Det här är ett lååångt, gnälligt och tjatigt inlägg om ålder och IVF. Så skippa det om du inte orkar med en massa hypotetiska resonemang, irriterande gnäll och åldersirritation en vacker höstdag som denna. Jag skriver bara för att få ur mig just nu nämligen.
Hittade en intressant text hos Socialstyrelsen, angående ålder:
"Utöver den grundläggande medicinska bedömningen finns i lagen således krav på en särskild prövning av par som ska ta emot donerade ägg eller donerade spermier. Den medicinska prövning som ska göras inom ramen för den särskilda prövningen bör innehålla en bedömning av parets möjlighet och förmåga att fungera som föräldrar under barnets hela uppväxt. Beträffande hänsyn till ålder i den särskilda prövningen bör maken, registrerade partnern eller sambon när assisterad befruktning genomförs, inte vara äldre än att han eller hon bedöms fullt ut kunna ta sitt föräldraansvar under ett barns hela uppväxt.Det bör noteras att rekommendationerna om hälsotillstånd och ålder i 4 kap. SOSFS 2002:13 således inte gäller par som använder sig av egna ägg och egna spermier.""Ta sitt föräldraansvar" har ju faktiskt inte enbart med ålder att göra. I 18 år ska man kunna ta hand om det barn man trängtat efter i flera år. Det klarar man om man är t.ex. 50 år (för ingen tror väl att de ska dö när de är 68 år?). Eller t.o.m. 60 år. Män får i Stockholm vara 55 år när behandling påbörjas så de kan tydligen ta sitt föräldraansvar ganska länge enligt ålderskriteriet...
Ingen kan veta i förhand vad som kommer att hända. Min mamma dog ju t.ex. när hon var 50. Min bror hann precis fylla 18 år innan hon dog. Så hon hann rent tekniskt "ta sitt föräldraansvar" om man nu ska hårdra det hela.
Lite frågeställningar man måste ställa sig: Vem ska avgöra sånt där egentligen? Läkare? Psykolog? Och vad, lite mer exakt, innebär "ta sitt föräldraansvar" med avseende enbart på ålder? Förmåga att ge kärlek, uppfostran och försörjning? Inte trilla av pinn? Ingen kan sia om framtiden och döden är ju oberäknelig, men alltså innebär det att någon (läkaren) helt enkelt får förlita sig på att framtiden för den som sitter framför honom och blir bedömd, också får en helt "normal" framtid och åldras "normalt" och är "normal". Och inte får cancer, blir överkörd av en buss, drunknar i en atlantisk ström på semestern utan helt enkelt lever ett "normalt" liv där man inte dör förrän man är 89 år. Typ?
89-18=71 år.
Rent medicinskt så är det nog inte så speciellt hälsosamt att bli gravid vid 71 års ålder. Riskerna är alldeles för höga. Efter allt jag varit med om så kan jag bara gissa mig till vilka hormondoser man får ta då och vad kroppen kan klara av i den åldern. Nej, det är nog ingen lämplig ålder att bli gravid i. Jag skulle inte vilja det själv i alla fall.
Men vad jag däremot tycker är att det här med åldern är så överreklamerat i Sverige.
Om man ska genomgå (ok, mottagaren alltså) en donation så ska man genomgå en medicinsk bedömning att man klarar av att vara gravid och att vara förälder. Ok, fine.
Jag tror inte att någon läkare skulle vägra en behandling i tron att personen eller personerna framför dem inte skulle vara bra föräldrar. Rent medicinskt så tror jag dock att det kan avvika kanske beroende på någon sjukdom. Jag har ingen aning. Men rent fysiskt så borde en i övrigt fullt frisk kvinna kunna bära ett barn upp till hon är i alla fall ca 50-52 år. Det tror jag fullt och fast på (men jag är ju som sagt ingen lekman...).
Så varför, varför i alla gubbars namn sätter landstingen åldersgränser hit och dit utan någon som helst laglig grund? Det finns ingen som helst rim och reson i det. Ingen alls. Och det står ju tydligt i texten ovan från Socialstyrelsen att för de som gör IVF med sina egna ägg och spermier, så finns det ingen rekommendation om ålder!
Nu ska jag inte göra det här, men leka med tanken kan man ju alltid: Vad skulle hända om jag gick till EU-domstol med ett fall där jag, som är 42 år, nekas äggdonation på grund av min ålder och på grund av att landstinget i Stockholm har satt en gräns på 39 år (man får inte ha fyllt 40 år när behandlingen påbörjas)? Och vad skulle hända om någon som vill göra "vanlig" IVF gjorde det? Någon som faktiskt har låga värden men en rimlig chans med egna ägg och spermier men som råkar vara 40 år? Det skulle vara väldigt intressant...
Själv har jag ju t.ex. fått höra att med mina värden så kan det VISST gå att blir gravid med egna ägg, förmodligen kan det dock dra ut på tiden i att jag behöver flera försök. Precis som när man försöker på den mer konventionella metoden: "hoppa i säng".
Så hur hade det sett ut om KS hade släppt in mig och gjort ett försök ganska omgående den där dagen när jag var 38 år? Då hade kanske inte ÄD behövts? Då kanske inte fyra år av lidande, desperation och konstanta hormonbehandlingar funnits? Då kanske sorgen hade varit stor men vi hade ändå fått göra våra försök som vi har laglig rätt till? Vi hade sluppit att slåss och känna oss tillintetgjorda av staten? Om KS hade handlat efter lagen. Om jag hade stått på mig. Om KS hade haft vett nog att inse vad de gjorde med mig den där dagen när de sa nej.
MEN...Jag ångrar ingenting alls. Egentligen borde jag
tacka KS och Stockholms landsting. Utan deras okunskap, ovilja och negativa attityd så hade jag aldrig varit den jag är idag.
Jag är så jävla glad och tacksam över att allt jag gått igenom. Faktiskt.
Utan allt det här så hade jag inte fått nya fantastiska vänner, Fina M och jag har lärt känna varandra på ett helt annat plan, jag hade aldrig fått lära mig så mycket om hur kroppen fungerar, jag har aldrig varit så påläst i ett ämne som nu, jag har aldrig utvecklats så mycket som person (till det bättre), jag har fått en ny livssyn och nya idéer, jag har aldrig upplevt samma lycka som den dagen vi fick det saknade pluset och jag vet att lyckan kommer att bli ännu större.
OCH...Jag har inget att tacka svensk sjukvård för. Inget alls ännu. Jo, förresten, jag kan tacka min landstingsanslutna, privata gynekolog, så klart. Jag kan absolut tacka de läkare och sjukvårdspersonal som stöttat mig och kommenterat här på bloggen, men jag kan inte tacka KS och inte Stockholms landsting via min "husläkare" (Bitte...må du förlora ditt jobb) rent politiskt-ekonomiskt. Jag har jobbat, slitit och betalat skatt i nästan hela mitt liv och ingen landstingshjälp förutom från min gynekolog har jag fått. Jag har t.o.m. fått leta rätt på och ansöka om ersättning för utlandsbehandling själv. Och skriva ett långt brev och försvara mitt val och min behandling inför Försäkringskassan.
Allt på grund av min ålder.
Det är ta mig tusan förkastligt.
Ville bara säga det. Nu ska jag åka och klippa mig. Tror det blir en blå-grå-papiljott-lockig frisyr. Med tanke på min ålder, alltså.
KRAM
