om henne nu när jag fått hennes förbenade förkylning? Lagom till FET... Jag vill vara helt tiptop-frisk då. Ju.
Förbannade personkemi.

Kram

onsdag 9 februari 2011

Boka-färja-till-Åbo-taktik

Nu ska jag tipsa eventuella ÄD-resenärer till Åbo om hur man kan åka dit lite billigare än man först tror. Eftersom vi nu har varit där tre gånger och nu ska dit en fjärde gång så blir det en del pengar...

Så här är det: om man bokar en kryssningsbiljett och hoppar av i Åbo så är det självklart billigare än om man bokar en vanlig reguljärbiljett. Kryssningsbiljetterna brukar kosta upp till 480 kronor (A-premiumhytt) men den här gången är det erbjudande på gång så biljetten kostar 350 kronor för samma hytt. Helt ok.
Nu till poängen. Om vi sedan bokar en likadan kryssning men från Åbo till Stockholm så kostar samma biljett 820 kronor. Galet mycket mer. Nästan det dubbla mot den första biljetten (vid normalpris). Vad gör man då?
Jo, då går man in på den finska sidan, www.tallinksilja.fi, samtidigt som man öppnar en flik för Google Översätt. Sen bokar man en biljett som om man satt i Finland och bokade. Då kostar den där 820-kronorsbiljetten genast 60 EUR istället. Idag blev det ett värde på 535 kronor. En prisskillnad på 285 kronor. Det är vad buffén kostar för en person t.ex.. Eller ett FSH-prov i Åbo. Förra gången kostade samma biljett 45 EUR så då sparade vi ännu mer.
Åker man fyra gånger så blir det faktiskt mer än 1.000 kronor man sparar in...

Det kan låta småsnålt men de pengarna kan man använda till sina egna provtagningar istället för att smörja kråset på ägarna till Tallink Silja...
"I dag ägs Tallink huvudsakligen av privata och institutionella intressenter. Största enskilda ägare är det privatägda estniska investmentföretaget Infortar AS, som innehar 39 procent av aktierna. Näst största aktieägare är ING Luxembourg S.A. med 9,7 procent och därefter kommer Citibank Hong Kong/ Citicorp International Finance Corporation med 7,8 procent."

Bara så ni vet. Det gäller att vara om sig och kring sig. Typ.

Ja, just det. Nu har jag bokat biljetterna till Åbo. Om det inte framgick ovan.

KRAM

Illa

Jag tränade innan lunchen. Jag sprang 30 minuter på löpbandet och flåsade rejält efteråt. Medan jag stod och hämtade andan och stretchade lite så fick jag jätteont i nedermagen. Det kändes som en redig mensvärk. När jag började må illa blev jag tvungen att sätta mig ner. Helskumt. Det gick över på fem minuter men varför blev det så? Jag tog inte ut mig mer än vanligt. Konstigt är det men jag får se om det blir likadant imorgon. Kan jag ha blivit galet otränad på så kort tid?

Fem dagar kvar till FET...

Kram

Dansant väntan

Varför slappade jag så igår? Trams. Nu blir det hårdträning idag istället. Svetten ska lacka!

Fasiken, vad tiden går långsamt! Varför är det alltid så med saker man längtar efter? Väldans irriterande måste jag framhäva. Jag måste nu fylla dagarna med en massa kul händelser så att tiden rullar på. Förutom jobbet då'ra... Det får ta sin tid.
Helgen har jag i alla fall aktiviteter inbokade på. Bra. Måste bara göra något kul ikväll och imorgon kväll. Rensa gamla flyttkartonger kanske? Något som borde ha gjorts för ett år sedan... Det ska jag nog göra ikväll när M tränar. Så kan jag stå där och muttra för mig själv i oredan, hehe. Inte så kul men ett tidsfördriv i alla fall. Så får det bli. Och hinner jag inte klart ikväll så blir det en del att göra imorgon också. Åååh, vad roligt!! Not.

Jag börjar förresten att känna mig lite svullen i nedermagen. Inte så farligt mycket men lite. Får se hur det utvecklas. Det skulle vara så skönt att slippa den där svullenkänslan när jag inte ens är gravid liksom.

Och så ska jag nog bjuda upp fina M till dans på finlandsfärjan. Hahahaa!
Det är roligt för han tycker att han dansar så dåligt (det gör han inte) och jag vill dansa.

Kram

tisdag 8 februari 2011

Albyl

Slappar. Slappar sjuuukt mycket just nu. Tog en ostbit och ett glas vin. Det räknas väl som tokslapp? Gissar jag.

Har glömt att det faktiskt är en nedräkning till att hålla reda på: Progesteronet. Det ska jag börja med på lördag.
lustigt nog så sa sköterskan att jag ska ta det två gånger per dag men läkaren sa tre gånger per dag sist vi talades vid. Jag orkade inte kommentera det utan tänker köra på Och så har jag bestämt mig för att testa albyl minor (barnalbyl). Det är inte farligt men kan däremot hjälpa till vid graviditet eftersom det är något blodförtunnande. Det gör att man undviker mindre "stopp" i blodflödet till fostret och kan eventuellt undvika missfall. Efter allt googlande jag gjort så inser jag att det inte finns alltför tunga belägg för den här teorin men samtidigt så är det inte heller skadligt och de flesta läkare kan rekommendera det utan dåligt samvete verkar det som. Så jag testar.
Nu ska man inte ta en hel barnalbyl utan en fjärdedels tablett, och inte hela graviditeten utan bara några veckor. Jag ska fråga AVA när jag är där hur länge jag kan ta det. När jag googlar så verkar det som att efter första tremiestern går gränsen. Då slutar man.
Den lilla dosen albyl minor går tydligen att jämföra med Trombyl så det ska jag också fråga AVA om när vi är på FET. Känns bättre att få bekräftelse av en läkare och inte bara Google... ;o)

KRAM

Välkommen

Men oj, så skoj! En följare till på Bloglovin. Kul!
Välkommen, välkommen!

Kram

Oskärpt

Skit, kan inte koncentrera mig! Bara ett möte kvar sen får jag åka hem och...öööh...slappa...eller nåt. Typ.

Kram

Löööv

Daghotell bokat. Båtbiljetter blir bokade ikväll. Jag måste visst jobba lite också nämligen, hehe.

Åh, tänk vi ska sitta där på båtrestaurangen, som säkert har dekorerat med en massa hjärtformade ballonger, och fira kärleken (läses med ironiskt röstläge). Så erbjuds vi att köpa kärleksfulla drinkar med kärleksnamn som "Sex on the beach", "Nude" och andra romantiska namn.
Åka Finlandsfärja är verkligen äkta kärlek...
Eller som fina M sa:
"Men att åka båten för att få ett kärt barn ÄR ju faktiskt både romantiskt och kärleksfullt."
Hoppsan, det har han visst rätt i. Jag får sluta att ironisera den här Alla hjärtans dag-resan. Den är faktiskt fylld med mer kärlek än vanligt.

Kram

Redo

Sådär, ja! 8 mm och treskiktad. Redo!
Ringde till AVA och det blir insättning den 15/2 som planerat. Tjohoo!
Nu ska jag beställa daghotell.

Kram

måndag 7 februari 2011

Tröttsamt

Är det något som är jobbigt med ÄD förutom all väntan, så är det det här med sömnen. Jag blir galen. När jag knaprade Primolut (som iofs inte direkt ingår i behandlingen utan ska styra upp mensen) så kunde jag inte sova bra alls. Jag låg vaken varannan natt. Tack till Smulan som tipsade om att inte lägga sig alltför mätt. Det hjälpte en del.
Men nu, nu vill jag sova konstant. På jobbet, men det går ju inte. Hur skulle det se ut? Ligga över skrivbordet och snarka.
Ikväll hade vi kvällskurs på jobbet. Igen, jag höll på att somna. Då är det inte så bra att sitta längst fram... Jag blev tvungen att gå en kvart innan föreläsaren var klar. Pinsamt att inte orka en kvart till men det gick bara inte. I bilen hem blev jag också galet trött. Lite läskigt faktiskt.
Så nu ligger jag här i sängen och klipper med ögonlocken. Skönt. När jag öppnar dem igen nästa gång så ska jag på VUL.

Godnattkramar

Tråd

Imorgon smäller det. Då vet vi hur allt står till och om vi kan boka båtresa och daghotell. Då vet vi med säkerhet om det blir som planerat.
Man brukar säga att det hänger på en tråd. För vår ÄD så hänger allt på slemhinnan just nu.

Denna väntan...suck!

Kram

söndag 6 februari 2011

Humhum

Kan inte sluta att tänka på VUL. Bara imorgon kvar...

kram

Hemmadagis

En förskola (dagis) får mellan 8.000 och 12.000 kronor av kommunen per barn de tar hand om.
Om jag stannar hemma efter föräldraledigheten för att ta hand om mitt barn borde jag få de pengarna.

Ja, jag vet. Det funkar inte så. Men ändå. För min del så känns det som att det borde vara bättre för barnet.

Bara en tanke.

kram

Sol

Strålande sol!!! Idag ska jag promenera på Mälaren innan våren kommer på riktigt. Najs.

Nu är det bara imorgon kvar sen är det VUL. Fysiskt känner jag ingenting den här gången. Inte ont i magen och inte uppsvälld. Jag känner mig helt "normal". Tycker nog att det är lite märkligt hur det kan vara en så stor skillnad mot de tidigare gångerna. Helkonstigt. Undrar om det beror på att kroppen vant sig eller om det har med missfallet att göra? Hormoner, hormoner. Förmodligen har kroppen vant sig.
Undrar vad det var som orsakade missfallet? Det finns tusen svar på det men ändå, helst vill jag så klart veta. Jag vill veta om det är något vi kan rätta till inför nästa gång. Men vi får nog aldrig något svar på det så det är nog bara att leva vidare och kämpa på.
Jag är inställd på att vi måste börja om igen. Då slipper jag bli alltför besviken om det går åt skogen den här gången också...
Det gäller att vara försiktig nämligen. Psyket kan nämligen vara väldans skört och något sånt vill jag inte äventyra. Jag gillar status glad nämligen.

Suck, kom just på att vi ska till en ohängd tonåring i släkten (M's sida...) och äta tårta. Fy, vad trist! Bortskämda tonåringar är det tråkigaste som finns. Faktiskt.

Soliga kramar till alla

lördag 5 februari 2011

Godisdag

Tänk att godis är så vansinnigt gott ibland! Undrar om det kan ha med gårdagens aktiviteter att göra? ;o) Jag som faktiskt gått ner ett kilo i veckan. Det lär jag väl äta upp mig igen bara ikväll med allt godis M köpte hem igår, hahahaaa! Det blir en tuff träningsvecka nästa vecka då. Men det är det värt. Idag får det vara godisdag!

Idag konstaterade jag att det bara är två hela dagar kvar till VUL. Vad jag längtar dit. Faktiskt. Äntligen har en lite större längtan börjat infinna sig. Och jag räknar med att slemhinnan är som den ska då också. Om den inte är det så är det något knas. För jag har aldrig haft problem med det förut. Men det är sant, man kan inte ta något för givet i de här förbenade ÄD-processerna så jag kanske inte ska ta ut något i förskott...

Tar lite mer salta fiskar så länge...

KRAM på er

Snurrigt om genus

Underbar dag och kväll igår. Så där strålande bra allting. Vilket bra ställe jag jobbar på!

Idag är jag således lite trött men inte så farligt. Jag är tillräckligt vaken för att röra på mig och tänka...

Jag har försökt att inte dra in genusdiskussioner på min blogg men kan inte låta bli riktigt. Jag har ju faktiskt yppat mig i frågan hos både Loba och LadyBond så något känner jag att jag borde säga även här med andra ord.

Jag är otroligt tudelad i frågan kring könsrollernas neutralitet och jämlikhet kan jag uppriktigt säga. För jag vill inte ha allt helt könsneutralt. Jag vill inte att ordet "hen" ska ersätta "han" eller "hon". Jag tycker att ordet är hemskt. Jag vill ha "han" och "hon" i vårt språk. Bara. Jag vill att det finns två kön i vårt språk och ibland i vårt samhälle, men inte på något nedvärderande sätt eller på ett sätt som gör att någon känner sig inplacerad i ett fack eller utanför. Och finns det någon som känner sig könlös och då vill använda ordet "hen", ja, då är det en annan sak.
Samtidigt så tycker jag att det är bra med t.ex. det dagis som är könsneutralt finns. För jag vill uppmuntra barn att vara och bli det de är, glada individer, och jag tror att det är det dagiset gör.
När Loba skriver om en kassörska som ska välja snöre till en present efter huruvida presenten ska vara till en pojke eller flicka så blir jag bestört. Vad är det för syn på mänskligheten? En färg är en färg och inget mer. En normal fråga borde vara "Vilken färg på snöret vill du ha?", inget annat. Det är en könsneutral fråga och så tycker jag att de ska ställas. Skämmas må kassörskan.

Och att flickors små byxor är tajtare än pojkars är vansinne. Vad hände med barnkläder? Finns inte det längre? Finns det bara flick- och pojkkläder numer? VARFÖR? Könsroller för fyra-femåringar är ju bisarr. Det inser väl varenda människa?
Men jag gissar att många inte tänker så.

Så i det stora hela så inser jag att jag är emot könsroller men gillar därmed inte allt som är könsneutralt för ibland upplever jag det som att det blir så mycket fokus att det går över styr. Åt båda håll, ska dock tilläggas.

Jag var barn på 70-talet. Jag minns att jag hade bilar att leka med men jag hade också en Cindy. Jag hade gula blommor på tapeten. Min bror hade blå blommor. Nu snackar vi små, gulliga tantblommor, inget "barnsligt" tema här inte.
Han ärvde min Barbie och jag lärde honom att räkna. Vi klädde ut oss till allt möjligt, både till tanter och gubbar och monster. Vi skitade ner oss lika mycket och min bror hade nästan inte ett enda plagg som han fått alldeles nytt. Allt fick han ärva från mig. Min lillebror sov t.ex. i ett nattlinne ärvt av mig för det var skönare att sova i. Och jag hade ärvt nästan allt av min äldre pojkkusin. Inga konstigheter, som Håkan säger. För i ärlighetens namn, det enda jag brydde om mig i klädväg när jag var liten, var om det var knöligt (obekvämt) eller inte. Och jag tycker att det är det enda barn ska behöv bry sig om när de ska ha kläder på sig. Om det är bekvämt eller inte. Så tajta byxor till en liten tjej bara för att hon är just en liten tjej känns lite obehagligt måste jag säga. Det borde vara lag på sköna kläder till alla barn.

Ett barn är ett barn och så länge vi vuxna inte prackar på dem vuxna könsroller så kan de vara glada barn. För mig är det jätteviktigt att barn får vara just barn.
När vi alla sedan blir vuxna så har vi nämligen lite lättare att välja själva och säga ifrån. Då kan man välja om man vill vara helt könsneutral eller inte.

För egen del har jag inte funderat alltför mycket i de här banorna förut för jag har nog alltid varit lite neutral av mig. När jag köper barnprylar så väljer jag efter kvalitet och lekbarhet anpassat till ålder. Ofta så är det väldigt färglada saker. I alla möjliga färger.
Jag minns att jag som barn själv värderade leksaker efter hur kul de var att leka med. Färgerna brydde jag mig aldrig om. Det var "fiffigheten" som var grejen liksom och det är den jag vill hitta i leksaker jag köper till barn idag. Det ska vara kul och lite utvecklande. Miss Kitty göre sig icke besvär t.ex.. Jag har aldrig sett någon utvecklande leksak med en Miss Kitty-logga på sig.
Och kläder köper jag när de ser sköna ut och jag köper stora kläder så att ungarna har något att växa i. Hittar jag något som ser skönt ut så struntar jag i om jag hittar det på en "kill-galge" eller en "tjej-galge". Men det är klart, jag vill inte uppmuntra företag att tillverka olika form på kläder för små barn beroende på om det är för tjejer eller killar. Jag vill köpa barnkläder. Så liiiite styrd blir jag ju, men åt det hållet som INTE gagnar könsrollsindelning för så små barn. Snarare lite åt det obstinat neutraliserande hållet...

Så tänker jag på min fina M och jag. Könsroller i vårt hem. Vi har inte så många när jag tänker efter. Jag lever lite som jag lär faktiskt. Visst kan jag tråna efter att bli uppvaktad men det gör ju M också så det är nog inget som är varken kvinnligt eller manligt.
Vi har nog mest vår "rollindelning" utefter våra förmågor och intressen snarare än kön. M är konstnärlig och duktig på design, så han har ritat och byggt vårt förråd. Men jag är matematisk och räknade ut virkesåtgången. Jag tar hand om bilen för jag tycker att det är roligt och det är jag som köpt och vill ha bil. M är miljökille som helst inte vill ha bil alls men inser att vi kanske behöver det ibland så han byter däcken i alla fall. För jag är för klen för att få upp muttrarna.
O.s.v, o.s.v...

Jag skulle inte kunna leva i ett förhållande där könsroller styrde. Där jag skulle förväntas göra saker p.g.a. att jag är tjej. Det skulle göra mig fullständigt galen.
Och det kan göra mig galen om andra ser på mig så. Att jag förväntas göra saker eller vara på ett visst sätt för att jag är tjej. Det är ju vansinne. Ett vansinne som jag helt struntar i. Jag gör som jag vill för att jag är jag.
Det är väl lite så jag ser på genusdiskussioner. Jag vill liksom inte vara med egentligen. Jag vill bara vara jag och strunta i genus. Därför blir allt så osammanhängande när jag pratar om det känns det som . Jag vill inte vara med samtidigt som jag är det i allra högsta grad eftersom jag försöker att uppmuntra generell jämlikhet och individualism.

Snurrigt värre...

kram

fredag 4 februari 2011

Fredag

Idag blir det en tyst dag här på bloggen för det är aktiviteter med jobbet hela dagen och kvällen. Men jag kommer inte att kunna slita mig härifrån så lätt så jag är tillbaka imorgon igen.
En rolig dag och kväll blir det för min del så jag önskar alla detsamma.

Kramar

torsdag 3 februari 2011

Nu. Nu. Nu!

Fina M är och tränar och jag slappar framför tv:n.
Allt jag vill är att det ska vara den 14:e. Jag orkar inte bry mig om tabletter och en massa känslor och humörsvängningar (även om jag mest är uppåt faktiskt). Jag vill ha FET. Nu. Resan dit är bara jobbig och jag blir otålig. Helst av allt vill jag stå med en sticka som visar plus eller minus. Så att jag vet liksom. Jag vill ha ett svar. För det är så förbaskat jobbigt att göra allt "over and over again", som i filmen "Måndag hela veckan" (eng. "Groundhog Day"). Allt upprepar sig igen och igen känns det som. Jag vill ha det där förbaskade pluset som gör att mönstret bryts och vi kan gå vidare ut ur den här mardrömmen.
Jag vill vara som alla andra. Jag vill bli gravid och gå på små moln. För det är så jag ser det. Trots alla värkar, spyor, ont, blödningar, kissblåsor och tröttheter som gravida har. Det är fluffiga små rosa moln för mig just nu jämfört med år av "måndag hela veckan". Skit.
Hur svårt kan det va? Stoppa in embryot och fäst det med lite klister, vettja. Kan man inte koppla in världens smalaste slang med lite blod också så att embryot får det den behöver? Typ. Eller nåt. Ba... Liksom...
Suck.
Jag vill ha FET. Jag vill ha barn. Nu. För bövelen.

kram

Vår tur

Det slog mig just att första gången jag tog Progynon så fick jag jätteont i magen. Det gick över med vanlig Samarin.
Den här gången och förra gången har jag inte haft ont alls. Inte känner jag mig uppsvälld heller. Tänk vad kroppen kan vänja sig...

Just nu känns det som att jag och fina M bara går och väntar. Vi bara är. Förmodligen törs vi inte vara lika förväntansfulla som förut. Lite hoppfulla är vi så klart men försiktiga. Men nu borde det gå vägen. Jag tycker att det är vår tur nu på något sätt.

Kram

Groundhog Day

Hittade ett gym på jobbet. Helt tomt och väldans fräscht så jag sprang lite på löpbandet och gjorde några situps. Skönt att kunna ta sig i kragen dagtid. På kvällen är jag så otroligt omotiverad till att gå och träna numer. Jag får verkligen tvinga mig själv. På det här sättet så blev det kul igen. Vilken lyx att kunna träna på jobbet!
Det får bli en ny vana.

Och så har då Punxsutawney Phil spått att våren kommer tidigt i år. Me like.

Kram

Angenämt

4 dagar kvar till VUL. Det känns som en evighet men förmodligen kommer tiden dit att flyga fram för jag har massor för mig fram till dess. Fest, middag borta, jobb och utbildning. Tiden kommer att flyga.

Jag har ett angenämt problem angående jobb också. Först tänkte jag att jag inte kan förändra min jobbsits p.g.a. ÄD:n men så ska jag naturligtvis inte tänka. Jag menar, vad är det som säger att det går vägen med ÄD:n nu? Och gör det det så tänker jag vänta till maj med att meddela något till jobbet. De har då fortfarande all tid i världen att ändra sin planering. Och jag behöver inte lida det minsta på något sätt. Inte jobbet heller. Går inte ÄD:n bra nu så blir det garanterat strålande på jobbet i alla fall. Och så kör vi på med ny ÄD.
Lite kryptiskt skrivet allting men så får det vara ett tag till p.g.a. och med hänsyn till jobbet just nu. Men jag vill ändå ha mina tankar på pränt...

Kram

onsdag 2 februari 2011

Valentintankar

Coolers, en till Bloglovinkompis! Hjärtans välkommen vem du nu är.

Jag har just konstaterat att vi ska åka Finlandsfärja på Alla hjärtans dag. Det är faktiskt galet komiskt! Kanske inte det mysigaste stället att fira sånt på (om man nu firar...) men oj, så komiskt!

Kram

Millimetermål

Det drar lite i nedermagen. Jag tror att jag gillar det för jag inbillar mig att det är slemhinnan som växer till sig.
Hoppas att den är ca 9 mm på tisdag. Det verkade vara idealiskt sist (för att fästa i alla fall...). Är den för tjock så finns risken att de blodkärl som behöver nå fram till embryot, inte gör det. De blir inte fullt utvecklade på något sätt om slemhinnan är för tjock. Och fråga mig inte var jag läste det men jag länkade till artikeln i något av mina tidigare inlägg...

Snart dags för den sista juridiklektionen. Skönt!

Kram

Energi

Tabletterna hämtade och strax inmundigade. Puh!

Har gjort en uppskattad grej på jobbet som jag fått otroligt bra respons på så nu är jag alldeles upprymd. Tänk att lilla jag kan påverka så. Knasigt men sååå kul!
Och sista kvällen på kursen idag!
Och solen skiner!
Och fåglarna kvittrar!
Och FC har tickande fickludd! Grattis!
Tjolahopp!

Energifyllda kramar till alla

Bil

Så osmart av mig. Så otroligt osmart.
Jag har åkt till jobbet och glömt tabletterna hemma. Skit.
Det är 4 mil till jobbet. Det blir en väldigt skojig lunch med andra ord. Åka bil. 4 mil fram och tillbaka för ett pillers skull. 8 mil.
Snälla, låt det inte vara mycket lunchtrafik på Essingeleden (för den som inte vet något om Essingeleden så är det den led förbi Stockholm som ALLTID figurerar i trafikrapporterna p.g.a. dess köer...).

12 dagar kvar...

Kram

tisdag 1 februari 2011

Skojmail

Jag har fått årets roligaste mail, tvåspråkigt dessutom:

"Hello sweetie

My name is Judy, i am 25yrs old, i'm a free minded, open hearted girl, i like to take life as easy as i could, i'm one of the few that still believes in friendship,love, trust and signs, am very much single and ready to mingle. was browsing through the internet and came across your contact believe me i like what i see and i am attracted to you, it will be my sincere pleasure to be your friend if you don't mind, i hope you will not take my request for granted, feel free to email me, i will appreciate it if you can send me some pics to my private email address, i look forward to hear from you soon.
Take care.

Judy.


Hej sötnos

Mitt namn är Judy, jag 25yrs gammal, jag är en fri sinnad, öppen hjärtad tjej, jag vill ta livet så lätt som jag kunde, jag är en av de få som fortfarande tror på vänskap, kärlek, tillit och skyltar , är mycket enkel och redo att mingla. var du surfar genom internet och kom över din kontaktlista tro mig jag gillar vad jag ser och jag är attraherad av dig, blir det min uppriktiga glädje att vara din vän om du inte har något emot, jag hoppas att ni inte kommer att ta min begäran om beviljats, gärna maila mig, kommer jag uppskatta om du kan skicka mig några bilder till min privata e-postadress, jag ser fram emot att höra från dig snart.
Ta hand.

Judy."

Någon skojare har visst lärt sig att använda Google Översätt....

Kram

DJ-tips

En kul grej: jag hittade av en slump den dj som spelade på vårt bröllop, DJ Jonake, på en blogg. Hade ingen aning om att hon har en blogg (hon har en hemsida också, Nattens Drottning). Kul att få en bild av den trevliga och duktiga tjejen som gjorde ett så bra jobb.

Hon var så attans bra och trevlig så henne vill jag tipsa om ifall någon letar dj.

kram

Nedräkningar

En ny följare! Tjohooo, vad skoj!
Välkommen minadress76!

Eftersom jag är vän av nedräkningar så har jag nu äntligen konstaterat att jag i alla fall är i samma månad som FET ska ske. Ett liiiitet steg framåt, hahahaa!
Och på mitt sätt att räkna (FET-dagen är dag noll, idag räknas inte) så är det bara 13 dagar kvar. Och om bara tolv dagar tar vi båten till Åbo. Om man nu ska se positivt och framåt på det hela, och det ska man ju!

Nästa lördag börjar jag med Progesteronet. Dit är det bara 9 dagar kvar.

Nedräkningar... I väntan på FET.



kram

Neutral

Otroligt neutral dag... Inget speciellt händer eller har hänt. Jag känner mig lite knarkig med alla piller jag tar.
Morgonen består av fyra piller; vitaminpiller, järn-/folsyrapiller, Progynonpiller och slutligen Voltarenpiller. Sen samma visa men utan vitaminpillret kl 14 och igen kl 21.
Totalt 10 piller per dag. Det är mycket.
Jag tänkte träna igår men fick ont i halsen. Inget allvarligt eftersom det gått över till idag. Tur det för jag hade inte pallat en grej till. Jag menar, från magsjuka till hostsjuka till gips räcker gott och väl. Vill inte ha något mer trams nu. Frisk och kry inför FET är mitt mål.
Så ikväll ska jag nog försöka jogga lite på löpbandet ändå...

Kram