Kärlek

Livet som mamma tuffar på och ofta tänker jag på ur lyckligt lottad jag är. Tänk att ÄD fungerade för oss. Som min BM sa:
"Ja, lilla Mini är ett MER mirakel än andra barn som inte kommit till via IVF. Ni har ju liksom haft en del odds emot er."
Nu är inte min BM min största favorit men hon har ett gott hjärta och hennes ord värmde verkligen ända in i hjärteroten.
En annan BM sa att Mini är lik mig. Hon har ingen aning om att Mini inte bär på mina gener, men visst, någonstans kan man nog hitta en likhet. Men mest är hon lik Fina M.

Jag tror att det där med att ÄD-barnet ska vara likt sin mamma är något som är viktigt när man ska göra ÄD. Jag tänkte mycket på det förut och det är en del av en process man måste gå igenom tror jag. Det där med likheten. Kommer jag tycka om mitt barn lika mycket som andra mammor? Kommer jag att känna för mitt barn på samma sätt som andra mammor?
Idag kan de tankarna kännas väldigt underliga i mina öron men jag har ju faktiskt tänkt de tankarna.
Idag är Mini "min". Ingen annans. Jag kan inte tänka mig ett annat barn i min famn som skulle kunna vara "mitt". Hon skulle kunna vara lik en gorilla och jag skulle inte bry mig det minsta. Faktiskt.
Det kanske är skönt för andra som funderar på ÄD att veta att det känns så. Ingen annan ÄD-mamma jag träffat har heller sagt något annat än det som jag känner.
Allt blir så självklart när barnet väl är där hos en. Det finns inga tvivel alls liksom.

Det som däremot kan vara lite ledsamt, och som jag inte riktigt var förberedd på, är andras kommentarer. Alla som har träffat Mini vill så klart påpeka vem hon är lik. Så fungerar det ju. Man tittar på en bebis och säger "Åååh, vad lika pappa/mamma hon är!". Alla gör det. Så är det bara och det kan jag hantera. Det jag hade svårt att hantera var en släkting som inte kunde sluta tjata om likheter. T.o.m. Fina M reagerade på hennes tjat.
Hennes kommentarer som fälldes under ett tretimmarsbesök och som jag ogillade starkt:

"Men åååh, hon är inte lik NÅGON av er! Alls!" (Jo, Fina M enligt alla andra)
"Inte ens ÖRONEN är något hon fått från er!" (Vem f-n bryr sig....)
"Tänk, vad olik hon är er." (Nej, hon har väldigt mycket från oss båda när man lärt känna henne)
"Man kan inte tro att hon är er eftersom hon inte liknar er alls." (Nej, för det är ju likheten som avgör om man är ett barns förälder....)
"Hon ser ut som Fina M:s mamma." (Faktiskt ingenstans. Jämför inte mitt söta barn med en 78-årig tant du träffat en gång.)
"Wilda, hon har inte dina fina långa ögonfransar!" (Nej, och dina tre barn är inte lika dig alls heller!)
"Hon är JÄTTELIK fina M:s mamma." (nej, hon ÄR verkligen inte det.... Sluta tjata.)
"Alltså, jag kan verkligen inte se något av er i henne." (Men GE dig!)
"Hon är inte lik någon." (Här sade jag att Mini får vara lik en GORILLA om det vore så, jag bryr mig inte om likheterna som du tjatar om, jag älskar min unge mest på jorden liksom.)

Ja, det var nog en hel del till angående det här med likhet som slank ur släktingens fula mun. Men ni förstår konceptet hoppas jag?
Vilken mamma som helst skulle nog reagera på alla dessa kommentarer om likheter mellan barnet och föräldrarna. Det enda man vill höra som nybliven förälder är att ens barn är en fin liten bebis. Det är allt.
Med ÄD i ryggen och gravidhormoner som susar i kroppen, så blir det lite känsligt när det blir för många likhetsjämförelser, i alla fall för mig. På kvällen var Mini lite kinkig och jag fick inte till amningen (har råkat ut för mjölkstockning och bröstböld som heter duga, men det är en annan historia) och tårarna började trilla. Duger jag? ÄR jag mamma på riktigt? Kommer det här att fungera? Kommer Mini att knyta an till mig på riktigt?
Fina M bedyrade att det var släktingen som var dum och att allt är i sin ordning. Och det är det ju. Jag var bara inte beredd på denna arsenal av frågor och kommentarer, från en och samma person, kring vårt barns likheter med oss. Det blev lite mycket att hantera och jag hade faktiskt blivit lite sur även om det inte var ÄD inblandat.

Så, vad vill jag säga med detta? Jo, ni som funderar på ÄD eller gjort ÄD, fortsätt att gå er egen väg och tänk på att det är ERT barn. Alltid. Kärlek, kärlek, kärlek!

KRAM

Annons

Mini är med i lokaltidningen under "Nyfödda". Bilden på henne är ganska dålig eftersom tidningen har beskurit bilden så hennes fina hårkalufs inte syns. Jäkla nötter...

Hursom, nu när jag tänker på det så hade det varit kul att ha bilden då hon bara var ett embryo. Då hade orden "vår efterlängtade Mini" gett en del tyngd till bilden (och tvärtom) och snacka om unik nyföddannons, hihii!

Kram

Rubbat irriterande!

Jävla skitreklam, den där för Clearblue.

"Gravid på naturlig väg"...

Ett sånt företag borde VERKLIGEN ligga steget före vad gäller bli på smällen.

Det är liksom dags att acceptera IVF:er som en behandling.

Jag menar, våra barn är inte "onaturliga" eller gjorda av "onaturligt" material. Och paret i reklamfilmen har ju uppenbarligen problem att bli gravida på "halmmetoden" (rocka loss i sänghalmen, alltså...)

Näe, skärp er, Clearblue! Det räcker gott att skriva/säga "Ett stöd i din strävan mot ett barn".

Kram

Yes!

Lite sent, men ändå:

Jamen, ni SER ju vad vi har lyckats åstadkomma allihop! Läs HÄR! Eller hos Barnlängtan!
Alla protester har faktiskt lett till något konstruktivt. Förmodligen det mest konstruktiva inom ofrivillig barnlöshet som hänt i norrlandstingen, hehee. Man har alltså valt att skjuta på beslutet vilket är alldeles strålande! En liten delseger ser jag det som. Kanske, kanske att man slutar att lyssna på enbart Håkan Lindström nu. Kanske att det ljusnar lite mer för er som blir diskriminerade för att ni råkar bo på "fel" ställe.

Hoppet är det sista som lämnar oss. Och vi ofrivilligt barnlösa är ju faktiskt proffs på att kämpa, vänta och hoppas. Vi KOMMER att vinna. Så är det bara.

Vakna Håkan. Dags att komma ut i verkligheten.

Kram

Äh, va f-n!

Jag brinner ju för det här med ofrivillig barnlöshet! Och framför allt ÄD-frågor. Tack för påminnelserna, säger jag till både Johanna och Cornelia. Och alla fina kommentarer och mail fick mig att inse att jag bara inte kan stänga ner så där abrupt... Jag är ju helt hopplös ibland.
Den här bloggen får helt enkelt delvis leva vidare men det blir under lite andra premisser.
Jag skriver bara om mina tankar kring ämnet och lämnar mitt privatliv lite mer åt sidan. Mini kommer inte att finnas med här annat än när jag refererar till mig själv i kampen om att få bli en fysisk mamma (för rent mentalt kan man verkligen vara mamma hur länge som helst).
Jag kommer alltså inte att skriva lika ofta men fortsätter att vädra mina tankar och åsikter då och då. Som den om Norrlandslandstingen t.ex.. Det är något så jäkla fel i huvudet på politikerna där uppe. Och fel i lagen som kan tillåta deras förbannade dravel. För bövelen, jag blir galen liksom!

Läs, begrunda och skriv under hos Barnlängtans Norrlandsuppror!
Ännu mer fakta kring deras (landstingens, alltså) galna förslag hittar du HÄR.
Och sprid vidare... För livets skull.


Och för de som vill följa mitt privatliv så finns det en ny blogg. För att kunna följa den så krävs det att man:
1. Skriver ett mail till wildamathilda@hotmail.se och berättar vem man är och varför man vill läsa om mig, så skickar jag en inbjudan.
2. Är på hugget för det ryms bara 100 inbjudna läsare.
3. De som kan visa att de skrivit på Norrlandsuppropet får givetvis förtur, heheheee....


Så förlåt att jag inte tänkte längre! Men det är ju tur att jag är människa, för som en sån kan jag alltid ändra mig. Som i det här fallet t.ex....

Kram

Wilda tystnar

Jag har fnulat och vridit och vänt på orden till ett inlägg jag vill posta här, men inget vettigt kommer ur mig. Inget klokt eller vältaligt utan mest bara trams.
Jag vill säga att jag är så glad att vi kämpade och inte gav upp.
Jag vill säga att jag är lite hemligt "kär" i alla bloggläsare som stöttat mig igenom åren.
Jag vill säga att jag är så tacksam över alla personer jag lärt känna i vårt kämpande.
Jag vill säga att Ofrivilligt Barnlösas Dag borde vara dagen före Mors Dag varje år.
Jag vill säga att jag är lycklig.
Men framför allt så vill jag säga att jag har tappat min inspiration till att skriva på bloggen mer.
Jag ser inte poängen med den längre. För poängen var att den skulle handla om vår kamp att få barn. Om ofrivillig barnlöshet, om ivf:er, om ÄD och om alla mina tankar kring allt detta. Dels för att ha som minne för vår skull men också kanske för att vara till hjälp för andra i liknande situationer.
Nu har jag uppnått det. Vår kamp är över och Mini är här. Jag vill inte förändra bloggen till en mammablogg eller familjeblogg. Den ska få förbli en barnlöshetsblogg för den som behöver läsa om hur det är.

Med anledning av det så kommer jag inte att skriva mer här (ok, alla som följt mig vet att jag mycket väl kan ändra mig, men ändå...just nu så är det så här). Jag går dock att nås på mailen fortfarande.
Kanske att jag startar på en ny blogg som handlar om vår familj eller något annat, i så fall så annonserar jag ut det här när det är dags, men just nu vill jag bara låta livet ha sin gång. Jag har det så otroligt bra att jag vill lägga all min tid på Mini och vårt familjeliv i verkligheten. Bloggen får alltså ta slut här och nu. Och det känns som ett värdigt och lyckligt slut.

Med de orden så vill jag tacka ALLA för att ni har delat era tankar, stöttat, gråtit och skrattat med mig och Fina M hela vår resa. Ni är helt otroliga allihop! Och jag glömmer er naturligtvis inte bara för att bloggen ligger still. Nejdå, jag följer er bloggare där ute och många av er andra har jag kontakt med via mail och FL. Så tro inte att jag bara slänger bort allt jag fått av er. Ni är guld värda! Men bloggen blir tyst.

Och mina kramar då? Varför kramas jag alltid i slutet av ett inlägg?
Jo, kramar för mig står för trygghet, kärlek och respekt. Det finns för lite sånt i världen ibland.
Så kramas där ute.

Många, hjärtliga kramar

Wilda Mathilda