Gammalt och Nytt

Vilken skön jul!
Lugnt och skönt hos min pappa med sambo.
Mini har vuxit mentalt och tar till sig nya människor med hull och hår. Väldigt skönt!
För första gången har jag och Fina M fått sitta i ett utomhusspa med var sitt glas rött i handen. Helt ensamma. Det var så skönt att få bara vara vuxen för en stund. Att koppla bort hjärnan och bara få vara VI. Men jag ska tillägga att jag saknade Mini efter två minuter... Hahahaa!

Vi har umgåtts med vänner och bekanta och fått vara lite mer vuxna. Den där bebisbubblan har släppt nu när Mini har blivit så stor. Hon går längs med möbler och hon gör sig förstådd. Hon säger en hel del ord och vi förstår vad hon menar när hon vill något. Väldigt, väldigt skönt. Det har varit ett intensivt, men otroligt lyckligt, år. Vi hann ikapp vår livsdröm till slut och varenda vaken natt och redig bajsblöja har verkligen varit precis så som jag trodde det skulle vara att vara mamma. Jag är så lyckligt lottad att jag kan spricka av glädje. Tack och lov. Vilket år. Och jag njuter av varje sekund.
Visst en liten spricka i det ljuva livet har också hunnit visa sig, men inget som betyder mer än Mini så jag överlever. Glädjen har överskuggat den sorg jag fått känna på (ingen sorg som har med Mini att göra).

Och snart börjar ett nytt år. 2013. Ingen vet hur det blir. Det enda jag vet är att året kommer att börja med ett ultraljud för att kolla slemhinnan. Den 2:a januari. Sen kanske året fortsätter med en resa till Riga någon dag senare. Och sen blir det förhoppningsvis ett år med mage och bebis. Så VILL jag att det ska bli i alla fall, men inget går att förutsäga eller bestämma i förväg. Inget. Aldrig.
"Det är det som är skönheten med livet", skulle någon lätt kunna säga. "Det obestämbara".
Jo, så är det nog, men när det kommer till barn så vill jag gärna kunna bestämma. Jag vill bestämma att ALLA som vill ha barn ska kunna få det också. Men så är det just inte.
Därför hoppas jag innerligt att alla som vill ha barn får det. Jag önskar det så att jag kan spricka nästan.
Jag tänker göra år 2013 till ofrivilligt barnlösas år. I alla fall här hos mig. Precis som att vi har en egen dag så borde vi ha ett år. Det finns konstens år t.ex., och vad är det liksom?
Hos mig ska 2013 bli ett år för mig. Den ofrivilligt barnlösas år. Jag ska göra allt för att vi ska lyckas med ett mirakel till. Det är min dröm för det kommande året. Min önskedröm.

Med det i åtanke ska jag faktiskt avlägga ett lite egoistiskt nyårslöfte. Ett som jag ska hålla: Jag ska bli hälsosam igen. Ingen stress. Jag ska sakta men säkert återta min förslappade kropp, även som gravid ska jag träna (måttligt). Det blir mitt löfte.

Ja, jag känner tillit till det nya året. Jag tror på det. Jag tror på mig, på Fina M, på Mini och på de jag har omkring mig. Jag tror att 2013 blir ett bra år. Något annat finns inte just nu.

Jag önskar alla ett fantastiskt 2013 och må alla era drömmar slå in!

Sprakande nyårskramar!

Lugnt

Nu har jag kommit på mig själv, tre gånger, att glömma ta tabletterna! Inte bra. Det vore otroligt trist om allt går åt skogen p.g.a. att jag har slarvat med något så trivialt.
Så nu är alarmet i ifånen ställt igen.

I övrigt händer det inte mycket. Vi är sjuka alla tre och får skjuta på julen lite förmodligen. Det känns urtrist men det är som det är.
Mini har fått mersmak på att stå så nu ställer hon sig upp överallt och grabbar tag i ALLT. Favoriten är så klart vardagsrumsbordet. Där ligger bl.a. min laptop, mobiler, ljusstakar och annat smått och gott som man kan tugga på. Och når hon inte så går hon försiktigt runt bordet. Sakta, sakta...

Utöver det så sover vi och leker lite då och då. Det blir en särdeles lugn jul i år, tror jag.

Kram

Inte långt kvar

Just nu finns det inte så mycket att rapportera.
Jo, har man inte haft mens på tre månader kan jag säga att den är som ett vattenfall när den väl kommer...

Jo, just, ja. Kliniken bad mig att ta prover som visar att jag inte har HIV, Syfilis eller Hepatit A eller B. Det har de redan bett om förut och jag mailade och sa att jag inte hade något av dessa. Då nöjde de sig med det svaret.
Nu frågade de igen, precis som om de inte redan visste, så jag svarade att jag inte har någon av dessa infektioner. Då bad de om provsvaren. Då sa jag åt dem att jag inte har dem och att jag redan förut har meddelat dem att jag inte har någon av dessa infektioner och att inget har ändrats sedan tidigare.
De har inte svarat på det mailet... Morr.
Usch, de kan väl inte börja krångla om sånt NU? Jag menar, det är ju dags snart och jag trodde att vi redan avhandlat det där ämnet. De tackade t.o.m. för svaret när jag meddelade dem första gången att jag inte hade infektionerna. Krångel, krångel.

Och så är det tur att jag har den där tiden hos gyn den 2/1. För jag ska kolla slemhinnan den 27/12 eller 28/12, men eftersom det är helgstängt överallt så förstod AVA situationen och sa att min tid jag redan har den 2/1 går bra den med. Jag gissar att det enda krångel som kan uppstå är väl för oss. Är slemhinnan toppen då så behöver vi köpa en flygbiljett illa kvickt eftersom insättningen är satt till den 4/1 (förutsatt att slemhinnan är bra, alltså). Biljetterna är snuskigt dyra när man måste köpa dem så tätt inpå avgång...
Eftersom min slemhinna alltid har varit perfekt så skulle vi kunna chansa och köpa en biljett redan nu. Problemet är att efter graviditeten så är min kropp konstigare än vanligt så det är verkligen en stor chansning. Eller stor...snarare en DYR chansning. Och med föräldrapenning så vill vi inte chansa på dyra biljetter. Det är tillräckligt dyrt att försöka utöka familjen via ÄD.

Ja, just ja (igen)!
Jag har fått behandlingsplanen:
- Progynon 2 mg, 3 ggr om dagen från mensdag två.
- Progesteron (vag) 400 mg, 2 ggr om dagen fr.o.m. insättningsdagen.

Jag måste återigen påminna mig själv lite om hur det var förra gången när Mini kom. Medicinplan då:
- Progynon, 2 mg, 1 tablett 3 ggr om dagen
- Progesteron (vag), 400 mg, 1 vag på morgonen och 1 vag på kvällen (började med dessa på insättningsdagen)- Progesteron (tabl), 200 mg, 2 tabletter kl 16 varje dag (började med dessa på insättningsdagen)
- Prednisolon, 5 mg, 2 tabletter kl 22 varje dag (började med dessa på insättningsdagen)
- Fragmin, 0,3 ml, 1 injektion per dag (började med dessa på insättningsdagen)
- Folsyra, 1000 mikrogram per dag

Hmmm, det var visst en del att avrapportera ändå.
Tänk, nu är det inte lång tid kvar! 18 dagar. Nada! 

Pirriga kramar

Luciavärk

Igår kom den! Tjohoo!
Mensen. Redig, rejäl och med tillhörande mensvärk. Så förbaskat skönt. En ren njutning att ha ont i magen, hahaha!

Så nu sitter jag vid frukostbordet och har precis inmundigad det första progynonpilret. Mensens 2:a dag skulle jag börja med dem. Sagt och gjort, med andra ord.

Vilket underbart luciafirande!

KRAM

Äntligen

Nu har klockorna stått still igen och snön glimmar plötsligt vackrare än förr: Hon är här nu.
Och jag släpper ännu en lyckotår för att åratal av kamp är över för jenny_maria och hennes sambo.
Varma gratulationer till er!

KRAM

Ny väntan

Igår inmundigades det sista Primolutpillret. Nu börjar väntan på mensen igen...
Jag hoppas att den dyker upp om fem dagar. Helst. Men idag är det mest fokus lussebullar och pepparkakor och det andra ljuset.

Adventskramar

Måndagshumör

Och idag blev det poop-fest efter att krokskräpet äntligen släppt greppet om Minis mage.. Hundra gånger fest. Som om det inte räckte att det är måndag. Blöjlagret tog nästan slut.
Ytterligare ett skäl till att haaaaata majskrokar...

För att släppa det där otrevliga ämnet och övergå till annat magprat; jag känner mig svullen som en babian av de där Primolutpillrena. Ska bli så där lagom kul att gå runt i baddräkt på spa:t jag ska till på fredag. Heffaklumpen.
Men det blir nog bra. Om inte annat så ska jag njuta lite extra av det där dyra vinet jag ska unna mig efteråt tillsammans med en annan mamma som också behöver lite ompyssling.
Najs.

Kram

Majskrokar

Detta djävulens påfund! Jag haaaaatar majskrokar!! Ok, "ogillar" är kanske ett bättre ord men jag vill bara poängtera lite här. Ok?
Varför jag ogillar dem?
Jo, för de gånger Mini äter en sån så får hon hiskelig förstoppning. Jo, det är sant.
I lördags var vi på middag och barnet i den familjen fick majskrokar. Så klart att Mini ville ha så det fick hon. Vi var ju på galej och vi tänkte att Mini har blivit så pass stor nu att det borde gå bra om hon tog en krok eller två. Två stycken krokar tryckte hon i sig. Sen blev det tyst på bajsfronten. Det är det fortfarande denna måndag.
Och en liten kvidande tjej som har svårt att somna när magen kniper och inte vill vara med är inte roligt. Därför haaaaatar jag majskrokar.

Jag frågade min kompis Barndietisten varför det blir så och hon förklarade att det blir så ibland eftersom krokarna i sig är så otroligt torra och de består nästan enbart av stärkelse.
Tillsammans så är det som att svälja en blöja; den lägger sig i magen och suuuuger upp all vätska som behövs för att de små ska kunna poopa ordentligt.
Förbaskat påfund.
Så frågade jag henne var för det finns majskrokar om de ändå inte är bra. På det svarade hon bara att majskrokarna inte är farliga utan de är mer som ett "godis" för barnen, och det är klart att det går att tjäna pengar på också. Och självklart är det så att de även går att använda till annat än som godis till småbarn (hm, det tänkte jag visst inte på....jag fokuserar visst enbart på min lilla Mini i det här fallet)!

Så egentligen ogillar jag bara majskrokar till små barn. Men självklart klandrar jag INGEN som ger det till sina barn! Nejdå, alla gör så klart som de vill och de flesta barn får ju faktiskt inte förstoppning av de där krokarna.
Däremot kanske det skulle vara bra med en liten "varningstext" på paketen? I stil med "Barn under 1 år kan få förstoppning vid konsumtion av dessa krokar." Eller nåt. För hur sjutton ska en vanlig liten svennebanan som jag veta att majskrokar suger upp så mycket vätska som de gör? På just mitt barn?
I och för sig så borde jag kunna gissa mig till det... Det är bara att titta på krokskrällena. Men ändå.

Nej, ska det gottas lite extra i den här familjen så får det bli vanligt, hederligt smörgåsrån istället. Eller lite frukt.
Död åt majskroken.

KRAM

Grönmögel

Jag är så inställd på att det ska bli ett syskon, att jag använder det som ursäkt för att äta grönmögelost ALLDELES för ofta.

- "För sedan får jag inte äta det på 9 månader..."
Jag, om någon, borde veta att det inte är så enkelt att bli gravid. Så fort. Bara så där.

- "Det är såååå gott på pepparkaka.", är en annan ursäkt som är populär.
Precis som om jag har lust att öppna pepparkaksburken och krångla med sånt när jag står där med en härlig och god ostbit i handen. Nä.

GLUFS!

(Påminn mig om det här inlägget sen när jag gnäller på att jag har gått upp i vikt. 
Och säg "Skyll dig själv". Hehe.)

Kram

Advent

Det känns i nedermagen. Det känns lite svullet och det liksom "drar", inte som mensvärk, men nästan.
Hursom, det betyder nog bara att allt är alldeles perfekt. Och mensen ska verkligen inte komma för tidigt! Då blir det en konstig jul... Hihi.

Och så knaprar jag vidare på lussebulle och pepparkaka.

Adventskramar till er

Då och nu

Tredje dagen på Primolut.
Om jag nu ska jämföra med tidigare gånger jag har knaprat piller i samband med barnlösheten, så måste jag säga att dagarna går i alla fall lite fortare med Mini i huset. Jag hinner inte tänka lika mycket, och tur är väl det!
Nu är det mer: pang, bom, kör på ba'!

Tänk om vi får inleda år 2013 med en insättning, ett FET. Vad kul! Och så får vi väl hoppas att det går vägen också...

Och imorgon är det första advent, en speciell dag för mig. Fortfarande. Det var då, år 2010, jag fick bli gravid för allra första gången och jag glömmer aldrig det lyckorus jag fick uppleva.
Och snön föll och jag log hela vägen till bageriet där jag köpte lussebullar.
Sen gick det åt skogen och jag fick missfall, men det är en annan historia.
För första advent är verkligen vackert.
Hopp.

Kram

Lite läsartankar

Primolutförpackningen ligger på diskbänken och kikar på mig.
Snaaaaart....

Och så noterar jag glatt att över 350.000 läsare har varit här och kikat. Det är faktiskt hur stort som helst (nåja, nästan i alla fall). Sååååå kul!! Tack för att ni lägger lite av er tid här.
Nu för tiden så är jag medveten om att jag skriver lite mer sällan och lite annorlunda än tidigare. Anledningen är att livet har förändrats så mycket för mig. Jag vill inte vara helt utlämnande längre. Och jag känner inte samma behov av det heller. Bloggen började jag med för att skriva av mig och för att kanske dela med mig av sorg och glädje till andra som var i samma sits som vi. Aldrig trodde jag då att jag skulle få massor av nya vänner också!
Och aldrig trodde jag att jag skulle lära mig så mycket om ofrivillig barnlöshet eller om mig själv heller för den delen. Vilken gåva mitt i all sorg!

Men även om jag inte skriver på samma utlämnande sätt eller lika privat så känner jag att jag är fortfarande samma gamla Wilda. Det känns så skönt! Jag trodde kanske att jag skulle förändras på något sätt när jag fick barn, men det har jag inte gjort.
Visst var jag lite vimsig och förvirrad precis när Mini kom och några månader efter det, men nu är allt tillbaka som "vanligt" känns det som. Bara det att jag är berikad med ett barn också. Väldigt skönt.  Och kul!

Och självklart vandrar tankarna en hel del. Men nu med inriktning på syskon. För nu förstår jag mer hur det kan kännas om det inte blir något syskon. Det är svårt att förklara utan att jag låter som om Minis syskon skulle vara en "sak" eller mindre önskvärd på något sätt, men det är hon/han verkligen inte. Nästan tvärtom. Jag vill ge Mini ett syskon. Det är så osjälviskt att det inte går att bli mer osjälvisk känns det som. Och jag vill ge syskonet fina Mini. En fantastisk storasyster blir hon så ett syskon kan inte få en bättre syster. Jag vill ge dem den gemenskap syskon har. Ge. Ända från mitt hjärta. Av ren kärlek vill jag ge dem ett liv tillsammans. Så länge de vill ha ett liv tillsammans. De vill nog gärna ha lite eget liv också, hihi.

Ni som har läst här länge vet nog hur jag "fungerar" i mina tankegångar så jag hoppas att ni förstår om jag skriver lite annorlunda nu än tidigare. Och jag bär inte längre på samma slags sorg som tidigare heller, så det kanske är liiiite gladare tongångar numer? Jag hoppas att det blir så i alla fall.

Ni som just hittat hit får gärna ströläsa lite inlägg från 2010-2011, typ. Så är det lättare att följa mina tankegångar. Men det är så klart bara ett tips. Och ni får gäääärna komma med kommentarer och input! Jag blir så jätteinspirerad av det.

Kanske, kanske, kanske, kommer jag att skriva mer kring livet med Mini. Men det blir nog längre fram i tiden. Just nu vill jag unna henne att bara får vara ett litet alldeles särdeles vanligt barn. För det är hon. Ett härligt, sprudlande, vanligt litet barn. Det var bara vägen dit som var lite snirkligare än genomsnittet.

Lite eftermiddagstankar så här i regnet.

Blöta kramar på er

Lite action

Imorse ruttnade jag på att vänta på mensen och mailade AVA.
Jag frågade om jag inte kunde få ta Provera (gulkroppshormon som man "styr" mensen med) så att mensen kan komma igång.
Jag fick svar nästan på en gång!
Jo, jag ska ta Provera (men jag tänker ta Primolut Nor för det är det jag har hemma) i 10 dagar så att mensen kommer igång några dagar efter avslutad kur. Tjohoooo!
Gissa om jag har räknat dagar nu? Hehee....

Insättning brukar alltid vara på dag 21 efter mensen har kommit. Med tanke på att det är jul och nyår och att jag har en gyntid den 2/1 så har jag därför räknat baklänges lite.
Om mensen kommer 5 dagar efter att jag slutat med Primoluten så blir det insättning fredag den 4/1. På ett ungefär. Det idealiska vore om det blev den 5/1, men av erfarenhet så vet jag att man aldrig ska lita på sin kropp när det kommer till sånt här. Inte om man har problem med just sånt i alla fall, hahahaa!
Men en gör så gott en kan. Så om jag nu vill ha mens den 15/12 och det ska vara 5 dagar efter Primoluten, så ska jag alltså börja knapra den 29/11. Det är nu på torsdag.
På torsdag börjar resan med andra ord. Tjohoo (igen)!

Kram

Nej, David.

Blir såååå besviken.....
I ena örat (sitter och håller på med annat medan tv:n står på) hör jag David Hellenius fråga/diskutera om Viktoria Silvstedt inte funderar på att bli mamma snart.
Så GÖR man inte. Man frågar inte någon sånt. Allra minst i tv. Och inte ens om en person är "offentlig". Att få bli mamma kan vara en väldig kamp som är ytterst privat.
Fan, David. Du som är så bra! Nu får du tänka till lite så du inte gör om samma misstag. Om nu inte Viktoria har i förhand godkänt en sån fråga i och för sig....

Kram ändå

Gyntid

Igår ringde jag till Dr Gyn. Hon förstod mitt resonemang men trodde inte riktigt att det är någon fara. Däremot så var det självklart att jag fick en tid för att kontrollera cystan närmare.
Tyvärr var hon fullbokad så jag fick tid först den 2/1. Men det gör absolut ingenting!
Har jag inte fått mens till dess så borde det verkligen vara något som ska undersökas... Och så ta en del prover, gissar jag.
Hmm, undrar vilka prover som behöver tas? AMH, TSH, FSH... Måste googla lite...

Kram

Cystan

Alltså, det här med mensen... Den eviga gåtan.
Jag börjar undra om den där cystan ställer till det. Enligt min gyn så var cystan inte ovanlig eller underlig på något sätt, men ändå. Jag har för mig att cystor kan utsöndra hormoner. Stämmer det så kanske det kan påverka allt på något sätt.
Jag minns att det alltid fanns "en stooor follikel" varje gång vi gjorde IVF, och den satt alltid på vänster sida. Precis som den här.
Den fanns även där varje gång vi gjorde ÄD-försök i Åbo. Men...efter missfallet så försvann den. Och vid nästa ÄD-försök efter det så blev jag gravid.
Det är alltså inte för inte som jag sitter här och funderar kring den där cystan som jag nu har igen. Är det en som kommer och går på något sätt? Vid varje cykel. Eller är det en som minskar och växer lite fram och tillbaka? Hela tiden.

Har läst lite HÄR.

Hmmm, jag kanske borde ringa gyn och fråga mer... För jag börjar oroa mig lite.

KRAM

Lite vardag sisådär

Ta mig tusan! Idag är jag lite extra glad!
En tjej som har kämpat som ett djur för att få bli förälder har äntligen gått och blivit gravid. Tjohooo!
Och eftersom hon är en tjej som gjort ÄD så har jag följt och vurmat lite extra för henne: Allting går
GRATTIS till dig!

Hos oss lunkar vardagen på. Mini har varit tokförkyld i en vecka, jag har haft halsont och varit hängig och grinig och Fina M har fått passa upp på oss. Jätteskojsigt...
Mensskrället vägrar dyka upp. Kanske var det någon form av mens som jag hade sist? Mycket märklig sådan i så fall. Den var nästintill obefintlig.
Det bästa skulle vara om mensen dök upp i början på december så att vi kunde göra FET innan jul. Jag är ledig december ut så det blir inga problem med att åka iväg. Har jag börjat jobba så ska det krånglas lite med ledighet och så, tänkte jag. Men det löser sig. Det gör det alltid på något sätt.

På något sätt ska det bli lite skönt att jobba igen. Helst av allt vill jag så klart vara hemma med Mini, men det ska bli kul att få göra något annat också. Det bästa vore om jag bara behövde jobba en dag i veckan. Med en hel månadslön. Så klart! Utopi, men ändå...

Jag ska äntligen träna lite också. Jag har verkligen inte prioriterat det på något sätt och nu är det dags. Jag känner hur min kropp förfaller... Mycket snack och lite verkstad hittills och det ska förändras. Sakta men säkert. Det är ett måste om jag ska orka vara gravid igen. Och ta hand om Mini. Och mig själv. Idag börjar jag!

KRAM där ute

Livets stunder

Förra ÄD-gången, när jag blev gravid, så höll jag på att få ett nytt jobb. Jag var jättenervös och tänkte fram och tillbaka eftersom jag skulle vara gravid den dag jag började i så fall.
Nu blev det inte så och jag jobbar kvar på mitt gamla jobb. Det var nog bra eftersom de inte vill bli av med mig. För att visa det så höjde de min lön med 5% under min föräldraledighet. Kanon!

Och nu, vid nästa ÄD-försök, så upprepar sig historien igen. Företaget som jag höll på att få jobb på har hört av sig igen... De har en annan tjänst där de vill ha mig. Om det går igenom så är jag gravid när jag skriver på papprena. Förmodligen, med lite tur.
Men den här gången är jag inte nervös alls. Det är livet att bli gravid. Det är så det är när en människa blir till. Vad är det att vara nervös för? Blir jag av med jobbet så överlever jag och får bygga upp mitt eget företag om inte annat. För då var inte arbetsplatsen värd mig. Om jag inte får vara kvar, alltså.
Så tänker jag den här gången. Jag orkar inte bry mig, för mitt liv är viktigast. Livet utanför jobbet, alltså.
De små fina stunderna när Mini ler mot mig. När hon kramar mig. När jorden står still.

Jag vill nog helst av allt bli egenföretagare på heltid. Då skulle jag uppmuntra mina anställda att gå hem och mysa när de har ägglossning. Hahahahaaa!
Allvarligt, man ska ta vara på livets små stunder. Ägglossningen är också en sån stund. Även om det blir mys på rutin för en del.

KRAM

Väntar, väntar, väntar....

Det här är fasiken hur galet som helst. Ingen mens än.
Förbaskat också. Det är vad det är!
Hur lång cykel kan man ha egentligen!?!?
Men de senaste tre dagarna har det spänt lite i nedermagen. Så kanske, kanske...
Jag förstår mig inte på min kropp alls längre. Den gör precis som den vill.

Apropå kropp, härom dagen tänkte jag anmäla mig till PT-online hos Olga igen. Ta tag i mig själv, once and for all, liksom. Men så kom jag på att om jag anmäler mig med start i januari så kommer jag förhoppningsvis att vara gravid, så den träning jag vill åt (obekymrad, hård, kul träning, inte gravidträning... jag vill ha egoistträning, hihii!) kommer inte att vara så bra. Gissar jag. Elelr så har jag fel, men jag vill inte chansa. Jag vet hur jag resonerade när Mini skulle komma.
De gånger vi inte lyckades med IVF:er pch ÄD så tränade jag. När det var dags för Mini-försöket så gjorde jag INGET. Jag låg på soffan i två veckor. Ända till testdagen! Jo, jag tog promenader för att hålla igång blodomloppet i livmodern. Hihii! Jag är kanske lite överförsiktig och nojjig, men det fungerade (om man ser det på det sättet) så nu vill jag inte avvika från det. Jag vill göra som förra gången....

Men den här gången har jag verkligen problem med att komma ihåg vitaminer, järntabletter och folsyra. Jag missar dem ständigt! Dags att ställa alarmet på ifånen, kanske...? Ja, så får det bli.

Och mensväntan fortsätter....

KRAM

Liten uppdatering

Lilla finaste Mini! Hon kryper så att det står härliga till och jag kommer ofta på mig själv att titta på henne och känna en sån otrolig tacksamhet över att jag får vara med om det här. Det är verkligen ett mirakel. HON är ett mirakel.

Vad gäller blödningen så fortsatte den så smått, och då menar jag pyttesmått á la någon droppe på pappret, till igår. Jag tror att det var p.g.a. känsliga slemhinnor och gynbesök. Så jag väntar fortfarande på Mensen. Den med stort M. Som jag längtar.
Jag längtar lika mycket nu som när det var dags inför behandlingen innan Mini kom. Skillnaden den här gången är att det känns som att jag inte har något att förlora. Jag har ju faktiskt vunnit högsta vinsten redan. Så det är med en skön men nervös känsla vi går in i det här igen.

Jag vill också tacka allra ödmjukast för de erbjudanden jag har fått om tabletter en del av er har och som ni vill skicka till mig!! Varje liten tablett räknas och är verkligen till stor hjälp. Det är dyra mediciner... Så tack, tack, tack! TUSEN TACK!

KRAM

Mycket nu

Alltså. Jag är lite orolig över att jag missat något väsentligt i sammanhanget...
I tisdags eftermiddag fick jag en liiiten blödning. Det var alltså efter att jag varit hos Fru Gyn och efter att hon rotat runt. Med lite medelålders dåliga slemhinnor så tänkte jag att det var rotandet som gjort att jag blödde lite.
Dagen efter, i onsdags, blödde det fortfarande.
Och så liiiite i torsdags.
Och ytterst, ytterst liiite idag.

Jag tog ju för givet att det var rotandet, som sagt. Och sambandet att det kanske var en liten ägglossning eftersom Fru Gyn ju såg några folliklar.
Men... Tänk om det här var mens?! Tänk om jag borde ha börjat med Proveran? Egentligen. Att jag MISSAT det väsentliga?!
Efter graviditet är ju mensen knasig. Det säger alla. Så tänk om min mens har blivit sparsammare?
Fasiken också. Om det nu är så.
Det får jag väl reda på om två veckor eller så. För var det bara ägglossningsblödning och lite gynekolog-rotande som hjälpte till på traven, så borde mensen dyka upp om två veckor.

Nu hoppas jag att det är så. Då blir det behandlingsstart om två veckor, vilket i sin tur betyder insättning om ca fem veckor (om jag minns rätt), ca en månad innan jul med andra ord. Nervöööst!

KRAM

Pillertrillare igen

Helskotta, vad nervös jag har blivit!!
Nu känner jag mig helt nipprig.

Jag har kastat i mig lite tidig lunch (Mini sover för fullt i vagnen utanför köksfönstret) och sedan kastat mig in i skåpet där jag har lite mediciner kvar sedan förra gången.
Där ser jag att jag har två askar Progynon med 3x28 tabletter i. Det är tabletter för nästan två månader. Jag behöver alltså mer om det här går vägen.
Måste notera allt nu så att jag inte glömmer vad jag behöver...

Jag har två askar Fragminsprutor med totalt 14 sprutor sammanlagt (2 veckors användning). Aj, aj. Jag behöver många fler. Om det här går vägen.

Och så behöver jag Prednisolon, för det har jag inget alls.

Och vaggisar. Progesteronet. Det har jag heller inget kvar.
Däremot har jag 1,5 ask Utrogest kvar (135 tabletter). Det är Progesteron jag tog oralt sist. Det finns inte heller i Sverige så det måste jag kolla upp bättre. Får jag inte tag i något liknande så får AVA skicka mer. Dyrt, men så får det vara.

Och så mer folsyra. Och järn.

Vilken shoppinglista!

- Progynon, 2 mg (tabl)
- Fragmin, 2500 IE (spruta)
- Prednisolon, 2,5 mg (tabl)
- Progesteron, 400 mg (vag)
- Utrogest, 100 mg (tabl)


Så här såg pillerschemat ut förra gången (fr.o.m. insättningsdagen):

- Progynon, 2 mg, 1 tablett 3 ggr om dagen
- Progesteron (vag), 400 mg, 1 vag på morgonen och 1 vag på kvällen
- Progesteron (tabl), 200 mg, 2 tabletter kl 16 varje dag
- Prednisolon, 5 mg, 2 tabletter kl 22 varje dag
- Fragmin, 0,3 ml, 1 injektion per dag
- Folsyra, 1000 mikrogram per dag

Jösses, det är så mycket att tänka på! 

Innan Mini kom så var det här allt jag tänkte på. Jämt. Jämt. Jämt. Därför är det med lite blandade känslor jag sitter här och räknar, dividerar och multiplicerar piller igen. En hel del känslor kommer tillbaka och jag minns ännu tydligare mycket av ledsenheten som jag bar med mig jämt förut. Usch. 

Måtte jag inte bli alltför ledsen om det här inte går vägen. Vi har det ju faktiskt otroligt bra som vi har det ändå.

Men nu ser vi framåt. Det här ska bli ett äventyr! Trots allt!

KRAM

Jässsss!!!!

Tjohoo!
Jag får påbörja behandlingen! Jag skrev att jag hade en "ägglossningscysta" (så kallade gyn det).

På dag 2 nästa mens så ska jag börja knapra Estrofem (progynon) 2mg-tabletter 3 gånger per dag.
Estrofem finns inte i Sverige vad jag kan hitta så det borde fungera lika bra med Progynon, som jag tog förra gången. Ska maila och fråga för säkerhets skull.

Ååååh, vad jag längtar efter mensen nu!! Tjohooo!

KRAMAR

Gynbesök

Var på gynbesök idag. Äntligen.

Den stora cystan är borta. Just nu är det bara normala "ägglossningscystor" där: några fjuttiga folliklar och en ny, mindre, cysta på 2 cm. Min gyn tycker inte att den ska påverka på något sätt så hon menar att vi ska köra på behandling vid nästa mens.

Jag vet att AVA kommer att tycka annorlunda... Eller, jag tror det i alla fall.

Så nu är frågan, ska jag meddela dem att allt ser bra ut och att vi kan köra på, eller ska jag meddela att det är en mindre "ägglossningscysta" (enligt gyn så kan såna komma och gå hela tiden, precis som den jag hade innan)? För meddelar jag det så blir det nog en ny väntan...

Som sagt, gyn (som är har lång erfarenhet av IVF och obstretik) tycker att vi ska köra på så jag vill gärna gå på hennes linje.

När jag läser vad jag har skrivit så ser resonemanget helt galet ut, men jag hoppas att ni förstår. Klart att jag vill att allt ska vara ok och att jag borde lyssna på vad AVA säger också. Men jag vill ju så gärna....

Får se vad de säger.

Kram

Tid

Alltså, när jag skriver "förbaskad skräpklinik" så skriver jag ur MIN synvinkel. Tänkte att det kan vara bra att förtydliga. Självklart finns det säkert bra saker också med kliniken, medan jag tyvärr mest har hört om det dåliga. Och då är det IVF-kliniken i Umeå, den privata kliniken, jag talar om. Inget annat.

I övrigt händer det inte så mycket. Min lilla Mini kryper och reser på sig. Och har fått tänder. Och jag är så otroligt tacksam över att jag får vara med om allt det. Jag kan titta på henne och undra hur jag kunde ha sådan tur.
Så trots allt kämpande så anser jag att vi har haft tur. Skön känsla!

Den 16/10 är det dags för gynbesöket. Jag hoppas verkligen att den där cystan har försvunnit. Ursäkta att jag tjatar om den men det blir så stort i min värld. Jag vill verkligen inte att den ska ställa till med något krångel så att allt drar ut på tiden. Det är jag för gammal för.
Tiden. Tiden är så otroligt dyrbar för mig att jag nästan glömmer att ta till vara på den. Men bara nästan! Mini är ju här och påminner mig om inte annat, hihii!

Längtar vidare...

kram

964 dagar

Idag har det gått 964 dagar sedan vi ställde oss i äggdonationskön hos kliniken i Umeå.
De har inte hört av sig med ett enda ord.
Jag har också fått höra om hur de ibland behandlar folk. Brutala (läs: farliga) överstimuleringar, otrevliga och nonchalanta.
Förbaskad skräpklinik.

Vilken tur att vi inte gjorde ÄD där.

kram

Morgontankar

Nu är det bara drygt två veckor kvar till gynbesöket. Jag hoppas verkligen att den där förbaskade cystan har försvunnit.
Även om min gyn säger att det inte gör något om den är där, så vet jag att AVA inte vill att man ska ha något annat än en fin slemhinna när det är dags för försöket.
Hur tar man bort en cysta egentligen? Kan gyn göra det? Eller måste man ha en remiss (alla dessa remisser hit och dit, suck) och så blir det en minioperation?
För en lekman som jag så känns det som om att det vore en busenkel sak att ta bort en cysta. Man tar, typ, en nål... hehe.
Allvarligt talat, de brukar ju blöda ut av sig själva så att ta bort den borde inte vara så svårt. Väl?

Sippar vidare på mitt kaffe och tittar ut genom fönstret.

kram

Lyckodag

Jag vaknade klockan 5 imorse av en Mini som låg och pladdrade och buffades och var hungrig. Sin vana trogen sov Fina M (varför är det alltid så? att killar inte vaknar lika lätt?) så jag puttade lite på honom och sa: "Orkar du göra välling?".

Han muttrade något, jag tror att det var ett "Ja.", och så reste han sig och travade ut i köket.

Jag och Mini låg kvar och pratade lite och lyssnade när Fina M donade där ute i köket.

Och så kom han tillbaka och matade Mini.

Efter en duktig rap (av Mini, inte Fina M) så låg vi alla tre i sängen och pladdrade lite, lekte med Barbazoo, studsade med Herr Kanin och pekade på lampan ett otal gånger.

Sen blev det dags för Fina M att gå ut i köket för att äta frukost innan han skulle till jobbet. Jag sov vidare och när Fina M gick så landade Mini i vår säng igen och sov vidare med mig.

Vi vaknade kl 8 igen och åt frukost. Då slog det mig: Idag är det en mycket stor dag för mig. Jag fyller 43 år.

Jag ringde till Fina M:

-"Hipp, hipp hurra och grattis till mig på min födelsedaaaa'!"

-"Oj! Eh, jag glömde. Förlåt!"

-"Det gör inget. 25 personer har redan sms:at och på Facebook gratuleras det hej vilt. Men du, som jag delar säng med, glömde....".

-"Förlåt..."

-"Det gör faktiskt inget. Jag lovar! Jag ville bara säga det."

-"Mmm, ok..."

Jag tror att han blev lite sur. Men, Fina M, om du läser här idag, så menar jag det. Det gör faktiskt ingenting. Det här är den bästa födelsedag jag någonsin haft.

Det är min första icke barnlösa födelsedag.

Jag fick vakna upp med min familj. Med min goa man och vårt barn. Tänk, när jag fyllde 40 trodde jag knappt att jag skulle säga det.

När jag fyllde 40 kom Fina M ihåg det. Det första han sa på morgonen när han vaknade var:

-"Grattis på 40-årsdagen!", och så log han snällt.

Jag minns att jag blev så förbaskat ledsen, arg och tårig. Jag ville inte alls fylla 40. Jag ville ha barn. Det räckte väl om han sa "grattis på födelsedagen", så att jag slapp bli påmind om hur gammal och oduglig jag var?

Så sorgsen var jag på mina födelsedagar. Så tragiskt sorgliga var de. Innerst inne. Och alla frågade om jag fått något kul i födelsedagspresent. Och varje år log jag och såg tacksam ut.

Visst, jag tyckte att ALLT jag fick i present var fint och bra. Alltid. Men helst av allt ville jag bara få ett litet barn. Så var det. Att bli äldre och vara utan det där barnet gjorde alltid ondare än vad jag trodde.

Så idag, när jag fyller 43 år, har jag äntligen fått den bästa födelsedag jag kan tänka mig. Jag har fått vakna bredvid man och barn. Jag har varit på babysim och ikväll tror jag att Fina M lagar en god middag här hemma åt oss. Det är det enda jag vill ha. Min önskan om allt har gått i uppfyllelse.

Det är det viktigaste jag har. Min sanndröm.

Nu är det kul att fylla år igen. Äntligen.

Kramas där ute

Nuet

Ja, jag har bloggtorka.

Eller snarare så att jag inte hinner med riktigt. Och det beror inte på Mini. Nej, snarare på livet.

Jag har inte lika många stunder av eftertanke längre, vilket kan kännas lite tråkigt. Dock är anledningen lite rolig för den största anledningen, förutom Mini, är att vi tittar på att bygga hus.

Så där har ni svaret; den mesta av min tid går åt till det. Eller snarare, det är det som tar över all plats i min hjärna. Därav "bloggtorkan". Jag ber om ursäkt.

Och när jag väl skriver något så är det mest gnäll känns det som. Eller den där eviga längtan.

För på något sätt så blir ju ett syskonförsök en upprepning. Men på ett helt annat plan.

Helt plötsligt så är jag inte den där trånande, barnlösa, kämpande kvinnan. helt plötsligt så är jag mamman. Hon som borde nöja sig och inse att jag fått det bästa i världen. Jo, jag skriver så för såna tankar slog mig när jag kämpade på som bäst och läste om andra som ville ha syskon till sina barn. Klart att jag kunde förstå att de ville ha syskon till sina barn, men någonstans där inne så kändes det som om de inte förstod hur bra de hade det. Nu vet jag bättre. Det är klart att de förstår hur bra de har det. Jag gör det i alla fall. Och ändå vill jag ha syskon och försöka igen.

Jag känner mig lite "skyldig" på något sätt. Som om jag inte kan nöja mig med det jag har på något sätt.

Men det GÖR jag. Verkligen. Men 5 st embryon i frysen och jag vill gärna ha två barn om det går. Så vi försöker. Alla pengar vi har lagt ner och, framför allt all TID, gör att vi vill försöka.

Men, som sagt, det känns som upprepning och ett evigt längtanstjat. Jag vill inte vara så. Eller snarare, jag vill inte skriva om det varje gång jag tänker på det. Igen. Eller, vill jag det? Men jag "törs" inte?

Jag vet inte. Allt jag vet är att mitt huvudsakliga fokus ligger på Mini och på tankarna kring vår framtid med den familj vi är i nu. Det är viktigast och kanske, kanske är det så att det är det viktigaste skälet till min bloggtorka. Jag fokuserar på att njuta av nuet och av att Mini äntligen finns här hos oss. Ett syskon finns inte ännu och kanske inte kommer att finnas. Blir det så, så är det då. Framtiden som den blir då.

Ja, så är det. Jag inser det nu. Det är därför jag har bloggtorka.

Jag finns äntligen i nuet.

Äntligen.

KRAM

Kvällstankar

Åh, bästaste bästisen har just varit här med man och barn. Dessa goa små ungar! De förgyller verkligen tillvaron när de dyker upp. Otroligt charmiga små tjejer.

Och de är så gulliga och fina med Mini att man blir tårögd. De är omtänksamma, klappar på henne, visar hur leksaker fungerar, leker med henne och visar en sån empati och medmänsklighet att man häpnar. Fina, fina ungar!

Mini häpnar också. Hon fullkomligt avgudar de där tjejerna. I normala fall kan hon somna med lite oväsen men när hon hör tjejernas röster så VILL hon verkligen inte sova. Hon vill vara med dem hela tiden.

Och så bästaste bästisen som sitter och leker med henne också. Så go. Vilken tur jag har som har en sån vän. Det är få förunnat.

Det är kul att se de där två syskonen och jag tänker på Mini och önskar att hon också kan få ett syskon att leka, busa och bråka lite med. Och jag och Fina M får en till gosig liten unge att upptäcka världen med.

Det vore så kul.

Blir det inte så, så är vi ju faktiskt överlyckliga ändå. Då upptäcker vi världen med vår bästa lilla Mini. Vilken tur vi har haft, alla kämparåren till trots. Utan dem hade inte Mini funnits. För så är det ju faktiskt! Om man nu ska se allt vårt barnkämpande som något positivt, menar jag.

På det mer familjära och privata planet så går vi i hustankar. Blir vi en till så är det här huset vi bor i alldeles för litet (tycker vi själva i alla fall). Vi kan nog bo här i några år till men sen vill vi bo lite större. Frågan är väl bara var... All ledig tid går åt till att surfa på Hemnet och sondera terrängen. Typ. Det är alltid kul att dagdrömma lite om inte annat.

Goa kvällskramar till alla

AVA:s svar

Jodå, cystor vill de nog inte gärna ha hos AVA.

Jag har fått svar och de tycker att jag ska återkomma efter mitt återbesök hos gyn den 16/10. Då ska hon kolla om cystan har försvunnit eller förändrats i storlek.

AVA gissar att den kanske försvinner vid nästa blödning. Men det var ju vid nästa blödning som vi skulle starta nästa försök. Det betyder alltså att vi inte kommer att göra något syskonförsök vid nästa mens eftersom cystan ska kollas först. J-lar.

Om den inte blöds ut nu, den här mensen, men det vet jag ju inte. Jag kommer inte att veta förrän den 16/10. Om den är försvunnen då så blir det alltså vid påföljande mens, den som kommer i slutet på oktober om nu allt går som det ska i Landet Mens.

Och i så fall blir det FET i slutet på november ungefär.

Allt detta räknande hit och dit. Usch.

Väntan, väntan, väntan....

Kram

Gynbesöket

Jag hann visst inte rapportera igår...

Hursom, jag var hos gyn klockan 7:30 på morgonen. Med mig hade jag Fina M och Mini.

Nu har jag hyllat min gyn obegränsat här på bloggen, men jag gör det igen. Hon är fantastisk!

Hon blev så glad, så glad när hon fick träffa Mini. Hon sken upp som en sol och blev uppriktigt glad när jag påpekade att hon är en stor del till varför Mini finns.

Och när hon och jag blev ensamma (Fina M och Mini väntade utanför) så uttryckte hon verkligen hur glad hon var att jag kämpat så och att det är så roligt att få hjälpa till med syskonförsöket också.

Hjärta henne, liksom. Jag fick en tår i ögat.

Och så mättes det.

Mätningarna skulle egentligen göras på cykeldag 16 men eftersom jag hann få en mens till så bidde det på cykeldag 3. Knas. Men slemhinnan var 6,5 cm vilket ska anses vara bra tydligen.

Allt såg bra ut men jag hade en cysta på 3 cm i diameter. Det tycker jag lät stort men den var tydligen helt ofarlig och bör inte hindra ÄD, sa gyn. Men jag undrar, jag....

Jag har för mig att AVA inte ser så på cystor. De vill helst att man inte ska ha några alls om jag minns rätt.

Jag har i alla fall mailat dem om mensen, gynbesöket och cystan. Får se vad de återkommer med.

Häromdan hade jag också besök av fina Luiza och fina Kajsa med deras gosiga kids. Vi pratade om syskonförsök. Det är FET vi gör och då kan man ju faktiskt säga att det blir Minis tvåäggstvilling. Rent teoretiskt, liksom, hihii. Det är bara det att "tvillingen" kommer något år eller två, senare (förhoppningsvis!). Kul att kunna vrida på det så!

Hur går det för själva Mini, då?

Jo, det går bra. Hon har fått två tänder, hon försöker att krypa, hon försöker att prata, hon försöker med allt (nja, kanske inte att laga mat eller prata franska....). Hon är 7,5 månad nu.

Och faktum är att allt har blivit som jag trodde.

Någon frågade mig om jag aldrig tycker att Mini är jobbig eftersom jag alltid tycker att allt är så kul med henne.

Nej, jag tycker faktiskt aldrig att hon är jobbig. Två-tre gånger har jag ruttnat på att försöka lägga henne och hon har vägrat. De gångerna var det jag och Fina M som VILLE att hon skulle sova. Vi ville det lite för tidigt och hon var inte trött. Det resulterade bara i att VI blev trötta istället... Så blir jag trött eller tycker att det är jobbigt, så blir jag mest trött på mig själv faktiskt. Jag blir inte ens trött eller irriterad på själva situationen eftersom jag ofta har skapat den själv.

Sen har vi haft turen att få en liten tjej som sover bra, inte har kolik, inte har någon sjukdom, inte gnäller utan som nästan jämt är glad och nyfiken. Och är hur social som helst.

Det har underlättat en hel del för oss. Jag menar, när vi har gått och drömt om att få bli föräldrar så har vi i och för sig räknat med vakna nätter och sånt allmänt "bebsisstök", men vi har hela tiden föreställt oss en glad och frisk bebis. För inte har vi gått och önskefantiserat om att få en bebis som har svåra sjukdomar och som ständigt gråter t.ex..

För sånt skulle jag nog kunna tycka vara lite jobbigt, inte för att det är bebisens "fel", utan för att jag kan tänka mig att det är tungt både psykiskt och fysiskt.

Ja, govänner, så är det för oss just nu. Vi är upp över öronen förälskade i vår dotter och vi är lite pirriga inför syskonförsöket.

Kramas där ute

Mens igen. Redan.

Ok, jag gissar att det är "heeeelt normalt" eftersom jag har varit gravid, men ändå...

Jag har fått mens igen!

Den förra mensen, som kom den 22/8, har knappt slutat (slut 26/8) förrän den här dyker upp. Knas.

Ljusrosa på pappret i förrgår och igår och rött idag. Och om två dagar sa jag till gyn och kolla att allt är ok. Hoppas att det inte blir en störtflod till dess. Det skulle kännas ok att undvika, faktiskt.

Nästa fråga som dyker upp i mitt huvud är; undrar då när NÄSTA mens kommer? Och hinner jag ordna med mediciner till dess? Och vad var det för mediciner jag skulle börja med? Och hur mycket? För jag kan inte tänka mig att den här mensen som kom idag, räknas som en ny mensperiod. Jag kanske borde skriva till AVA och fråga... Tror att jag gör så.

Tur att bloggen finns så att jag kan gå tillbaka och uppdatera mig lite så att jag kan planera lite.

Det här känns lite...hmmm...oväntat.

Kramas där ute

VM i mamma

Jag har fått en mammatidning i brevlådan.

Min fina lillebror gav mig en prenumeration på den i present nu när jag äntligen blivit mamma. Jag blev så glad, så glad! Han är fin, min bror.

Men tidningen... Den är så fylld med klyschor att det står mig upp i halsen!

Klyschor i stil med:

"Numer så städar jag inte lika ofta. Dammtussarna får ligga i flera dagar ibland."

"Min man får aldrig frågan hur livspusslet går ihop!"

"Det GÅR att göra karriär samtidigt som man är föräldraledig."

"Välja-dagis-stress."

"Pappor kan också. Minsann."

"Rätta kläderna för mor och barn."

"Hur göööör alla för att hinna med? Jag är såååå operfekt och hinner iiiinget! (Och en sminkning och fotografering och ett reportage i höga klackar och tights för att visa en "riktig" mamma då, eller?).

Det är som ett enda stort "VM i mamma". Suck.

Jag vet. Jag gnäller. Och visst tar tidningen upp en del allvarliga ämnen också. Det gör den.

Men det är för mycket bling, bling, klämkäckt och gulligull för att jag ska orka läsa de mer allvarsamma bitarna (som är färre än de glättiga...).

Allt är bara så klämkäckt och stereotypt och ankdamms-aktigt. Ungefär som när TV4 Nyhetsmorgon sitter och intervjuar sina egna medarbetare som inkallade "specialister" inom något aktuellt ämne, i morgonsoffan.

Ingen fantasi, ankdamm, klubb för inbördes beundran.

Och varför BRYR jag mig ens?! Jag vet inte. Jag bara stör mig så.

Har jag blivit bitter? Nej.

Jag kanske alltid har varit så här? Kanske.

Eller så har jag begåvats med förmågan att se livet ur ett litet större perspektiv (utan att säga att jag är förmer än någon annan!)? Helt plötsligt så tycker jag att allt som inte handlar om Mini är obetydligt. Så kan det vara. Men jag har alltid småstört mig lite på det där med "VM i mamma", trots att jag faktiskt inte brukar bry mig om andra på det sättet. Men just "VM i mamma".... Det är något som jag kan störa mig i all evighet på. Med eller utan barn själv, alltså.

Det kanske är allt barnkämpande som har präglat mig? Vem vet.

Men kärleken till mitt lilla mirakel (för att nästintill citera en skånsk schlagersång-pratare, hahaha!) slår ut allt annat. Jag tycker att det är trivialt att ens diskutera dammtussar. Vem bryr sig om andras damm? Egentligen? Och är det mer legalt att säga att man slarvar med städningen bara för att man har barn? När jag inte hade Mini i mitt liv så slarvade jag ännu mer. Jag hade så stort fokus på att BLI gravid. Eller så hade jag annat kul som tog upp mitt liv.

När jag sen äntligen fick Mini så städar jag mer. Jag vill inte att min unge ska kravla runt i damm, liksom. Än mindre hennes kompisar som är här då och då. Och det finns mer tid till städande numer. FAKTISKT! (det där var en hint till de som undrar vad barnlösa människor gör....).

Och pappor som aldrig får frågan om livspusslet borde kanske prata om det där livspusslet lite mer själva? Så att det kommer upp på tapeten för jämställdhetens skull, menar jag. Min man gör det utan att någon frågar honom. För hur många jämställda män beklagar sig över livspusslet så som vi kvinnor beklagar oss? Bara en liten tanke, så där i största allmänhet...

Stress över att välja dagis. Stressar folk över det? Seriöst? Eller är det bara en hitte-på-grej för att en artikel ska skrivas? Visst kan det vara lite "meck" över att hitta och få in barnet på det dagis man vill, men "stress" är det väl ändå inte? Det finns värre saker att stressa över men jag kanske är alldeles för avslappnad? BORDE jag vara stressad? Har jag missat något? Jag måste ha gjort det... För på inget dagis jag har kikat på så slår de barnen, har kackerlackor, struntar i blöjbyten eller ger barnen vatten och bröd till lunch (jo, det har hänt en bekant till oss!). Och skulle det hända (för självklart tänker jag följa upp hur det går med Mini på dagiset) så blir det liv i luckan, vill jag lova. DÅ kan jag återkomma om att prata om stress! Men jag kan ju inte utgå från att alla dagis är galna och bli stressad över att jag inte hittar det "rätta". No stress, liksom.

Och så blir jag fascinerad över att människor i tidningen förfasas över att barnen blir stora och att de inte är ens "egna" längre, att man ska behöva släppa tankemönstret att barnen är "mina".

Barn är aldrig "mina". Barn får man till låns, enligt mig.

Jag är min egen, inte mina föräldrars. Jag är vuxen. Jag har fått Mini till låns. Hon är en egen människa som jag har fått den stora äran att hjälpa, leda och ta hand om här i livet. Min roll är att försöka ta fram hennes allra bästa sidor så att hon får ett lyckligt liv. Typ. En vacker dag, när jag är gammal och orkeslös, så hoppas jag att jag gjort så bra ifrån mig att hon vill visa sin empati gentemot sin gamla mor, och ta hand om mig. För sånt är inte alltid självklart. Det är så lätt att älska sina barn, men för att få dem att älska en tillbaka så måste man förtjäna det. På något sätt. Det är stort. Så otroligt stort.

Så vad betyder en dammtuss eller två? Eller att en del frågar kvinnor om livspusslet, men inte män? Eller att det ska sägas att man inte hinner med nååågot men ändå gör allt? Vad betyder ett "VM i mamma"? Egentligen?

Jag står på mig och gör det jag tror och tycker är rätt. Jag vill verkligen inte klaga och gnälla, även om det är just det jag gör just nu, men jag vill bara ge livet lite distans. När jag lyfter blicken från tidningen och ser mig omkring så blir det som skrivs så otroligt långt från verkligheten.

Eller så är det jag som har mitt rymdskepp parkerat någonstans här utanför...

KRAM

Lite kuligt en lördagkväll

Åsså en lista för att det är så attans kul ibland. Snodd av Miss Baglady!

1. Var är din mobiltelefon?
På vardagsrumsbordet, ca 50 cm ifrån mig..

2. Var är din andra hälft?
På andra sidan vardagsrumsbordet, halvliggandes i soffan.

3. Ditt hår?
Mitt hår är ta mig f-n inte värt en enda kommentar. Egentligen. Men det lossnar fortfarande efter graviditeten och har aldrig varit så tunt och fult och slitet som det är nu. Det är galet fult.

4. Ditt humör?
Riktigt bra. Har tagit ett glas vin och vill nog ta ett till. Kul att synda så här en lördag.

5. Din dagsplan?
Tänkte åka och titta på elefanter i Stora Skuggan med Mini men hon valde att lägga sig ner och sova istället. Länge. Så det bidde en lunch-middag hos en släkting istället. Väl hemma så somnade hon igen så jag tog ett glas vin och bloggade medan maken glor på en dålig film från 80-talet.

6. Det bästa du vet?
Att gosa in mig med näsan i Minis nacke och pussa henne tills hon kiknar av skratt. Men jag gillar även pasta med riktigt god köttfärssås och ett glas rött till det. I gott sällskap.

7. Din dröm i natt?
Hmmm, jag drömde något men kommer inte ihåg vad....

8. Ditt livsmål?
42

9. Rummet du är i?
Vardagsrum. Bombnedslag. Vi inreder förrådet och en del prylar har hamnat i vardagsrummet tills det blir helt klart. Inte kul. Inte alls... Prylarna, á la borrmaskin, matchar inte leksakerna på golvet.

10. Din hobby?
Mini? Fanjagärenmisärsominteharenhobby.....

11. Din skräck?
Libero Baby Wash. Den tvättade rent min kompis sons bebiskläder till ultravita när hon var på landet och inte hade tvättmedel med sig. Efter det tvättade hon rent bilens fälgar till skinande metallic-rena med samma medel... Aldrig mer Libero Baby Wash här hemma, säger jag bara.

12. Var vill du vara om sex år?
I det där huset som min man just har pratat om på ett ställe som är på landet men ändå hyfsat nära stan. Tänk, han vill också dit!

13. Var var du igår kväll?
Jag var hemma och försökte natta en Mini som för första gången på flera månader inte ville sova alls. Fredagarna ser annorlunda ut numer...

14. Vad är du inte?
Ego. Elak. Snål.

15. En sak du önskar dig?
700 miljoner dollar. Typ.

16. Var växte du upp?
En norrförort till Stockholm och i självaste Stockholm.

17. Det senaste du gjorde?
Läste bloggar och hällde upp det där andra glaset vin.

18. Dina kläder?
Slitna jeansshorts och ljuuuuus-baby-rosa t-shirt.

19. Din tv?
Northern Star, ett märke som blev uppköpt och eftersom jag tagit sönder fjärrkontrollen så går det inte att uppbringa en ny. En såndäringa mulitkontroll funkar inte för märket på tv:n är så ovanligt. Men den är platt. Om man räknar "platt-tv" som platt när "platt-tv" kom till världen. Typ, 20 cm platt... Ja, jag önskar att den går sönder vilken dag som helst. Och det gör den. Den piper även om min man inte vill erkänna att han hör det. Hmmm, känsligt ämne det här med tv:n märker jag....

20. Ditt/dina husdjur?
Nä. Aldrig mer.

21. Din dator?
Ett äpple.

22. Din bästa ägodel?

Mitt äpple.

23. Saknar någon?
Ja. Min mamma som dog 1993.

24. Din bil?
Peugeot.

25. Något du inte har på dig?
Foppatofflor. Aldrig.

26. Favoritaffär?
Coop. För de har rosa papperskassar.

27. Din sommar?

Kul!! Med massor av kärlek.

28. Älskar någon?
Ja. Mini och Fina M.

29. Favoritfärg?
Alla, typ. Jag gillar färgglatt men om jag måste välja så blir det nog rött. Och gult. Och rosa. Och lila.

30. När skrattade du senast?
Idag när Mini babblade som bäst.

31. När grät du senast?

Kommer inte ihåg men det första som dyker upp är ett tillfälle för tre månader sedan när insikten att min mamma inte får träffa Mini sköljde över mig samtidigt som Mini och jag tittade på fotografiet av henne. Det fick mig att bli så ledsen att jag fick be Fina M att ta över Mini så att jag fick gråta klart. Det var smärtsamt. Saknad, kärlek och moderskänslor i ett och samma andetag. Tungt! Men överkomligt väldigt fort. Livet går vidare. Alltid.

Kul frågelista!!

Kram på er

Släktingen igen

Idag har vi varit på besök hos "släktingen". Hon som bara pratar likheter heeela tiden. Som jag blir galen på, helt enkelt. Jag menar, nu är Mini 7 månader och det borde finnas annat man kan prata om liksom.

Men det är en släkting som jag, enligt alla oskrivna regler, inte bara kan undvika. Dessutom så ÄR hon faktiskt generellt ganska trevlig. Hon är väl bara lite naiv ibland och så hör hon till generationen 40-talister som kanske har det lite väl gott ibland (ok, jag har väl lite mindre fördomar ibland, då. Men ha lite överseende med det just nu, snälla?). Den generationen, alltså.

Hursom, idag började hon tala likheter igen.

-"Jo, men jag TYCKER ändå att hon ÄR lik din mamma, Fina M."

Here we go again, tänkte jag.

Men, hon har precis blivit farmor och den bebisen är väldigt lik hennes ex-man som hon inte är helt förtjust i. Kontring. Jag kunde inte låta bli.

-"Ja", sade jag. "Visst är det märkligt att många barn blir så lika sina farföräldrar? Som ditt lilla barnbarn som är så otroligt lik din ex-man."

Så slutade hon att tjata om vem Mini är lik. Ridå.

Jag känner mig lite ond, men vaddå? Jag ORKADE inte lyssna mer på det där tjatet om att Mini är lik sin farmor. Det verkar aldrig som hon vill sluta att påpeka det.

Sen hände något. Jag sa att om man tittar på Minis ögon så är de verkligen en blandning av Fina M:s ögon och mina. Det tycker jag själv också!

Hon synade Minis ögon och sa:

"Ja, det ÄR de verkligen! Nu ser jag det! Vad roligt!"

Och så påpekade hon t.o.m. att Mini har en hel del minspel från mig.

Som jag alltid har sagt, likheten sitter hos betraktaren och ibland får man hjälpa till lite. Hihi!

Och om någon undrar varför jag tjatar om den här släktingen, så vill jag med det berätta att det ibland kan vara jobbigt att höra det här med likheter. Jag tror faktiskt att även om det inte är en bebis som kommit till världen via ÄD, så kan det vara lite tröttsamt att höra att ens barn är lik den och den eller inte lik föräldrarna alls. I alla fall om det tjatas om det från en och samma person i tid och otid.

Men, för de som funderar på ÄD eller ED, så kan det vara bra att vara förberedd på att jämförelserna ofta är fler än vad man kan tänka sig. Och jag var inte så förberedd på det, faktiskt. Det är väl därför som jag blir lite extra irriterad på den här släktingen. Vanlig, normal "oj, vad hon är lik sin pappa"-jämförelse är inget jag bryr mig om. Så ÄR det ju.

Men det där om att "hon är inte lik någon av er" kan bli lite konstigt ibland. För jag och Fina M bryr oss ju verkligen inte alls och på något sätt känns det som att vår dotter blir bedömd.

Det blir hon naturligtvis inte alls, det är bara hjärnspöken som vi, främst jag, har och som jag måste komma över. Det vet jag.

Men nu är det här en ÄD-blogg och jag skriver om allt som har med ÄD att göra och fritt från mitt hjärta. Så det kan vara bra att veta om man går i de tankarna. Så slipper det bli en överraskning som det blev för mig.

Det är verkligen märkligt att jag inte var beredd på det. Jag hade aldrig trott att jag ens skulle reagera på det som jag gör. Jag brukar inte bry mig så mycket om vad andra tycker när det kommer till sånt där. Eller något som rör mitt privatliv egentligen.

Men, men... det är inte hela världen. I förhållande till allt vi gått igenom så är det verkligen ingenting. Ingenting!

Och blir det jobbigt så får man leda in de oinvigda på den rätta vägen; se livet ur ett annat perspektiv ibland.

Kram på er där ute!

Gyn och tankar

Jag får flashbacks av det här nu. Huga! Lite läskigt.

Jag har inte fått svar från Riga ännu, vilket egentligen inte behövs, jag har bara meddelat dem att jag nu har bokat en tid hos gyn och att jag har fått min mens.

Min fina gyn. När jag ringde presenterade jag mig och hon bad om personnummer...knapp, knapp på datorn...

-"Men det är ju WILDA!!" Heeeeej! Hur ääär det?!"

-"Hej! Jo, allt är bara bra och jag undrar om du har lust att hjälpa oss igen?"

-"Men...gick det inte vägen förra gången?"

-"Jo, hon sitter här framför mig nu. Hon kom i jaunari."

-"VA?!?! ÅÅÅÅÅÅH, GRAAAAAATTIS! Vad glad jag blir! Så underbart!"

-"Hihi! Tack! Jag har tänkt på att komma upp och visa vad du har hjälpt till med men ville inte komma oannonserad. Men nu vill vi göra ett syskonförsök också."

-" Jag hjälper självklart till. Självklart! Men du MÅSTE ta med dig den lilla när du kommer."

Är inte det en härlig gyn, så säg?! Jag blev i alla fall jätteglad av hennes omtanke och värme.

Den 6/9 ska jag dit och mäta slemhinna och livmoderstorlek. Det är för att kolla att allt är ok och efter nästa mens så kör vi på allvar om allt ser bra ut den här gången. Jag ska fråga gyn om hon är villig att skriva ut Provera åt mig den här gången. Hon vill inte skriva ut mediciner för en behandling som hon själv inte håller i och speciellt inte en utländsk behandling. Det kan jag förstå, men lite irriterande är det... Men Proveran är ju inte en del av behandlingen. Den är ju till för att gör så att mensen kommer så det kanske hon kan hjälpa till med. Som sagt, jag ska fråga. Jag kan inte få mer än ett nej.

Det känns väldigt märkligt allt det här. Att börja igen.

Jag är otroligt förväntansfull och samtidigt livrädd. Framförallt är jag rädd för hur jag kommer att reagera om det inte blir någon mer bebis. Jag hoppas att jag inte känner alltför stor sorg över att Mini inte får något syskon då.

Förr, när jag kämpade på som värst med att få en bebis, så kunde jag ibland tänka att de som blev olyckliga över att inte få något syskon borde i alla fall vara glada över det barn de har. Lite lagom bittert, så där. För jag var ju otroligt ledsen över att jag inte ens kunde få ETT barn.

Numer förstår jag faktiskt hur det kan kännas. Det är ju inte alls av lika egoistiska skäl jag vill ha ett syskon till Mini. Det är främst för hennes skull jag vill ha ett syskon. Allra mest är det faktiskt så. För jag kan känna att jag inte vill att Mini ska vara ensam om allt.

Trots allt så är det så att hennes mormor inte lever, hennes farmor har Alzheimer, hennes farfar bor långt bort och har MS och hennes morfar bor ännu längre bort. Och hon har inte heller världens yngsta föräldrar så naturligtvis så är inte hennes mor- och farföräldrar så väldigt unga heller. Det är inte bara att resa hit i tid och otid liksom. Vi behöver helt enkelt utöka vår kärleksfulla familj. Lite skämtsamt sagt.

Men framförallt så vill jag också att hon inte ska känna att hon är ensam om det här med ÄD. För trots allt så kände jag (well, Fina M också så klart) mig ganska ensam om att genomgå ÄD. Det är inte så otroligt många som gör ÄD i Sverige (mellan 200-300 per år, plus de som åker utomlands). För mig känns det därför underbart att ha den där lilla härliga gruppen av ÄD-mammor som ses då och då. Inga konstigheter liksom. Vi kan prata om allt kring ÄD som om det var det vanligaste i hela världen. Vi behöver inte förklara hur det fungerar, för att inte tala om den känslomässiga biten. Väldigt skönt. Och flera av oss hoppas så klart att barnen kan hålla lite kontakt så att de inte behöver känna sig "onormala" eller få stöd om de skulle ha funderingar.

Det känns bra!

Tänk då om lilla fina Mini skulle få ha ett syskon som också kommit till världen via ÄD. Och vilken tur det syskonet har som får Mini till storasyster som också är här via ÄD.

Och, oavsett tillkomstsätt här i världen, vilken tur de har att få ha varandra. I så fall.

Så tänker jag. Ungefär och lite förenklat. För inte är allt så enkelt som det låter jämt. Syskon kan bli ovänner, man kan tappa kontakten med vänner och nätverk. Allt kan hända.

Och det handlar så klart inte bara om att Mini ska få ett syskon som om det vore någon leksak, utan om att syskonet ska få ett syskon i Mini också. Att de ska få ha varandra.

En kärleksfull familj helt enkelt.

Ok, liiiite ego kanske det är då. Jag gillar ju faktiskt barn också. Och att få vara mamma. Det är förbaskat kul.

Vi har fem embryon kvar i frysen. Lyckas vi på en gång så donerar vi de som blir kvar. Då har vi även fått göra gott till någon annan.

Åh, det är många tankar som snurrar nu...

KRAM

Äntligen!

För första gången på vääääldigt länge kan jag äntligen säga: Jippiiiie, mens!

För idag kom den äntligen.

Rosa på pappret imorse och jag tänkte skriva något här men hann inte. Mammor och barn från föräldragruppen har varit här och det var så otroligt trevligt. Vilken tur jag haft som hamnat med ett så bra gäng.

Efter det blev jag överbjuden på kaffe till soplockssmällargrannen som är riktigt trevlig.

Och efter allt kaffedrickande så blev det toalettdags med RÖTT på pappret. Tjohoooo!!

Imorgon ska jag ringa till gyn. Och nu ska jag maila Riga. Fasiken så kul och spännande!

In i kämparträsket igen...

KRAM

Människor att minnas

Ni vet när man stöter på såna där helt underbara människor i livet? Såna där som man kanske inte hänger med jämt och ständigt men som ändå ger en så mycket energi och positiva vibbar att man kan gå på små moln av glada tankar i flera dagar efteråt?

Jag har stött på såna människor två dagar i rad nu! Vilken grej!

Först var jag hos min tandhygienist. Ja, jag vet. Hur kul är det att gå dit liksom? Och efter en graviditet med ständigt blödande tandkött och sen amningsnätter med tandborstfuskning (oftast omedveten sådan, dock) så var jag inte direkt peppad att gå dit.

Men....

Så kommer hon där, i korridoren, gåendes mot väntrummet där jag sitter, och jag kommer ihåg att hon ju faktiskt vet vad jag gått igenom för att få barn. Precis när jag tänker tanken så skiner hon upp som en stor sol och ler med hela kroppen. Jag kan liksom inte göra annat än att krama henne i det läget. För det känns bara så naturligt att krama en så glad och underbar människa som gratulerar mig på ett så fint sätt som hon gör. Oavsett om det nu råkar vara "min" tandhygienist. För allvarligt, jag hade nog aldrig trott att jag skulle krama en sån någonsin i mitt liv.

Men det gör jag alltså där i väntrummet.

Och hon överöser mig med gratulationer och har överseende med mitt dåliga tandkött (eller, nja, liiiite snälla bannor får jag, men det hade jag räknat med) och säger att livet är större än så. Hur jäkla FIN får en människa vara? Hon är guld personifierat. Om man nu kan personifiera guld.

Och så igår, jag träffade den där tjejligan med andra ÄD-mammor och ÄD-barn. Såååå skönt! De är helt fantastiska människor. Det är inte direkt så att jag tänker på att vi har gjort ÄD allihop. Nej, jag bara umgås och är glad för att alla är så trevliga och snälla, och grymma personligheter. Och så inser jag ibland, när vi pladdrar, hissar glada barn, matar, gungar, badar, sippar kaffe, utbyter inredningstips och bara är i solen, att vi började ses tack vare våra "åkommor". Våra barn. Det var de som förde oss samman och nu har jag så kul och trevligt varje gång vi ses. Jag får inspiration och energi för fler år framåt varje gång! Jag hoppas att vi håller kontakten och att våra barn kan göra detsamma om de vill.

Ja, den gångna veckan har fullkomligt fyllt mig med energi och glädje. Jag är så glad att jag får träffa så speciellt fina människor.

Tänk, mitt problem med att få barn har gjort att jag har fått mångfaldigt tillbaka. Det är helt otroligt!

Människor jag ALDRIG kommer att glömma. Det känns bra. Så förbaskat bra!

KRAM

PS. Näpp. Ingen mens ännu...suck. DS.

Tips om ett program

Just precis nu går ett jätteintressant program på Kunskapskanalen. Det handlar om en holländsk tjej som vill frysa ner sina ägg. Hon är 35 år, tror jag, och singel.

Hennes pappa vill dock att hon ska träffa en karl istället och hon går på en massa dejter.

Personligen tycker jag att hennes pappa låter som en gammal stofil i sitt tänkesätt men han vill bara sin dotter väl.

Hur som helst, det är ett intressant program. Där presenteras även kort möjligheten att frysa ner en hel äggstock!

Programmet visas även den 16/8 och den 18/8. Och så finns det på play HÄR.

Kram

Stor dag idag

Idag är en stor dag. Idag blir tonci mamma igen! Alla mina tankar går till henne idag.

Kramar

PS. Näe...ingen mens ännu men det känns verkligen som den är på väg. DS.

Ah, men!!! Den 20:e augusti börjar nya "Dallas"!! Jösses, vad roligt! Det ska jag absolut se på!

Och så tror jag att jag har lite mensvärk. Kanske, kanske.... Hoppas.

Kram

Vardagstjafs

Ibland är det svårt. Trots att vi uppnått vår dröm så blir det visst knas ibland.

Som när vi har längtat otroligt efter barn och tänkt lika med allt, och så får vi äntligen ett barn och helt plötsligt en dag så tyckte vi plötsligt helt olika angående en liten vardagsdetalj kring Mini. Det blev fel och konstigt. Jag är inte van vid sånt och ledsenheten höll i sig i två dagar.

Vår barnkamp har svetsat samman mig och Fina M så pass mycket att när det nu blivit som vi ville så blir jag så upprörd när vi blir oense och sura på varandra. Det känns helt fel och tänk att det är vår dröm som besannats som gör att det blir så!

Det känns knepigt även om det inte är någon stor grej alls egentligen. Jag vill bara inte att det ska bli så. Lyckliga familjen-temat är liksom roligare.

Men, jo, jag förstår så klart att det inte alltid kan vara lattjo och kul med små barn och att man så klart får vara oense och lite griniga på varandra i ett förhållande. Självklart! Det är väl bara det att det är lite ovant det där med onödigt tjafs liksom. Livet är ju större än så och det har vi mer än väl fått erfara under många år. Därför stör det mig väl lite extra gissar jag. Tjafs, alltså.

Men det gick snabbt över och allt är normalt igen!

Jag ville väl bara säga att vi äntligen är en "normal" familj, hihi. Att vår barndröm förmodligen innehöll även lite vardagstjafs helt enkelt. Vi glömde bara bort det när vackraste Mini kom till världen. Hon levde upp till alla drömmar och mer än så, så vardgatjafset i vår dröm glömdes förmodligen bort. Så var det.

Och ingen mens ännu... Kanske är den på gång? Kanske var det lite PMS som spädde på tjafset?

Hoppas det!

KRAM i solen

Fin dag

Vi har haft finbesök från Australien och därmed har vi också flängt runt i Stockholm med omnejd för att vår vän ska få uppleva det finaste av sommarstaden. Stockholm ÄR vackert på sommaren.

Igår tog vi en tur ut till härliga Grinda. Det blev sol, bad en drink vid havet och efterföljande middag på värdshuset.

På bryggan fanns en kvinna som log vackert mot mig när lilla Mini sov mot mitt bröst samtidigt som vi tog en fördrink vid havsbandet. Kvinnan log och mimade orden "så fin" till mig och det brände varmt i bröstet på mig. Någon annan såg hur fin min lilla tjej är! Inte bara jag.

På båten hem stötte kvinnan och jag ihop med varandra i fikakön. Hon var ganska kort och tittade upp mot mig och sa "Men det är ju du! Med den fina lilla tjejen! Hon är så söt och har verkligen dina ögon. Pigga och nyfikna. Hon är såååå fin!"

Jag tappade målföret för en sekund men fann mig och hann säga tack innan vi skildes åt. En främmande människa som säger så fina saker. Ååååh, jag blir så glad!

Och, som sagt tidigare, likheten mellan mig och mitt barn sitter verkligen i betraktarens ögon...

KRAM

Sommarens ditten och datten

Det pratas en del i sommar. Jag tänker på sommarpratarna i P1.

Det pratas massor (känns det som) om barnlöshet eller närliggande sådant ämne. Marika Carlsson är t.ex. adopterad och pratar om det. Jan Lööf (härligt oväntat!) pratar delvis om sin barnlöshet. Klara Zimmergren om sin kamp för ett barn.

Hittills har jag bara lyssnat på Klaras och Jans avsnitt men jag gillade dem verkligen båda två. Jans för att det var så oväntat. En man som pratar oväntat och ärligt om hur det är att vara barnlös. Att man kan få vara lite lagom självisk utan att skämmas och ändå älska barn.

Mini har nog alla hans böcker och just nu är så klart hans underbara bildbarnbok favoriten.

Jan Lööf gör barnböcker men har inga egna barn. Det tycker jag är beviset som dödar myten jag fått höra så många gånger; "du förstår inte förrän du har egna barn". Jo, det GÖR jag. Allt jag trott vad barn handlade om har nu besannats och Jan Lööf vet också vad barn tycker om. Det känns faktiskt lite skönt att få det bekräftat till slut. Men nog om det, jag vill inte låta bitter (för det har jag ju fått veta via kommentarer här på bloggen att jag visst verkar vara).

Livet rullar på. Jag är så galet kär i min dotter. Just nu är hon visst galet kär i mig också och, som min kompis sa, det är bara att njuta för när hon blir tonåring kanske det blir andra tongångar, hahahaaa! Så jag passar på. Jag gläds ta mig sjutton varje sekund. Inte många tankar går till att vänta på mensen och nästa försök. Faktum är att jag inte har släpat mig iväg för den där provtagningen ännu. Jag ids inte än. Allt känns så bra att det nästan är läskigt.

Vårt största bekymmer just nu är sniglarna i brevlådan som äter upp vår post. Fina M:s teori är att brevbäraren lägger dit dem, hahahaaa! För hur sjutton kommer de ner i brevlådan med ett stort skal på ryggen? Så stora hål finns inte i brevlådan!

Hans teori håller inte riktigt i min värld, men det är svårt att betala räkningar när halva beloppet är uppätet.

I-landsproblem.....

Soliga kramar!

Viktigt jobb

Alltså, jag har en väääldigt rolig kväll just nu.

Killen som gjorde att jag och Fina M träffades är på middagsbesök. Vi sitter ute med ett glas rödvin var, jag, Fina M och A, och pratar om allt.

Jag brukar säga att A är orsaken till att Mini finns. Med viss korrigering då så att inga missförstånd skall uppstå om vem som är pappa till Mini... erhm...

Hur som helst, en av anledningarna till att jag har så kul är att vår vän A precis berättade att en av hans kompisar jobbar som inköpare till ett sjukhus. En gång fick han i uppgift att inreda ett masturbationsrum. Hahahahaaa!

Ok, jag har dålig humor, men det ÄR ju roligt! Tänk att sitta och planera något sånt på jobbet. Planera hur killar ska kunna få till det i ett rum helt själva. Galet jobb! Jag kan faktiskt inte låta bli att skratta. Vilket knasigt, men ack så behövligt jobb!!

Vi får väl ta och tacka den där inköparen. Han har ju de facto gjort nytta.

Tack!

Kramar

Mensväntan?

Vilken dag! Jag har slitit som ett djur i trädgården både igår och idag. Nu är jag helt slut men det var det värt. Lite ordning i trädgården har behövts länge då den nästintill har börjat förfalla. Allt är Minis fel, hihii! Nej, men hon prioriteras före allt.

Nog om det. Anledningen till att jag skriver är att jag är tillbaka i den där IVF-svängen känns det som. Jag har börjat att känna efter.

I två dagar har det känts som om mensen skulle kanske, lite grann vara på väg. Det är nog bara inbillning, men kanske, kanske? Tänk om det kunde vara så!

I och för sig skulle det skapa lite problem. Jag har t.ex. ännu inte pratat med gyn och frågat om hon vill hjälpa oss en gång till samt att hon alltid har semester i juli så även om hon vill hjälpa till så blir det svårt att få till ett ultraljud. För det behöver jag göra.

Jag mailade till AVA och frågade vad jag skulle göra om mensen inte kommer. Kan jag kanske få knapra Provera?

Det tyckte AVA var bra men då inväntar vi först den första mensen och efter den så ska jag göra ultraljud på dag 18 eller 19 efter den för att se att allt ser ok ut. Sen styr jag upp mensen med Provera.

Det är mycket med det jordiska.

Jag måste också ta en del prover för HIV, Syfilis och Hepatit B och C. Och proverna får inte hinna bli mer än 6 månader gamla innan det är dags för FET. Frågan är bara hur jag ska kunna få tag i någon som vill ge mig remiss för provtagningen? Visst, jag kan alltid ringa den där privatkliniken i stan som inte är ansluten till landstinget men det blir så förbaskat dyrt och eftersom jag vet att det är min rätt att få ta proverna om jag känner att jag behöver det så VILL jag inte gå till en dyr läkare Jag vill få det jag har rätt till; prover som går på min skattesedel. Precis som för alla andra. Det blir en utmaning.

Jag kan ju inte ringa till Bitte (för de som följt med här på bloggen ett tag vet vem jag pratar om; en riktig idiot till läkare hos husläkarmottagningen här där jag bor). Eller så är det kanske det jag borde göra. Faktiskt. Det är ju NU jag är stark nog att ta en fight! Innan jag fick Mini så räckte det att slåss mot själva barnlösheten, men nu borde jag orka stå emot och slåss för min rätt.

Jag tror jag provar med det. Jag går dit i veckan. Spännande!

Återkommer med hur det gick...

Kram på er