Idag är den äntligen här, Ofrivilligt Barnlösas Dag. Vår dag. Jag och min man är ofrivilligt barnlösa.
Vi träffades lite sent i livet så vi började försöka få barn ganska omgående. När mer än ett år gått så ringde vi till landstinget för att få hjälp och ställa oss i kö för IVF. Jag var då 38 år och sköterskan jag pratade med konstaterade krasst att väntetiden är 2 år och att jag skulle hinna fylla 40 år innan en behandling kunde påbörjas. Jag skulle missa det med 2 månader. Hon sa åt oss att gå privat och betala själva eller åka utomlands. Klick. Hade jag vetat vad som väntade hade jag aldrig accepterat hennes svar.
Vi genomgick tre privata IVF-behandlingar men mina ägg ville inte riktigt. Läkarna trodde att jag var i för tidigt klimakterium och varit det ett tag, något som kan drabba alla kvinnor. Jag kan klämma fram något enstaka ägg då och då men kvaliteten är av ytterst tvivelaktig karaktär.
De rekommenderade äggdonation men eftersom det inte går att få i Sverige om man inte kan stå i landstingskön så blev vi tvungna att åka utomlands.
Vi åkte till Åbo i Finland där vi gjorde tre försök varav ett ledde till en graviditet men slutade i missfall och vi hamnade sist i deras kö igen. Väntetiden är 6 månader och med min ökande ålder ville vi vänta så kort tid som möjligt. Kliniken i Åbo har en klinik i Riga också där vi kunde få en donator omgående. Vi åkte dit och idag är jag gravid i vecka 8.
Hela vår kamp om ett litet barn har kantats av sorg. Från nyförälskelsen när vi träffades kastades vi ganska fort in i den kalla verkligheten och kampen om att få en familj.
De gånger jag har insett att vårt liv kanske måste gå vidare utan att vår livsdröm och våra livsplaner skulle införlivas, då har min värld rasat samman. Jag vill inte jämföra det med döden men känslan, den bottenlösa sorgen och känslan av att marken dras undan under dina fötter, den är direkt jämförbar med när någon som står en nära går bort. Så är det. Det är ju min livsdröm som står mig närmast och ger mig hopp om min framtid och det är den som riskerar att försvinna. Vad gör man då? När livsgnistan och hoppet försvinner? Sorg. Obeskrivlig sorg.
Mitt i denna sorg så måste vi försöka om och om igen. Vi måste också hålla reda på journaler, mediciner, kontakt mellan läkare, boka flyg, boka hotell, avboka flyg, avboka hotell (när något går fel). Vi ska sköta våra jobb, vi ska glädjas med våra vänner, vi ska åka på kick-offer och gå på barnkalas. Vi ska alltså fungera helt normalt trots vår otroliga sorg vars känsla är som när någon i vår närhet gått bort. För vi vill inte berätta vad vi gör.
Varför berättar vi inte då? Ja, varför måste vi det?, frågar jag. Ingen jag känner berättar när de försöker få barn. Det är jätteprivat och något många vill behålla för sig själva. Det vill vi också. Skillnaden är att våra försök är förenade med så mycket sorg att vi kanske inte KAN prata om det. Ibland kommer tårarna bara vi tänker på det nämligen. Och ofta får man frågor när man berättar. Frågor som ställs i all välmening men som är som en ishacka i ett öppet köttsår. Det går inte att prata om det då.
I media har jag också sett hur en del ser på oss. Många tycker att det är onaturligt med IVF och äggdonation. För att inte tala om när surrogatmammor, ensamma mammor eller homosexuella är inblandade. Då finns det många som reagerar har jag märkt och det är så oroligt ledsamt.
Många tror att deras skattepengar går till våra behandlingar. Och många säger att ha barn är ingen rättighet.
Därför kan det vara ännu svårare att berätta. Bär man på en stor sorg och kämpar varje dag för att leva "normalt" så orkar man faktiskt inte stå emot ibland. Hjärtat går sönder, orken tryter och det är så mycket enklare att stänga dörren, gråta och avskärma sig.
Därför vill jag påminna om att barn kanske inte är en rättighet, men att planera sin familjebildning och potentiella barn i den familjen ÄR faktiskt en rättighet. Det står i FN:s mänskliga rättigheter.
Och det ÄR inte onaturligt med alla dessa behandlingar. 10-15% av de som försöker få barn drabbas av ofrivillig barnlöshet. Människan är en del av naturen och behandlingarna är människans sätt att utvecklas. Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom precis som cancer, KOL, diabetes eller någon annan sjukdom som vi också har utvecklat mediciner och behandlingar för.
Och diskussionen kring skattepengar är bara barnslig. Gör man IVF privat i Sverige, vilket de flesta gör eftersom kötiden är så lång, så betalar man hela behandlingen själv. En behandling kostar mellan 20.000-35.000 kronor. Och en behandling räcker oftast inte. Gör man äggdonation eller IVF utomlands kan man få ersättning i efterhand om det sker inom EU. Men då får man dels stå för alla resekostnader helt själv och behandlingskostnaden får man lägga ut själv först. En behandling kostar normalt mellan 60.000-80.000 kronor.
Och då ska vi inte glömma att även om vi får en del pengar tillbaka så är faktiskt vi också skattebetalare som har rätt till vård för vår sjukdom precis som någon annan.
Så vi ska även kämpa för våra rättigheter samtidigt som vi bär på en obeskrivlig sorg OCH kämpar. Det är otroligt jobbigt. Att då berätta för omgivningen och stöta på motstånd går liksom inte. Orken finns inte där.
Därför är min största dröm att gemene man kunde inventera lite i sin umgängeskrets och fundera på om det är någon som verkar lite extra ledsen eller drar sig undan när det är fest eller kalas. För det är högst troligt att alla känner någon som bär på denna sorg och som kämpar i tysthet. Min dröm innefattar att alla kunde gräva fram sin största empati för sina medmänniskor. Oavsett om de är ofrivilligt barnlösa eller inte, men just idag visa den empati man har för just dessa människor.
Just idag önskar jag att alla kunde visa lite respekt, ömhet och empati för alla ofrivilligt barnlösa och undvika att kasta sten i glashus och vara empatilös. Att vara obildad inom ämnet är en sak, men empati tror jag att alla har inom sig någonstans. Jag önskar att alla tar fram den. Bildandet får vi ta lite mer långsiktigt tillsammans med föreningen Barnlängtan.
Summasumarum så önskar jag att alla ofrivilligt barnlösa får synas lite extra idag och att vi får den empati som vi faktiskt förtjänar men framför allt, behöver. Dagen kommer att återkomma varje år den sista lördagen i maj, d.v.s. dagen före mors dag. I år är det idag!
Till er som är lyckligt lottade där ute och inte behöver den här dagen: krama era vänner lite extra idag. Någon kommer att uppskatta det extra mycket just idag!
Många varma kramar till mänskligheten
