Misstag

Igår "kom jag ut". Av misstag. Och tänk, jag överlevde.

Jo, jag var hemma hos en kompis som jag inte träffat på väääldigt länge. Hon vet inte allt vi varit med om i "skaffa-barn-svängen" men frågade efter ett tag om Mini var gjord med IVF.

Jo, jag sa att det var hon. Det kan hon, kompisen alltså, gott få reda på tänkte jag, men ÄD kanske jag undanhåller ändå.

Så börjadoe min kompis att prata om ÄD. Att hon ville donera men precis blivit för gammal. Hon är helt övertygad om att miljö spelar större roll för barn och deras utveckling, än det genetiska arvet. Det var då jag kom ut av misstag.

-"Ja, det tror jag med. Jag kan se massor av mig i Mini."

Oj, om Mini nu var vanlig IVF så är det ju klart att jag skulle se mig i Mini. Då skulle det vara mina ägg. Ju.

-"För hon kom till via ÄD.", lade jag snabbt till och fick förklara att vi oftast inte berättar det för folk men att det är ok inför henne. Och det är det. Nu så här i efterhand så gör det inget. Min kompis är så säll och bra så det känns inte konstigt alls, men jag vill inte berätta för vem som helst, när som helst. Mini förtjänar att få veta själv innan kreti och pleti får veta.

Men det är lätt att försäga sig. Speciellt som ÄD är det mest naturliga som finns i vår familj. Hihi!

Kram

Äckligt

Är det något som gör mig sur så är det folk som helt saknar empati och verklighetsförankring. Och rädsla för flyktingungdomar...

I Bällsta (Vallentuna, en förort till Stockholm) så är man så jävla insnöad. Där finns en villa i ett villaområde där kommunen vill inhysa några flyktingungdomar. Barn som varit med om fruktansvärda händelser alltså.

Nu har "någon" vandaliserat huset genom att borra hål i dörren och mata in mängder med vatten. Ingen kan bo där nu.

Det är med anledning av det som kommunen och Bällsta Villaägarförening har haft möte. Och nu kommer det dummaste: Villaägarföreningen förklarar händelsen som "rädsla för det okända" och vill veta om det finns någon annan villa att använda istället.

Sånt här äcklar mig. Det är osmakligt.

Jag har kämpat för att få barn och kan inte tänka mig något hemskare öde för Mini. Tänk om hon skulle få vara med om krig, fly, vara rädd, otrygg och sedan, i tron att hon hamnat i trygghet, blir förkastad som människa av vuxna grannar. Som är rädda för min lilla dotter. Och sannolikt har dessa vuxna egna barn...

Nej, fy faan, säger jag bara. Skäms, utbilda er, men framförallt, plocka fram empatin, förbannade Bällstabor.

Kram till flyktingungdomarna

Socialutskottet

En liten vinst för alla ensamstående kvinnor: HURRAAAA!

Kram till er!

Idag röstas det

Idag röstas det... Nu håller vi alla tummar vi har!

Läs mer HÄR. Så bra skrivet!!

Kram till alla som kämpar

Mygg och kameler

Med anledning av mitt förra inlägg om amning så vill jag lyfta fram Johannas kommentar till det.

Amningshetsen bygger alltså på Innocentideklarationen som verkar för att mammor ska helamma i 6 månader. Om man läser den deklarationen (läs den kortfattat HÄR) så är det tydligt att den främst riktar sig till tredje världen där fattigdomen är stor och hälsosektorn näst intill obefintlig. Där de t.ex. blandar ut ersättningspulver med orent vatten (vi snackar typ, kolera nu) eller inte har kunskap och utbildning om vilka risker som finns om man använder vilken ersättning som helst (det finns fula fiskar där ute som vill tjäna pengar på oetiska sätt...).

En intressant "grej" med den här deklarationen är att Sverige stödjer den till fullo och att en av de organisationer som står bakom den är WHO. Och varför är det så intressant då?
Jo, det är i mina ögon väldigt märkligt att landsting och politiker ska följa dessa, för tredje världen skrivna, deklarationer till punkt och pricka medan det faktum att ofrivillig barnlöshet, som är klassat som en sjukdom av bl.a. WHO och som Sverige stödjer till fullo, ignoreras i Sverige (och då främst i Norrland).
Det gör mig heligt förbannad. Skitförbannad faktiskt.

Jag har kämpat som ett djur för att få min rätt till att FÖRSÖKA bilda familj (jo, det ÄR en mänsklig rättighet att få försöka bilda familj) och jag har fått argumentera och verbalt slagits mot landsting och instanser för att nå min rätt till vård som ofrivilligt barnlös.
Varför, VARFÖR ska en deklaration om amning i främst tredje världen, följas till punkt och pricka medan rätten till vård av ofrivilligt barnlösa i vårt eget land fullkomligt ignoreras?

Snacka om att sila mygg och svälja kameler. Skäms Sverige.

kram till de som kämpar där ute

7 veckor och feticism

Det var då självaste... Besök på BVC idag och de undrade hur det gått med mitt bröst. Bröstbölden, alltså.
- "Jo, tack, nu är det bra. Nu är det bara ett litet hål kvar som läcker mjölk då och då men det är på väg att läka ihop."
- "Då ammar du igen som vanligt då?"
- "Nej, jag har inte ammat på det bröstet och tänker inte göra heller. Som jag har sagt tidigare så ratas det bröstet av Mini och jag tycker inte om att ha ett "slagsmål" med henne bara för att JAG tycker att hon ska äta från det bröstet också när det fungerar bra med ett bröst."
- "Jooo, jaaaa...men du kan ju FÖRSÖÖÖKA..."
- "Tro mig, jag HAR försökt." (nu börjar jag bli skitsur)
- "Jo, men det är ju BRA att amma."
- "Jaha, vi ger ersättning på nätterna och en gång på dagen för att kunna glädjas åt och för vårt barns skull. Så får det fortsätta bli. Vi är glada allihop."
- "Ja, det är ju jättebra. Jaha, ja."

Vad f-n ÄR det med amningsmaffian? Jag bara undrar. Och fascineras. Varifrån kommer deras amningsfeticism?

Bortsett från det så har Mini vuxit en del. Idag är hon 7 veckor gammal och väger 4875 gram och är 58 cm lång. Vår fina lilla mysiga tjej. Jag är så kär, så kär. Hon är faktiskt galet fin.

KRAM

ÄD som vägledning i amningsträsket jag är i

Åååh, jösses, vad det pratas amning överallt!
Jag tänker så här; jag har gått min egen väg för att få ett älskat barn så jag fortsätter på det spåret även när det gäller amningen.
Jag har fått bröstböld med hela bröstet fyllt med var och feber, som lett till punktering och dränering. Inte alls så kul och mjölken har sinat. Och allt fokus har legat på mig, mitt bröst och på att bli frisk. Aptrist när allt jag velat är att fokusera på Mini.
Och ändå har alla tjatat om att det ska ammas på det bröstet. Amma, amma, amma. Men se, det GÅR inte. Det gör för ont, jag gråter, får mer ont eftersom mjölkproduktionen stimuleras av amningen och Mini gillar inte mjölken från det bröstet. Faktum är att hon gillar inte det bröstet överhuvudtaget.
Så nu när bröstet blir bättre så sakteliga så funderar jag på om jag ska stimulera upp mjölkproduktionen igen. Men så frågar jag mig varför. Jag har missat värdefull "bebistid" av allt bök kring det variga bröstet och nu vill jag inte fokusera mer på bröst och "teknik". Nej, nu vill jag bara vara och ägna mig helt och hållet åt Mini som jag ju längtat och jobbat så för att få träffa.
Jag vill inte bråka med henne för att hon ska ta bröstet igen. Jag vill vara henne nära och lära känna henne och ge henne kärlek. Inte "amningstjafs" mellan henne och mig för att jag vill att hon tar ett bröst hon ratar.
Nej, det får ammas på enbart det ena bröstet och räcker inte det så blir det ersättning. Utvecklingen går framåt; mänskligheten kan flyga till månen och bygga atombomber och, framför allt, genomföra IVF:er så jag tror inte att lite ersättning på något sätt är "farligt" eller förstör något för barnet. Snarare tvärtom. Jag får chansen att fokusera på att ge all min kärlek och omtanke till Mini och strunta i det där förbaskade bröstfokuset ett tag tack vare hjälpen som ersättning kan ge. Just det, hjälp och stöd.
Kärlek och trygghet till mitt barn. Från en glad och lycklig mamma till en trygg och glad bebis.
Jag gör det som känns bäst. Det har fungerat absolut bäst hittills. Mini är ju här tack vare det t.ex..
Amning på MINA premisser. Inget att diskutera.

Kram