Ett år. Imorgon har ett år gått sedan jag fick se Mini för första gången. Ett litet embryo på en tv-skärm var hon då. Ett av två och jag vet inte vilket av de två som resulterade i en fullständig lycka. Men det är oväsentligt.
Det är mycket som är oväsentligt i en resa mot ett barn har jag insett. Först och främst så är det andras åsikter. Ni vet, de där om hur man ska slappna av så blir man på smällen...eller de där om att man ska inse sin lott i livet som ofrivilligt barnlös. Sånt dravel ska man fullständigt förkasta. Det är oväsentligt.
Allt som betyder något för att JAG ska få bli en lycklig mamma har ju faktiskt inget med andras empatiska oförmåga att göra. Det är skönt att komma till såna insikter men tyvärr så är det mycket lättare att ignorera dem nu när jag lyckats få en liten Mini i mitt liv. När jag var inne i min kämparbubbla så var varje korkad kommentar som ett nålstick i den där bubblan. Fan, vad tungt det var. Det glömmer jag aldrig. Trots att såna kommentarer är oväsentliga i det stora sammanhanget så gör de förbaskat ont.
Men vilket år det har varit! Rädslan inför ett nytt försök, väntan och förväntan, oron för att det ska gå åt pipan igen, lyckan av ett plus, lyckan av att känna första sprattlet, skräcken vid VUL när barnmorskan krasst konstaterar att Mini är för liten, glädjen när hon växer till sig och så den totala, tårfyllda lyckan av att få se henne, Miraklet Mini, för allra första gången. Ja, ta mig tusan, vilken jävla känsla! Alla krig tog slut. Nu är Mini här.
Under det här året har vi alltså också fått träffa henne i egen hög person. Vårt lilla ÄD-under. Tack vare att någon där ute gett oss en av de celler som annars blötts ut och hamnat i en tampong. Eller en toalett. Fatta, vi fick ett liv tack vare den gåvan. Inga mer tårar över minus och missfall instängd på jobbets toalett. Nu är det glädjetårar vid skötbordet ibland istället. Det var värt kampen.
Resultatet hade varit värt ännu mer kämpande faktiskt. Så till de som kämpar fortfarande önskar jag ännu mer kraft. Och hopp. Och goda tankar. Ni är så värda det.
Vilket år. Vilket år...
Häromdagen fyllde Mini tre månader. Vi låg i sängen och ammade. Hon låg där så nära, så nära mig och utforskade min tröja och min mage med sin lilla, lilla hand som börjar bli knubbig, och så tittade hon upp på mig med sina små blå ögon, och gav mig ett leende som fick tårarna att välla upp. Ultimat kärlek. Hon är så fin, så fin.
Med det vill jag säga att det här året, trots att jag inte gillar själva graviditeten, är det absolut bästa i hela mitt liv. Det här året, som startade med ett litet embryo, har gett mig mitt liv tillbaka. Ett varmt och stort TACK till alla äggdonatorer där ute!
Och ett varm kram till alla i min kämparfamilj. Jag önskar att all lycka når er. Snart. Nu.
Kram
