Fin dag

Vi har haft finbesök från Australien och därmed har vi också flängt runt i Stockholm med omnejd för att vår vän ska få uppleva det finaste av sommarstaden. Stockholm ÄR vackert på sommaren.

Igår tog vi en tur ut till härliga Grinda. Det blev sol, bad en drink vid havet och efterföljande middag på värdshuset.

På bryggan fanns en kvinna som log vackert mot mig när lilla Mini sov mot mitt bröst samtidigt som vi tog en fördrink vid havsbandet. Kvinnan log och mimade orden "så fin" till mig och det brände varmt i bröstet på mig. Någon annan såg hur fin min lilla tjej är! Inte bara jag.

På båten hem stötte kvinnan och jag ihop med varandra i fikakön. Hon var ganska kort och tittade upp mot mig och sa "Men det är ju du! Med den fina lilla tjejen! Hon är så söt och har verkligen dina ögon. Pigga och nyfikna. Hon är såååå fin!"

Jag tappade målföret för en sekund men fann mig och hann säga tack innan vi skildes åt. En främmande människa som säger så fina saker. Ååååh, jag blir så glad!

Och, som sagt tidigare, likheten mellan mig och mitt barn sitter verkligen i betraktarens ögon...

KRAM

Sommarens ditten och datten

Det pratas en del i sommar. Jag tänker på sommarpratarna i P1.

Det pratas massor (känns det som) om barnlöshet eller närliggande sådant ämne. Marika Carlsson är t.ex. adopterad och pratar om det. Jan Lööf (härligt oväntat!) pratar delvis om sin barnlöshet. Klara Zimmergren om sin kamp för ett barn.

Hittills har jag bara lyssnat på Klaras och Jans avsnitt men jag gillade dem verkligen båda två. Jans för att det var så oväntat. En man som pratar oväntat och ärligt om hur det är att vara barnlös. Att man kan få vara lite lagom självisk utan att skämmas och ändå älska barn.

Mini har nog alla hans böcker och just nu är så klart hans underbara bildbarnbok favoriten.

Jan Lööf gör barnböcker men har inga egna barn. Det tycker jag är beviset som dödar myten jag fått höra så många gånger; "du förstår inte förrän du har egna barn". Jo, det GÖR jag. Allt jag trott vad barn handlade om har nu besannats och Jan Lööf vet också vad barn tycker om. Det känns faktiskt lite skönt att få det bekräftat till slut. Men nog om det, jag vill inte låta bitter (för det har jag ju fått veta via kommentarer här på bloggen att jag visst verkar vara).

Livet rullar på. Jag är så galet kär i min dotter. Just nu är hon visst galet kär i mig också och, som min kompis sa, det är bara att njuta för när hon blir tonåring kanske det blir andra tongångar, hahahaaa! Så jag passar på. Jag gläds ta mig sjutton varje sekund. Inte många tankar går till att vänta på mensen och nästa försök. Faktum är att jag inte har släpat mig iväg för den där provtagningen ännu. Jag ids inte än. Allt känns så bra att det nästan är läskigt.

Vårt största bekymmer just nu är sniglarna i brevlådan som äter upp vår post. Fina M:s teori är att brevbäraren lägger dit dem, hahahaaa! För hur sjutton kommer de ner i brevlådan med ett stort skal på ryggen? Så stora hål finns inte i brevlådan!

Hans teori håller inte riktigt i min värld, men det är svårt att betala räkningar när halva beloppet är uppätet.

I-landsproblem.....

Soliga kramar!

Viktigt jobb

Alltså, jag har en väääldigt rolig kväll just nu.

Killen som gjorde att jag och Fina M träffades är på middagsbesök. Vi sitter ute med ett glas rödvin var, jag, Fina M och A, och pratar om allt.

Jag brukar säga att A är orsaken till att Mini finns. Med viss korrigering då så att inga missförstånd skall uppstå om vem som är pappa till Mini... erhm...

Hur som helst, en av anledningarna till att jag har så kul är att vår vän A precis berättade att en av hans kompisar jobbar som inköpare till ett sjukhus. En gång fick han i uppgift att inreda ett masturbationsrum. Hahahahaaa!

Ok, jag har dålig humor, men det ÄR ju roligt! Tänk att sitta och planera något sånt på jobbet. Planera hur killar ska kunna få till det i ett rum helt själva. Galet jobb! Jag kan faktiskt inte låta bli att skratta. Vilket knasigt, men ack så behövligt jobb!!

Vi får väl ta och tacka den där inköparen. Han har ju de facto gjort nytta.

Tack!

Kramar

Mensväntan?

Vilken dag! Jag har slitit som ett djur i trädgården både igår och idag. Nu är jag helt slut men det var det värt. Lite ordning i trädgården har behövts länge då den nästintill har börjat förfalla. Allt är Minis fel, hihii! Nej, men hon prioriteras före allt.

Nog om det. Anledningen till att jag skriver är att jag är tillbaka i den där IVF-svängen känns det som. Jag har börjat att känna efter.

I två dagar har det känts som om mensen skulle kanske, lite grann vara på väg. Det är nog bara inbillning, men kanske, kanske? Tänk om det kunde vara så!

I och för sig skulle det skapa lite problem. Jag har t.ex. ännu inte pratat med gyn och frågat om hon vill hjälpa oss en gång till samt att hon alltid har semester i juli så även om hon vill hjälpa till så blir det svårt att få till ett ultraljud. För det behöver jag göra.

Jag mailade till AVA och frågade vad jag skulle göra om mensen inte kommer. Kan jag kanske få knapra Provera?

Det tyckte AVA var bra men då inväntar vi först den första mensen och efter den så ska jag göra ultraljud på dag 18 eller 19 efter den för att se att allt ser ok ut. Sen styr jag upp mensen med Provera.

Det är mycket med det jordiska.

Jag måste också ta en del prover för HIV, Syfilis och Hepatit B och C. Och proverna får inte hinna bli mer än 6 månader gamla innan det är dags för FET. Frågan är bara hur jag ska kunna få tag i någon som vill ge mig remiss för provtagningen? Visst, jag kan alltid ringa den där privatkliniken i stan som inte är ansluten till landstinget men det blir så förbaskat dyrt och eftersom jag vet att det är min rätt att få ta proverna om jag känner att jag behöver det så VILL jag inte gå till en dyr läkare Jag vill få det jag har rätt till; prover som går på min skattesedel. Precis som för alla andra. Det blir en utmaning.

Jag kan ju inte ringa till Bitte (för de som följt med här på bloggen ett tag vet vem jag pratar om; en riktig idiot till läkare hos husläkarmottagningen här där jag bor). Eller så är det kanske det jag borde göra. Faktiskt. Det är ju NU jag är stark nog att ta en fight! Innan jag fick Mini så räckte det att slåss mot själva barnlösheten, men nu borde jag orka stå emot och slåss för min rätt.

Jag tror jag provar med det. Jag går dit i veckan. Spännande!

Återkommer med hur det gick...

Kram på er

Kärleksinsikt

För flera år sedan satt jag en sommar på en uteservering i Amsterdam.

Jag hade bott där i ett halvår och anledningen till att jag satt på uteserveringen var att en av mina allra bästa vänner var där och hälsade på mig.

Vi hade haft en rolig helg och nu var den snart slut. Dagen efter skulle hon åka hem så vi satt där i kvällssolen och sippade på ett glas vin var medan vi väntade på maten.

Min vän pratar gärna om sina barn. Kanske lite, lite mer än gärna. På den tiden var det faktiskt det enda hon pratade om vilket kunde tråka ut många i min umgängeskrets men på den tiden gjorde det mig inte så mycket. Trots att jag var singel med höga ambitioner så ville jag också ha barn men, som sagt, som singel så kändes det lite avlägset. Just då.

Tillbaka till vinet. Vi sippade i lagom takt och min vän pratade på om hur glad hon var att hon hade sina barn. Jag höll med. Vilken mamma är inte glad över sina barn?, tänkte jag.

Hon förklarade att kärleken till sina barn är den vackraste kärleken man kan känna.

Där stannade mitt hjärta.

Skulle jag som singel inte få känna den kärleken? Men så kom jag att tänka på min bror. Han och jag har ända sedan vi varit små, haft en otroligt stark kärlek till varandra. Jag har inte förstått det förrän lite senare i livet då många har påpekat vilket fin relation vi har. Jag trodde ett tag att alla syskon kände så för varandra. Den där innerliga kärleken och omtanken om varandra, men så är det tyvärr inte. Min vän på uteserveringen tycker t.ex. inte speciellt bra om sin syster. Men jag tänkte, där på uteserveringen, att en sån kärlek som jag har till min bror måste vara lika djup som till ett barn. Jag sa det till min vän.

"Min kärlek till min bror är den djupaste kärlek man kan känna", sa jag. "En sån kärlek önskar jag att alla får uppleva någon gång."

"Nej", sa hon.

"Du har inte barn. Det är inte förrän du får barn som du vet vad riktig kärlek är. tills dess så har du faktiskt ingen aning om vad äkta kärlek är."

Ja, så sa hon. Precis så.

Sedan dess ligger hon inte överst på min julklappslista.

Jag har tänkt mycket på hennes ord och när hon sa dem så blev jag så upprörd, så upprörd. Jag försökte förklara att hon inte kan säga så, att det är fel att säga så till någon, men hon blev mycket bestämd och sa att så var det. Ingen som inte har barn vet vad äkta kärlek är. Så tyckte hon.

Jag förstår att hon inte förstår vilken relation jag och min bror har. Förstod hon det skulle hon aldrig säga något så elakt och dumt. Men då, när vi satt där och väntade på maten, så försökte jag få henne att förstå. Jag försökte så mycket att jag började gråta. Tårarna rann och jag försökte få henne att inse att hon just hade förminskat mitt liv och min syn på kärlek. Men hon stod fast. Inte en ursäkt.

Som sagt, det var flera år sedan och jag har ännu inte förlåtit henne. Vi umgås ibland sporadiskt och jag gör det för att vara snäll. Inte av någon annan anledning. Jag vet, jag borde inte... Men så är det. Men det gör mig inget, för långt inne i mitt hjärta så tycker jag så ofantligt synd om henne. Hon vet och visste inte bättre. Och hon hade inte vett nog att vara tyst. Det är synd om henne.

När jag sitter här med Mini i min famn och älskar henne högst av allt så kan jag, faktiskt, säga att min kärlek till min bror är lika stor, om än dock annorlunda än kärleken till mitt barn. Min kärlek till min Finaste M är också enorm, men annorlunda än till min bror och till Mini.

Jag inser att min vän (jo, så får hon fortfarande kallas trots allt) inte har fått uppleva det jag har fått uppleva och hon är inte storsint nog att förstå att alla värdesätter relationer olika.

Det som fortfarande upprör mig är att hon ville värdesätta kärlek. Som om någons kärlek till någon eller något betyder mer än någon annans kärlek till någon eller något.

Hur naiv, godtrogen, korkad eller bara långsam man än är, så är det, i min värld, förbjudet att tänka så om kärlek. Den tillhör nämligen var och en av oss, ingen annan. Det GÅR inte att döma någon annans kärlek. Så är det bara.

Och nu vet jag. Jag vet. Min kärlek till Mini är lika stor som till min bror, den är bara annorlunda. Och jag önskar att alla fick uppleva kärlek så som jag har fått uppleva den.

Jag tror inte att det är lättare för mig att se det nu, jag tror bara att jag har fått mer grund för det jag sa redan för början. För nu har jag fått mitt lilla älskade barn och skulle kunna argumentera för min kärlek, men jag ids inte. Det är inte värt det.

Om NÅGON någonsin säger något elakt eller dumt till de som kämpar för att få ett barn, så hoppas jag att mina kämpande medmänniskor kan få ge svar på tal någon gång. Precis som jag kan göra nu. Om jag vill.

Men...även om man INTE kämpar för att få barn utan lever utan barn, så hoppas jag SJÄLVKLART att man inte råkar ut för så fula ord som jag gjorde. Ingen ska behöva höra något så dumt. Naturligtvis inte.

Jag behövde bara ventilera lite. Hennes ord har grott för länge i mitt huvud.

Kram

Lugn

Idag har jag tänkt massor. Ni anar inte hur många bra, välformulerade och intelligenta inlägg jag har haft i mitt huvud och som jag har planerat att skriva här. Oj, oj, oj, säger jag bara! Ni skulle ha suttit i mitt huvud och lyssnat!

Och nu...tomt. Allt är borta och allt som finns kvar är bara en massa gnäll. Sånt där som ingen orkar lyssna på. Skittrist.

Det intelligenta får väl komma tillbaka någon annan dag hoppas jag.

För nu sover Mini och även Fina M, som har blivit matförgiftad på NK idag, ligger och sover med ett illamående hängande över sig. Det innebär att mamma Wilda ska njuta lite kvällssol och tystnad på terassen med ett glas vin i handen. Kanske kommer intelligensen tillbaka då och kanske att jag öppnar upp datorn igen då. Vi får se.

Men först ska jag lyssna klart på Klara Zimmergrens sommarprat som är så sjuuuukt bra. Spot on, liksom. Kan varmt rekommenderas! Och framförallt borde de som har fått sina barn sänghalmsvägen lyssna...

Nej, just det, det där vinet och öronlurarna, var det ja... På återseende!

Kram

Artikeln i DN...

DN har en artikel om infertilitet och IVF idag. Fina Sara med make och barn har ställt upp i artikeln och det är bara såååå bra gjort! Heja er!

Så till själva artikeln... Jag tycker att den är fylld med faktafel och olika påståenden som tagits rakt av från vad läkaren i artikeln sagt.

"Var sjätte svenskt par anses vara ofrivilligt barnlösa. Forskarna är överens om att allt fler blir infertila. Det beror främst på att kvinnor skjuter upp sitt barnafödande till efter trettio."

Says who?

Visst, nu råkar jag vara en sån som hann bli 42 innan mitt första barn kom till världen, men vaddå "kvinnor skjuter upp"?!?!

Eftersom all den där statistiken bygger på heterosexuella par, så tycker jag att det är en otroligt ensidig generalisering som görs när man påstår att det är kvinnorna som skjuter upp barnafödandet. Precis som om vi bestämmer bara för att vi bär barnet liksom. Hur var det nu med heteroPAR? Och precis som om det är huvudskälet till att IVF:erna ökar.

Nej, FY, så dumt! Och fel.

Det är faktiskt främst sjukdomstillstånd som orsakar infertilitet. Ta t.ex. klamydia som är en av Sveriges vanligaste sexuellt överförbara sjukdomar. Den kan orsaka infertilitet som ju också skrivs i artikeln. Men...jag lovar att klamydia är vanligare än "kvinnor som väljer att skjuta upp sitt barnafödande". Suck, liksom. Typiskt gammalt förlegat och gubbigt uttalande. Och det är faktiskt så att även MÄN kan skjuta på att vilja bli föräldrar.

Jag vet inte hur ofta jag har fått höra att män vill vänta lite med att få barn och tjejen i relationen går med på det i tron att det kommer att fungera även lite senare att bli med barn. Visst, det är ett aktivt val kvinnan gör men det är ju faktiskt mannen i de fallen som är grundorsaken... Men det finns det så klart ingen statistik på heller så det är ju ett antagande PRECIS som det om kvinnor. Så kan vi ta och ta bort alla såna dumma uttalanden en del läkare promt ska häva ur sig? Såna uttalanden här inte hemma i IVF:debatter. Inte alls.

Och så tycker jag att det är synd att man inte tar upp den infertilitet som finns bland alla de som inte är i heterosexuella par. Många av dessa är faktiskt också infertila trots att de inte är i par eller är heterosar... Suck igen.

Jag gillar heller inte jämförelsen mellan missbildningar hos IVF:barn kontra de barn som kommer till i sänghalmen. Ska man göra en sån jämförelse så ska ALLA IVF:barn räknas med. Även de som kommer till på kliniker utomlands. Jag är övertygad om att de inte finns med i statistiken. Och är de det så vill jag att någon ger mig den statistiken genast. För siffran 3.700 IVF-barn kan omöjligt inkludera barnen till föräldrarna hos homopar, singeltjejer, singelkillar och vi heteropar som förvisas utomlands (trots att vi har rätt till behandling hemma i Sverige!).

Åååååh, det är sååååå STELBENT att bara titta på heteropar och dra en massa dåliga slutsatser ur det!!! Bläääää!

Och så trist att artikeln inte är mer granskande i faktafrågorna. Men det är en annan sak.

Det absolut bästa med artikeln är Sara, Andreas, Ture och Sixten som ställer upp och som också påpekar det rubbade med landstingens olika regler. För det är tyvärr sant. Det beror på var man bor i Sverige om man ska få hjälp eller inte. Sorgligt, men föga förvånande om man är så stelbent och trångsynt redan i statistiken...

Frustrationskramar till alla kämpar där ute!

Två stora ting

Idag har två stora händelser skett.

Idag var första dagen då jag inte ammade alls. Det känns jättekonstigt!

Mini vaknade kl 5 och strålade av glädje. Fina M gjorde en flaska ersättning och så matade jag henne i sängen. Någonstans längst inne i mitt modershjärta gjorde det lite ont. Nästan så att jag ville be om ursäkt inför Mini för att jag blåste henne på hennes sedvanliga morgonmys.

Nu behövdes inte det och jag tror att jag led mer än Mini för hon tyckte att det var jätteskoj att få äta sittandes i sängen. Nu såg hon ju allt som man kan titta på i ett rum liksom. Spännande!

Så efter matningen fortsatte hon att skina som en sol. Livet är underbart, tycktes hon tänka helt bekymmersfritt. Skönt!

Så nu börjar den igen, det där som alla IVF:are avskyr: väntan. Väntan på mensen (eller utebliven mens ibland). För nu ska jag få mens två gånger innan vi kan göra FET och därför hoppas jag på att det är rekordkorta cykler, hehehee. Drömscenario! Men hoppas kan man alltid göra...

Den andra stora grejen som hände var att vi fick finbesök av en tjej jag länge velat träffa. Hon har läst min blogg och vi fick kontakt på Familjeliv.se första gången (kom vi på idag).

Saken är den att vi bor många mil ifrån varandra så det har inte blivit att vi kunnat ses och så har det inte riktigt klaffat rent livsmässigt alla gånger. Men nu, nu blev det av! Sååå kul!

Och hon var så otroligt bra och trevlig! Precis som jag trott. Fasiken, vad skönt det är när man funkar ihop liksom (det tyckte i alla fall jag....). Nu vill jag ses snart igen. En fiiiin present hade hon dessutom med sig till lilla Mini. Det är så jag blir tårögd faktiskt. Och Mini gillade vår besökare skarpt (trots att hon var galet trött och lite smågrinig...Mini alltså, inte besöket...). Urkul att se!

Så tack för att du förgyllde min dag, M! Du är alltid välkommen hit!

Vilken bra dag det blev! Trots att jag oroade mig lite inför amningsavslutningen.

Det känns bra.

Kram