Teater

Något av det bästa jag vet med sommaren i Stockholm är alla människor som ständigt rör sig utomhus. Stan lever på sommaren och det vibrerar av liv så fort man närmar sig vatten. Och det finns det ju en del av här i stan. Det är så härligt! Allas bad och picknickar vid vattenbryn och parker. Och tröttnar man på folk så går det fort att ta sig ut till ensamheten någonstans i skärgården. Underbart!
Något mer som kag tycker om väldigt mycket är Parkteatern som ger gratis föreställningar utomhus hela sommaren. Idag lurade jag Fina M till Rålambshovsparken där jag hade dukat upp picknick vid teateruppsättningen. Vi var där 1,5 timmar innan för att få bra platser. Vi åt och njöt i det fina vädret. När föreställningen började var det knökfullt. Arenan, eller snarare amfiteatern, hade säkert ca 600-700 besökare. Alla satt överallt!
Tänk vad härligt, folk sitter och äter lite och delar en flaska vin och sen sitter alla där i tysthet och njuter gratis teater. Och det är olika framträdanden under hela sommaren. Musik och dans också. Så otroligt trevligt och alldeles, alldeles gratis. Det vill jag tipsa alla om.

Sen åkte vi hem mätta och glada.

Ktam

Respekt

Kom att tänka på en sak. En av våra bekanta och hennes man försöker få barn. De har redan en dotter och de var med på midsommar. Hon är läkare och det var hon som sa "Hur gick det till?" det första hon sa när vi avslöjade att jag är gravid. Jättesmart och framförallt väldigt trevligt sagt....
Dagen efter frågade hon oss om vi skulle göra KUB-test. Vi sa som det var att eftersom vi nu kämpat lite (lite?) för att få bli föräldrar så spelar det faktiskt ingen roll om barnet har Downs syndrom eller inte. Då sa hon bara att "Jo, men ni vet väl att de inte blir så gamla? Att de dör tidigare än andra?"
Väldigt konstiga frågor, men så sa hon. Vidare:
Nästa fråga var om vi skulle göra fostervatten prov. Nej, svarade vi, med liknande anledning som innan. Då blev svaret att risken för missfall är så försvinnande liten att det "faktiskt är jätteviktigt" att vi tar ett sånt prov.
Jaha? Tack för tipset, liksom.

Tänk om hon visste? Tänk om hon visste att vi som inte fått en liten fin unge ännu och som gör allt för att nå det målet, inte har den minsta lust att utsätta oss eller Mini för minsta risk alls. Ingen. Noll. Nada.
Tänk om hon visste att ägget kommer från en 23-åring?
Tänk om hon visste hur vårt liv sett ut de senaste åren?
Tänk om...
Då hade hennes bufflighet nog inte vädrats så fritt.
Vad jag vill säga är väl att vi människor har en tendens att lägga oss i och berätta för andra vad de ska göra med och i sina liv. Och det görs utan att veta och förstå vad andra har för liv. Jag önskar att alla visade lite mer...takt och ton? Ja, hänsyn för andras privatliv.
Jag kan förstå att vissa saker sägs i all välmening. Jag tar t.ex. inte illa upp för vad ovanstående tjej sa. Nej, jag tycker mest bara att hon gör bort sig med sina frågor och sitt sätt. Hon vet inget om oss och ändå så ska hennes åsikter vädras. Åsikter om högst personliga och känsliga ämnen.
Men jag lär mig samtidigt av henne. Jag lär mig att jag inte har en aning om hur andra har det i sitt liv. Jag lär mig att jag ska uppmuntra människor och inte lägga näsan i blöt. Vill mina vänner berätta något om sitt liv så gör de det. Vill de ha mina åsikter så får de det. Och vill jag berätta om vårt liv så gör jag det när jag vill. Ömsesidig respekt för varandras privata liv.
Tänk så lite vi vet om varandra allihop. Och ändå finns det helt okända människor som visar mer omtanke än de jag redan känner. Ni som läser här är det största beviset på det! All respekt till er!

Det har jag också lärt mig. Tänk, så lite jag vet.

Kram

Spec.mvc

Spec.mvc var en dröm! Dr C på BB Stockholm tog hand om oss på ett ypperligt sätt och förklarade allt tydligt och väl. Fick remiss för blodproven angående Fragminet också. Så nu sitter jag och väntar på att få ta det på en gång. Nästa vecka ringer Dr C och ger mig värdena och så kan jag meddela Riga dem. Sen får vi se om Riga eller Dr C tar hand om den planen. Det får bli enligt vad vi alla kommer överens om helt enkelt.
Just nu känns allt väldigt stabilt och bra. Låt det nu bara fortsätta så...

Svettiga kramar

Dags för spec.mvc

Snart dags för spec.mvc. Spännande!
Innan ska jag ta blodprov inför KUB nästa vecka. I fälten för "remitterande mottagning" på remissen står ingenting. BM som fyllde i den skrev aldrig det så de som tar provet vet inte vart svaret ska skickas. Jag kan inte låta bli att känna mig lite nöjd över det. Det känns som att vårt beslut att byta BM var helt rätt. Det var nämligen hon, den första som vi var missnöjda med, som fyllde i remissen. Bara ett krasst konstaterande alltså.
Fyller i fälten själv.
Men förmodligen så är det väl någon kod på pappret som ändå visar vart svaret ska skickas. Så jag ska nog inte känna mig så nöjd, hahahaa!

Kram

Ditten och datten

Jag har inte sovit eftermiddag! Jag känner mig piggare! Tjohoo!
Det är nog en effekt av att jag dels har en jämnare hormonnivå men också på att jag har börjat med nedtrappningen av proesteronet. Det gör ju normalt att man blir tröttare än vanligt och om jag nu dessutom tagit extra för att säkra graviditeten så är det inte så konstigt om tröttheten minskar när jag också drar ner på tabletterna. Det är min egen "logiska" teori.
Hursom, förbaskat skönt är det!

På lördag ska jag äntligen ta tag i trädgården lite. Jag har inte haft ork eller tid (varför är man alltid uppbokad på något när man egentligen bara behöver vara hemma och vila, typ?) till någonting. Fullt ös eller helt medvetslös är de två lägen jag har haft. Under tiden har vi fått tistlar i rabatten. Mer än en meter höga. Snyggt.
Och är det någon som vet om det går att gräva upp en daggkåpa och plantera om någon annanstans? Eller har de rötter som tar upp en hel rabatt? Våra daggkåpor är galet stora och äter upp platsen för allt annat. Så nu blir de portade från vår tomt och ska till vännernas tomter istället. Sen blir det Astilbe för hela slanten.

Och snaaart nalkas semester. Då kanske jag äntligen kan börja umgås med folk när jag vill och orkar istället. Det ska bli kul!

Kvällskramar till alla som behöver

Gravidbus

Apgott alkoholfritt mousserande rosévin! Arc-en-Ciel.
Finns i 20 cl-flaskor som får plats perfekt i handväskan om man vill smussla på en solig restauranguteservering där de envisas med att sälja Pripps Blå Lättöl och läsk som de enda alkoholfria alternativen.
Tips: beställ en Ramlösa i vinglas och sen häller du upp rosé i glaset istället. Och gömmer glaset lite snyggt när servitrisen passerar.
Vaddå? Om de envisas med att ha skräpalternativ på menyn så får de stå sitt kast. Punkaren i mig kommer fram ibland, heheheee!



Aaah, sommar! Då FÅR man göra lite bus!

KRAM

Röstknas

Undrar om det är vanligt att rösten ändras när man är gravid?
Min har ändrats och har hållit på att svaja i några veckor nu. Jag låter ansträngd när jag pratar och det är väldigt irriterande.
Först visste jag inte vad det berodde på riktigt. Jag misstänkte så klart graviditeten. Det tror jag att jag skrivit tidigare t.o.m.. Men det kanske också var en annalkande förkylning? Nu misstänker jag starkt att det är graviditeten som gör att det blir så. Det är inte så praktiskt eftersom jag pratar en del på jobbet och då gärna med viktiga farbröder i kostym. Då vill jag inte låta som en ansträngd höna som är jättenervös. För ungefär så låter det.
Kan rösten verkligen ändras så mycket? Och viktigast av allt, kommer min vanliga röst tillbaka?! Så här vill jag inte alls låta resten av livet...

I övrigt har jag fått en finne på näsan. Finnar när man är 41 år är förbaskat överskattat. Totalt onödigt.

Kram i hettan

Välkommen!

Varmt (bokstavligt talat!) välkommen säger jag till nya följaren PoPCOrn79! :o)

kramelikram

Vecka 13 och ett tips

Idag går vi in i vecka 13! Jippiiii!!
Och tänk vad kul att det där fladdret igår skulle kunna vara Mini! Det tänkte jag inte på. Det känns lite tidigt men det kanske det inte är alltså? Nu vill jag bara känna det igen för att känna efter lite mer liksom.

De där två kilona jag trodde att jag gått upp var nog bara allt onyttigt över midsommar som spökade. Nu är jag tillbaka på +1 kg igen. Och jag känner mig inte lika uppsvälld som de senaste dagarna. Faktum är att jag känner mig väldigt normal. Jag sov knappt middag efter jobbet igår heller. Det blev bara lite slumrande/vila.
Brösten ömmar igen men inte lika mycket. Det gör inte galet ont bara lite ömt.

Förresten, de som har svårt att kommentera på bloggar uppmanas tydligen att installera Google Chrome. Då ska det fungera!
Hittade den infon hos In Vitro. Tack för tipset!

Kramas i solen!

Hugg

Ett hugg i underlivet som heter duga! Jäklar, vad ont det gjorde! Det måste vara någon nerv?
Sen "fladdrade" det i nedermagen. Nästan som en kittling. Nerverna måste må tjyvens av inkräktar-Mini.

Kram

Pillertrillar'n

Ännu en dag av väntan. Väntan går just nu ut på att det ska bli torsdag. Det är då vi ska till spec.mvc.
Och imorgon går vi in i vecka 13. Tiden går väldigt långsamt just nu. Kanske för att jag även längtar efter semester.
Nu har jag knappt några tabletter att tänka på heller. Det kändes lite konstigt att inte ta någon Progynon imorse. Bara vaggis, folsyra och spruta. Och vitaminer och Omega3. Oj, det var visst en del ändå, hahahaa!
Men jag ska inte ta någon tablett kl 14 som vanligt. Progesterontabletterna togs igår för sista gången och mina vanliga folsyratablettet (Hemofer järn/folsyra) har tagit slut. Den jag tog imorse är från kliniken och innehåller hela dagsbehovet.
Igår fick jag tag på receptgyn som inte sett mitt mail om telefonrecept på Prednisolon. Nu har hon i alla fall fixat det så jag ska hämta ut dem idag. Det är i sista minuten eftersom mitt lager tar slut imorgon.

Det här är vad jag roar mig med för att få tiden att gå, hihi! Piller hit och dit. Det gäller att ha tungan rätt i mun. Apropå mun, jag har fallit i gravidfällan "äta för två" tror jag. Jag äter som en häst och rör inte på mig alls. Inte bra. Mini behöver lite blodcirkulation! Jag ska börja med kvällspromenader. Imorgon... För ikväll ska jag träffa en kompis som bor i London och som passerar Stockholm ikväll. Kul!

Till dess: jobba.

Kram!

Delmål avklarat

Tjohoo! De två sista Progestetontabletterna är nu svalda! Bara kletvaggisarna kvar men om 10 dagar är även de ute ur bilden. Najs!

Kram

Nedskärning

Aaah, den sista Progynonen är inmundigad under högtidliga former (ståendes i köket med ettglas vatten i ena handen och Fragminsprutan i den andra). Imorgon slutar jag med Progesterontabletterna också. Härligt! Det känns riktigt bra.
Nu längtar jag efter en mage så det blir mer verkligt för just nu mår jag strålande förutom att jag blir trött på eftermiddagen och kvällen.

På torsdag ska vi förresten till spec.mvc! Undrar om de gör ett ultraljud då? :o)

Kram

Utmaning!

Jag har fått en "utmaning" av Smulan! Självklart var jag tvungen att anta den eftersom det var lite roliga och personliga frågor jag ska svara på. Here we go:

1. Hur länge har du bloggat?
- Sedan oktober 2009.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
- Jag tyckte att bloggare verkade vara självupptagna spån, sen konstaterade jag att det var ju precis vad jag behövde vara själv lite mer, moooahahahaaa! Allvarligt talat så hade jag inte så mycket åsikter. Jag trodde att det var ursvårt att starta en blogg men ville prova och se om det var så. Och det var det så klart inte. Det var lätt.

3. Vilken var den första bloggen du fastnade för?
- Det var Veronicas blogg om hennes och hennes man som mottagare vid en äggdonation. För det var först när vi bestämde oss för äggdonation som jag började läsa fler bloggar lite mer "ordentligt" och följa dem.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
- Jag tycker att de är väldigt naiva men samtidigt har de en stor framtidstro som jag längre fram i tiden tappade oftare och oftare.

5. Hur många bloggar återvänder du regelbundet till som läsare?
- Jag har ingen aning. Jag klickar hej vilt, men har lyckats spara en hel del av de jag läser i vänsterkolumnen i min egen blogg. Och så brukar jag utnyttja samma funktion på andras bloggar. På så sätt får jag läsa fler bloggar än vad jag själv har koll på. Tror jag. :o)

6. Av de bloggar du läser, hur många % är dagboksbloggar?
- 99%

7. Nämn en bloggare som är väldigt olik dig, vars blogg du ändå gillar.
- Loba! Vi är väldigt olika men lika ändå någonstans. Jag kan inte sätta fingret på det... Hon är mycket mer spirituell än jag och dessutom vegan. Jag bara "är" och äter numer kött i mängder. Jag gillar Loba och följer hennes blogg slaviskt. Olikheter berikar mig.

8. Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du gillar.
- Jag tänker säga två: Smulan och Elin! Båda två har en del av mitt "tänk" i sig upplever jag, även om vi lever väldigt skilda liv. Båda de är trebarnsföräldrar och jag kämpar på för att få ett barn. Det är kul hur jag ändå känner igen mig i deras ord.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
- Det är inte så många som vet att jag bloggar men de tycker att det är kul och välskrivet.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
- Jo, det tycker de även om de har sagt jag öppnar mitt inre mycket mer i bloggen än vad jag gör privat, men det är enbart för att jag är anonym på bloggen.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
- Hehehe, jo, det fungerar utmärkt att vara anonym än så länge men jag tror nog att jag kommer att tänja på den gränsen mer och mer ju tryggare jag känner mig med min omgivning. Den främsta anledningen till att jag var anonym till en början var min jobbsituation, men hur den än ser ut med tiden så är jag övertygad om att jag kommer att släppa det och visa min nuna här på bloggen någon dag. Med risk för att spräcka folks skärmar, hahahaa! ;o)

12. Nämn några saker du aldrig bloggar om och varför.
- Jag vill inte hänga ut någon jag känner om det är något känsligt eller väldigt personligt som rör dem. Då avstår jag. Speciellt med tanken på att jag kanske inte fortsätter att vara anonym för evigt. Men gäller det mig själv så står jag nog för det mesta jag skriver även om det blir pinsamt ibland (kan jag själv tycka i efterhand, alltså.)

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
- Ingen alls även om det är kul att folk läser och kommenterar det jag skriver. Jag började skriva i huvudsak för min och Minis skull och för andra som kanske kunde läsa och hitta information på bloggen.

14. Tror du att man kan lära känna en bloggare genom att läsa dennes blogg?
- Självklart!

15. Har du träffat folk IRL som du har haft kontakt med via bloggen?
- Ja! Det är galet kul! Jag har träffat LadyBond, Loba, Tonci, Jenny_Maria och Charlotte några gånger. Underbara tjejer! Jag har också träffat flera som läser min blogg men som inte bloggar själva. Och nu senast var jag på en IVF-bloggträff i Stockholm med ett gäng bloggare. Så nu har jag utökat min "bloggföljarlista" med fler bloggar som jag vill läsa och följa. Jag hoppas så klart att träffa de bloggarna igen, om inte annat så på nästa bloggträff (som blir i höst och det pratades om Göteborg...). Och så vill jag träffa Smulan så det ska jag nog se till att göra en vacker dag. :o) Och det skulle vara kul att få en fotolektion av Elin.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
- Ja. Det är nog lätt för en del att fastna i "bloggvärlden" istället för att kliva ut i verkligheten. Unga tjejer som bara pratar plastikoperationer och ytligheter på sina bloggar tror jag hör till den kategorin.

17. Har du någon gång blivit sårad av det som skrivits om/till dig i kommentarer eller i andra bloggar?
- Nej, aldrig. Däremot kan jag bli upprörd på de få riktigt dumma kommentarer jag fått (tror att det är två stycken eller så). Jag har svårt att bli sårad av anonyma personer, hahahaaa!

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
- Ja, en gång. Jag skrev ett inlägg om en person jag känner men insåg att det blev alldeles för personligt eftersom det handlade om henne mer än om mig. Så jag raderade inlägget.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?
- Att jag är anonym. Ibland skulle det vara kul att lägga ut lite mer personliga bilder men det får komma längre fram. Tror jag. :o)

20. Tror du att du fortfarande bloggar om 2 år?
- Ja, absolut. Men då handlar det förmodligen mycket mer om Mini och min och Fina M's familj, snarare än om mig personligen.

21. Nämn 5 bloggare som du vill ska anta denna utmaning.
- Åååh, jag som avskyr kedjebrevsmetoder! Jag önskar att alla som läser här och som bloggar tar och svarar på de här frågorna. Och det önskar jag enbart för att det är kul att läsa lite om bloggtankarna hos andra bloggare.

22. Finns det någon som inte bloggar som du skulle önskat hade bloggat?
- Ja, en tjej som brukar kommentera här på min blogg och som jag träffar en del: Kalimero. Hon är helt underbar på att uttrycka sig och se saker i sin helhet. Hon sätter alltid fingret på det jag inte kan uttrycka. Och så är hon en fantastiskt fin människa.

Det här var en kul utmaning!

KRAM

Vi kom ut på ett riktigt kul sätt!

Jag börjar med att hälsa nya följaren Ylva välkommen. Varmt välkommen!! :o)

Så är jag äntligen hemma från skärgårdsvistelsen. Lite dålig mottagning på mobilen gjorde att jag valde att inte blogga under midsommar. Så nu har jag abstinens!

Mitt alkoholsmusslande gick jättebra. Det var riktigt kul och det var nästan så att jag kände mig lite berusad efter två öl. Bara av känslan av att gå runt och dricka öl precis som alla andra.
Vi åt en redig sillunch där jag inte var ensam om att hoppa över nubben men åh, vad jag åt. Efteråt rullade vi ner till ängen och firade med dans runt stången, säckhoppning, dragkamp, potatis på sked-race och med sedvanligt myrbitna barfotafötter.
Efteråt var det bastu och slappande på agendan och sen blev det grillning. Lite väl sent men då smakade maten bara desto bättre.
Under middagen så hade värden en lek som skulle lekas. Alla skulle skriva ner en hemlis om sig själv på en lapp. Det skulle vara en hemlis som ingen annan, inte ens ens egen partner, vet om. Alla lappar samlades sedan ihop i en skål och så drog värden en lapp. Han läste upp vad som stod på den och så skulle alla gissa vem det var som skrivit lappen. När alla gissat så fick personen i fråga tillkännage sig och berätta lite mer om hemlisen. Därefter fick den personen också dra en ny lapp och läsa upp.
Det var en riktigt kul lek. Gissa vad jag skrev, hihihii?
Även om Fina M vet min hemlis så kunde jag inte låta bli. För att inte avslöja att en tjej skrivit lappen så skrev jag "Jag ska bli förälder". Vilka spekulationer det blev, hahahahaaaa! Visst var det en del (vi var 12 vuxna) som gissade på mig eller Fina M men inte alla. När jag erkände att det var jag som skrivit lappen blev det jubel och applåder. Och många kramar. Urkul!!
Naturligtvis så var det tre personer som kläckte ur sig något korkat det första de gjorde men det får man väl räkna med när man är 41 och är gravid. Ogenomtänkta kommentarer är jag liksom van vid.... Här kommer en rankinglista på det de sa:

1) "Ja, det var ju på tiden, du är ju gammal nu." (homokille med spydig ton) Mitt svar: Ja, men yngre än du och du har varken kille eller barn. (I'm evil, I know, men va' faan...det är min tur nu. Stort leende av mig)
2) "Hur gick det till?" (tjej som är sekundärt barnlös) Mitt svar: Ja, vad tror du själv? Och är det det som är det viktiga för dig? (jag såg förvånad ut)
3) "Alltså, jag brukar ju aaaldrig spekulera i andras liv på det sättet men idag så tänkte jag att det kanske var dags för er snart och vi har ju gjort IVF med vårt andra barn och det är så jäkla smidigt." (heterokille med komplex för allt) Mitt svar: Jaha? Ja, vårt liv är ju så intressant att spekulera i? (såg totalt oförstående ut för jag bryr mig verkligen inte)

Suck.
Därför blev det lite extra skönt när de resterande personerna runt bordet frågade "normala" gravidfrågor som t.ex. "Vad kul, vilken vecka är du i?" eller "Hur mår du? har du mått dåligt?" eller "Vilken jävla grej" Fy bubblan, vad kul" Skål på det!". De kommentarerna fick mig att äntligen känna mig normal och inte ifrågasatt. Lyckorus över stöd och support.

Sen frågade personen med kommentar nr 2 hur min bror mår (?) och om han också ska ha barn (?!?!?!). Vad faan?! Då sa jag att hon kan få hans telefonnummer och fråga själv för jag brukar faktiskt inte lägga mig i andra personers privatliv och fråga om de ska ha barn, för det är en ytterst privat fråga i mina ögon. Så varför skulle jag om jag ens visste, berätta det för henne? Då fattade nog t.o.m. han som kläckte kommentar nr 3 att gränsen var nådd för länge sedan.

Vad ÄR det med folk? Har de inte fått någon som helst uppfostran? I brist på empati, menar jag. Något måste de väl ha lärt sig i livet? Speciellt hon som är sekundärt barnlös som hela tiden blir ifrågasatt om att skaffa ytterligare en unge.
I ärlighetens namn så fattar jag ingenting...

Hur som helst, den knasiga delen av vårt avslöjande var bara en liten del av allt och min förvåning och irritation över de konstiga kommentarerna försvann ganska snabbt. Alla andra var så uppmuntrande och glada. Ett av paren ska dessutom också ha barn! Fem veckor före oss. Så den tjejen och jag allierade oss lite och sa att vi ska höras när vi sitter där och gråter över att vi känner oss som mjölkkossor i februari, hahahaaa! Hon har gjort IVF men vi pratade mest om illamående, cravings, trötthet och förstoppning. Så härligt att få prata med någon i samma sits!

Midsommarafton var jag uppe ganska länge men lyckades sno åt mig en halvtimmes power nap under dagen. Tyvärr så skulle jag ha behövt lite mer sömn för på midsommardagen hade vi bord bokat på Högmarsö Krog och det hade varit såååå trevligt att följa med, men min trötthet tog överhanden och jag klarade inte att åka. Jag somnade och sov som en stock i två timmar medan de andra var där och åt hamburgare och annat mums. Fina M stannade kvar med mig och passade på att montera en våningssäng till bästaste bästisens fina ungar medan jag sov. Succé för en 4,5-åring att få sova i överslafen!
När alla kom tillbaka var det dags för bastu, chips och lite öl igen. Jag höll mig till en alkoholfri rosé (återkommer med vad den heter, galet god!) och chips. Och sen blev jag trött igen... Fina M var tvungen att åka hem för att hjälpa sin mamma som bor i en annan del av Sverige men jag stannade kvar. Jag gick och lade mig kl 21 och sov till 6:30 imorse. Och jag skulle kunna sova nu igen, hahahaa! Men nu är tvättmaskinen på och jag ska hålla mig vaken för lite pizza ikväll. Sen börjar det nyttiga livet igen. Mini behöver vitaminer mer än pizza och chips... Hrm, förlåt Mini.

Ja, just det!! Idag är jag nere på endast 1 mg (en halv tablett) Progynon på morgonen och imorgon bitti tar jag den sista halvan Progynontablett. Sen börjar äntligen nedtrappninen av Progesteronet. Tjohoooo! Och då hoppas jag att receptgyn, ryskan från Uralbergen, har ringt in receptet på Prednisolon också för det börjar sina på den fronten. Har bara fyra tabletter kvar och det räcker bara i fyra dagar.

Så sumamsumarum, midsommar 2011 var den tiden då vi "kom ut" med att vara gravida och nu är vi snabbt tillbaka till verkligheten igen: tvätt och tabletter. Nu är det bara att invänta semestern.

Hoppas att alla ni andra har haft en riktigt bra midsommar trots eventuella upp- och nedgångar. Hur som helst så hoppas jag att ni får en fortsatt underbar sommar!

Söndagskramar!

Midsommar!

Tack för så fina kommentarer på mitt senaste inlägg. Det säger allt om er. Jag har så rätt när jag säger att ni är bäst! :o)

Idag är det midsommar och jag har tagit med mig alkoholfritt som jag ska luras med. Det ska bli så kul! Det vita vinet har jag hällt över i en flaska som normalt ska innehålla alkovin. Min öl ligger i en kylväska i den gäststuga jag och Fina M "bor" i just nu. Så jag ska ta en vanlig tom ölburk och gå till stugan och fylla på med min öl när det behövs. Och till sist har jag med mig fyra miniflaskor rosévin. De köpte jag att ha i ha under resten av helgen men tror inte att de går åt. De får följa med hem igen och inmundigas i solen på terrassen där hemma.

Igår kom vi ut hit till bästaste bästisens sommarställe i skärgården. Här har jag varit varje sommar sedan jag var liten så det känns väldigt hemma. Men nu har de byggt ut för att få plats med barn OCH vänner. Bygget är inte klart alls så jag var barnvakt hela eftermiddagen och kvällen medan de byggde på.
En gång lyfte jag den äldsta tjejen som är 4,5 år och då högg det till rejält i magen. Blev tvungen att sätta mig ner. Hoppas att det inte var något farligt utan bara ligamenten som fick sig en törn av musklerna... Jag vågade inte säga något till någon för då hade det blivit en massa tjat om att ta det lugnt och det gör jag ju. Men jag glömde bort mig en sekund bara...

Nu är det dags att ta mina mediciner. Jag är äntligen nere på endast en halv tablett Progynon på morgonen och en halv på kvällen. Sakta men säkert!

Till sist: en superduperbra midsommar önskar jag alla!!

Kramas i midsommarnatten!

Från mitt hjärta

Jag har en tanke som inte släpper mig riktigt. Jag vet så väl att jag inte ska tänka en del av den tanken och jag hoppas att det går över snart.

Hela tiden som vi kämpat och som jag har bloggat om vår kamp om en liten bebis så har jag i min vilsenhet, tomhet och ensamhet, träffat så många fina och bra människor som också kämpar. Jag brukar kalla oss "Familjen", vi som kämpar och stöttar varandra.
När jag har varit nere och förvirrad så har så många människor kommenterat, mailat och stöttat. Det har varit helt fantastiskt och ibland har jag blivit chockad över människors godhet. Chockad och oerhört glad och tacksam mitt i all sorg har jag blivit. Det är det, förutom min och Fina M:s tro på varandra, som har fått mig att bibehålla hoppet.
Varje liten kram, varje litet tips, varje vänligt ord har verkligen gått rakt in i hjärtat på mig. Min "Familj. Utöver denna "Kämparfamilj" så finns det människor som är minst lika viktiga. Ni betyder så klart precis lika mycket för mig. Det är ni som inte nödvändigtvis behöver kämpa för att bli gravida men som står där och stöttar och förstår likförbannat. Smulan, Kajalis, ja, ni är många. Och ni är helt ovärderliga. Glöm inte det.
Elin, äggdonatorn, t.ex.. En blogg med en helt underbar inställning till livet och med kul inredning och snygga foton på köpet.
Ååh, ni är så många! Nu kom jag av mig....
Till saken. Nu när jag äntligen lyckats bli gravid så känner jag mig...skyldig?...nja, kanske mer i ingenmansland. Jag ser mig fortfarande som ofrivilligt barnlös och vill göra allt för att vi får bättre vård och rättigheter. Samtidigt så är jag ju gravid. En ofrivilligt barnlös största skräck. Att se alltså. En gravid, lycklig tjej. Såna spyr jag ju av att se. Jag kan se mammor med barnvagnar eller stora magar och tänka "din lyckliga jäkel" och få den där krampen i hjärtat. För jag har svårt att förlika mig med faktumet att jag själv är gravid. Det går i vågor. Så jag känner mig lite vilsen. Lite svävande.
Jag vet att det förmodligen är en ganska normal tankegång och att det blir bättre när magen börjar bukta och alla undersökningar visar att allt är ok. Men det är då. Just nu är det bara vilsenhet. Även om jag tror att allt ska gå vägen så klart. Något annat vill jag inte tänka.
Det är en märklig känsla. Mitt emellan-känsla.
Jag förstår om "Familjen" inte vill läsa det jag skriver här eller har svårt att prata med mig. Herregud, jag vet verkligen hur det känns.
Jag vill bara inte tappa de fina människor som gjort att jag nått mitt och Fina M:s mål. Utan min kämparfamilj och allt stöd från alla hade vi kanske gett upp för länge sedan och då hade Mini varit en Nada istället. Inget.

Jag hoppas, nej, jag vet, att den här känslan går över, men jag vill också tacka ALLA en gång för alla. Ni som läser och kommenterar här har fått mig att gråta av tacksamhet och glädje. Ni berikar verkligen mitt liv. Bara så att ni inte glömmer det och fortsätter att vara de fantastiska människor ni är.

Ba' så ni vet.

Kram

Äntligen

Så går jag äntligen in i vecka 12! Det enda som har hänt är nog att jag gått upp ett kilo och jag tycker att det sitter på magen. Uppgången beror nog en hel del på att jag inte rört mig nämnvärt snarare än graviditeten i sig. Det känns så i alla fall.
Och jag tycker att det syns på den andra magbilden som är tagen. Men det kanske är för att det var så mörkt när vi tog bilden?
I övrigt så syns det ingenting ännu.

Kramas där ute!

Välkommen

Hjärtans välkommen säger jag till nya följaren Äggmadame, en tjej som också är i behov av äggdonation.

Kram!

Kallelsen...

Ett bevis på att vår första BM var dålig är att hon sa att vi skulle gå hos spec.mvc på ett helt annat ställe än dit vi fått kallelsen till. Suck! Vi har alltså fått en kallelse utan att veta att det är det stället som är spec.mvc.... Vi som undrade så varför vi ska besöka BB redan nu, hahaa! Det är de som sköter spec.mvcn.
Skönt att ha fått det utrett. Pinsamt. Vår nya BM tycker nog att vi är förvirrade. Hej, inte vårt fel i alla fall.
Vi ska dit nästa vecka, den 30/6, så då ska jag be om blodprov för Fragminet. Jag vill fortfarande att AVA ska sköta den biten. Hoppas att det inte blir tjafs om det. Men det tror jag inte.

Jösses, så skönt att det blev klargjort. Nu får jag helt enkelt äta upp mitt gnäll om att kallelsen inte kommit och hur långsamt det gått. Skäms på mig! Nej, förresten, skäms på den första BM som sa fel saker. Men hon är ju ute ur bilden nu så nu ska nog allt flyta på igen.
Och en eloge till nya BM som svarar på mail och kollar upp saker så fort! Toppen-BM!

Och imorgon går jag in i vecka 12! då blir det en magbild under "Gravidbilder" ovan.

Kramas där ute!

Jag har berättat för två nära kollegor att jag är gravid. Det känns skönt att någon mer än chefen vet. Skulle det gå dåligt så känns det bra att de vet. Dessutom har den ena fått missfall innan hennes son kom så hon vet att jag kan känna mig orolig. Den andra tjejen har berättat att de hade svårt att få barn och att de fick kämpa i flera år. Hon vet att de inte kan få syskon heller så hon har stor förståelse för att jag är nervös också. Ingen av dem vet att det är ÄD men de kanske misstänker IVF i alla fall, hihi!

Idag sprang jag på en av dem på lunchen (hon har varit bortrest) och hon frågade hur jag mådde. "Bara bra", svarade jag lite så där lagom allmänt. Efteråt kom jag på att hon nog faktiskt undrade hur jag mådde. På riktigt.
Vad underbart att inse att jag mår alldeles strålande! Det känns inte som att jag är gravid (gulp!?). Rent fysiskt alltså. Skönt men läbbigt! Men jag oroar mig inte ännu.

Igår fick jag också svar från BM angående blodprov. Hon vill inte skriva remiss utan hon "väntar på att vi ska få kallelse från obstretiken. De får sköta sånt och avgöra om Fragminet."
Jag frågade om hon menade spec.mvc eftersom jag vill vara på det klara med att jag förstått rätt. Och så frågade jag om det är vanligt med väntetid på mer än två veckor (nej, jag har inte tagit mig i kragen och ringt själv...).
Jag orkar varken vänta eller lyssna på sånt trams. Ge mig ett blodprov liksom. Jag tar ett hos någon annan och meddelar AVA resultatet. Så slipper jag oroa mig. Och jag låter ingen annan än AVA avgöra kring Fragminet. Det är de som gör behandlingen, inte spec.mvc.

Kram

Måndagspresent!

Finaste, finaste M!
Idag när jag kom hem så stod han och lagade mat. På bordet låg ett stort paket. Till mig och Mini och Fina M också.



Han har köpt kameran vi pratat om! Nu är jag dönervös och uppspelt! Jag ska få lära mig att ta fina kort! Så galet spännande! Pirr, pirr...

Väskan ser ut för övrigt som en halv bh passandes ett av mina enorma bröst nuförtiden.

Mini, vi ska ta massor av fina bilder på dig när du kommer! Jag ska bara lära mig först...

KRAAAAM!

Tidsfördriv

Ur led är tiden!
Det här var den långsammaste måndagen på länge. Allt jag drömmer om är semester och fina Minis ankomst. Sitter och roar mig med att lära mig hur föräldraledighet funkar. Fördelningen av dagarna, alltså.
Jag får väl räkna in den lärotiden i lunchen gissar jag. Jobbet föredrar nog att jag gör så...

Tillbaka till verkligheten. Excel.

Kram

Stort

Igår köpte jag en tablettdelare. Det må uppfattas som obetydligt men för mig var det en aha-upplevelse. Vilken smart pryl! Helt fantastiskt enkelt att dela pyttesmå tabletter blev det. Det gick så smidigt att jag fick en liten känsla av tvångsbeteende. Jag ville liksom dela på alla tabletter jag kunde hitta. Behärskningen segrade tack och lov, hahahaa!

En annan omvälvande sak gjordes igår också. Efter brunch i stan med två kompisar (som för övrigt också ska bli föräldrar genom IVF) så bestämde vi oss för att åka och titta på barnvagnar. Stooort! Hittills har vi bara surfat på sånt hemma i soffan. Så sagt och gjort, vi sladdade in hos Babyland och gick rätt in till barnvagnsavdelningen. Till en början tyckte jag att alla barnvagnar såg likadana ut men sen vande sig ögonen.
Jag hade surfat en del på Emmaljunga medan Fina M kikat mer på Brio. Vi har båda en ganska renodlad smak, alltså inte en massa onödiga krusiduller och sånt. Så upphottade barnvagnar med lattemuggar, handbroms och bling, bling på göre sig icke besvär. Det är det enkla och praktiska som alltid går hem hos oss. Med det som grund så ändrade jag mig ganska snabbt till Brio, jag med. Emmaljungan var liksom inte "jag". Och så var den så låg jämfört med Brion. Jag är ganska lång och tanken på att jag ska behöva böja mig så långt ner för att nå Mini kändes inte bra. Så Brio blev favvon. Och expediten. Hon var en gudinna av tålamod med alla våra frågor och hon kunde ALLT. Jag såg att hon verkligen trivdes med sitt jobb. Det sa hon sen också, att hon tycker det är sååå kul med barnvagnar (och att hjälpa vilsna blivande föräldrar). Hon var helt otroligt bra.
Vi köpte ingen barnvagn, det känns alldeles för tidigt, men det var nyttigt att kika och lära sig mer. Och vem vet, vi kanske börjar gilla någon annan modell eller märke längre fram. Men just nu känns Brio bra.

Jo, vi såg Mini-kläder där också. Jösses, vad små de är, hahahaa! Undrar när vi äntligen fattar?
När jag såg en bäddad lift så insåg jag för en stund. Den såg så mysig ut och jag kunde verkligen se en liten gosig Mini ligga i den och snusa. Så galet sött! Jag vill ha bebis. Nu! Väntan är inte riktigt min grej och just nu känns det verkligen segt. Kroppen känns ganska normal igen förutom ömmande bröst, men annars så är jag "normal". För mig känns det jätteskönt. Jag blir liiiite trött på eftermiddagen men det är inte i närheten av hur det var för några veckor sedan. Allt är "normalt" vilket är detsamma som enbart väntan. Så just nu går tiden väldigt långsamt. Men på onsdag går jag äntligen in i vecka 12. Najs!
Och så ska jag få tiden att gå genom att mixtra med lite vinflaskor, preparera ölburkar och fixa vattennubbe inför midsommar. Det blir kul!

Måndagskramar!

Nedtrappningsplan

Bortsett från gårdagens nöje så fick jag också nöjet att börja trappa ner medicinerna. Så här ser planen ut:
Progynon:
2 dagar: morgon 2 mg, middag 1 mg, kväll 2 mg
2 dagar: morgon 2 mg, middag 1 mg, kväll 1 mg
2 dagar: morgon 1 mg, middag 1 mg, kväll 1 mg
2 dagar: morgon 1 mg, kväll 1 mg
2 dagar: morgon 1 mg
Sen slutar jag med Progynon helt. Då slutar jag även med Progesterontabletterna och börjar trappa ner vagiatorerna:
5 dagar: morgon Progesteron 400 mg, kväll Progesteron 400 mg
5 dagar: morgon Progesteron 400 mg
Efter det slutar jag med Progesteron helt och börjar istället trappa ner Prednisolonet. Jag ska ta en tablett på kvällen varannan dag i en vecka. Sen slutar jag med det också.
Och så till Fragminet. För att avgöra hur det ska trappas ned ska jag ta ett blodprov först. Det som jag ska be BM om. Det som ska testas är:
 - APTT (APTL)
 - Fibrinogen
 - Protrombintid
 - D-Dimeri

Jag har ingen aning om vad det är för något men jag hoppas att det inte ska vara några konstigheter och att BM ger mig en remiss utan krångel.
Och så har jag lite för lite Prednisolon så jag måste maila "receptgyn" om ett sista telefonrecept. Känns lite surt eftersom jag inte ens kommer att använda hälften av tabletterna i asken. Men så får det vara. Värre saker har hänt.

Så om 25 dagar är jag pillerfri! Bara folsyra/järntabletterna som blir kvar hela graviditeten och sprutorna som blir kvar lite till. Underbart!

Kraaaam!

Lyckodag

Igår... Vilken dag! Jag hämtade min lilla kompis kl 10 och så bar det av. Vi åkte till Lådbilslandet!
Att få se mängder av ungar köra runt i små lådbilar i en minivärld är nog det charmigaste jag sett. Lilltjejen var så otroligt duktig (de var förresten alla barnen). Ingen som krockade, ingen som bråkade, ingen som blev jätteledsen. Visst, någon fällde väl en tår ibland men det var för att körturen var över. Men då var det bara att köra igen!
Och hoppborgen tillbringade lilla kompisen 1 timme i... Karusellen åktes sju gånger. Äventyrsbanan klättrades det i tre gånger. Lådbilsmotorcyklar och traktorer kördes. Flotte åktes och glass åts. Och den medhavda matsäcken inmundigades i solen.
Barnens värld. De vuxna fick snällt stå vid sidan av och titta på. I 4,5 timme var vi där och det var så galet roligt. Lilltjen somnade som en stock i bilen med sitt nya körkort i handen.
Väl hemma var det nya äventyr. Hon fick vara med när Fina M målade. Lycka! M är idolen liksom. Och sen lite köttbullar och barnprogram på det så var dagen fulländad. Jo, just det, ett nytt plåster på knät fick hon också. Ett med fyra swarowskikristaller på. Bling bling! Inhandlat i en gaybutik i Amsterdam, hahaha!

Gissar att min lilla kompis sov lika gott som jag när kvällen kom.

Kram

Spänd förväntan

Snart ska jag åka och hämta en underbar liten 4,5-åring och överraska henne med en heldag på ett kul ställe. Vilken dag det ska bli! Återkommer med rapport ikväll...

Under tiden: kramas ;o)

KUB-tid

Tjohoo! Nu har kallelsen för KUB-testet kommit. Den 5/7 ska vi dit. Då är jag i vecka 13+6. det känns lite sent men det är nog bara något jag har fått för mig förmodligen. Huvudsaken är att vi får se Mini.
Så nu bokar vi av det där privata UL:et.

Kram

Rädda barnen

Eftersom jag inte har barn själv så har jag på något sätt velat göra något för barn.
Jag är uppväxt i en miljö där jag, borsan och miljoner kusiner sprang runt och härjade ihop. Vi tillbringade semestrar, lov och helger ihop och vi busade allt vi kunde. När vi gjorde det så fick vi självklart skäll då och då. Det spelade ingen roll vem som sa till oss, det tog alltid skruv och vi lugnade oss. Samtidigt fick vi massor av kramar och vuxenbus tillbaka och det fick vi av alla närvarande vuxna.
Vad jag vill säga med det är att jag ser barn som allas barn när det kommer till ansvar och trygghet. Det är vi vuxna, allihop, som är barns förbilder. Det är vi som ska skälla (ibland när det busas... ;o) ) och stötta. Det är vi som ska finnas där för att hjälpa barn att få vara barn och upptäcka världen. Så ser jag på det.
Därför ser jag det som mitt ansvar att bidra lite till det i större skala så jag ger månadsbidrag till Rädda Barnen. Har man inga själv så...
Hur som helst, med anledning av att deras årsrapport nu kommit ut (man får ett mail med feedback om var alla pengar gått till och en verksamhetsberättelse. Kanonbra!) så vill jag slå ett slag för dem. Är man månadsgivare bestämmer man helt och hållet hur stort belopp man vill ge. Och vill man inte det så kan jag tipsa om deras webshop. Där finns massor av snygga grejer (t.ex. en skitsnygg t-shirt av Lovisa Burfitt!) som man kan köpa till sig själv eller som presenter. Och en del går till alla barn så klart!

Dagens goda gärning!
Kramas där ute

Poletten trillar net

Full fart på jobbet och jag har ärligt talat ingen jobblust alls idag men jag biter ihop och kör på ändå. Snart är det äntligen helg!

Idag känns det inget speciellt alls i kroppen. Kanske liiite, lite i brösten. Jag har t.o.m. ätit för mycket till lunch utan att bli helt konstig i magen. Det känns...erhm, ovanligt. Jag gissar att jag kommer att bli toktrött vid 17-tiden. Tröttheten har hängt med hela tiden men inte lika intensivt som tidigare. Och det är otroligt skönt.

Igår funderade jag på något som jag inte alls borde tänka på ännu... Jag tänkte på nästa gång. Om det går att få syskon till Mini, alltså. Jag vet att Mini inte ens är här ännu men jag kunde liksom inte låta bli. Tanken stannade kvar. Syskon till Mini. Med min ålder så vill jag inte vänta för länge utan gärna köra igen så fort det går och vi orkar. Det blir intensivt de närmaste åren, hahahaa! Och då tänker jag på behandlingar. Men en liten plan i bakhuvudet är ju aldrig fel.
Men först; Mini ska komma. Det är så klart viktigare än allt annat just nu. Resten får vi ta sen.

Tänk att jag ens skulle tänka på syskon. Herregud, jag ÄR gravid!

Kram

Urrrk. Blodprov.

Kom på att jag har ytterligare ett problem... Jag behöver ta ett blodprov för att se hur jag ska trappa ner Fragminet.
Dessa förbannade blodprov.
Jag ska börja att be BM om en remiss. Om hon inte vill så ska jag säga att jag har rätt till det och hänvisa till en hel harang med lagar och utlåtanden. Om hon ändå vägrar så ruttnar jag igen. Totalt.
Då får jag väl gå till någon privat och betala 1000 kronor. Då blir jag galen. På riktigt.

Men än så länge är jag lugn och fin... Ikväll mailar jag BM och frågar.

Kram

Klyvning

Äntligen fredag! Jag ser fram emot varje ledighet jättemycket numera. Jag vill bara vara hemma och sova lite då och då.
Idag ska jag sitta instängd i ett konferensrum hela dagen så inte mycket nytt kommer att hända känns det som. Men lunch med lillebror blir kul!
Och ikväll ska jag fixa matsäcken som jag ska ha med mig imorgon. Det är äventyr på gång med bästaste bästisens äldsta tjej på 4,5 år. Jag berättar mer om det imorgon.

Jag har också fått nedtrappningsplanen från AVA. Det är en sak som bekymrar mig med den. Det första jag ska börja trappa ner är Progynonet (östrogen). Det tar jag tre gånger per dag och det är en liiiiten blå tablett på 2 mg.
Problemet jag har är att Jelena skriver att jag ska ta 2 mg på morgonen, 1 mg mitt på dan och 2 mg på kvällen. Morgon och kväll blir alltså inget problem. En tablett som vanligt. Men hur sjutton gör jag med 1 mg?? Tabletten är jätteliten så jag får stå med en supervass kniv och dela dem. Jag provade igår och lyckades på det tredje försöket. Tur att jag har tabletter hemma så att det räcker till alla mina urkassa delningar...
Hur tänkte de egentligen? Det måste ju gå att skriva ut några andra tabletter som innehåller 1 mg? Kan jag tycka.
Det är som vanligt i hela den här bli-med-barn-soppan: man får vara vääääldigt påhittig och driftig. Annars blir det inga barn gjorda.

Nu iväg till jobbet!

Kramas, det är fredag

Dagdrömmer

Idag är en sån där dag när jag skulle kunna tänka mig att vara lyxhustru.
Då skulle min man vara bortrest och jag skulle vakna väl utsövd i en stor fluffig säng. Jag skulle ta ett långt skumbad i ett stort badrum med soft belysning och panoramafönster ut över havet.
Frukosten skulle vara framdukad av en osynlig husfru och jag skulle ha en stor skärm i matrummet där jag kunde läsa nyheter och bloggar medan jag åt.
Sen skulle jag prata i telefonen med bästaste bästisen en timme och efter det skulle jag träna i två timmar. Lunchen skulle vara luxuös och ihop med min bror. Efteråt skulle det vara dags för helkroppsmassage, ansiktsbehandling och akupunktur.
Sen skulle jag åka hem och se på Bachelor (ah, men vaddå? Det ÄR ju världens galnaste program! Urkul!) och så skulle min man komma hem med gott alkoholfritt vin och en lyxmiddag. Och en stor bukett med blommor. Så skulle vi ligga sked och prata om namn på bebisen lääänge, ända tills jag somnade.

Istället sitter jag här och mailar, ringer, stirrar på presentationer och excelark och undrar om jag ska köpa en blodpudding till middag och om dagen kan gå lite fortare.
Jo, just det! Jag har tagit till mig av Paltkomas smarta tänk och bokat in att vi vill göra KUB. Har inte fått något datum ännu...
Tur att det finns folk som "väcker" mig ibland....

Kram!

Firmafest

Det var kul att ljuga igår även om det knappt behövdes.
Välkomstdrinken var champagne och det alkoholfria var mousserande vitt så ingen såg någon skillnad.
Jag sprang på min bordsherre i entrén. Han bor i närheten av mig så jag sa på en gång att jag hade bilen om han ville ha skjuts hem. Just därför var han faktiskt den enda som frågade varför jag körde. Jag sa att jag har ett långt och viktigt möte imorgon (idag) och jag vill vara pigg och alert då.
Lite senare under middagen så frågade han om jag inte skulle ställa bilen och njuta lite vin till middagen i alla fall (trots att vi var halvvägs in i huvudrätten redan). Då skrattade jag bara och förklarade att det är helt ok om han blir full utan mig. Det finns massor av andra i lokalen som också dricker så han behöver inte känna sig ensam. Och så log jag allt jag kunde. Han fattade vinken och så var det inte mer med det.
När alla gick ut på altanen för att tjuvröka och sträcka på bukarna så passade jag på att åka hem. Såååå skönt!

Min kropp börjar kännas hyfsat normal igen men äter jag för mycket eller för stabbigt till lunch så sväller jag. Potatis och pasta korkar igen mig så det försöker jag att undvika.
Mitt stillasittande och liggande de senaste veckorna har nog gjort att jag sunkat ihop lite dock så jag måste börja röra mig mer nu. Med illamåendet och förstoppning var det så kämpigt! Även om jag borde ha rört mig mer när magen inte funkade. Lätt att vara efterklok.
Psylliumfröna är ett måste på filen varje morgon i alla fall. De får åka med ut i skärgården över midsommar!

Kramas där ute!

En ny vecka

Idag går vi in i vecka 11! Jag firar med att inte ta någon Lergigan nu på morgonen. Får se om jag klarar att inte bli illamående under dagen.
Jag känner mig också mindre uppsvälld mot vad jag brukar. Lite mer "normal" helt enkelt. Det känns bra!

Och ikväll är det jobbfest och för första gången ska jag få ljuga, av rätt anledning, om varför jag inte dricker. Najs!

Kram

Jo, det knallar...

Psylliumfrön funkar! Äntligen! Alla som haft förstoppning vet vilken lycka det är att få gå på toa som en normal människa. Lycka! Två gånger igår! Om ni vill veta, hehehee....
Så nu har jag fått mersmak på det här med fibrer. Mer müsli, katrinplommon och linfrön har inhandlats. Här ska're bli sprutt på tarmarna ser ni! Om ni vill veta...
Och i helgen ska jag baka glukosfritt bröd. Det är proppat med goda linfrön och jättebra inte bara för magen. Det är bra även för själen.

Idag har jag också pratat med blivande chefen som frågade hur jag mår och hur det går. Orkar jag jobba? Jag sa som det är, att jag åker hem på eftermiddagarna ibland och sover lite för att sen jobba igen, men att jag börjar känna mig mycket bättre. Han tyckte det lät jättebra att det fungerar och att jag är helt öppen med allt för honom. Ja, annars funkar det ju bara inte, svarade jag. Skönt att vi är så ense och överens. Efter semestern ska vi fixa anställningen och detaljerna med allt. Det blir skoj och jag ser fram emot jobbet i höst.

På lördag ska jag äntligen börja trappa ner medicinerna. Det känns urbra! Det enda jag undrar lite över är om jag ska fortsätta med Fragminet längre än de andra medicinerna. Jag har fått för mig att det brukar vara så men har ingen riktig koll.
Att sluta knapra kortison, progesteron och östrogen ska bli en fröjd! För att inte tala om vaggisarna med kletigt progesteron...
Och åksjukepillrena börjar jag nog trappa ner redan imorgon. Tjohooo!

En sak jag har funderat på är det här med folsyra. Varför rekommenderar man i Sverige att man ska ta 500 mikrogram per dag när kliniker utomlands rekommenderar den dubbla dosen? Av allt jag läst och fått höra av läkare så lagras folsyra i levern och gör ingen skada. Det är bara bra med höga värden inför en graviditet. Så varför så låg rekommendation på dos? Hmmm, hittar jag svaret så lägger jag ut det här så klart, men om någon vet så får ni gärna hojta till! Jag är lite nyfiken av mig.

Jag som tycker att tiden står stilLa men det gör den inte alls. Jag har fullt upp och det händer massor inser jag! Imorgon är det fest med jobbet och Fina M och jag boar oss med spackel och tapeter på övervåningen på all annan tid. Det ska bli kontorsrum och barnrum där.
Och i helgen ska jag leka med bästaste bästisen fyraåring hela dan. Bara hon och jag. Åååh, vad jag ser fram emot det! Vi ska busa! Men det skriver jag mer om då.

Nu måste jag nog äta något och ta ett åksjukepiller. För säkerhets skull...

Kramelikram!

Oro

Men!... Jag har just konstaterat att jag inte somnat ännu idag! Lycka! Och mitt i lyckan kan jag inte låta bli att oroa mig lite. Tänk om allt inte står rätt till? Imorgon går vi in i vecka 11 och jag hoppas att allt är som det ska.
Trots att jag inte sover på dagtid...

Kram

UL bokat

Eftersom vi blev besvikna över det uteblivna ultraljudet igår så har jag nu bokat in ett UL hos Mamma Mia istället. Den 30/6 får vi se Mini och förhoppningsvis ser allt ok ut då också. Så nu följer två veckors längtan...

Kram

Fan

Och så slår orättvisan och sorgen till igen. Fina Jenny_Maria... Jag finner inte ord och vill på detta sätt skicka mina varmaste tankar. Det gör ont min själ.

Alla kramar till Jenny_Maria, en sann vän och kämpe.

Välkommen

...säger jag till den nya följaren Linda! Du är hjärtans välkommen!

Kram

Midsommarplan

Åååh, vad jag längtar till midsommar!
Tanken var att vi skulle berätta för de flesta då, men jag tror att jag inte vill. Jag vill vänta lite till. Och så kan det vara ganska kul att smussla med alkoholen. Jag tror att jag ska göra det till en riktigt kul grej faktiskt. Hälla 0%-ig öl i Fina M:s urdruckna burkar och hälla alkoholfritt vin i "vanlig" vinflaska. Så kan bästaste bästisen och jag låtsasdricka av den flaskan. Det skulle vara så kul att få vara jättehemlig liksom!

Kram

Inget UL

Sjukt besviken. Det blev inget UL. Både jag och Fina M måste ha missuppfattat BM men med tanke på att hon var så dålig att vi bytte till en bättre, så är det kanske inte så konstigt att det blev fel.
Nu var det bara ett samtal. Nya BM var jättebra och trevlig men jag förstår fortfarande inte riktigt vad vi gjorde där. Jag berättade att jag inte mår lika illa längre och att vi inte fått kallelse till spec-mvc. Och så noterade hon det.
Ok, vi småpratade lite också men inget som sas var något allvarligt eller något vi inte redan vet. Undrar om det är så här det är? Det kanske är vi som är galet pålästa och ovana vid denna slags sävlighet (min egen tolkning)? Har vi för höga krav? Jag har ingen aning så jag undrar verkligen. Jag blir bara stressad av att sitta där och prata om ingenting. Min gissning är att det kanske bli mer "action" längre fram. Just nu verkar allt bara vara en enda lång väntan med förstoppning och trötthet som sidokompanjoner. Det höll i och för sig BM med om, hahaha! Och jag kanske bara är hormongnällig (well, snarare förstoppningsgnällig...)?
Hur som helst, så var det kul att träffa nya BM i alla fall! Hon är bra.
Vi ska på UL i början av augusti. Då får vi i se Mini.
Och spec-mvc ska jag nog ringa i slutet på veckan om ingen kallelse har kommit. Då har vi väntat i tre veckor.

Kram!

Helg

Vilken helg! Igår var det kalas hos svärfar som blev kanonglad över cykeln han fick i present. God mat, tårta och släktingar. Full rulle. Vi hade valt att bo på hotell så att vi slapp trängas med alla. Ett misstag. Traktens raggare hade bilracing hela natten på gatan utanför vårt rum...
Idag har vi varit hos svärmor hela dagen. Det är intensivt eftersom hon har Alzheimer. Jag blev så klart galet trött mitt i allt så jag fick sova middag som vanligt. Förmodligen kommer jag att sova i bilen hemåt också tack vare hotellnatten.

Imorgon är det äntligen dags! Vi får se Mini.

Kram

Längtanstankar

Lördag och det är redan jättevarmt ute. Härligt!
Vi ska till svärfar och fira hans födelsedag. Det ska bli så kul! Jag oroar mig dock lite för om jag kommer att få ont i magen och somna mitt i kalaset. Förmodligen. Jag ska klunka i mig sån där psylliumblandning igen så kanske magen funkar bättre i alla fall.

Idag är det också bara en dag (på mitt sätt att räkna) kvar till vi ska till BM. Måndag morgon. Då får Fina M se Mini live för första gången. Det ser jag fram emot enormt mycket. M var inte med när jag var hos gyn och kollade om hjärtat pickade nämligen. Den här gången kanske vi även får se Mini röra sig lite. Om man kan se det så här tidigt på ett UL vill säga... Det är förmodligen för tidigt, men ändå.

Undrar när illamåendet försvinner? Det skulle vara skönt att slippa chansa med Lergiganet. Att sluta med dem och sen må illa för att kasta i sig en tablett i panik, menar jag. Men det blir nog så jag får göra. Läkaren sa att det brukar sluta i vecka 12 när jag vant mig vid alla hormoner. Eftersom jag börjar trappa ner alla mediciner den 18:e så gissar jag att jag kanske börjar må lite bättre då. Jag hoppas om inte annat.

Vi ska köpa en kamera också. En hyfsat bra en. Våra små kompaktkameror vi haft tidigare har lagt av och med Mini i antågande kan det vara kul att ha något mer ordentligt. Då kanske jag kan lära mig att ta lite bättre bilder också. Fina M är en naturbegåvning på sånt. Jag ska be honom visa mig hur han gör till en början. Måste bara hitta en bra kamera. Nikon eller Canon är väl det vi tittar på, men modell har vi ingen aning om vad det blir. Finns det någon därute som har något tips så är det så klart välkommet!

Jag längtar efter Mini. Jag längtar så mycket att jag nästan blir irriterad på mig själv.

Kram

Trög

Jag hinner knappt tänka på att jag ska slänga in en tvätt i tvättmaskinen, så har Fina M kört två maskiner, grillat middagen och vattnat blommor och gräsmatta i trädgården. Jag tänker visst lite långsamt...

Min tro

Fina M har nu köpt hela phsylliumfrön. Tack, Maria för tipset!
1-2 msk i ett glas vatten, rör runt, låt stå en timme, drick. Så tror jag att det var så ikväll ska jag prova. Det ska få igång magen. Jag längtar!

Hmm, sen jag var med i radio har jag fått en herrans massa fler läsare. Det är jättekul tycker jag! Det jag däremot inte har greppat är att alla förstås inte kan och vet om hela min historia. Det kan förklara varför jag blev så sur över en kommentar här om dagen. Jag glömmer att det inte bara är de som redan vet hur det gått för mig som läser. Insnöat. Av mig, alltså.
Jag tänker inte berätta allt igen (det går att läsa bloggen om man är väldigt nyfiken) men jag kanske ska betona min tro på medmänniskor. Även om jag kan bli lite sur på dem ibland, hihi! Men då beror det ofta på mig själv...
Jag tror på att man kan lära sig empati om man vill. Jag tror på att alla kan vara medmänniskor om man vill. Och vill man inte, ja, då är man en motmänniska. En som inte är så snäll. Lite barnsligt sagt så där. Motmänniskor mår ofta inte så bra längst innerst inne, men när jag har mått som sämst i hela den här skaffa-barn-soppan, så har jag ibland råkat ut för empatilösa människor och jag har inte orkat visa tålamod då. Jag har bara blivit ledsen, arg och fräst. När jag har blivit så ledsen och arg så har jag mått ännu sämre och då har det gjort mig isolerad från mina vänner. För inte vill jag vara en surpuppa. Jag vill inte bli en motmänniska som fräser mot mina vänner. Så jag har inte varit så social. Det har jag bett om ursäkt för till min bästa vän. Det svar jag fick var bara ett: " Men snälla du, det fattar jag väl att du inte kan vara. Fokusera på det du behöver. Jag finns ju här alltid."
Det är vad jag kallar en medmänniska. Det krävs inte så mycket mer för en sån som jag, en ofrivilligt barnlös. En kram och ett "jag finns här". Det räcker för att vara en bra medmänniska.

Det är något av det största jag tror på, förutom kärlek och in vitro-forskning. Bara så ni vet.

Kram

Nästan...

Klarade mitt mål halvvägs idag. Jag höll på att somna kl 10:30 men lyckades hålla mig vaken. En sallad och Samari till lunch höll magen i något bättre styr än igår.
Kl 13:30 höll det inte längre. Då var mitt rum galet varmt och ögonlocken hängde ner till kinderna. Det blev till att köra hem. Nu har jag lyckats hålla mig vaken lite till men sömnen är inte långt borta. Men det gör inget. Jag har slagit mitt rekord i att vara vaken!
Brösten gör fortfarande inte lika ont som tidigare. Det känns som att det blir bättre. Yes!!!

Kram

Morgonattack

Bisarrt! Jag blev anfallen av en fiskmås på jobbets parkering imorse. Det var obehagligt!

Idag SKA jag klara av att vara vaken! Ugh!

Kram

Artikel

Ett jätteintressant tips om en artikel har Luiza lagt ut! Läs den hos henne! (klicka på hennes namn).

Och (lite off topic, men ändå) tänk att ofrivillig barnlöshet är vanligare än diabetes. Det är det nog inte många som vet om....

Kram

Bröst

Aaaah, så skönt! Tog av mig bh:n och för första gången på länge gör inte brösten så förbaskat ont. Konstigt, jag hade vant mig vid den smärtan. Gissar att kroppen håller på att vänja sig vid att vara gravid en stund. Heja Mini! Det gör du bra!

Kram

Pappa

Åååh, pappa var här och hälsade på. Det var ett tag sedan så det var kul att sitta och pladdra lite. Han ska bli morfar! Det är så kul!

Kram

Tar faktiskt inte fler dåliga skämt

Jag har fått en kommentar på mitt inlägg " Märkligt". Kommentaren är från en läkare som ifrågasätter min misstro mot läkare. Jag svarade på kommentaren men känner att jag inte fick med allt så jag skriver lite mer utförligt här.
Jo, i vissa fall så VET jag att det är så att läkare inte hjälper till när man gör en ÄD-behandling utomlands. Jag har blivit nekad av läkare många gånger och så många med mig. Så fort jag nämnt att vi gör en behandling utomlands så blir jag nekad. Anledningen jag får höra är att svenska läkare inte får vara inblandade i den utländska behandlingen. Det är olagligt, säger de. Jag undrar vad de fått det ifrån? Det jag begärt är att få ta blodprover och svenska recept på mediciner. Behandlingen jag får utomlands är jämförbar med svensk vård som jag har rätt till och den genomförs i ett EU-land. Jag får ersättning för den vården i efterhand av Försäkringskassan. Anledningen är att köerna för ÄD är orimligt långa i Sverige. Alltså har jag även rätt till att få medicinen på svenska recept och jag har rätt att få undersökningar och prover gjorda i Sverige. DÄRFÖR tycker jag att de läkare som nekat mig den hjälpen och rättigheten är fega. De anstränger sig inte att ta reda på fakta och visar heller inget intresse i att hjälpa.
Jag har också vänner som går till privata läkare som är landstingsanslutna som tar 1000 kronor betalt för ett läkarbesök, eller ibland 5000 kronor för två läkarbesök. Skulle det då vara MINDRE olagligt? Förmodligen inte. De utnyttjar bara systemet OCH oss som kämpar för att få barn. Det är smutsigt i mina ögon. Och fegt. Fega läkare gör så. Inget kan få mig att ändra den ståndpunkten även om vi som gör behandlingar utomlands är beroende av dessa läkare.
Självklart har detta förändrat hela min syn på svenska sjukvården! Har vi ett sånt system, där en sjukdom som ju ofrivillig barnlöshet är, hamnar i såna här förhållanden, ja, då är nåt jävligt skevt. Att kämpa mot sin barnlöshet och få kalla handen av helt oförstående läkare är inte lätt alls. Det är min existens vi pratar om här och det är tunga saker. Därför anser jag mig ha all rätt i världen att gnälla på vissa läkare och på sjukvården i synnerhet. Att en remiss inte går igenom p.g.a. systemfel är faktiskt inte mitt fel. Och att skylla på sånt är bara trams. Kanske är det inte läkarnas fel heller, men att JAG ska ta emot en brasklapp av en läkare när jag är skeptisk mot sjukvården i Sverige efter all skit jag fått ta av den, det är ta mig faan ett skämt.
Och det vet alla som har följt min blogg ett tag.

Kram

Nådde inte målet

Nej, det gick inte. Vid 10-tiden började tröttheten komma. Jag tog ett äpple för att hålla blodsockret uppe.
Åt lunch kl 11. Stabbig flottig mat var det enda jag kunde välja mellan så jag tog liiite mat och satsade på massor av sallad till maten istället. Öste på med rivna morötter som är så gott. Trodde jag, ja. De smakade apa och stank aceton! "Sura", sa mattanten. Jag visste inte ens att morötter kan bli sura. Ruttna, men inte sura. Så var den lunchen förstörd och min mage krånglade på en gång. Smärta!
Kl 12 somnade jag över skrivbordet. Jag vaknade av en dörr någonstans och gick helt sonika in på toaletten och sov på golvet. Vi har nog ett vilorum på jobbet men jag orkade bara inte leta eller fråga. Toagolvet fick duga.
Jag sov i 45 minuter. Kl 14 insåg jag att jag skulle bli en trafikfara om jag blev lika trött igen så jag åkte hem. Magen sprängde av smärta. Totalt förstoppad.
Nu ligger jag på soffan och somnar igen vilken sekund som helst. Har svept ett glas Samarin och hoppas på det bästa.
Hoppas att morgondagen löper lite smidigare.... Jag ska ta med mig fil och flingor till lunch i alla fall.

Jag gnäller inte. Det är värt varenda minut av trötthet och magont. Varenda sekund. Bara Mini kommer ut frisk och kry.

Kram

Sovmål

Ny dag, nya mål. De två senaste dagarna har jag jobbat hemifrån. Det betyder att jag har kunnat sova någon timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Väldigt skönt att kunna styra sin tid så att det går bättre att jobba.
Idag är jag däremot på kontoret så målet är att hålla mig vaken idag. Klarar jag det blir jag imponerad av mig själv! Vi får se hur bra det går, hahahaa! På det här kontoret finns inget konferensrum jag kan gömma mig i och sova lite...

Soliga kramar!

Märkligt

Inte trodde jag att jag skulle bli så slut av att åka och handla. Jag orkade inte ens packa upp allt när jag kom hem utan fick ta det i omgångar och vila emellanåt. Samma sak när jag skulle laga mat. Jag blev helt slut. Väldigt märklig känsla. Imorgon ska jag ta en skogspromenad tänkte jag. Får se hur lång den kommer att bli... För jag vill verkligen röra lite på mig.

Undrar när kallelsen till specialistmödravården kommer att trilla ner i posten? Mitt förtroende för sjukvården i Sverige har ju sjunkit ganska drastiskt under den här resan och jag inser att många av oss som kämpar ofta står helt handfallna när läkare sätter sig på tvären i ren okunskap. Vi har faktiskt rätt till ganska mycket trots att vi gör behandling utomlands. För även om vi gör det så får vi ersättning för den av Försäkringskassan vilket alltså betyder att vi har rätt till ALL kringvård i Sverige. Fegisar! Läkarna, alltså.
Men nu ska jag inte gnälla på en hel yrkeskår! Min gyn t.ex., är fantastisk. Och många andra med henne. Men ändå, mitt förtroende har sjunkit.
Eh, nu kom jag visst in på ett sidospår. Hur som helst, det skulle inte förvåna mig om kallelsen kommer när jag är i vecka 32.... Heheheee...

Varma kramar där ute!

BM-mätning

Kom på en sak som den första barnmorskan gjorde när vi skrev in oss. Hon vägde mig med jacka, jeans, två tröjor och scarf på mig. Full mundering. Vikten hamnade på ett halvkilo och då avrundade hon det uppåt. Sen räknade hon ut mitt BMI och jag har faktiskt aldrig haft så högt BMI som när hon räknade ut det. Min vikt visade på 4 kg mer än på hemmavågen. Varför gjorde hon så? Finns det någon förklaring eller spelar det liksom ingen roll? Och BMI, förresten, tänk om jag var muskelbyggare då? Då hade BMI varit ännu högre. Konstig mätmetod det där.

Hur som helst så ska det bli intressant att väga sig igen på måndag. Då ska vi träffa nya BM och då ska jag ha shorts och en t-shirt på mig. Undrar vad hon säger när jag då har gått ner säkert 3 kg sedan förra gången...?

Hoppas att nya BM är bra.

kram

Modernt spöke

Idag har jag fått ett mail från Gary Moore! Coolt!
Inte visste jag att de var så moderna i himlen att de hade mailmöjligheter. Skönt, nu behöver inte spökena fara runt så mycket utan kan skicka mail istället. Och istället för att säga "BUUHUU!" så berättar de att man har vunnit miljaaaarders med dollar.
Himlen verkar schysst.

kram

Tvåsiffrigt

Idag går vi in i vecka 10. Tvåsiffrigt! Tjohooo!
Fina M läste högt ur Liberos Graviditetskalender (ifån-app) igår:
"Du strålar!" Säääkert...
Men det stod också att den här tiden kan vara tuff och man kan känna sig svullen, särskilt efter lunch och vid kl 16 blir det fullständigt olidligt. Magen fungerar långsammare än någonsin och man är förstoppad och/eller gasig.
Tell me about it...
Ta tupplurar stod det också och det gör jag garanterat. Sover flera gånger per dag, hahhaaa!

Jag har funderat på att köpa boken "Ett barn blir till" av Lennart Nilsson. Jag har alltid varit fascinerad av den boken så nu är det väl på tiden att jag gör slag i saken. Tänk om han kunde komplettera boken med bilder vid ÄD... Vilken dröm!

Jobbdags.

KRAM

Planering

Fina, fina M. Jag gnäller om att det inte är kul att vara gravid och han får mig att börja prata planering istället.
Spontant säger han att vi måste fixa till smarta lösningar i tvättstugan så att det finns mer plats för blöjbyten och tvätt där inne. Fina M! Han planerar! Det är det jag som brukar göra och gärna i hästväg och tusen år i förväg. Men nu klev han in och pratade smarta lösningar.
Åååh, vad bra det känns!

Kram

Det roligaste jag läst på länge!!

Fy tusan, vad glad man kan bli för andra människors skull!
Hjärtats längtan har genomgått något sagolikt otroligt!
Läs om underverket HÄR

Allt kan verkligen hända... Och jag sitter och skrattar för mig själv av glädje.

KRAM

Erkännande

Jag gillar inte att vara gravid, även om jag vill vara gravid. Jag VET att det kan låta provocerande men så är det.

Redan när vi började med våra försök att få barn så påtalade jag det för Fina M; "Du, jag tror verkligen inte att jag kommer att gilla att vara gravid. Bara så du vet, liksom." Ungefär så lät det.
Men jag VILL som sagt vara gravid. Jag vill uppleva det och leva som gravid. Jag vill ha det som en del av mitt liv. Kanske kommer jag att tycka om det längre fram. Kanske blir jag en av de där som kommer att gå och krama min mage hela dagarna. Det är det bästa med att vara människa; man kan ändra sig när som helst.
Just nu tycker jag inte alls att det är så jättekul faktiskt. Jag vill bara sova och orkar ingenting. Jag presterar uselt på jobbet OCH hemma. Fina M gör allt och jag är en lat pascha. Typ. Allt jag tänker på är hur jag ska kunna äta utan att somna, må illa och bajsa inom hyfsad framtid. Och på hur jag ska stå ut en dag till med de onda brösten. Och hur jag ska undvika oron kring själva graviditeten.
Till råga på allt så har jag sjukt dåligt samvete för att jag tycker och tänker så här. Jag har ju själv velat bli gravid och kämpat som en dåre för att uppnå det! Och jag vet hur många som finns där ute som kämpar precis lika mycket, om inte mer. Så jag borde bara hålla käften och vara tacksam helt enkelt.
Så jag gör det. Håller käften alltså. Och det är klart att jag är tacksam! Galet tacksam! Men för det behöver jag väl inte gilla att vara som en stor, trött, gasig och orolig bajsballong?
Det är stor skillnad på att vilja vara gravid och att gilla att vara gravid. Jag hoppas att jag kan börja gilla det snart.

Och jag hoppas att jag inte kliver alla mina kära kämpande vänner på tårna nu. Ni får VERKLIGEN säga åt mig att skärpa mig hur mycket ni vill! Hit me! Jag tar det. Med både förstoppning och narkolepsi-influenser...

Är jag en ond människa nu?


Varma kramar

Ticker

Ok, nu har jag skaffat mig en sån där Babyticker som räknar ner tiden till dess Mini är här. Det känns nervöst. Lite definitivt så där. Nu MÅSTE allt gå bra hela vägen!

kram

Varmt välkommen!

Säger jag till nya följaren mastinobo! :o)
Och även till de nya bloglovinkompisarna så klart!

kram

Affärsidé

Det känns som att bloggsommaren har kommit. Många tar sommarledigt i bloggandet och många går och väntar på att det ska bli augusti för att kunna köra sina behandlingar igen. De flesta kliniker tar ledigt i juli så det är väl bara därför gissar jag. Man blir tvingad till vila och ledighet. Ja, tvingad, för helst av allt vill väl de flesta som kämpar för ett barn köra på med behandlingarna som vanligt. Att vänta är inget självvalt alternativ, liksom.
Jag fortsätter dock att skriva ända fram till midsommar sen blir det nog bara sporadiska inlägg när jag är ledig. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag att kika runt bland alla bloggar som vanligt.

Idag ska jag gå och prata med den där terapeuten igen men jag tror att jag ska sluta gå dit. Just nu känns det inte som att hon gör någon nytta. Det är ju under de tunga behandlingarna jag hade behövt hjälpen, inte nu när jag är gravid. Så att prata med henne känns bara konstlat. Jag pratar hellre med Fina M och min bästaste bästis. Det ger mig mer just nu.
Jag ska be den terapikliniken att ringa upp varenda privat IVF-klinik och erbjuda sina tjänster till dem och deras kunder. Likväl som man behandlar sin ofrivilliga barnlöshet medicinskt så borde de även erbjuda möjligheten att prata med någon om sin existensiella livskris som ofta uppstår när det inte går så bra i försöken. En affärsidé som jag bjuder på. ;o)

Kramas i solen

Småtankar

Min ork och energi är lite väl låg just nu känner jag... Inget jag gör eller säger blir så klokt som jag vill. Jag sover mest och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska orka jobba imorgon. Allt jag vill ha är semester. Konstigt, va?!
Undrar förresten hur det går med vår ansökan hos FK? Det skulle vara kul att få ersättningen innan semestern.

Grilldags!

Kram

Borta bra men hemma bäst

Här firas inte nationaldagen nämvärt. Vi hade storstilade planer på att åka in till Skansen och äta medhavd picknick och lyssna på tal och musik. Jättebra. Ända tills jag somnade på soffan... Sov nog någon timme och sen blev planen att ta bilen ut till havet istället men min trötthet gjorde att vi istället skulle gå bort till sjön (d.v.s. Värtan...) och ha picknick där. Allt slutade med att Fina M drog ut en filt under äppelträdet i trädgården och där låg vi och slappade istället efter en god picknick på samma ställe. Varför krångla till det liksom?
Solen gjorde mig helt slut och jag reste mig för att gå in och hämta vatten. I vardagsrummet fick jag lov att böja ner huvudet mellan knäna för blodtrycket sjönk så hastigt att det mörknade för ögonen. Ett stort glas vatten senare lade jag mig på soffan igen. Totalt utmattad och flåsandes som en hund. Jag orkar visst ingenting numer.
Så nu ligger jag här i skuggan och slappar. Har fått ett långt, fint och inspirerande mail från en tjej, K, som jag blir glad av. Tack, K!
Och jag tror att jag kaaanske ska röra mig till K-rauta eller nåt liknande och köpa mig två Baden-Badenstolar. De är så sköna att slappa i!

Slappa solkramar!

Kalas

Hemkommen från ett 40-årskalas. Trevligt med långbord utomhus i trädgården och många ansikten jag inte sett på ett tag.
Vi grillade och åt en massa och jag fick ont i magen och blev toktrött så vi åkte hem ganska snart.
Något som var trist var att jag inte kommer i mina klänningar. Brösten tar för stor plats och eftersom jag inte rört på mig nämvärt så har jag lagt på mig lite hull också...hrm... Jättetrist och bättre lär det väl inte bli! Men den 1/8 börjar jag köra träning med bästa Olga igen. Då blir det gravidträning. Det blir kul!
Men nu...slappardags, hahahaa!

Kram

Status

Aah, ännu en ledig dag! Jag tror jag är gjord för att vara ledig, hihi.
Igår kväll gled vi över med sallad och pizza till bästaste bästisen som satt hemma själv med småtjejerna. De underbara småtjejerna. Det är verkligen ren underhållning att träffa dem. Hennes goa man, som också är en nära vän, dök upp lite senare.
Vi pratade om allt möjligt och bestämde att vi åker på semester ihop nästa vinter. Då är Mini ett år. Det känns overkligt att tänka så men det är härligt att KUNNA tänka så. Befriande att kunna se framåt och unna sig att vara positiv. Det är ju så galet lätt att vara alltför nervös över att det ska gå åt skogen med allt efter allt kämpande.

Hur mår jag då? Lergigan comp är numer min bästa vän. Jag mår inte illa längre och jag behöver inte Seaband heller. Det är helt fantastiskt skönt! Det drar i nedermagen en del. Igår högg det då och då i högra sidan av nedermagen, lite närmare ljumsken, men jag oroar mig inte. Inte ännu i alla fall.
Till sist har jag ont i brösten. Som vanligt. De är stora och ömmar och de gånger det är jobbigast är när jag vill sova på magen. Ibland går det bara inte.

Idag blir det en del slipande i kontorsrummet. Vi måste få det färdigt så att vi kan börja med Minis rum någon gång... Vi måste bara enas om en bra tapet också.

Kramas!

Ockelbo

Alltså, jag älskar normalt att ligga och lata mig i solen men nu blir jag så trött att det bara inte går. Jag ligger inne och flämtar...

Vi tog en tur (2 timmar dit...) till Ockelbo idag. Jag ville se Wij Trädgårdar så vi åkte dit. Besvikelse. Det var inte så stort som jag trodde och inga blommor blommade. Och enda lunchen de hade var en kladdig buffé med undermålig variation som kostade 159 degos. Med varsin äppelmust till så gick lunchen på 400 spänn! Yeak!
Jag var dessutom så trött att vi var tvugna att lägga oss på en bänk och sova en stund. Eller, jag sov och Fina M studerade molnen.
Men nu har vi i alla fall varit i Ockelbo...

Solkramar!

Gnäll

Som jag längtar att sluta med alla tabletter!
Jag går upp kl 6:45 VARJE dag och sticker mig i magen och tar alla tabletter. Jag är galet trött på att höra mobilen ringa kl 6:45, kl 14:00 och kl 21:00 VARJE dag.
Jag är skittrött på vaggisar som kladdar och sprutor som sticks. Såååå trött! Men det kommer att kännas läskigt och lite tomt den dagen jag inte behöver ta dem längre...

Och om någon nu tänker tanken "vaddå kl 6:45? Vänta tills du får barn..." så säger jag att jag hellre går upp mitt i natten och torkar spyor på vårt barn än att leva i ovisshet om mitt eget liv och sticka mig i magen. Bara så att ni stoppar tankarna där liksom.

Apropå det, i förrgår jag berättade för en annan kompis som bor långt bort från oss att jag är gravid (inte att vi gjort ÄD). Hon har själv varit ofrivilligt barnlös men lyckades få ett barn till slut. När hon fick veta blev hon så klart glad för min skull men ganska snart började hon mala om annat. Hon frågade om vi skulle göra fostervattenprov, hon påpekade min ålder och att barnet kan bli "fel", hon påpekade att hon var så glad eftersom hon själv varit i min situation, hon påpekade att jag kommer bara att se lite tjock ut i sommar så ingen kommer att förstå att jag är gravid (och fnittrade), när hennes dotter gnällde i bakgrunden så sa hon "ja, det är så här ni får det" och suckade och hon sa att vi ska ha "babyträffar" (vad är det?) och ha så kul.
Jag vet inte, men det kändes inte bra. Klart att det var kul att hon blev glad för min skull men det blev så mycket fokus på att det kan gå åt skogen och fostervattenprov att jag inte kände mig glad alls.
Babyträffar? Och ha "sååå kul"? Vaddå? Går jag att umgås med nu? Innan gick inte det alltså? Och först nu blir det kul? Är det därför hon aldrig hör av sig?
Och att hon ens började dra upp hur jag kommer att se ut som gravid. Varför? Det skiter jag fullkomligt i just nu. Jag är lycklig över att få vara gravid. Om hon nu själv varit ofrivilligt barnlös borde hon väl förstå att sånt är helt sekundärt för mig?
Jag gillar inte att bli jämförd med hennes situation. Våra situationer ser helt olika ut och hon är inte 42 år när hon får barn. Hon försökte bli gravid i två år och när hon var under 30 år slutade hon att försöka få barn. Hon fick barn spontant när hon var 36. Jag vill faktiskt inte bli jämförd med henne alls, och speciellt inte när jag ringer för att berätta min livs gladaste nyhet.

Och så kommentaren "det är så här ni får det, suck, suck". Ja, precis. Det är så vi VILL ha det. När ska folk fatta det? När man kämpar som en idiot för att bli gravid så är det PRECIS det man vill uppnå. Att få barn oavsett om de gnäller eller inte.

Nåväl, även om jag hade blivit gravid på det mer vanliga sättet så hade jag inte velat höra allt prat om fostervattenprov och att allt kan gå åt skogen. Det fattar väl jag också men det skulle aldrig falla mig in att ta upp sånt med någon som just blivit gravid. Och jag gillar inte att bli jämförd. Jag är jag. Min situation är min.
Äsch, jag vet inte... jag kanske gnäller och överreagerar men det känns inte bra i maggropen alls. Först tänkte jag inte så mycket på det men nu har hennes ord malt i mig sedan vi pratade och jag blir bara mer och mer irriterad.
Men nu vet hon i alla fall att jag är gravid och så får det vara med det.

Kram

Empati = förståelse+kram

En del som har läst här ett tag vet att det tog ett tag innan jag berättade för en kompis, den kompisen jag känt längst i mitt 41-åriga liv. Jag kunde bara inte berätta för jag var inte säker på hur jag själv skulle reagera på hennes reaktion. Och jag visste inte hur hon skulle reagera. Eller...jo, jag VET att hon har ett fantastiskt gott hjärta och kunde hon så skulle hon rädda hela världen. Jag lovar.
Men jag var så rädd för att det skulle bli frågor kring själva äggdonationen. Det tekniska, det medicinska. Hur funkar det? Får man välja donator? Varför åker ni till Riga?
Alla de där frågorna ställs ofta till en början har jag märkt och människor ställer dem för att bilda sig en uppfattning. Jag vill inte att de gör det. Jag vill att de ska se till människan först. Fråga mig hur det känns istället. Hur JAG mår. Hur Fina M mår. Hur kom vi fram till beslutet om äggdonation? Hur klarar vi vardagen och jobbet? Hur orkar vi?
Såna frågor vill jag att man ska fråga. Såna frågor som visar att man ser mig och Fina M och som visar att man bryr sig om mer än att gotta sig i fascinationen över äggdonationen i sig.
Precis de frågorna ställde min kompis när jag väl berättade. Och jag grät inte en sekund även om en tår lade sig på kanten av ögonlocket och vilade då och då.

När jag skulle vara med i radio så fick hon reda på det också. Jag hade inte en tanke på att jag inte berättat om bloggen för henne. Den har jag hållit ganska hemlig eftersom jag inte håller inne med några känslor eller tankar här. Och det går lättare när jag är anonym.
Men nu vet hon alltså om bloggen och har läst den. Igår fick jag ett sms:

"Fasen, man börjar ju gråta. Nu har jag läst din blogg o lyssnat på hela intervjun. Heja dig! Bamsekramar till dig o Fina M"

Empati när den är som bäst. Mitt hjärta blev alldeles varmt. Hon förstår och jag fick bamsekramar. Det är allt jag önskar mig som ofrivilligt barnlös. Förståelse och en kram. Ja, och att Mini mår bra så klart.

KRAM

Välkommen och grattis

Jag vill börja med att tacka för de awards jag fått. Otroligt vänligt! Jag väljer dock att vara en sån som bryter trenden och inte skicka dem vidare. Jag skickar all universums lycka till de som behöver istället.

Nu vill jag välkomna tre följare som faktiskt hängt här ett tag nu. Jag har bara inte tagit mig tiden att säga VARMT VÄLKOMMEN!! Jag riktar mig så klart till Denise, Cecilia och Single Mother by Choice. Såååå kul att ni hänger här!
Och eftersom det varit lite mycket för mig den senaste tiden så ber jag om ursäkt om jag missat att välkomna någon. För ALLA är så hjärtans välkomna så ni anar inte!

Och till sist till något annat jätteviktigt: tävlingen!
Vem blev den lycklige vinnaren av en trisslott? Jo, det blev faktiskt en kille (vilket inte är så vanligt eftersom det inte är så många killar som hänger här på bloggen även om jag VILL att det ska vara fler killar här). Roger! Grattis, grattis! Du gissade rätt på att det var ett pickande hjärta där inne. Lotten kommer med posten.

Krama en kompis

Första bilden

Så där, ja! Första magbilden tagen!
Och som utlovat så har jag lagt den på en egen sida här på bloggen med hänsyn till de som kämpar och spyr så fort de ser en magbild (I know the feeling, liksom...).
Klicka på "Gravidbilder" uppe till vänster under blogghuvudet (den stora bilden med rubrik i ;o) ) så ser ni den. Den är dock ganska intetsägande.
Magen ser helt normal ut. Ingen bula alls ännu. Däremot tycker jag att en del byxor sitter tajt trots att min svullenhet gått över en del.

Kramas i solen!

Solslappande

Vilken härlig dag! Det blåser en hel del men det är ändå varmt så jag ligger i solen och slappar. Har också epilerat benen. Aj. Hoppas att smärtan inteblev en traumatisk upplevelse för lilla Mini, hahahaaa!
Jag har också läst om hur man höjer sin lön i tidningen "Civilekonomen". Handlade om en kille som gått Handels, fått traineejobb på Kinnevik, jobbat som ekonomichef inom Stenbeckssfären och nu blivit VD för ett stort känt företag. Jaså? Är det så man gör för att höja sin lön? Då har jag gjort heeelt fel, men tack för tipset...
Äsch, jag gör det jag är bäst på istället; slappar i solen.
Vem bryr sig om resen liksom?

Soliga kramar

Rätten till ersättning

En liten tanke kring det här med ersättning från Försäkringskassan:
Om man planerar att åka till ett annat EU/EES-land och göra ÄD så kan man ansöka om förhandsbesked för ersättning hos FK. Med andra ord, de bekräftar i förväg att man kommer att få ersättning.
Har man ett papper på att man ska få ersättning så är man faktiskt också berättigad till ersättningen för medicinerna man eventuellt köper i utlandet. Det innebär alltså att man lika gärna kan köpa medicinerna hemma på svenskt recept. Det är alltså helt ok att en svensk läkare skriver ut mediciner till behandlingen precis som att de inte tar extra betalt för undersökningar (skäms alla läkare som är landstingsanslutna men ändå tar extra betalt! Det är olagligt när vi faktiskt har rätt till vård). Allt ska gå på sjukförsäkringen precis som vanligt vid svensk sjukvård.
Vad jag vill säga är att det kan vara värt att komma ihåg det och stå på sig lite och kanske visa pappret från FK och ta en diskussion med läkaren då (om man orkar...). Visst kan det vara tungt och jobbigt men det är det med allt meckande med recept och "svartläkare" ändå. Och dyrt också.
Man kan också be läkaren ringa Svenska Sällskapet för Reproduktionsmedicin, SSRM, och få det bekräftat av dem. Annars är också ett tips att ringa Patientnämnden och prata med dem. De är en oberoende instans. Själv har jag funderingar på att ringa dem och diskutera fallet kring vårt blodprov vi ville ta för att fastställa vår blodgrupp. Patientnämnden kan inte döma eller vidta åtgärder, däremot ska de veta vad som gäller.

Bara några tankar... Och tack till Johanna Mannung för input!

KRAM

Berätta och ekonomi

Funderar mycket på det här med att berätta och på midsommar. En del av de som vi ska fira med är såna som förmodligen kommer att säfa något dumt eller lägga näsan i blöt för mycket. Så de vill jag inte berätta för. Samtidigt så vill jag berätta för några andra... Att jag är gravid alltså, inte att det är ÄD. Förresten kommer de att tro att det är vanlig IVF och det kan de gott tro. Jag vill liksom berätta för Mini först på något sätt. Sen får Mini bestämma när han/hon blir äldre. Mini ska få bestämma det mesta även om vi tycker att det är bra att våra närmaste vet att det är ÄD vi gjort. Men Mini har ju ingen nytta av att några ytliga bekanta vet sånt. Viktigast är att Mini vet med andra ord.
Jag ska försöka att smussla så gott det går med alkoholen på midsommar. Just for the fun of it. Kommer någon på mig så bjuder jag på det. :o)

Fina M och jag har planerat lite ekonomi idag också. Det känns så där lite lagom ovant att prata om föräldraledighet, mammaledighet, pappadagar och SGI. Det är så mycket att tänka på! Så mycket nytt samtidigt som privatekonomin förändras helt och hållet.
Räntorna förändras också hela tiden och det går mycket tankar kring amorteringar och räntor. Allt vi gör är att spekulera men vi kommer att klara oss bra. Det vi båda är helt ense om är att vi ska dela på föräldradagarna 50/50 och att jag ska ta de där 7 veckorna mammaledigt efter födseln. Tyvärr får jag ju ingen inkomst då men det ger trots allt fler dagar umgänge med en förälder för lilla Mini. Det känns jättebra!

Ååh, det är så mycket som snurrar i huvudet just nu! Jag vill så gärna att allt ska gå vägen! Tror att jag kommer att tjata om det ett tag men det ÄR verkligen nervöst. ÄD är högrisk och även om jag tror på att allt går bra så är det svårt att slappna av helt. Det kanske blir lite lättare när magen kommer? Det tror jag i alla fall.

Kram

Tandis

Jag hade glömt hur fantastisk min tandhygienist är. Jag fick en stor kram och så ett "Wilda Mathilda!" (jo, mitt alias alltså). Hon känner ju ett par som gjort ÄD och hon har även kikat på min blogg. Det är en fröjd att gå till henne!
Ett stort grattis fick jag och hon var så uppriktigt glad för min skull att jag fick tårar i ögonen när jag satt där. Hon är helt underbar. Ååååh, vilken medmänniska!!

Efteråt gick jag och köpte mig två bh:ar med kupor som passar till meloner känns det som. Men det är väl bara att finna sig. Undrar när jag törs köpa kläder till Mini? Det får nog vänta ett bra tag till. Här tas inget ut i förskott, inte.

Jobbdags igen.

kram

Status quo

Idag jobbar jag hemifrån eftersom jag ska till tandhygienisten kl 10. Dammsuga samt att gå till tandis är något av det tråkigaste jag vet. Det känns som så totalt meningslösa aktiviteter liksom. Ja, stryka hör väl dit också. Så vuxet och tråkigt är det.

På gravfronten händer det inte så mycket mer än att molvärken finns där och brösten ömmar fortfarande. Och så lite illamående eftersom jag inte hann hämta ut Lergiganet igår som jag planerat. Men idag blir det av eftersom Apoteket ligger granne med tandläkarmottagningen. Jag ska nog hämta ut tabletterna innan jag går till tandis så slipper jag må illa eller kräkas där, hehehee...
I övrigt känner jag mig totalt uttråkad och det känns som en evighet innan det där lilla barnet kommer att finnas hos oss. Och min plan om att berätta för folk på midsommar vet jag inte om jag vill hålla längre. Men å andra sidan så är det svårt att smussla med alkohol en hel midsommarhelg. Får se hur vi gör. Bara det känns bra allting och jag slipper att må illa så löser det sig nog automatiskt allting.

Idag ska jag också ringa till min blivande chef och säga att jag vill skriva papper innan semestern. Nu får de liksom ta tag i saken och komma till skott. Ingen av oss har tagit tag i det riktigt ordentligt men nu ska i alla fall jag göra det så att det blir av snart. Sen kan jag bara njuta av min semester och se fram emot hösten.

Ja, just det. Idag går jag in i vecka 9. Idag är det 8+0!

Kramas där ute!

Nästan som vanligt

Nu har Blogger strulat hela dan. Väldigt irriterande är det eftersom jag inte kan kommentera hos folk och andra bloggars uppdateringar dyker inte upp ordentligt. Morr.
Nu är molvärken på gång som vanligt kvällstid (well, nu är det mitt i natten men ändå...) men brösten ömmar inte lika mycket som tidigare. Undrar om jag ska bli nervös över det? Jag har knappt mått illa idag heller. Hmmm... Nej, nu ska jag sova istället för att skrämna upp mig!

Kram!