Fredagsslö

Äntligen, äntligen fredag!
Jag har kännt mig lite småtjurig hela veckan så det ska bli såååå skönt med helg. Vi ska börja med Minis rum och det är roligare än att jobba. Ganska mycket roligare faktiskt. Och så ska jag ta tag i det där med vinterdäck också...

Just nu hoppas jag bara att det ska bli en lugn dag på jobbet... Och efteråt ska jag och tre kollegor köra en liten AW. Åh, jag längtar tills dess!

Kram

Stånk, stön, sprattel

Idag har det sprattlat ta mig sjutton hela dagen! Nästan så att det har varit jobbigt (ok, lite ljug var det där...jobbigt är det absolut inte). Mini har sprattlat långt ner mot byxlinningen när jag suttit ner och långt ner i sidan när jag stått upp.
Det är inte så att det stör mig, snarare tvärtom. Det är kul! Men det är svårt att koncentrera sig. Mitt fokus flyttas till magen istället för den jag pratar med eller det jag gör.
Och så har det börjat trycka lite mot lungorna. Inte mycket men när jag böjer mig ner för att t.ex. plocka ur Konsumkassarna (ja, tänk, jag lever kvar i den gamla världen...Konsum, inte Coop) så stånkar jag lite ansträngt. Inte för att jag vill eller så, det bara blir så. Luften får inte riktigt plats och vill ut när jag viker mig helt enkelt.

Det är ungefär det dagen har gått ut på, sprattel och stånk. Hahahaa!

Kramar

Bloggupprop om behovet av emotionellt stöd vid fertilitetsvård

Jag vill länka till Elidas blogg och fina, uppriktiga inlägg angående emotionellt stöd vid behandling av ofrivillig barnlöshet.
Det behövs verkligen. Verkligen.

Kram

Bebisprylar

Äntligen hemma vid datorn igen... Har haft grym abstinens hela dagen! Hehee!

Idag går vi in i vecka 26! Tjohoo! Magen har blivit lite större men det beror nog på att jag vräker i mig allt jag kan komma över. Godis. Såser. Kött. Pizza. Fisk. ALLT! Lägg det på en talrik framför mig och jag trycker i mig det...
Däremot får jag nästan kväljningar av grönsaker. Det är jättesvårt att få i sig och så kommer halsbrännan som ett brev på posten. Märkligt eftersom jag normalt sett verkligen älskar att äta grönsaker. Jag kan ju tycka att jag skulle vara ännu mer sugen på det nu när jag är gravid eftersom kroppen behöver en massa olika vitaminer. Inte godis t.ex..

Dessutom har jag alltid varit väldigt svag för kanelbullar och nu har jag ett ständigt sug efter det. Och så champagnen då. Slurp!

Tur att det är stegtävling på jobbet...
Vilket osökt leder mig in på att jag har hämtat tapeterna till Minis rum nu (jag promenerade dit så klart). De är sååå fina! När vi väl sätter upp dem slänger jag upp en bild här.
Fina M har surfat på skötbord och barnvagnar. Tyvärr tror jag att vi skippar skötbordet. Vi kommer att köra på blöjbyten i tvättstugan. Det blir mest praktiskt så med vattentillgång och bänk där. Vi ska bara installera en bänk, erhm. En sak i taget bara. Just nu vill jag bara köpa en säng. Vet inte varför men det känns viktigast tillsammans med varm åkpåse eftersom det lilla livet är tänkt att komma i januari.
Jo, en annan sak jag vill köpa just nu också som känns DÖAVIKTIGT, är nya vinterdäck. Min otroligt skarpa, intellektuella och hormonlogiska hjärna resonerar nämligen som så, att de däck vi har på bilen är fullkomligt utslitna och ska Fina M kunna köra oss till BB i snöhalkan så måste vi faktiskt ha bra vinterdäck. För vi ska inte föda barn i ett snöfyllt dike, hade jag tänkt mig.
Så vinterdäck är just nu prio nummer ett i inköp för Minis skull. Typ. Väldigt logiskt och självklart som något av det första man tänker på vid inköp av bebisprylar.

Nu ska vi fira vecka 26 med en fiskgratäng från Coop och sen blir det till att promenera igen. Puh!

Kramas där ute! Det värmer.

Det jordiska

Så. Trött.

Idag har jag lyckats få ihop 23.746 steg mot nästan 17.000 steg igår. Det är ett jäkla knatande... En tjej på jobbet leder över mig. Vi är dock i samma lag så det är ju bra. Men jag vill vara värst. Vinna. Hur nu det ska gå till? Ja, ja, får se hur det går helt enkelt. Nu ligger jag på soffan och de enda steg jag tänker ta är de som behövs för att komma till sängen.

Förresten, i två vintrar i rad, när det har varit svinkallt och massor av snö ute, har vår vattenburna golvvärme i sovrummet uteblivit. Jag som alltid är lite frusen har lidit något fruktansvärt. I två vintrar har jag sovit med sockor och full klädsel. Fina M har fått lyssna på mitt gnäll.
Nu har då rörmokaren varit här en andra gång och fixat och trixat och nu, NU, fungerar äntligen värmen!! Underbart!!
Men nu, nu är jag gravid och är varm hela tiden. Nu vill jag ha svalt i sovrummet. Och svalt om fötterna... Är det inte typiskt? Skulle inte förvåna mig om det blir den mildaste vintern i mannaminne också. Så kan jag gravidsvettas dygnet runt. Och stackars Fina M får höra på omvänt gnäll, hahahahaaa!

Mycket med det jordiska.

Kram

Glad

Besöksstatistiken här på bloggen sköt i höjden efter programmet igår, vilket gör att jag känner mig som en åsiktsmaskin, hahahaa! En som ändrar sig hit och dit dessutom. Men det är kul att folk läser och kommenterar (tack, FC för intressanta vinklar!).
Nu tror jag dock att jag kommer att vara lite lugnare på den fronten. Vädra åsikter i tid och otid, alltså. För jag blir så emotionellt engagerad och med tanke på Mini så får jag nog ta det lite lugnt med sånt. Adrenalin i blodomloppet och sånt, ni vet. De susar ju in i bebisen också. Med tanke på att hon ligger dubbelvikt där inne och inte har så mycket att säga till om så jag tänkte bespara henne stresshormonerna och bjuda på lite njutningsendorfiner istället. Det ska nog inte bli så svårt.

En kul sak som jag sett fram emot men som inte blir av, är den planerade Ullaredsresan. Bästisens jobb kräver att hon jobbar då. Vi bestämde oss för att flytta fram resan istället. Trist! Inga endorfiner där inte... Får se om jag kanske kan åka ner någon annan dag med någon annan kulig kompis. Jag vill ju så gärna!

Istället ser jag fram emot blogg-/IVF-träffen i Göteborg i november! Åh, vad kul det ska bli!
Snart dags för lunchpromenad i det vackra höstvädret också. Mycket att vara glad för just nu.
Äntligen.

Kram

Lite till om programmet

SVT:s program var bra. Nu har jag sovit på saken (kom ihåg att jag i normala fall sover från kl 21...). Lisa Jarenskog har lyckats. Hurra!
Det här första programmet i serien lyfter verkligen känslorna som finns i barnlängtan. Jag menar, att längta efter barn är ju inte som att längta till sommaren eller efter mormors goda bullar. Barnlängtan handlar om livet. Det är gigantiskt stort och att få med det så gott det går i ett entimmesprogram är nästintill omöjligt. Men "Barn till varje pris?" (det där frågetecknet var väl inte där förut?) lyckas faktiskt. Jag gillar att det var ett individfokus. Och så var ju Anders Möller sjukt bra. Och homoparet. Och Krister. De var nog mina favoriter.

Spana förresten in bonusmaterialet på SVT.

Alla är olika. Det är viktigt att få fram tycker jag. Alla har olika förutsättningar och för att få det reglerat i lag så behöver det också lyftas fram. På så sätt hoppas jag i alla fall att det kan bidra till att åldersgränsen blir något högre och lika över landet, att antalet försök inte begränsas (i Australien har de obegränsat antal försök och snittet ligger ändå bara på 3,8 försök, står det på SVT:s hemsida. Det ni!), att ensamstående och homosexuella får samma rättigheter som heterosexuella par (och tvärtom för det finns en del skillnader åt andra hållet i vissa landsting också) och att embryodonation blir möjligt. Bara för att nämna några punkter jag anser vara skeva i Sverige idag.

Eftersom jag tycker att så mycket är fel idag så har jag beslutat mig för att jobba lite rent politiskt mot en del förändringar. Jag hoppas att jag orkar eftersom det får ske på min fritid. Dock kommer min blogg absolut kvarstå som privat där jag fortsätter att lufta ur mig mina tankar i tid och otid.

Till sist måste jag få säga att det är så jäkla skönt med en dokumentärserie på bra sändningstid. Äntligen får människors intellekt lite utbyte av TV:n istället för äckliga Hollywoodfruar, Båstadstrash och törstande sångtalanger. Se och lär, kära produktionsbolag!

Så, åter till vardagen med jobb, mage och stegräknare!

Kramas där ute

Kontrast

Vilken kontrast. Zappade till Gunilla i Hollywoodfruar... Stackars dotter.

kram

Spontanutvärdering

Nu har jag äntligen fått se programmet. Och som jag alltid säger; det bästa med att vara människa är att man kan ändra sig. Jag har varit galet skeptisk mot SVT:s programserie men hittills, nu efter det första programmet, så verkar det mer lovande än jag trott. Skönt!
Skönt också att det var fokus på de "mjuka" värdena och inte bara på hur själva behandlingarna går till.
Det enda jag kan undra lite över är vad Lena Andersson gjorde där. Jag måste ha missat något väsentligt, men jag trodde att programmet handlade om ofrivillig barnlöshet, inte frivillig barnlöshet. Men det är klart, det kan ju vara intressant att höra varför någon väljer bort barn i sitt liv. Själv tycker jag att det blev lite i fel forum. Men å andra sidan var det ingen stor del av programmet så det stör mig inte så mycket.

En intressant reflektion jag gjorde var att Lena nämnde att det alltid ställs frågor kring om det inte är dags att skaffa barn snart, och allt det där. Såna frågor får alla som inte har barn och det är så otroligt provocerande. Jag önskar att människor kan förstå att de lägger näsan i människors privatliv när de frågar sånt. Och alla är inte så starka och klarar av att hantera de frågorna. De skär i hjärtat istället.
Samtidigt så får ju även de som försöker få barn OCKSÅ höra att "naturens lagar" har gjort att de inte ska få barn. De borde "lägga ner", ge upp och allt sånt där.

Och, självklart, så vill jag ju att det ska vara någon som gjort äggdonation eller någon som donerat ägg med i programmet. Själv är jag ju tyvärr anonym av olika skäl...
Men när det gäller ofrivillig barnlöshet så funkar det inte att vara självisk. Som en del tycks tro.

Som sagt, mina oroliga tankar har stillats för nu och jag kommer självklart att följa hela serien. Och så blir det till att kika på 3:an den 6/10 också.

Igen, en eloge till er som ställde upp i programmet! Johanna, du var jättebra! Elida, du med!


Kram

Glad igen

Två nya följare: Sofie och ruth (vars blogg jag läser jämt)! Tjohooo! Ni är såååå välkomna!

Nu har jag gått mina första flåsiga steg i stegtävlingen. 13.875 steg har jag lyckats skrapa ihop och fler ska det bli ikväll. Målet är att få ihop minst 20.000 steg per dag.
Till det krävs att jag även promenerar på lunchen. Så får det bli. På 30 minuter får man ihop ca 3.500 steg. För att få 21.000 steg per dag så behövs det alltså ca 3 timmars aktivitet. På helgerna hinner jag ännu mer om jag orkar. Fasiken, vad jag ska gå!
Jag ska vinna det här. Kul!

När jag promenerar så där så rensar jag tankarna så bra också. Idag har jag t.ex. rensat ut det negativa kring SVT-programmet. Varför bry sig innan det ens är sänt liksom? Näe, bättre att vara glad bara. Det är roligare om inte annat.
Och så skickar jag extra kramar till de fina människor som ställt upp med sina privatliv i programmet så klart! Ni är guld värda!

Kram på er alla bra-iga där ute

Poängen?

Nyss ringde bästaste bästisen. Hon ville tipsa om dokumentären ikväll. Fina. Hon var så positiv och jag var så reserverad. Jag uttryckte min oro inför programmet. Hon menade på att det är ju positivt att de lyfter upp det och sprider kunskap.
Jo, sa jag. Men det beror ju på HUR man lyfter upp det och vad det är för kunskap som sprids. Kände att jag lät lite för negativ och fick dåligt samvete.
Men nu är jag lite arg istället. Jag vill veta vad man vill åstadkomma med det här programmet? Vad är poängen? Det vill jag veta. Den exakta poängen. För om min bästa kompis får bilder från media av hur det är att vara ofrivilligt barnlös så vill jag att det ska vara på ett allmänt plan. För nu känner jag den där känslan igen. Den där känslan av att VI får ta smällen och förklara och försvara vårt val av liv tack vare media.
Usch, jag vill inte vara med. Får ont i magen redan nu. Skit också.

Kram

Måndagmorgnar...suck.

Inatt drömde jag en helt sjuk dröm. Det var en pervers mardröm och jag vill inte äckla någon med detaljer men den innefattade maskar, senap och rumpor. I know... Därför var jag lätt illamående, förvirrad och rädd när jag vaknade av en massa dova "bonk" och "klonk" och att Fina M inte låg brevid mig i sängen. Allt snurrade i huvudet tills jag förstod att jag var vaken. Ljuden kom från badrummet och det var bara en tvål som åkt in under badkaret. Fina M tog bort fronten och det var det som lät.
Eftersom jag inte varit på toa inatt så hade jag riktigt ont i magen. Både blåsa och bebis får liksom inte plats. Kanske var det det som fick mig att drömma mardrömmar? Hursom, efter morgonens besök fick jag helt sonika lägga mig i sängen en stund till så att det onda försvann. Det är mycket med det jordiska...

Eftet en sån måndagsmorgon så kan det bara bli bättre. Stegtävlingen börjar idag. Aj, då. Det blir till att promenera ikväll... Jag ska gå och posta en del medikament jag fick över efter behandlingen. Det är en kär medkämparsyster som behöver och jag skulle ha postat allt i helgen men fick inte ändan ur soffan. Typ. Kul och bra att medicinerna kommer till nytta i alla fall! Alltså blir den här måndagen riktigt bra till slut. Men det får vi förresten veta efter SVT:s seriestart idag, kom jag på... Det ska bli kul att jämföra den med 3:ans serie som börjar den 6/10.
Det blir TV-tittarhöst!

Kram

Vardagslyx

Fina M dammsuger HELA huset och här ligger jag på soffan och surfar... Jag är bortskämd. Och det känns galet bra.

Kram

SvD

Ännu en artikel kring ofrivillig barnlöshet. En BRA artikel i SvD skriven av bl.a. klinikchefen på RMC i Malmö.

Jag tycker att den är bra för att den tar upp en del av de mest elementära ämnena inom ofrivillig barnlöshet. Betydelsefulla kärnfrågor som ofrivilligt barnlösa redan vet om men inte får ordentligt med gehör för. Det som är så bra är att artikeln är skriven av en politiker, en klinikchef och en nationalekonom. De kan sin sak i ämnet liksom. För är det något svenskar litar på så är det proffsen, inte de som är partiska i ämnet (som jag, typ). Kanske kan några fler lyssna på proffsen om inte annat...

Läs för sjutton gubbar inte kommentarerna till artikeln. Det är som vanligt outbildade (i sakfrågan) människor som bygger sina resonemang på okunskap, avsaknad av empati och gamla förlegade fördomar. Och så någon enstaka bra och fin människa som orkar kämpa på mot dessa dårar. Bara så att ni vet.

Och skulle någon rättshaverist dyka upp här och vilja kommentera en massa dumt kring ofrivillig barnlöshet så säger jag på en gång att det inte är någon idé. Jag tar bort alla såna kommentarer. Livet är större än så nämligen.

Tack till:

GILBERT TRIBO (FP), regionråd Region Skåne

ALEKSANDER GIWERCMAN, klinikchef, reproduktionsmedicinskt centrum, Skånes universitetssjukhus Malmö

ANDERS SVENSSON, läkare och nationalekonom, Lund


Kram

Helgmorgon

Tidiga morgnar på helger är ljuvliga. Det är så tyst ute. Fina M ligger och sover och jag bläddrar i tidningar och tar en kopp kaffe. Så lugnt och tyst. Jag gillar det verkligen. Just nu tror jag att jag gillar det extra mycket eftersom jag vet att de stunderna förmodligen inte kommer att dyka upp lika ofta sen.
Faktum är att jag försöker komma på massor av saker som jag tror kommer att bortprioriteras sen. Vi går på bio mer nu t.ex.. Det kommer vi garanterat inte att göra på ett tag. Och så ska vi åka bort på spa. Men så kommer vi inte att hinna så mycket mer har jag insett. Det kommer mest att bli tapetsering och shopping resten av tiden. Inte för att det är så tråkigt att göra, hihii!

Alltså, det här med att vänta... Det är som bekant inte min starka sida. Under alla behandlingar så har väntan och det faktum att vi inte kunnat planera någonting alls varit otroligt jobbigt. Men den här slags väntan är annorlunda.
Den här väntan på Mini är något helt annat. Det är väntan med förhoppning och mer nyfikenhet. Att ruva har varit med viss förhoppning men framförallt med en stor dos rädsla. Den rädslan känner jag inte längre av. Visst känner jag oro ibland men ingen rädsla. I början av graviditeten gjorde jag det men inte nu. Nu är det bara en längtan till att få träffa Mini och en nyfikenhet på hur hon är och vem hon blir. Det är lättare att vänta då och det är jag väldigt tacksam över.

Ämnen som far igenom mitt huvud i morgontystnaden. Jag är så jäkla tacksam att jag kan gråta av insikten av hur bra jag har det just nu. Det var ett tag sedan. Jag njuter.
Så att grannen fortfarande smäller i soptunnan när de slänger blöjor dygnet runt berör mig inte längre. Det blir payback time från och med januari.

Idag ska det fixas i trädgården och planeras lite till av övervåningen.

Kramas där ute

Tapetvåndan slut

Jättemage idag också (är nog bara jag som tycker det för så stor är den inte hävdar bästisen och jobbarkompisar). Det högg några gånger i höger sida när vi kikade på tapeter. Men inget som kändes direkt oroväckande.

Tapet, ja. Nu har jag ändrat mig igen. Det lilla rummet som vi redan tapetserat blir inte Minis rum. Det rum vi ska tapetsera nu får bli det istället, för vi hittade en kanonfin tapet. Den kommer från InTrades kollektion "Twilight", nr 371113. Den är knallröd med vita prickar. Tyvärr hittar jag ingen riktigt bra bild på den men den här får duga:



"Vårt" tapetställe har dessutom 20% rabatt på alla tapeter den här helgen så det blir apbra! Jag är helnöjd och kommer inte att ändra mig någon mer gång.

Lunchdags!

Kram

Nästäppa

Ligger här i sängen och är så trött att jag kan gråta.
Anledningen till att jag ändå är vaken är en envis nästäppa som började för några dagar sedan och som nu är riktigt hemsk. Det går inte att andas ordentligt och när jag väl somnar så andas jag enbart med munnen vilket leder till att den torkar ut helt. Då vaknar jag... Och så blir det till att gå upp och dricka vatten och sen börjar allt om igen.
Min lycka var fullkomlig när jag hittade nässpray (Nezeril) i badrumsskåpet. Så nu ligger jag här, nysprayad och go och väntar på att täppan ska släppa så att jag kan sova.
Och nu tror jag att det äntligen är så. Äntligen...

Gonattkramar

Magen

Idag känns magen gigantisk! Förmodligen är det för att jeansen är nytvättade och var lite trånga över höften. Då känns det som magen är stor på något sätt.
Men jag har också en t-shirt på mig som för någon vecka sedan var för stor. Det är den fortfarande men inte lika stor. Jag har alltså vuxit. Kul! Jag har också noterat att jag äter ganska mycket. Jag småäter. Det bidrar nog till viktuppgången en hel del... Jag har gått upp totalt 6 kg. Inte så mycket men för bara några veckor sedan var det mycket mindre. Men det får jag träna bort sen.

En annan sak jag funderat på är det här med sovställning. Jag sover uteslutande på rygg eller på vänster sida. Höger sida går liksom inte. Jag får lite ont i höger sida då och det känns allmänt obehagligt. Undrar om det beror på att det är mer tarmar där? Det känns som en rimlig förklaring i alla fall.
På mage sover jag inte alls numer. Det blir så mycket sprattel då så jag tror att det är obekvämt för Mini.

Äntligen fredag och på måndag börjar SVT:s programserie "Barn till varje pris". Jag har trillat in i en tvivelperiod angående det programmet igen. Alltså, rubriken... Det är rubriken som ska sätta tonen på en dokumentär eller artikel (jorå, jag har läst det på en kurs på 90-talet om ingen vill lita på mitt sunda förnuft). Då är det naturligt för mig att bli lite tveksam i det här fallet. Men, men... Jag ser fortfarande fram emot måndag kväll och hoppas på det bästa.

Höstiga fredagskramar

Hur ska jag revoltera?

Mitt jobb ska vara med i Korpens stegtävling. Alla MÅSTE vara med.
Nu råkar jag tycka att det är bra att röra på sig, men vad jag inte tycker om är när man blir tvingad till saker. När valfriheten tas bort.
På det sättet är jag född punkare. Jag liksom bara MÅSTE revoltera på något sätt. Jag gillar inte att bli tvingad eller tillsagd utan grund, så jag måste göra något drastiskt. Ett inre tvång jag får när någon försöker rätta in mig i ledet alldeles för mycket och samtidigt komma med klämkäcka "Kom igen gänget! Vi är bäst!". Urrk!, i min värld.

Så, vad sjutton ska jag göra? Roliga förslag emottages gärna!

Jag vill ju inte bara strunta i tävlingen och framstå som en svikare och surpuppa. Det vinner jag ju inget på alls. Inte ens lite stolthet.
Jag funderar på att försöka slå rekordet på företaget. Bli den som går ihop flest steg. Det blir jättesvårt eftersom de andra inte är lika flåsiga som jag är. Men det borde gå. Man kan styrketräna i 30 minuter t.ex. och då få tillgodogöra sig 3.500 steg. Lite hemmaträning och långpromenad borde få stegen att rusa i höjden. Och lunchpromenader. Och stå upp och gå på platsen när jag jobbar.
På så sätt så revolterar jag lite grann utan någon halvmesyr. Så kan jag stå där med magen i vädret sen, ta emot priset på julfesten och säga att det var lätt som en plätt när alla andra hurtiga, gymtränande dårar slitit sitt anletes svett helt i onödan för att få synas lite i denna tvingande idioti.
Även om det är bra att röra på sig då'ra...

Punkarkramar

RUL 2

Tillbaka från jobb och ultraljud.
Allt såg bra ut med Mini. Hon är en liten tjej men allt såg ut som det skulle.
Anledningen till att vi var där på RUL igen är för att det är ÄD vi gjort. Det visste jag ju egentligen (om jag anstränger hjärnan lite mer...).
Det som kontrolleras då är två artärer, uterinaartärerna. Man kontrollerar helt enkelt blodflödet till moderkakan så att det är ok. Är det för lågt kan det bl.a. vara en orsak till havandeskapsförgiftning.
Vi har ett RUL till i vecka 32 och det görs även ett i vecka 40 om Mini inte kommit då.
Kul att det finns NÅGON fördel med att göra ÄD, hihihii! Vi får se bebisen oftare än andra! Alltid något.

Vi tog inga foton den här gången. Det får bli nästa gång.

Lilla fina Mini...

Kram

Lika som bär igen

Men har ni sett likheten!!? Otroligt... Kolla ögonformen. Och håret så klart.

Annie Lööf

Cynthia Nixon

Kram

Olja

Har förresten köpt sån där magolja på Apoteket. Skönt för magen och brösten men kletigt. Trodde att den skulle toka in lite fortare.

Snart UL... längta, längta, längta....

kram

Äcklig flashback

Äntligen torsdag och RUL! Eller vanligt ultraljud eller vad det nu ska kallas. Vi ska dit i alla fall. Måste få klarhet i det där känner jag... Tänk om det är något knas? Att det är därför vi ska dit? Varför har de inte sagt något i så fall? För sånt där "vi ska inte oroa dem"-trams vill jag absolut inte veta av. Jag vill veta ALLT som pågår.
Men nu ska jag inte hetsa upp mig i onödan och oroa mig själv. Det är lite onödigt, hahaha! Jag ska få se Mini! Hon rörde sig lite inatt så hon lever i alla fall.

Huvudvärken har släppt lite idag också och det är en riktigt lättnad. Har druckit MASSOR av vatten men kissar ytterst lite. Vet inte om det var vätskebrist men jag kan inte få i mig mer vatten. Då kräks jag. Det räcker med den jobbiga halsbrännan jag får av allt drickande liksom.

Då och då låser sig min höft också. Då får jag göra en konstig, yvig rörelse med benet i sidled så kan det släppa. Med hjälp av lite muskelkraft i rumpan så får jag liksom trycka till höften tills det klickar till och släpper. Gör jag inte det så gör det riktigt ont. Jag gissar på att det är foglossning som ställer till det.
Undrar förresten om den kan påverka skolios? Jag har ju en släng av det och gick med en stor plastkorsett under ett års tid i tonåren för att se till att skoliosen inte blev värre.

Inte min korsett men så här såg den ut...

Korsetten gav mig stora, köttiga skärsår i midjan för den skulle sitta jättehårt för att göra nytta. Fy, vad ont jag hade. Och linnena man skulle ha under korsettten för att skona huden skonade inte alls. De fastnade i de stora midjesåren.
Tänk om graviditeten skulle medföra att jag får ha korsett igen sen? Gah!! Måste undvikas! Men förmodligen så behövs det inte. Jag inser att jag ganska garanterat nojjar i onödan...
Flashbacks... Glömmer aldrig när jag låg i tandläkarstolen med den där förbannade plastkorsetten och tandläkaren frågade om jag ville ha tandställning. Precis vad en 16-åring vill ha; plastkorsett och räls på tänderna. Jag tackade nej. Det är jag glad för idag för jag blev ju ganska normal ändå.

Åter till barntankarna: Jag måste fråga om foglossning kan påverka skolios. Och så ska jag fråga varför vi gör fler ultraljud än vanligt.

Kl 11:00 är det dags.

Kram

Vecka 25

Så går vi in i vecka 25. Yes!! Det känns galet bra och jag ser fram emot RUL imorgon när jag får se Mini. Rent psykologiskt så är det bra för mig har jag upptäckt. Det har nog med det där att jag inte känner så mycket att göra.

Förra året den här dagen så ruvade jag. Det var den första ÄD:n vi gjorde (i Åbo) och den slutade med ett stort minus. Vilken resa vi gjort. Jösses.

Kram

Suck-dag

Rörmokaren har fortfarande inte kommit.
Igår ringde han och lämnade meddelande på telefonsvararen. Han sa att vi hörs vidare imorgon. Inte ett ord om att han INTE skulle komma. Och jag har ringt sju gånger utan svar. Skitfirma. De är numer uteslutna ur min telefonbok.
Någon där ute som kan det här med vattenburen golvvärme?

Huvudvärken släpper inte så jag ligger på soffan och jobbar med lite småsaker. Att prata i telefonen är jobbigt. Alla ljud är jobbiga förresten. Gnäll, gnäll.
Men! På torsdag är det ultraljud igen! Tjohooo! Inte långt kvar. Och hoppas nu att allt ser bra ut. Imorgon går vi in i vecka 25...

Kram

Aj

Sprängande huvudvärk och näsblod inatt. Skit, jag mår apkasst. Ligger på soffan och väntat på en rörmokare som ska vara här nu.

Hur ska jag orka med den här dagen?

kram

Är det bara jag...

...som undrar var Hollywoodfrun Gunilla har parkerat sitt rymdskepp?

kram

Krönika av Jenny Strömstedt

Jenny Strömstedt (f.d. Östergren) som är programledare på TV4 är faktiskt en av mina idoler. Fråga min man. Jag tror jag påpekar det varje gång jag ser henne i rutan.
"Hon är så jäkla bra! Hon är sig själv." Typ.

Därför blir jag glad när hon skriver en krönika i Expressen på min födelsedag. Och den handlar om ofrivillig barnlöshet också. Kan man tänka sig!
Och jag gillar så klart att hon skriver så ärligt. Hon kommer inte ihåg hur det var att inte kunna få barn säger hon. Ändå skriver hon så att man känner igen sig och hon har, i mina ögon, kloka åsikter. Kanske är det så att hon har sett något som jag inte sett så tydligt tidigare? Hon har sett det där med den sociala faktorn:

"Men mest av allt behöver vi prata om hur vi bygger våra liv kring en större gemenskap än den biologiska kärnfamiljen.
Av allt jag inte kommer ihåg, minns jag ångesten över att få höra att "det ordnar sig". Det enda jag ville veta hur livet skulle bli om det faktiskt inte ordnade sig alls. Om jag förblev barnlös. Jag vet att det hade lindrat smärtan om någon hade visat ett familjefundament byggt på både vatten och blod, vän- och grannskap."

För visst är det så, även om jag själv aldrig riktigt känt några skamkänslor över min barnlöshet men däremot känt det stora utanförskapet, att det behövs en större gemenskap än den gamla förlegade kärnfamiljen. Det är den som gör att det ibland kryper längs med ryggraden när man får höra kommentarer som "slappna av så ordnar det sig". För vad är det som ska ordna sig när man slappnar av? Ordningen av att kärnfamiljen ska bildas då? Det ligger en värdering i det och det vore bra om den värderingen neutraliserades.
Vad händer om det inte "ordnar" sig? Det är faktiskt den stora frågan som kommer efter år av ofrivillig barnlöshet. Samtidigt som man kämpar vidare.

Så visst ska Jenny ha sina åsikter. De är alldeles strålande!

(eftersom jag vill undvika att "rättshaverister" och troll dyker upp här igen och kommenterar och skövlar sönder mina fina läsare, så struntar jag i att länka direkt till artikeln. Men ni kan hitta den via den här fina bloggen: När väntan är över. Eller den här fina bloggen: Bebiskarusellen.)

Kram

Sprattel

Måndag och spöregn med höstrusk. Tjoho....
Jag är lite smådeppig för att jag inte känner Mini så starkt som alla andra verkar känna sina bebisar i magen. Det gick upp för mig när jag träffade en kompis som hastigast i lördags.
Hon är fem veckor efter mig och pratade om hur mycket hon känner. Hon trodde att jag kände lika mycket men det kom vi fram till att jag inte gör. Visst känner jag av Mini en del men det kan gå en eller två dagar när jag inte känner något alls. Och när jag väl känner något så är det ganska lite rörelser. Visst, ibland är det disco där inne och då är det jättekul! Då blir jag glad!
Ibland när jag vaknar på natten så är det fart. Då ligger jag med händerna på magen och joinar Minis danser där inne en stund.
Moderkaka i framvägg kan jag tyvärr inte göra något åt men det är irriterande att inte få de där bubbelkänslorna i magen så ofta (ja, om jag inte har tryckt i mig en stark chili kanske...). Får bita ihop helt enkelt.

Fiskpedikyren igår, ja. Ååååh, så roligt det var! Kittelkittel! Fötterna blev faktiskt mjukare efteråt men vill man ha bebisfötter ska man nog gå två gånger hyfsat nära varandra i tid. Hur som helst, kolla info och boka HÄR om ni är intresserade.

Jobbdags...

Kramas i regnet

Fin-fina presenter

Nu ska jag redogöra vad jag mer har fått i present.

Fina fingervantar speciellt och noga utvalda av 4,5-åringen och hennes lillasyster.
Hur fina som helst!

Och av deras mamma fick jag det här. Fiskar som nafsar på sunkiga gamla fötter, hahahahaaa!
Har skrattat mig fördärvad i 30 minuter eftersom jag är sjukt kittlig... Men det var kul och riktigt härligt efteråt. Konstigt nog.

(de här bleka benen och fötterna tillhör bästaste bästisen, ba' så ni vet, moooahahahaaa!)

Det var verkligen en riktigt bra söndag!

Kram

Lårvärk

Det här är ju f-n inte sant! Jag har träningsvärk i låren efter mitt gedigna 500-meterslopp... Pinsamt!

kram

Ölburk i magen

Förresten! Hittade de här kuliga beskrivningarna av bebisens storlek i magen på barnmorskans vägg...

33 cl eller 45 cl-burk?

Smartphone eller mobil?

Nu ska jag njuta söndag!

Kramar igen

Min dag

Att springa 500 meter som otränad gravid är ingen hit. Jag har aldrig flåsat så i hela mitt liv!

4,5-åringen ville att jag skulle springa med. Okej'rå, nemas problemas. Jag har ju sprungit runt med henne förut så det skulle jag nog klara.
Men en unge som springer tillsammans med 50 andra ungar i en lite snitslad bana visar ingen mercy. Ingen alls.
De sprang så jäkla fort!! Alla ville vinna över alla och allt var bara kul och massor av spring i benen. Jisses vad jag sprang! Lite vid sidan av så inga barn skulle bli nertrampade.
Min lilla kompis sprang ifrån mig en liten stund när mina lungor inte vilke hänga med riktigt.
Vi fick en ballong, banan och vatten för mödan. Tjejen fick diplom. Jag borde ha fått medalj. Minst.
Men kul var det.

Sen dansade vi till Uno Svenningsson och gick och fikade.

Jag fick en spadag och en bok av min favvoförfattare, Håkan Nesser, av Fina M i present. Finast var kortet han gjort helt själv.

Vi var för trötta för att laga mat så det blev en halv pizza framför tv:n och så somnade jag som vanligt kl 21...

Kraaaam

Födelsedagsbild

Födelsedag! Hurra!!! Börjar dagen med frukost någonstans som Fina M bestämt. Sen blir det att kika på 4,5-åringen när hon springer halvmaran för barn, d.v.s. 500 meter i Kungsträdgården.
Får se hur resten av dagen blir...

Nu ligger det en magbild under "Gravidbilder" om någon är nyfiken. Magen har verkligen vuxit de senaste två veckorna!

Lyx

Fina M kom hem med en blombukett! Det är jag inte bortskämd med direkt så jag fick nästan en tår i ögat.
Och så en flaska alkoholfri rosé till det...
Lyxfredag.

Mycket meck

Det är faktiskt lite rubbat hur min arbetsmotivation har försvunnit. Jag vill bara träffa Mini.
Varenda minut får jag anstränga mig och jag har svårt att koncentrera mig ordentligt. Det krävs massor liksom... Det är inte så att jag gör ett sämre jobb (tycker jag själv så klart, hahaha!) men det kräver mer av mig. Kraftansträngning. Fokus. Så jäkla jobbigt! Och hemmavid är det likadant.

Jag har glömt att skicka in inkomstpapprena till FK också... Inte så smart. Det får bli nästa veckas fokusprojekt. En sak i taget.
Just nu känns det som att det är så mycket vi ska fixa. Bara det där att sätta sig ner och rensa ut en massa gammalt som ligger i skåp och byråer. Suck, liksom. Aptråkigt men behövs verkligen.
Och så tapetsera. Vi kommer visst aldrig till skott med det där förbaskade rummet...
Och så den där hantverkaren som skulle ha isolerat vårt förråd i augusti/september... Snart är september slut så vi har påmint honom och hoppas på att han får arslet ur vagnen. Vi behöver det där förrådet ganska snart.
Och så har vi en massa bråte som ska till tippen. Ska bara samla ihop bråtet...
Sen kan vi äntligen köpa lite Mini-möbler.
Samt planera nytt kök och badrum. Men det får sjutton vänta. Det är jul snart också. Typ.

Kramas ordentligt nu'rå!

Helgaktiviteter

Fredag och inget särskilt är planerat inför helgen. Fina M skulle egentligen springa Sthlm Halvmaran imorgon men han är förkyld med feber. Bästisens dotter ska springa barnens halvmara (ett varv i Kungsträdgården, ca 500 m) och det blir nog lördagsnöjet.
Ja, just det. Jag fyller visst år imorgon också. 42 år ung blir jag. Hip hip...

Mini rör sig fortfarande. Det är så himlans skönt att äntligen känna att det är något där inne. Det gör det hela lite mer "gravidigt". Innan kände jag mig bara uppsvälld och flobbig. Nu känner jag mig mer gravid.
Kom på en grej som händer ibland, inte ofta men ibland. Mitt hjärta rusar lite och slår lite hårdare ibland också. Mer blod att pumpa runt förmodligen så jag oroar mig inte.

Der var morgontankarna det. Nu ska här jobbas vidare!

Kramas, det är fredag

Awards

Jag är som bekant inte ett stort fan av awards men eftersom det är goa Mallan som gett mig en så måste jag ju bara ta till mig den. Tusen tack, Mallan!


Man ska svara på fem frågor så här kommer frågor och svar:

1. Varför började du blogga?
För att jag och min man inte kunde få barn så jag tänkte att jag skulle dela med mig av vår historia. Och så blev det som en slags dagbok för mig att komma ihåg allt vi gör och gått igenom i hela IVF-svängen.

2. Vilka bloggar följer du?
Galet många. Alla som är listade i högerkolumnen här på bloggen samt några till.

3. Vilka favoritfärger har du?
Allt som sprakar i färg gillar jag. Helkonstigt eftersom vårt hem är ganska "ljust & mindre fräscht (p.g.a. att ingen av oss gillar att städa). Men soffan och fåtöljen i vardagsrummet är i alla fall knallröda.

4. Vilka är dina favoritfilmer?
"Big Fish", "Charlie and the chocolate factory", "Corpse Bride" och typ allt som Tim Burton har gjort...

5. Vilket land drömmer du om att besöka?
Oj, MASSOR! Australien (för att jag har bott där och vill träffa kompisarna), Indien (för att min man absolut INTE vill dit och för att det verkar vara så mångkulturellt), Kambodja/Kampuchea (för historiens och matens skull), Ecuador (för jag vill till Galapagosöarna) och så Tanzania (för jag vill dyka och bada på Zanzibar och åka på safari). Och så ett gäng länder till som jag inte orkar rapa upp här. Jag vill nog se halva världen om det gick.

Sen ska man skicka awarden till fem andra personer men det gör jag inte. För jag är en sån där ond sak som notoriskt, ALLTID har brutit kedjebrev och kedjemail. Så jag måste fortsätta med den traditionen och även bryta awardkedjor. Mooooahahahaaa!
Hoppas att du förlåter mig Mallan....

Kram

Fantiserar

Blir lite sur på Blogger som inte lyckas med konststycket att visa vilka bloggar som är uppdaterade i högerkolumnen här på bloggen. Det är jätteirriterande. Morr.

Har känt av Mini idag också. Det är kul! Det sätter igång fantasierna lite och jag funderar hur Mini blir när hon blir större, vad hon gillar, om hon kommer att sova på nätterna, om hon lär sig krypa tidigt eller sent och allt sånt. Ganska kul att fundera på det för inget går ju att förutsäga.
Jag tror att hon kommer att bli urbra på att rita t.ex.. Fina M är nämligen jätteduktig på att teckna och måla. Och så tror jag att hon kommer att gilla att röra på sig. För det gör jag (och Fina M också). Men det har jag inte gjort på länge nu i och för sig så det kanske inte stämmer, hahahaa!
Hur som helst så är det kul att fantisera lite. Oavsett hur det blir så är hon otroligt efterlängtad och galet mycket älskad. Lilla Mini.

Kram

Åsikter igen - med goda intentioner

Läste ett blogginlägg på Katrin Zytomierskas blogg om Anders Bagge och det här med att det är tabu att prata om att det är svårt att få barn. Att det är fult och skamligt att inte få barn. Så här skriver hon bland annat:

"Folk erkänner inte sitt problem utan dealar med det innanför stängda dörrar i sin ensamhet. Resten av dygnet spelar de teater och låtsas att allt är så himla bra och att tiden för barn inte är kommen och att de satsar på karriären osv. Men den är ju inte så lätt att vara ärlig såklart för då hängs man omedelbart ut och så ska alla tycka synd om en. Jag vet inte vad som är värst faktiskt att tiga om sin sorg eller att tyckas synd om av alla i sin omgivning."

Först: värst är att vara ofrivilligt barnlös i den här diskussionen.

Jag tycker att det är bra att folk vill prata om ofrivillig barnlöshet men det blir alltid så lösryckta kommentarer som baseras på okunskap.
Vi som är ofrivilligt barnlösa erkänner problemet. Vi har inget val nämligen. Men anledningen till att vi vill hålla det privat och "spelar teater" handlar inte om att erkänna problemet. Det handlar om privatliv. Jag tycker det är trevligare om folk tycker synd om mig än att vi ständigt ska få försvara våra livsval kring IVF, äggdonationer och adoption. Det tycks nämligen väldigt mycket kring våra val när vi vill lösa våra problem. Det är DET som gör att många väljer att vara mer anonyma än de vill vara.
Att vara ofrivilligt barnlös är så otroligt tungt och jobbigt rent psykiskt ibland, så för en del är det nästintill omöjligt att hantera eventuella frågor från utomstående. Ofta blir det prat och diskussioner om etik kring IVF:er och andra behandlingar när allt det här handlar om är, för vår del, att få leva det liv vi vill. Därför blir det för mycket att handskas med för oss ibland helt enkelt. Så vår tystnad och vår "teater" handlar ofta om att skydda oss själva för att orka.

Men självklart skulle det vara fantastiskt om det gick att prata om sina problem med vem som helst och få lite förståelse tillbaka. Det skulle faktiskt underlätta en hel del. Och det gläder mig att Katrin faktiskt pratar om att det är synd om oss (även om det kanske inte är så kul att det är så, men hellre det än att vi är läbbiga liksom...) och inte, som så många andra, ifrågasätter vad vi gör för att få barn.

Kanske kan Anders Bagge vara en del av hjälpen till att vi "kommer ut"?

Kram

Gåkoll

Bästaste bästisens 4,5-åring planerar vidare: Nu ska vi ha deras gåvagn som bebisen (Mini alltså) kan lära sig att gå i för hennes lillasyster kan gå nu så hon behöver inte den mer. Bebisen ska komma hem till henne och gå i deras vardagsrum.

Det här blir strålande! 4,5-åringen har ju stenkoll. Barnvakten är fixad, hahahaa!

Kram

Mini sparkar

Igår natt låg jag vaken ett tag. Jag kunde inte somna om och tankarna for hit och dit.
Så plötsligt känner jag Mini. Hon ålar runt, dansar, byte plats och sparkar där inne.
Det var första gången det kändes så otroligt tydligt.
Fina M låg och snusade men jag tog hans hand och la den på min mage. Han vaknade och låg alldeles tyst. Så fick han känna. Men då hade Mini lugnat sig och han kände nästan ingenting.
Igår kväll skulle jag in till stan men jag hann ändå lägga mig på soffan och vila lite mellan jobb och nästa aktivitet. Då hände det igen. Mini snurrade runt som en galning där inne! Jag kunde t.o.m. se magen röra sig när hon buffade runt.
Äntligen har jag fått känna Mini så där ordentligt! Tänk att det skulle dröja ända till vecka 24. Blame it on the moderkaka liksom.

Och om en vecka är det RUL igen. Najs.

Jag har kommit på mig själv att längta tills jag kan träna igen. Jag vill vara smal och köpa en massa kläder och bara vara med Mini.
Nej, jag gnäller inte. Jag bara konstaterar och tror att det är fullkomligt normalt att tänka så. Det är nog en sån där "fas" som är helt "normal" som alla säger om allt när man är gravid.
Jag kan också få lite minipanik när jag tänker på att en stor bebis ska ut mellan benen på mig. Men paniken är inte lika stor som för några veckor sedan.
Tankarna börjar istället gå över till att "jag måste få det preciiis som jag vill ha det". Förlossningen alltså. Enda problemet är att jag har ingen aning om hur jag vill ha det. Även om jag gillar att planera saker långt i förväg så brukar jag alltid lämna ett utrymme för det där "go with the flow", att ta saker som de kommer, också. Det känns som att det blir mycket sånt med en födsel. Ingen vet ju i förväg hur det ska bli eller gå.
Födelseplaner och annat i all ära, men det är inte riktigt det jag tänker på. Jag vill helst sköta hela förlossningen själv, hahahaaaaa! Så jag får väl fortsätta att bara ta det som det kommer helt enkelt och sluta vara så motsägelsefull.

Igår fick jag också löneförhöjning. Den var ett hån mot alla anställda (vi fick procentuellt lika mycket allihop) och jag har väldigt mycket åsikter om min arbetsgivare just nu som jag inte kommer att skriva här. Att jag ska se mig om efter nytt när barnledigheten är slut, det är ett som är jäkligt säkert. Men just nu orkar jag inte bry mig så mycket.

Förresten, Fina M är hos tandläkaren just nu. Han har extrem tandläkarskräck så han var väldigt sammanbiten imorse. Han såg ut som om döden knackade honom i ryggen faktiskt. Jag gillar inte heller tandläkarbesök men han hävdar att det gör så otroligt ont. Jag förstår inte riktigt men lider med honom.
Hoppas att han lider med mig när jag klämmer ut en bebis mellan benen. Allt är relativt liksom... Heheheeee.... ;o)

Kramas där ute!

Bra dag!

Men, men... Idag går vi ju in i vecka 24!!! Har helt tappat kollen!!
Hjärnan blir visst trög av att magen är gravid. Det får bli en magbild på lördag så att jag påminner mig själv...

Just nu känner jag mig toppen. Enda problemet är om jag äter för stora portioner. Då blir det halsbränna och magstopp. Så det är lite och ofta som gäller.
Det känns riktigt kul att vara gravid just nu faktiskt. Kräkmånaderna är över, magen är lite bättre och jag är inte trött heller. Nu är det väl bara till att njuta för sen kommer allt igen... Svullen, tjock, otymplig och allt sånt.

En kär vän i Melbourne ringde nyss. Jag meddelade via Facebook att en Mini är på väg. Oj, vad glad han var! Alldeles exalterad, hahahaa! Förmodligen kommer han hit nästa sommar och då ska vi på road trip i Sverige allihop har vi bestämt. Längtar massor!

Idag har även Tonci insättning. Fasiken, vad jag håller på henne nu! Hoppas att det går vägen allting den här gången. Det SKA det göra.
För idag är en bra dag.

KramKram

Jag fick era tankar...TACK!!

Vill även med ett inlägg, inte bara med kommentar till det förra inlägget, tacka för att ni delade med er av era tankar och åsikter. Det är så förbaskat skönt att få lite input när jag velar så där. Så tuuusen tack!!
Jag har beslutat att bloggen fortsätter som vanligt och den får utvecklas tillsammans med mitt liv helt enkelt.
Och jag kommer att bli mindre anonym när Mini kommit. Känner att alla mina tankar här ska få sig ett fejs, mitt fejs. Ska nog slänga upp Fina M:s nuna här också, hehehe. Och Mini så klart.

Tack igen bästaste ni!

Kramar

Behöver era tankar...snälla.

Har jag blivit tråkig? Dålig? Usel? En följare har lämnat mig...snyft!
Det har aldrig hänt tidigare så jag är i chocktillstånd. Men jag ska nog komma över det tror jag. Livet går vidare.

Hur som helst så har jag funderat en del på det här med bloggen. Meningen var att den skulle handla om vår resa till ett barn. Allt om IVF:er och ÄD skulle jag skriva om och inga tankar skulle utelämnas. Jag tycker nog att jag har hållit mig ganska bra till de "reglerna". Alla knasiga tankar jag fått och skrivit om här har visat sig vara ganska vanliga. Jag är alltså inte ensam.
Och samtidigt har jag fått så otroligt stort stöd från er alla och lärt mig massor om mycket.

Men nu har den här bloggen blivit en graviditetsblogg och jag känner mig lite kluven. Först var min första tanke att sluta blogga den dagen jag blev gravid, men så insåg jag ganska snabbt att bli gravid är ingen garanti till ett barn. Så jag fortsatte att skriva. Inget är klart förrän Mini är ute och lever.
Men sen då? Ska jag fortsätta att skriva på bloggen? Då kommer den att bli en familjeblogg (gissar jag) eller något annat som förmodligen involverar Mini och mig och Fina M.
Det tar mig emot lite att fortsätta skriva här efter att Mini kommit, för då lämnar jag bloggens ursprungliga mening: att vara en blogg för de som vill läsa om hur det är att genomgå IVF/ÄD och kanske också vara ett stöd och hjälp för de som håller på med såna behandlingar.

Min tankar har farit mot att det blir en ny blogg den dagen Mini kommit. En finare avslutning på det här livskapitlet kan det nog inte bli och samtidigt kan jag öppna en ny sida för nästa kapitel och en ny blogg. Och då vill jag inte vara anonym längre.

Eller är det verkligen en bra tanke? Snälla, har ni några bra idéer så får ni gärna lufta dem här. Jag vill gärna läsa era tankar!
För jag tror att jag är bloggberoende så sluta helt klarar jag nog inte...

Tack och kram

Bloggdejt i Göteborg

Det viskas lite om en IVF-bloggträff i härliga Göteborg i november... Ni missar väl inte det?

Kram

(tillägg: Länken är nu uppdaterad)

Jag läser och håller tummar överallt

Det är så många, så många som håller på med behandlingar nu. Jag vill bara säga att jag håller mina tummar för er allihop! Jag läser bloggar och trådar (på berömda FL...) och tänker på er allihop. Men jag hinner knappt med att kommentera så mycket som jag vill. Och ofta läser jag inlägg några dagar "försent".
Det är sååå många känslor jag får när jag läser om hur mina bloggvänner kämpar på och det berör mig hur starka alla är mitt i kämpandet och även i en hel del sorg. Jag önskar åt er alla så jag nästan spricker! Jag jublar för er som plussar och önskar ännu mer till er som väntar på plusset.
Så även om jag inte kommenterar hela tiden så följer jag er allihop. Ni är fantastiska!

Bara så ni vet...

Extra kramar till just er

BM idag

Besöket hos BM gick strålande. Allt är jättebra förutom att mitt järnvärde har sjunkit något. Det beror nog på att jag ätit Hemofer folsyra med järn och nu har skurit ner lite på den konsumtionen.
AVA (och de flesta länder) rekommenderar ett intag på 1000 mikrogram folsyra medan man här i Sverige rekommenderar 500 mikrogram. Så kombinationen järn- och folsyretabletter har varit kanonbra. 6 st per dag har jag tagit samt 1 tablett Vitamin Kvinna (och 2 st Omega3-kapslar). Alla värden har varit utmärkta. Men så fick jag för mig att jag skulle dra ner lite på folsyran. Och järnet finns ju även i vitamintabletten. Så jag började ta 2-4 Hemofertabletter varje dag och i helgen har jag faktiskt glömt att ta dem...
Det var uppenbarligen ingen bra idé. Så nu får jag fortsätta att knapra.

Minis lilla hjärta pickade på och allt är som det ska. Ja, vikten också men det där lyssnar jag inte på för jag tycker vägningen är lite lustig. Med kläder på och dagen efter en pizza så väger jag garanterat mer än vad jag brukar. Men när jag blev invägd blev det också knas så enligt BM har jag gått upp 3 kg. Det stämmer inte alls. Hemma har jag gått upp 5 kg. Så jag bryr mig inte om vikten. Några kilo hit eller dit, det får BM leka med. Så länge jag inte har fullt med vätska i kroppen eller får diabetes så är allt frid och fröjd. I min värld.

BM tyckte förresten att vi ska köpa lite kläder till Mini. Ja, ja... Vi ska, vi ska bara fixa rummen och lite annat först. Ingen stress.
Och så ska vi anmäla oss till förlossningskurs också. Det känns helt overkligt! Tänk att vi, vi som inte kan få barn och som har slitit så, äntligen ska gå en förlossningskurs! Overkligt. Men kul så klart.

Glada kramar

Bästa BM hittills

Vi åkte till bästisens landställe ändå. Lilltjejen var så pigg och lite småsjuka är vi inte så rädda för. Mysigt!

Femåringen har fått klappa Mini (magen) och förklarat att Mini äter inuti min mage. Med naveln. Hon har också konstaterat att jag måste föda ut bebisen som är där inne. Bra att någon har koll och förklarar hur det ligger till. Det känns tryggt.

Idag blir en slapp dag.

Kram!

Summering

Det blev en bra kväll igår. Vi gick till ett av mina favoritställen, Riche. Jag vet inte varför jag är så förtjust i det stället men jag gissar att det är blandningen av folk och inredningen.
Jag berättade för min ex-kollega på en gång och hon blev lite överrumplad men jätteglad för min skull och började genast ställa frågor. En fråga var jag inte alls beredd på... "Hur upptäckte du att du var gravid?"
"Erhm, jag mådde illa."
Hahahaa! Lite tamt svar! Och så sa jag att mensen var sen också.
Vi åt en bit och sen gick vi till Ett litet hak (som för övrigt har jättedåliga bilder på hemsidan, det är mycket mysigare än vad det ser ut!). Där fick jag en alkoholfri drink som var suuupergod! Så dit får jag nog gå igen om jag ska ut på stan.
Det var lite lugnare där och vi pladdrade hela kvällen. Ex-kollegan fick en tår i ögat när jag berättade att jag tycker att det är lite svårt att berätta att jag är gravid eftersom jag har haft svårt att bli gravid och trodde att det kanske aldrig skulle bli något. Det var en glädjetår, det såg jag och hon är så himla rar så vi lämnade det så. Lite osagt men med full förståelse ändå. Det var skönt!
Jag var trött redan kl 21 så då åkte jag hem. Jag lämnade mina kollegor, som jag numer ser som vänner, glad, mätt och tillfreds.

På vägen hem insåg jag att gravidjeans inte är sköna att köra bil i. Det tyckte inte Mini heller som försökte sparka bort linningen som tryckte in i den nedersta delen av nedermagen. Inget som är skadligt men det är inte skönt.

Och väl hemma fick jag en överraskning. Fina M hade städat hela huset! Det lönar sig visst att hinta här på bloggen, hihihii! Allvarligt talat, det var så skönt att komma hem till ett nystädat hem med tända ljus överallt och en omtänksam M. Jag tror att jag hann njuta i en halvtimme. Sen sov jag.

Idag skulle vi ha åkt till bästisens land och ha det bra. Nu har hennes äldsta tjej fått ont i öronen så det blir förmodligen inte av. Trist!
Men det är strålande väder ute så vi får hitta på något annat kul istället. Och längta lite till på måndag. Då ska vi träffa barnmorskan igen.

Många varma kramar till er allihop! Ni är toppen!

Försäkringar

Kollar igenom vår privata ekonomi lite och nu har vi äntligen tecknat en ny hemförsäkring. Den är till samma villkor som den gamla men 2.200 kronor billigare.
Det lönar sig att skilja på kreti och pleti ibland vill jag lova.

Nu ska jag kolla barnförsäkringar också.

Kram

"Vårdförbundets läbbiga artikel" eller "Dagen då Åke-Tråk sket i det blå skåpet"

Tänk om IVF:er togs bort?

"Platsbristen får personalen att småljuga för patienterna"

Det här gör mig otroligt nedstämd. Dels för att personal ljuger, men också för att de inte förstår att "småljuga" i deras värld kan innebära en livskatastrof för patienten. Och allra mest blir jag ledsen över att man diskuterar huruvida IVF:er ska stöttas av landstingen. Nej, förresten, jag blir inte ledsen. Jag blir arg.

Om IVF:er nu är en liten del av sjukvårdens utbud (bara att kalla det "utbud" när det är vård finansierad med skattepengar det handlar om...) så är det föga troligt att det med en uteslutning av dessa behandlingar skulle ge en större effekt på platsbristen. För det VET jag. För jag jobbar med kostnadsberäkningar/effekter och effektiviseringar VARJE DAG. Det är mitt jobb så därför tycker jag att Åke Andrén-Sandberg och hans kollegor kan höra av sig till mig, ge mig alla siffror och statistik de har så ska jag räkna på det där åt dem. Gratis. Sen kan de sätta sig ner och diskutera vettigare saker under tiden. Eller vara de läkare de är. Var och en gör det de är bra på.
Sen vill jag också skarpt betona vad Mr Andrén-Sandberg sysslar med för en del av våra skattepengar: Han "utvecklar människor och gör världen lite bättre"
Tänk, som vanligt handlar allt om vad man vill åstadkomma...

Om IVF:er ens är i närheten av att "läggas ner" av något landsting så lovar jag att personligen stämma dem och gå till EU-domstolen. Jag lovar.

Det är sånt här som gör att jag vill påminna alla som är ofrivilligt barnlösa att bli medlemmar i Barnlängtan. Ja, jag VET att jag tjatar men det är viktigt. Utan påverkan på gemensam front så kommer ofrivillig barnlöshet alltid att missförstås. Jag vill påpeka att det FINNS en organisation som kan hjälpa oss och stödjer vi den så ökar våra chanser till hjälp tidigare i livet, vi slipper att kämpa mot försäkringskassor och hävda vår rätt, vi kanske kan få mer hjälp med distansgynekologer, vi kan få till att vi alla har rätt till vård, vi slipper föra vår talan ensamma jämt och, framförallt, vi kanske får en ökad förståelse från vår omgivning.
Ja, jag låter som en hysterisk patriot, men 295 kronor per år är som ett akutbesök (typ) och för det får vi stöd, hjälp och engagemang. För Barnlängtan har gjort MYCKET för oss bara det senaste året. Och man kan vara stödmedlem...
Med deras hjälp och stöd har jag t.ex. fått inspiration och hjälp att författa ansökan till Försäkringskassan som gav mig full ersättning. Det ni!

Och Åke-Tråk kan inte förvänta sig annat än motstånd från mig.

Kram

Att berätta och ljuga (men bara lite)

Jag jobbar hemifrån idag också. Jag känner mig bara så otroligt trött, utmattad och uttråkad. Allt är blä. Vad det beror på vet jag inte riktigt men det är nog en kombination av hormoner, skräpväder och någon höstbacill som lurar. Jag nyser väldigt mycket nämligen. Fina M borde ta tag i den där dammsugningen... (hint, hint till dig M).
Jag har inga möten inplanerade idag så jag kan sitta här och fnula på jobbdatorn i lugn och ro. Så jag gör så.

Ikväll ska jag träffa en kollega och en ex-kollega på after work i stan. Det är två lugna och otroligt trevliga tjejer så det ser jag fram emot. Och stället vi ska till har bra musik (för Minis skull tänkte jag).
Ex-kollegan vet inte att jag är gravid och jag är lite nervös för att berätta för henne. Anledningen är att hon är 40 år och inte har några barn. Hennes sambo har däremot barn sedan ett tidigare förhållande.
Av erfarenhet så vet jag ju hur känsligt det kan vara att få reda på att någon är gravid. Det kan slå ganska hårt och det är svårt att dölja om man blir besviken. Men jag måste berätta och det är nu eller aldrig. Hon ska ha fest i oktober och då kan jag ju inte bara dyka upp med magen i vädret. Det vore ännu dummare när jag vet att det kan vara ett känsligt ämne.
Jo, jag vet, man ska väl tänka en del på sig själv och självklart ska jag inte behöva "smyga" med att jag är gravid. Men det är som en drog. En gång ofrivilligt barnlös, alltid ofrivilligt barnlös, liksom... Det går inte att inte tänka på andra då. Inte för mig.
Hur som helst, visar hon minsta tecken på att det är jobbigt så tänker jag berätta för dem hur det ligger till. Den andra tjejen, min nuvarande kollega, har antytt att hon fått kämpa för sin enda son en hel del. Därför känner jag mig bekväm att berätta för dem båda två. Om det behövs.
Det som kommer att kännas konstigt i så fall är att jag ljugit. För de som vet på jobbet tror att vi bara haft en "sån himlans tur". För så kan man säga till de flesta. Ingen som inte varit där själv eller visat ett genuint intresse (som t.ex. trebarnsmamman Mallan som läser här) vet att det inte finns "tur" med att bli gravid om man inte lyckats tidigare. Det är ett idogt kämpande. Sen kan man ha turen att bli gravid den vanliga vägen ändå, men det är ändå ett idogt kämpande.
Men lögnerna har varit av ren överlevnadskaraktär för att skydda mig och min lilla familj. Alla behöver faktiskt inte få reda på hur Mini blivit till. Jag menar, hur många vet exakt hur de egentligen blev till? Och hur intressant är det för andra att veta? Usch, jag vill då inte veta hur andras barn exakt blev till.
Så jag får väl be om ursäkt till de jag ljugit för. Hittar de hit till bloggen och förstår att det är jag som skriver så hoppas jag på deras förståelse ännu mer. De var för min, Fina M:s och Mini:s skull.

Vi får se hur det blir ikväll. Om jag berättar om ÄD:n eller inte. Och så ska jag stå och smygdansa lite med Mini. Tjohoo!

Kram

Kvällspyssel

Två par byxor som jag beställt från H&M dök upp idag. Det ena paret satt inte bra och det andra hade en helt annan färg än vad jag tyckte mig se på bilden när jag beställde dem. Så var det med det. De får skickas tillbaka.
Just nu har jag faktiskt byxor så det räcker så det är nog bara bra om de där åker tillbaka. Men det hade varit kul med något nytt. Det får bli lite tröjor, klänningar och kjolar istället länge fram.

Ikväll hoppas jag på att Mini sparkar till lite. Jag VILL verkligen känna mer än vad jag gjort hittills. Kom igen nu, Mini!

Kram

Det ultimata kärleksbeviset

Här sitter jag hemma och jobbar på. Jag har tv:n på i bakgrunden. Oprah.
Så plötsligt kommer ett inslag om "mirakelbebisen". Måste titta!
Visst är det en mirakelbebis alltid. Ett par, Sara och Bill Connell, berättar om hur de förgäves kämpat för att få ett barn. Sara lyckades bli gravid med IVF. Två små tvillingpojkar skulle de få. Tyvärr så fick de födas ut redan döda i sjätte månaden och föräldrarnas sorg var enorm (eftersom jag är packad med hormoner så fällde jag självklart tårar när de berättade). De berättade så bra. Kort och koncist med ord som gick rakt in i hjärtat på mig. Kvinnan kan inte bära ett barn (av någon anledning som jag missade).
Hur som helst, när de till slut trott att allt hopp var ute så klev kvinnans mamma in, Kristine Casey. En 61-årig, hurtig och frisk dam. Hon erbjöd sig att bära barnet åt paret! Vilken mamma!!
Hon bar deras barn och födde barnet åt dem. Den kvinnan är helt fantastisk! Hon satt i studion och berättade hur hon ville uppnå den ultimata lyckan efter att ha blivit pensionär. Hon skrattar gott när Oprah frågar hur omgivningen hanterade det. Turligt nog så kom de flesta över chocken men oroade sig en del över henne. Det var allt.
Och idag sitter paret i Oprah:s studio och är lyckliga föräldrar till en ursöt liten unge. Och Kristine är en lycklig mormor och pensionär.

IVF-läkaren som hjälpte till heter Carolyn Coulam. Här är två länkar för den som är intresserad:

Carolyn Coulam
Hur gick det till?

Oavsett vad man tycker så går det inte att förneka att det är en underbar historia om lycka och kärlek! Jag tycker att det är urhäftigt.


Kram

Hippo hips

I helgen ska vi till bästaste bästisens landställe och hjälpa till lite och umgås. Jag ser fram emot det otroligt mycket. Elda, leka med hennes två härliga ungar, äta gott och mysa. Precis vad jag behöver nu känns det som.
Hennes äldsta dotter är drygt 4,5 år och hennes yngsta är dryga 2 år. Den äldsta håller på att smälta det här med att det ska komma en bebis. Hennes namnförslag på Mini är Elsa. Det är jättefint men inte det namn vi tänkt oss.
Det är också mycket frågor och titta på bilder i "Ett barn blir till" av Lennart Nilsson tydligen.
Häromdagen frågade hon om hon kommer att få hålla i bebisen och om bebisen kommer att vara mindre än hennes lillasyster. Hahahahaaa! Ja, det får vi VERKLIGEN hoppas!!
Annars kommer jag att få höfter som en flodhäst...

Kram

Bananmuffins

När man tycker synd om sig själv, det regnar ute och allt känns tungt helt utan anledning, ja, då kan jag verkligen rekommendera bananmuffins. Det hjälper.

Kram

Lite ont här och lite ont där

Jag har ont i svanken. Gnäll, gnäll. Inte så mycket att gnälla över dock. Det är väl lite foglossning som vill säga hej, så jag accepterar det men det är tungt att t.ex. dammsuga. Nu har dammsugaren stått i vardagsrummet en vecka och väntat... Vi ignorerar den båda två men nu går det nog inte längre. Fina M ska få äran för att bespara min rygg och dammsuga. Tråkigt för honom, hehee. Men istället får jag väl skura toaletten.
Om ni vill veta.

Idag ska jag jobba hemma. Jag har sprängande huvudvärk trots att jag druckit massor av vatten. Jag förstår inte varför det blir så? Kanske beror det på att jag känner mig lite hängig? Eller så håller jag på att bli sjuk. Hur som helst så är det nog bra att ta det lugnt i alla fall. Och fortsätta att dricka vatten.

Just nu är allt en dag i sänder.

Kram

Sakta

Usch, jag känner mig lite dryg och stöddig och sur och halvgrinig. Må det vara hormoner! För så här vill jag inte riktigt vara. Tur att middagen blev inställd.
Jag har roat mig med att ligga och känna efter Mini, helt utan resultat. Att det ska vara så svårt. Förbaskade moderkaka att ligga i vägen...

Just nu känns det som en enda lång väntan på allt. Vänta till BM, vänta till RUL, vänta till onsdagsledigheten startar, vänta till mitten på december, vänta på att magen ska bli större. Fast det sistnämnda är på god väg i alla fall, det känner jag. Om en vecka eller så är det nog stor skillnad på magen. Ska bli kul att jämföra bilderna.

Sakta men säkert. Så ska det väl vara.

Kram

Hemmakväll

Det blir ingen middag. De är krassliga så det var lika bra det. Jag vill inte bli smittad. Men lite synd är det eftersom vi inte setts på så länge. Trots att jag kände som jag kände så är de goa människor i det stora hela så jag hoppas ändå att vi ses snart. Så att mitt nojjiga jag blir överbevisat...

Nu blir det en lugn hemmakväll framför tv:n istället. Det ska bli skönt!

Kram

Middag

Det är lite märkligt allt det här med att jag är gravid. Som ikväll.
Vi är bjudna på middag hos ett par kompisar. Vi ses nästan aldrig och de kommer aldrig till oss trots att jag bjudit in dem två gånger. De har två barn under fem år och jag tror att de tycker att det är "roligare" att umgås med oss nu när vi ska få barn. Nu passar vi in i deras umgänge liksom... Jag kanske har fel men det är en känsla jag får.
De kommer nog att ställa en del frågor också men vi ska låtsas som att vi bara har haft turen att bli gravida. Skitbra, heheheee! Så får vi se vad mer de vill pladdra om. Usch, jag känner mig lite väl paranoid men så känns det i alla fall.
Om inte annat lagar de attans god mat.

Kram

Dansant

Idag går vi äntligen in i vecka 23. Tjohooo!
Dagen till ära så har jag för första gången i mitt liv, på mig ett par gravidjeans (för nu har magen faktiskt börjat puta en del!). Eller som Fina M numer kallar dem; långkalsongbyxor.
Jag vet inte om de är så attans bekväma som jag trodde att de skulle vara. Jeanslinningen (alltså inte långkalsonglinningen) sitter så långt ner. Det gör att den trycker långt ner på nedermagen när jag sitter. Det gör inte ont men det trycker och är inte helt bekvämt. Om jag står upp på golvet eller halvligger på kontorsstolen så är det inga problem. Jag får bara hoppas att ingen passerar mitt rum och kikar in...

Igår var vi förresten på bio. Det blev "Apornas planet". Den var sisådär. Väldigt bra gjord men lite långtråkig. Och förutsägbar.
Det mest intressanta för mig var ljudet! Det var mycket bas i musiken som innehöll en hel del dånande trummor. För att skona Mini lite så hade jag handväskan, som är ganska stor, framför magen. Jag vet inte om Mini var så förtjust i den där basen. Hon rörde på sig ganska friskt där inne. Eller så dansade hon. Så nu ska jag testa med lite mer och bättre musik. På fredag ska jag på after work med två kompisar från jobbet. Då ska jag se till att hitta en bra bar med bra musik, hihi!

Många kramar

Småsaker

Ikväll ska jag införliva en liiiten del av de där sakerna jag ska göra innan Mini kommer. Jag och Fina M ska gå på bio. Visst, visst, det kan man göra med barn också, men inte lika lätt som vi kan nu. Nu kan vi bestämma oss samma dag och bara smyga in i biomörkret. Så det ska vi göra idag. Misstänker att det blir en hel del bio framöver. Endagsspa ska det bli också.
Och New York-shoppingen blir en Ullaredsresa med bästaste bästisen istället. Det duger gott just nu.

Kram

Å ja' ba'...

...HALLÅ!?!?!! Diamant liksom!
Nu ska planetskrället bara landa i min trädgård.



kram

Stödstrumpor

Det känns som höst idag. Regn och rusk och träden börjar så smått få gula löv. Men jag är lika glad för det! Lite väder påverkar mig inte just nu. Livet är liksom större än så. Jag kikar t.ex. stödstrumpor.
Jag tänkte att om jag ändå har strumpor när det börjar bli kallt så kan jag lika gärna investera i stödisar. Så jag trillade över en blogg som länkade till en del färglada strumpor. För det ska gudarna veta, snygga stödstrumpor kryllar det verkligen inte av!
Men de HÄR gillar jag! Färglada utan att vara "för mycket". De ska jag nog införskaffa...

Kram

Kvällstankar

Ibland "kluckar" det till i magen rejält, men jag känner inget om jag lägger händerna på magen. Jag vill känna Mini, morr...
Moderkaka i framvägg känns så himlans onödigt. Det borde vara lag på att den ska gå i sidan eller långt in så att alla blivande mammor får känna av sitt barn lite tidigare. Tycker jag.

Och så har jag kommit på en massa saker jag vill göra innan Mini kommer. Som att åka på semester i Australien, åka på shoppingresa till New York, åka på fyradagars-spa, köra en helfest på stan och vara bakis en hel dag...och, ja, en massa annat. Det var ju ett tag sedan jag kunde göra sånt eftersom all tid och alla pengar har gått till IVF:er och ÄD-försök senaste åren.
Äsch, det ska nog bli tid till alla de där nöjena längre fram. Bara jag får träffa Mini så ordnar sig allt.

Kram

The Boss

Åh, är lite exhalterad! Jag hittade min allra första "riktiga" chef på Facebook och nu har vi bestämt att vi ska ses. Så kul!
Hon är numer en glad pensionär men hon har påverkat hela mitt arbetsliv och delar av min livsfilosofi faktiskt. Det ska hon få reda på.
Jösses, vad jag ser fram emot att träffa henne!! Tjohoooo!

Glada kramar

Veckovis

En ny arbetsvecka... Men för mig är onsdagar numer en ny vecka. Den här onsdagen går vi in i vecka 23. Underbart!
Jag kikade på Barnmorska.net där de skriver lite om varje graviditetsvecka. För vecka 23 står det så här:

"En del upplever den här tiden som den mest positiva delen av graviditeten. Barnet är inte alltför tungt ännu och förlossningen är långt borta. Men alla är inte lyckliga och mår bra under graviditeten. Det kan finnas många orsaker till det. En vanlig orsak kan vara oro inför hur livet med ett litet barn kommer att bli. Graviditeten kan utsätta relationen mellan de blivande föräldrarna för en prövning, speciellt om man som gravid kvinna inte mår bra.
En del blivande mammor kan vara oftare sjuka och graviditeten blir en svår prövning, inte minst eftersom det finns förväntningar på att man ska stråla av lycka och välmående. Att man blir sjuk ofta beror på att immunförsvaret påverkas så att det fungerar lite sämre under graviditeten. Vissa som har så kallade autoimmuna sjukdomar kan må lite bättre under graviditeten. Exempel på autoimmuna sjukdomar är ledgångsreumatism och inflammatoriska tarmsjukdomar. Om man känner sig mycket ledsen, nedstämd eller ångestfylld brukar MVC kunna hjälpa till med att förmedla en samtalskontakt. Många gånger räcker det med att tala med sin Barnmorska. Ibland behöver man få träffa en psykolog eller kanske en läkare.
Livmodern når nu strax över naveln och barnet väger 400-500 gram."

Jag kan inte låta bli att le lite ironiskt när jag läser om att man kan få samtalskontakt när man är gravid. Visst förstår jag att det kan vara läskigt att vara gravid. Men det jag flinar åt är att om man vill bli gravid och det inte går, då är det apsvårt att få någon som lyssnar på oron och rädslan. Märkligt!
Och så det där med sjukdomar... Har man dem så är man ofta förberedd på hur graviditeten kan bli. Om den blir.
Men normalt sett så är det riktigt kul att läsa om veckorna på Vårdguiden eller Barnmorska.net! Jag gillar att det är en sektion för en eventuell partner på Vårdguiden också. Texten för vecka 22 är bra (men väldigt självklar för mig):

"Ta vara på tiden under graviditeten. Fyll på kärlekskontot och fördjupa er relation. Passa på att göra saker som kan bli svårare att göra när barnet kommer. Gå på bio eller restaurang. Bjud in era bästa vänner till en fest. Åk på en kortsemester. Ta hand om varandra."

Och så har jag tre appar också; Liberos, Pampers (iPad) och så någon mer jag inte kommer ihåg namnet på. Pampersappen är urkul! Där kan man lyssna på hjärtan och se bebisen i naturlig storlek. Trevligt tidsfördriv.

På måndag är det dags för BM igen också. Sakta men säkert så...

Kramas där ute!

Långkalsonger

Hör hur Fina M fnittrar i tvättstugan.
Så övergår fnittrandet i apflabb.
"Vad f-n är det här?", flämtar han fram mellan skratten.
"Vaddå?", jag reser mig ur soffan och pinnar ut till tvättstugan.
"Det här. Heeelt sjukt fula byxor! Har du sytt i långkalsonger, hahahaa?!"
Han står och drar i resåren på ett par gravidjeans som jag fått, som om den vore ett jättetuggummi... Med ett stooort flin i hela ansiktet.
"Men vad sjutton?! Har du inte sett funktionen på gravidbyxor?"
"Jasså jaha... Jo, det har jag ju... Men jag fick en chock när jag trodde att du sytt i långkalsonger i linningen!"

Snubbar....suck.

Kram

Flås

Jag blir andfådd för minsta lilla känns det som. Har i och för sig inte gjort så mycket idag annat än att slappa och göra bananmuffins, men ändå. När Fina M kom hem efter ett längre ärende så tog vi tag i det enda äppelträd vi har. Det är litet och fult, förmodligen för att vi försöker forma till det. Den tidigare ägaren gjorde ett uselt jobb på den fronten. Inte för att vi är bättre, men vi försöker i alla fall.
Hur som helst, beskärning stod på agendan. Vi har klippt och klippt och rätt som det var blev jag jätteflåsig. Blev tvungen att lägga mig i gräset och vila en stund. Men så fort jag försökte att fortsätta så blev jag urflåsig igen. Så nu sitter jag här vid datorn...
Jag som tänkte gå på ett Friskis baspass nästa vecka. Undrar om jag ens orkar ta mig dit? Ur ett flåsperspektiv, alltså. Hm, jag har nog tagit det lite väl lugnt sen jag blev gravid... Det är nog bäst att fortsätta så och inte chocka Mini, heheheee!

Kram

Cravings

Jag måste införskaffa en muffinsform å det snaraste. Har fått muffinscravings och pappformarna är fina men håller inte ihop min last ordentligt. Men det smakar bra i alla fall. Ba' så ni vet, liksom!

Utöver det har jag fortfarande cravings på champagne. Det vattnas i munnen på mig när jag tänker på bubbel... Det är jobbigare än att sakna en muffinsform.

kram

Stolthet

Gomorron alla goa!
Nu har jag lagt ut en magbild under "Gravidbilder". Magen är fortfarande större eftermiddag och kväll i alla fall men just nu känns det som att den kommer att "explodera" och bli riktigt stor snart. Något jag har fått för i mig i alla fall.

Den här morgonen vaknade jag tidigt och smög upp i tysthet för att få njuta av tystnaden och ha en lugn stund för mig själv. Åååh, så härligt det är! Jag försöker ta till vara på såna tillfällen nu för tiden eftersom sånt kommer att bli ett minne blott (räknar jag med i alla fall) för en bra tid framöver.
Jag åt frukost och läste igenom många av bloggarna jag har listade här i högerkolumnen och andra jag följer. Blev lite sur när jag insåg att jag missat många nya inlägg eftersom Blogger inte hänger med att uppdatera om nya inlägg. Tråkigt när det händer mycket på IVF/ÄD/ED-fronten just nu bland alla bloggvänner och jag vill verkligen läsa och följa ALLA (sen om det går tidsmässigt är en helt annan femma).
Men lugna morgnar är inte till för negativa tankar om blogger så jag läste och läste och jag blir bara så jääääkla STOLT över alla som kämpar på där ute! Jösses!
Mina tankar växte. Många är ganska hemliga med sina försök, bara några få närstående vet om vad de håller på med. Tänk vilken hemlig, rörlig "massa" vi är. Så många och så hemliga. Samtidigt som vi går igenom något så livsavgörande och tungt. Det är stort. Riktigt stort. Fan, vad bra vi är allihop!

Så blev jag alldeles varm om hjärtat och Fina M kom ut från sovrummet och frågade sömndrucket om vi skulle ta en bild idag. Det är hans stora glädjeaktivitet.
Ja, vi är lyckligt lottade än så länge. Vår kamp för barn har nått högre höjder och vi är så otroligt, otroligt tacksamma. Och stolta.

Tacksamma och stolta kämparkramar

Bakisaktivitet

Imorgon när ni kanske är lite trötta och bakis så kan ni kika på min senaste magbild om ni vill. Inte för att det botar baksmälla utan för att ni kan tycka till om min lite trista mage som inte alls är stor än.
Däremot så övar Mini på roundkicks. Fick en rejäl dänga imorse när jag la händerna på magen. Bra. Då lever hon i alla fall....

Kram

Tyckande

Jag tycker som bekant ganska mycket när det kommer till hur omvärlden uppfattar oss som kämpar för att få barn (utan att gå in på om det heter få barn, skaffa barn eller bli med barn, såna petitesser bryr jag mig inte om). Det gör jag för att det tycks väldigt mycket om oss nämligen. Det fria ordet...
Nu på morgonen så pratade programledaren (TV 4 Nyhetsmorgon, ca 6 min in i avsnittet) med två "spanare", varav den ena, Tove Leffler, tog upp det här med ivf:er lite smått. Hon påpekade att vi människor gör allt till projekt i våra relationer. Inredningsprojekt t.ex.. På samma sätt menade hon att även ivf:er blir projekt i en relation.
Hon kommenterade även att både 3:an och SVT har dokusåpaserier om ivf:er som kommer i höst. Dokusåpaserier?!?! Mig veterligen så är SVT:s serie en serie att se som dokumentärserie.
Sen dräptes några kommentarer om att det intressanta blir när de kommande barnen växer upp och är tv-kändisar redan som embryon, och man får läsa deras biografier om vad de verkligen tycker om det där.

Det är sånt här jag blir så trött på. Jag kommer ALLTID att tycka tillbaka om såna där ogenomtänkta och dumma resonemang. För om de som säger såna korkade saker inte ens har vett att förstå att medvetenheten kring ofrivillig barnlöshet behöver höjas och att media är ett medel att sprida hur det är, ja, då tänker jag fortsätta att tycka till. Ända till dessa damer och herrar förstår. Och till dess de lyckas inandas lite empati någonstans ifrån... För jag blir så himla ledsen när jag hör såna där resonemang och kommentarer. Sååå ledsen.

Återigen, om någon journalist kan ta och läsa alla bloggar som finns i ämnet, så är ofrivilligt barnlösa människor preciiiis som alla andra "vanliga" människor. Vi ÄR inte medietörstande Big Brother-wannabies och vi ÄR inte psykopatiska "Handen som gungar vaggan"-dårar. Vi är helt vanliga svennebananer som borstar tänderna varje dag, funderar på vad vi ska laga till middag, går på Ica, skrattar åt dåliga skämt, pluggar, jobbar, hälsar på grannen, går ut med hunden, vinkar till andra båtar på sjön, fikar på café, sitter i bilköer, går på hobbykurs på tisdagkvällarna, läser skvallertidningar hos frissan och ibland funderar på vad livet går ut på.
Fast det sistnämnda blir vi kanske tvungna att göra lite oftare än andra. Tyvärr.

Men jag kramas ändå.

Gråtfas

Nu är det hormoner i luften!
Jag bölar för allt. En kollega berättade att hennes son håller på att byta dagis eftersom de har flyttat. Han ville inte släppa hennes ben imorse när hon skulle gå. När hon berättar det här så börjar jag nästan gråta. Fick ursäkta mig och torka tårarna lite.
Ni kan tänka er hur det blir när nyheterna visar bilder från Afrikas horn.... Ulk, ulk, ulk....
Jag kan gråta om jag tänker på en olycka, vad som helst.
Jag gråter av minsta lilla negativa tanke. Det är apjobbigt!
Hoppas det kommer en skrattfas också.

Kram

Lyssna på det här!

Nu har jag äntligen lyckats luska ut (tack, JagvillJagkan!!) hur jag ska göra för att lyssna på en så otroligt intressant intervju på P4 Göteborg.
Den handlar om det programmet jag tidigare varit så skeptisk mot, "Barn - till varje pris?" på SVT.
I intervjun figurerar Pia Johansson och Elida.

Den intervjun var alldeles strålande. Elida var kanonbra och Pia också. Egentligen vet jag inte hur jag tänkte när jag var så skeptisk tidigare. Jag har ju alltid gillat Pia och tyckt att hon verkar vara en vettig människa. Jag har läst Elidas blogg och tycker att hon också är vettig. Det borde så klart bli bra.
I intervjun så tycker jag att Pia fick fram, vad jag tror, att programmet faktiskt visar alla aspekter kring ofrivillig barnlöshet. Hon gjorde ett kanonjobb i att övertyga mig om att den här kommande programserien inte ens är i närheten av Korrespondenternas program (som jag inte tänker länka till för det var så dåligt). I den här programserien är experter med, vanliga människor och producenten, Lisa Jarenskog, är väl insatt i ämnet hon med.
Nej, "Barn - till varje pris?" är nog bra mycket bättre än vad jag vågade tro till en början. Det är jag övertygad om. Tack vare Pia och Elida i intervjun som fick mig att tro mer på serien. Tack, tack.
Det känns som att jag törs titta på programmet med en större förhoppning än vad jag hade tidigare. Nu ser jag fram emot serien.
Som jag alltid säger: det bästa med att vara människa är att man alltid kan ändra sig.

Intervjun hittar ni HÄR

När ni kommit till SR:s hemsida så klickar ni på programmet från torsdag 1/9 kl 8.30-9 och spolar fram till efter nyheterna (har för mig att det är efter ca 5 minuter).

Åh, jag ser fram emot den 26:e!

Kram till alla och speciellt de som är med i programserien.

Snurriga jag

Jag vet inte vilka som läser det där inlägget om artikeln i SvD men många är det i alla fall. Synd att det är det enda inlägg jag någonsin ångrat. Man ska inte skriva saker när man blir så upprörd som jag blev. Det blir liksom inte sakligt och bra och det grämer mig fortfarande. Men, men... livet rullar som sagt vidare.

Nu över till något helt annat: moderskapsintyget - del 2.
Nu har Försäkringskassan skickat ut ett brev med info och en blankett där inkomstuppgifter ska fyllas i. Ok. Allt är skickat till mig. Bara.
Hur funkar det för Fina M är min första fråga? Det står i och för sig att informationen gäller alla föräldrar och att jag ska visa brevet för den andra föräldern om det finns någon sån. Men sen då? Han ska ju faktiskt ta halva ledigheten så han borde väl också skicka in papper? Är det någon som har koll på hur det funkar? Tar man det senare i processen eller är det meningen att vi ska ladda ner en blankett till och skicka in en likadan för hans räkning? Eller vill FK att jag ska ringa och fråga?
Ja, vet någon så får ni jättegärna förklara annars får jag nog ringa FK imorgon (men vill gärna undvika telefonköer...). Jag är lite förvirrad. Märks det?

Kram

Korrigering

Snurriga jag. Det är BM vi ska till den 12/9. RUL är först den 22/9...

Kram

En dag i taget

Jag somnar vid 21:30 varje kväll. På soffan. Jag sover sen så hårt att jag inte minns att jag gått till sängen och lagt mig. Fina M får peta på mig och säga att jag ska sova i sängen.
Sen sover jag hela natten och vaknar vid 6:00 igen. Inga nattliga toalettbesök de senaste tre dagarna. Trots att jag nu hällt i mig en massa vatten.
Bara för att jag igår skrev att allt känns bra så har jag idag vaknat med oro i kroppen. Min mage är inte stor alls, jag drömmer inga konstigheter, jag kissar inte på natten, jag känner inget i magen, jag mår liksom för bra. För bra för att jag ska kunna slappna av. Eller är det bara så att jag är van vid att allt ska vara jobbigt så när allt är ok så blir jag orolig?
Fina M frågar om jag vill göra ett extra ultraljud. Nej, det vill jag inte. Jag vill bara att allt ska vara bra. Jag vill inte alls hålla på att flänga till en klinik. Usch.
Och så tankar. Tankar på hur mycket som kan gå fel och om kliniken tog en spermie som det var knas med när det gjorde ICSI. Eller om jag har ätit fel. För mycket socker kanske? För lite grönsaker? Ja, men ni förstår ju, det går verkligen att oroa sig för allt. Om man vill. Jag vill inte så jag försöker att sluta tänka så. Lättast är väl att jobba så att de där dumma tankarna inte får en chans att fästa ordentligt.

Nästa måndag är det RUL igen. Jag håller ut till dess. Och försöker komma tillbaka till det där njutningsstadiet igen. Varje dag vill jag njuta.


Kramar