Tips om provtagning - WeRLabs

Jag kan visst inte hålla mig från att skriva...
Nu är Fina M ute i lekparken och jag sitter och slappar över en kaffe. Julen är skön!

Jag har ju svurit att alltid försöka göra livet lättare för ÄD/ED-kämpar så här kommer ett litet tips till er:

Cecilia tipsade om WeRLabs där man via deras hemsida kan beställa olika prover och sedan åka till det närmaste labbet (som fått remiss elektroniskt) och ta proverna och sedan få svaret av WeRLabs. Hur smidigt som helst!
Eftersom jag behöver ta en del prover som ny patient till "nya" AVA i Riga, så mailade jag WeRLabs och frågade om de inte kunde erbjuda även andra prover (än de som de redan erbjuder) som ofta frågas efter hos klinikerna. Förutom HIV, syfilis etc så är det ofta infektions- och koaguleringsprover de vill ha.
Rickard på WeRLabs svarade på en gång och satte ihop ett grundpaket för de ÄD-prover jag behöver ta och som flera säkert kommer att behöva liknande av (i alla fall om de går till nya AVA). Och han satte även ihop ett grundpaket för män (HIV och lite annat). Hur bra är inte det?! Nu finns det alltså två grundpaket, ett för kvinnor och ett för män. Jag och Fina M kommer att prova dessa paket och jag lovar att återkomma med en rapport om hur det gick, efter nyår.

För oss som är i utomlands-ivf-svängen så tror jag att det här sparar oss en himlans massa letande efter läkare som vill skriva ut remisser för prover eller som tar hutlöst mycket betalt för den tjänsten.
Priset för paketen hos WeRLabs baseras på priserna som labben tar. Koaguleringsprover är lite dyrare t.ex., därav det lite högre priset för kvinnopaketet. Men det är det värt tycker jag, om man sparar tid och krångel. Och jag tänker att proverna som ingår i grundpaketet är bra att ta även om kliniken inte till en början ber om dessa prover. Man kan ju faktiskt ta ge dem till kliniken redan från början så sparar man tid, pengar och kanske hjälper läkaren till att ge en mer korrekt behandling redan från början. Ibland är det bra att vara lite "före" i processen.

En eloge till Rickard för en jättebra affärsidé som faktiskt stöder en grupp som oss som ofta får leta och krångla för att få till prover. Hurraaa! Jag är jätteglad över deras service!

Kramar

Kliniksvar

Vi har fått svar från kliniken. Ett långt, utförligt och bra svar. Förtroendeingivande.
Det känns bra eftersom jag var lite skeptisk innan, även om jag tycker att Fodina är bra.
Och koordinatorn kom ihåg mig så det var inga problem med något.
Vi behöver ta en del nya prover, men det är inga problem. Tror jag. I så fall blir problemet för Fina M, men kanske att min Fru Gyn kan hjälpa honom också i det här fallet. Annars får vi väl bråka med vårdcentralen igen. Suck.

Det blir den nya kliniken. Så blir det.
Vi kan också skicka ett foto på mig så är det lättare för dem att hitta en donator som liknar mig så mycket som möjligt. Det känns bra. Helst vill jag skicka ett foto på Mini. Det känns nästan viktigare, vilket är en märklig känsla för som mottagare av donationsägg så spelar ju sånt egentligen inte alls någon roll. Jag blir lycklig bara jag kan få bli gravid. Barn är barn och de är det finaste som finns, oavsett var och hur de kommer till världen och hur de ser ut. Så egentligen spelar det där med donatorn ingen roll, ändå bryr jag mig. Mycket märkligt!
Hursom, nu eller aldrig. Så känns det. Vi MÅSTE lyckas.

Jag börjar få svårt att se barnvagnar på stan. Det är inte ett gott tecken.

Imorgon drar vi till Skåne-land och gosar med morfar och hans snälla, härliga sambo. Och så får vi träffa en annan kämpar-medsyster som kommit att bli en riktigt god vän. Så härligt att få hänga lite med någon som förstår.
Det blir jul i år med.

Jag tar nog lite julpaus i skrivandet och dyker upp här kring nyår igen.

Så till alla vänliga själar där ute: jag önskar er en omtänksam och kärleksfull GOD JUL.




Tycker att den där tomten är lite söt på sin gråa vägg och bittra kommentar...

Många kramar

Gynbesök och kliniktankar

Idag har jag träffat Fru Gyn igen. Vi pratade och planerade lite och nu är det bestämt att jag ringer när jag vet mer. Och så kollade hon slemhinnan och allt såg mer än perfekt ut, enligt henne.
Hon skrev också ut vartenda provsvar jag någonsin tagit sedan 2008. Det var en hel del. Fyra A4-sidor... Men nu har jag dem inför samtal med nya AVA. För jag mailade dem en del frågor precis nu. Hoppas att jag får svar imorgon för då har vi en del att tänka på under julen och sen kan vi ta ett beslut. Ett mer övervägt beslut även om det lutar åt att vi byter klinik.
Vår nuvarande klinik har vi fortfarande kontakt med och de vill leta upp en ny donator som är så lik vår förra donator som möjligt. Vi har inte gett något ok för det ännu eftersom vi inte är helt säkra än.

Vi kan tyckas låta otroligt veliga just nu, men det är mycket pengar och vi är trots allt kunder mer än patienter. Jo, så ser jag det. Klinikerna tjänar grymma pengar på oss så det är klart att vi ska välja den vi tror mest på. Konkurrensen är hård och i IVF-världen är det viktigt att inte glömma att man till syvende och sist ska välja helt efter eget hjärta, men gärna med mycket fakta i handen också.
Det är svårt att veta vad som egentligen är bra. I vårt fall så vet vi att Dr Fodina är bra och att vi trivdes med henne. Det betyder mycket för mig. Och faktamässigt så får hon till många graviditeter. Men vi vill väga alla för och emot så gott vi kan. Snart vet vi vad vi vill.

Mensen jag hade slutade förresten i lördags. Skönt! Den var ytterst sparsam och det var också skönt! Skönt att slippa floder. Nu känner jag mig normal igen.

Och på jobbet rullar allt på. Vardag. Ingen vet vad som händer i mitt liv och det känns ganska absurt att småljuga hela tiden. Ingen vet något och då har jag en tjej på jobbet som också blivit en god vän. Det känns lite konstigt att inte vara helt ärlig om sig själv gentemot henne när hon bjuder på sig själv så mycket. Men hon får nog reda på allt om vår ÄD en vacker dag. Lite längre fram. Inte nu. Jag ljuger gärna lite till bara jag får ha detta privata för oss själva. För jag märker att jag har blivit mycket mer lättrörd efter senaste missfallet. Jag får tårar i ögonen om jag pratar om våra försök. Det är jobbigt.
Tänk, innan våra syskonförsök var jag så självsäker. Jag var så otroligt bestämd i att jag inte skulle ta ett misslyckande så hårt eftersom vi har Mini. Det skulle liksom inte vara så farligt att få ett minus då. Trodde jag. Tänk vad fel jag hade! Så kan det bli. Inte alls som jag trodde, med andra ord.
Så kan det vara. Livet. Det luras så ofta.

Kram

Beslutsångest

Nu är det dags att ta beslut.

Fina M vill också försöka igen.

Men... Kliniken får inte tag i vår donator. 

Därför måste vi ta en del beslut.

Antingen fortsätter vi med den nuvarande kliniken. Fördelen med det är att de tänker hitta en ny donator som är så lik vår gamla donator som möjligt. Jag behöver bara ta ett TSH-prov också och sen är det bara att köra på. Jag har meddelat kliniken att jag inte tänker göra hydroskopi.

Nackdelen med att köra vidare med nuvarande klinik, är att jag tycker att doktorn inte är så bra som den förra samt att jag kommer att självmedicinera med prednisolon och fragmin.

Om vi väljer att gå till den andra kliniken så får vi den doktor jag tycker är bäst.

Nackdelen är att jag vet inte så mycket om den kliniken, jag får ta alla nya blodprov igen samt att de inte kommer ihåg hur min gamla donator var så det blir svårt att hitta en ny donator som är så lik henne som möjligt. Å andra sidan så får de hitta någon som är så lik mig som möjligt.

Jag känner mig också tveksam till hur den nya kliniken och min förra läkare betedde sig mot den klinik vi är på nu. Det var så extremt oproffsigt och fult gjort så det känns lite konstigt att vända sig till dem. De känns lite opålitliga, eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Valet och kvalet, med andra ord.

Jaga var så inne på att byta klinik men nu vet jag inte. Jag försöker få fram magkänslan.

Hur hade ni gjort eller tänkt? Det är jättesvårt att bestämma sig, tycker jag! 

Jag har redan fått massor av bra kommentarer och mail som jag tacksamt läser flera gånger om och om igen. 

Ni får väldigt gärna fortsätta att hjälpa oss med lite olika infallsvinklar. Väldigt gärna.

Det är så svårt att välja!

Kram

Mensdrömmar

Så kom mensen idag. Det känns väl sisådär eftersom jag slutade blöda från missfallet den 29/11. Jag tycker inte att jag gör annat än blöder...

Kliniken har inte fått något svar från donatorn ännu (jag vet inte om de ens har fått tag på henne. Skickar de ett mail och väntar, typ? Eller hur gör de egentligen? Jag vill att de letar upp henne.). Så ingen behandlingsstart nu i december.

Jag vill starta i januari... Med Primolut. Då borde jag få mens första halvan av februari i alla fall, och sen köra ET i april.

Önskedrömmen. Med "vår" donator.

Annars med en ny på nya AVA.

I övrigt lunkar livet på. Lunkar... Det vete tusan förresten. Jag har så otroligt mycket på jobbet och vi är fler som går på knäna, en del med gråt i halsen. Det är hemskt men alla vet att det borde gå över någon gång i februari, senast. Så vi biter ihop och alla stöttar varandra. 

Men det tar på krafterna och jag längtar till julledigheten. Massor.

Den behövs och jag är värd den.

Kramar

Måndagar. Suck.

Blodprovet från förra veckan visade ett hcg-värde på 18. Allt är som det ska och inget mer behöver göras. Nu är den biten över. Skönt.

Imorse var jag hos tandhygienisten och hon frågade hur det går med allt (hon vet allt om vår ÄD) och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Nu är hon världens bästa så det gjorde inte så mycket men jag trodde att gråtandet var över. Så är det visst inte.

Vi har inte fått svar angående donatorn ännu och jag kollar min mail en gång i halvtimmen. Denna väntan... 

Och en kompis går in i vecka 10 nu. Jag är avis men glad för hennes skull så klart!

Men det blir nog tungt att se hennes mage framöver. Usch, vad jag ogillar den känslan. Det är inte jag att känna så. Jag brukar alltid bli genuint lycklig å andras vägnar så att känna avundsjuka igen är inte alls kul.

Men jag blir aldrig avis på någon som kämpat för att bli gravid. DET är i alla fall bra! 

Måndagskramar

Magkänslan

Phu! Luften har gått ur mig lite. Hjärnan är helt urblåst och jag känner inte igen mig själv riktigt.
Jag brukar ju vara den som alltid har energi och ork, men nu... Urlakad.

När jag läste mailet om behandling, som vi fick från AVA, så tappade jag lusten helt. Lusten att fortsätta. Eller, vänta... jag tappade nog inte lusten men däremot mycket av orken. Att hålla på och fortsätta med nya grejer som hysteroskopi blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Jag orkar inte hålla på att diskutera med Fru Gyn här hemma och dravla om vad AVA vill och så ska det skrivas remisser och tas en massa prover igen och så ska det hit och så ska det dit. Fan. Jag är TRÖTT. Urlakad. Finito. Slut som artist. Varför är det ingen som förstår det?
Det senaste missfallet och bristen på respekt på KK blev också en sån där droppe som fyllde bägaren. Vem som helst som hade sett mig på akuten den dagen hade gett mig en kram och varit lite försiktig. Vem som helst som hade förstått. Men jag glömmer alltid att de enda som förstår till fullo är de som är i en liknande sits själva. Tack för att ni finns!
Ja, nu skulle jag inte gnälla, men jag är i alla fall så otroligt slut av allt att jag inte orkar göra någon hysteroskopi. AVA vill nämligen att jag ska skrapas då också. Skrapa livmoderväggen från eventuell gammal vävnad. Inte från missfallet, utan bara rent generellt för att det gynnar fertiliteten med lite ny och frisk vävnad.
När jag läste det så kändes det inte rätt i maggropen alls. Varför ska jag göra det?
Jag blev gravid med Mini, jag blev gravid igen men fick utomkveds, jag blev gravid igen men fick missfall och jag har bara fått ett minus av våra tre försök efter Mini. Som min kära Fru Gyn sa:
"Du BLIR ju gravid! Det är bara dina egna ägg som inte vill vara med längre."
Precis. Och det finns en ökad, om än dock liten, risk för olika slags sammanväxningar.
Däremot sa hon att om jag vill göra hysteroskopin så kunde jag göra en hydrosonografi först. Då fyller man livmodern med koksaltlösning och för in en kamera och kikar runt lite. Typ. Så vet man vad som finns att ta hand om innan hysteroskopin.
Det sa jag först ja till men nu har jag ändrat mig. Jag vill inte göra någonting. Efter en hysteroskopi med skrap så kommer jag att blöda och sen måste jag gå och vänta ännu längre på mensen, vilket betyder en uppskjuten behandling. Jag har inte tid med sånt. Jag börjar bli gammal (allt är relativt!). Jag vill faktiskt bara ha vår gamla donator, köra på med progynon och progesteron och vara nöjd. Och eftersom läkaren på AVA bara vägrar ge mig Fragmin och Prednisolon så tänker jag göra något som jag inte är så positiv inför; jag tänker självmedicinera. Just det. Jag kör samma dos och medicineringsplan som jag hade när Mini kom. Det är inga farliga doser och jag tar den risken. Min kropp.
Om vi nu får något positivt svar från donatorn, vill säga. Om hon inte vill så vet vi inte vad vi gör. Jag har tänkt lite på att istället gå över till den klinik som Dr Fodina gick över till (men det har jag inte ens pratat med Fina M om ännu, hahaha!). För jag vill ha henne som läkare. Hon var så otroligt noga med var embryot skulle sitta också. Hon använde ultraljud och tittade noga på skärmen var embryot placerades. Så gör inte den läkare jag har nu. Han placerar utan ultraljud och efter insättningen gör han vaginalt ultraljud för att visa var embryona är placerade. Sist så satt de i den tunnaste delen, längst ut i kanten på slemhinnan och det kändes inte så bra, även om det blev ett plus senare.
Men går vi till henne istället så blir det en helt ny donator. Det känns lite jobbigt. Dels för att det vore kul med ett helsyskon till Mini, men mest för att det gått så bra med den tidigare donatorn. Vi fick många ägg och jag blev ju faktiskt gravid. Det vore kanon om de kunde hitta en sån donator till i så fall.

Så känns det just nu. Jag måste gå på magkänslan hursom, annars kommer jag att må dåligt.

Och så har jag konstaterat att jag aldrig lagt något större belopp på aktiehandel, och det borde jag fundera på i framtiden. Att lägga så här mycket pengar som vi har gjort på ÄD och inte veta utgången alls är ju ett större högriskbeteende än att handla med aktier. Där kan man i alla fall få lite indikationer. Jag kanske hade varit miljonär om jag satsat på aktier tidigare i livet? Då hade jag kunnat göra måååånga barnförsök.... Fast... utdelningen vid ÄD är så otroligt mycket roligare och mer värt alla pengarna än vad aktiehandel någonsin kan uppnå. Så jag vill nog fortsätta att satsa varenda krona på ÄD istället. Ett tag till i alla fall.

Idag ska jag, förutom att jag jobbar, göra en ansiktsbehandling och sen ska jag köpa några julklappar. Jag har tagit ledigt i eftermiddag och ska strosa lite helt själv. Jag har märkt att jag behöver vara ensam lite mer nu när hjärnan har gått på högvarv och nu håller på att slappna av. Snart är det jul och då vill jag vara lite piggare igen så att få ladda lite i ensamhet känns jättebra.

Med hopp om livet. Trots allt.

Kram

Status Quo

Sitter på provtagningsenheten och ska ta det sista hcg-provet för att säkerställa att inget finns kvar från missfallet. Sen är den resan äntligen över.

Vi har inte fått något svar från AVA angående donatorn ännu så vi tar en dag i sänder.

Jag gråter inte varje dag längre och det beror nog på att jag fokuserar på allt annat utom barnalstrande.

Mitt gynbesök den 17/12 får vara ett startskott för vad som blir år 2014. 

Status Quo än så länge med andra ord.

Kramar

Vilja

Det är svårt att vara konkret när jag ska beskriva hur jag tänker. Det är så lätt att jag kliver på någons tår (och då tänker jag främst på de som inte haft en sån tur som jag har haft med att få ETT barn i alla fall) och det är så lätt att svamla eftersom mina tankar hoppar runt fort, fort där inne. Det är en salig röra.
Men ibland dyker det upp ord från någon utomstående som liksom sätter fingret på det jag tänker, så nu tänker jag skriva lite utifrån Johannas ord som jag fick i ett meddelande från henne. Hon har varit en av eldsjälarna i föreningen Barnlängtan och hon kan mycket och hon betyder mycket för mig. Så några extra tack till dig, Johanna!
Naturligtvis så är det mesta jag skriver mina egna tankar också, hon hjälpte mig bara att uttrycka mycket av det.

Det är så här; jag känner mig ofärdig. Jag är inte klar alls med att försöka få barn. Min hjärna kan inte hantera ordet "klar".
Först trodde jag att det bara var en hormonförvirring och en sorg jag hade för att allt gick i stöpet, men nu inser jag att så inte är fallet. Jag gråter varje dag och så fort tankarna på ett framtida liv dyker upp så måste jag göra andningsövningar. Koncentrera mig på att andas.
När jag t.ex. längtar till vårt husbygge blir klart så övergår den längtan till ångest och andnöd. Det kommer att saknas någon i det huset.
När jag tänker på att vi ska skapa sagolika jular för Mini så känner jag en saknad för hennes skull. Ett syskon att busa med. Ångesten dyker upp och jag får göra andningsövningar.
När jag tänker på att jag ska jobba resten av mitt liv nu (well, till pensionen i alla fall) och aldrig mer få gå med en barnvagn så får jag andnöd.
När jag tänker på att krama Fina M så kommer tankarna på barn och drift upp och jag får andnöd. Igen.

Och jag tänker att jag är ung nu. Att det enda man ångrar när man ligger där inför döden, är saker man inte gjorde, aldrig något man gjorde.
Vi har pengarna.
Vi har åldern.
Vi har tiden.
Jag har längtan.
Det är inte så att Fina M absolut inte vill och är emot mig. Vi är inte osams, nej. Han är bara nöjd och tycker att det är en jäkla resa att försöka få barn. Även om han säkert skulle vilja ha en hel hop med ungar egentligen.
Men det är där vi inte riktigt möts, känner jag. Forskning (om man nu ska behöva hänvisa till sånt) visar att det inte är bra att avsluta försök "för tidigt". Sorgen följer då ofta med hela livet. Vem vill leva i sorg? Det är ju så lätt att undvika smärtan här och nu, men det kan (men måste inte!) vara ett val som leder till mer smärta ur ett livsperspektiv. Och kanske blir det då även en relationskris. Skulle det ske mellan mig och Fina M vet jag inte vart jag tar vägen. Jag orkar inte tänka på det nu.
Kanske ligger jag före Fina M i processen? Eller så ligger han före mig?
Men det känns som att jag har så mycket fakta som gör att det är jag som ligger före. För det är ju så att det ofta är vi kvinnor (av de som lever i heterosexuella parrelationer) som är "projektledare" i IVF-karusellen. Kanske blir det så per automatik eftersom det trots allt är vi som kommer att bära på barnet? Men det är en annan diskussion.
Men just därför så känns det som att i vår situation, där det är min kropp och mina ägg det mesta handlar om, så vill jag försöka igen. Mekanismerna bakom barnlängtankrisen är precis de samma med ett barn som med inga barn. Alla känslor är de samma som de jag hade innan Mini kom. En känsla av hjälplöshet och att inte "äga" mitt eget liv. Det är hemskt och jag får ofta behärska mig från att spontangråta när jag leker med Mini t.ex..
Fina M är en fantastisk pappa och han skulle vara precis lika bra med en liten till. Och han ser hur jag mår nu. Jag är ett jävla vrak även om jag är bra på att bita ihop i vardagen.

Vi enades om, utan att ha tagit något beslut, att maila kliniken och fråga om de kan fråga vår förra donator om hon kan tänka sig att ställa upp igen, så nu väntar vi på svar från dem.
De har redan svarat angående medicinering och att om vi vill göra fler försök så vill de odla blastocyster och att jag gör hysteroskopi och "rensar" gammal vävnad i livmodern. Jag vet inte ännu riktigt vad det innebär och om det är nödvändigt, men vi har inte bestämt något ännu. Vi är i ett vakuum där jag börjar skönja vad jag vill. Min innersta önskan är att Fina M vill detsamma som jag. Vill fullt ut, och inte försöker att skydda oss. För så tror jag att det är; han är glad över det vi har (det är jag med så klart!) och vill undvika smärtan i att kämpa. Men för mig kommer det att betyda MER smärta långsiktigt om jag inte får kämpa lite till.

Det bästa med att vara människa är att man kan ändra sig hur mycket man vill.
Glöm aldrig det, go vänner.

KRAM

Energikick

Jag var hos Fru Gyn idag. Tiden jag hade var för att se om det fanns ett hjärta som pickade så hon blev bestört när jag berättade vad som hänt. 

Det är skönt att hon även är utbildad psykolog. Vi pratade massor idag. Om barnlängtan, sorg, den starka driften, att jag känner mig ofärdig, om ork, om pengar (ni vet väl att ivf-behandlingar är avdragsgilla för företag? Mycket bra för oss egenföretagare.) och om ålder.

Om att göra som man vill och vad som känns rätt.

Jag fick mer att fundera på. Men hon gav mig energi. Ljus i mörkret.

Rent fysiskt så såg allt ok ut. Jag har nästan slutat att blöda helt och jag tar nytt hcg-prov nästa vecka.

Fru Gyn vill gärna träffa mig igen så vi bokade in en tid den 17/12. Hon vill se att allt är helt ok när jag med säkerhet har läkt klart.

Jag får se om jag ber henne om en remiss till en kurator då. Om det behövs.

Kramar

Allt. Allt. Allt.

Ja, jag kanske inte skriver så frekvent längre. Inte just nu i alla fall.

Mina tankar snurrar så mycket och det är mycket jag måste bearbeta. Ska det vara så här? Är allt slut nu? Hur hanterar jag tomheten? Kan jag det? Blir jag glad igen? Så där som jag var förr, eller kommer det att hugga i hjärtat varje dag? Är det värt det? Och varför kan jag bara inte nöja mig? Mini finns ju! Vad gör jag med skuldkänslorna över att jag känner som jag känner?

Äsch, alla frågor och tankar jag har får inte plats men det är existentiella frågor. Hur blir livet? Det är väl den centrala frågan. Om jag nu ska sammanfatta något så komplext i en frågeställning.

Sen är det det där som någon sa: du är ju så ung fortfarande. Varför ska det vara slut med försök?

Ja, orken. Kämpandet.

Men det kanske är värre att inte kämpa vidare? När man vet att det kan gå.

Allt är så svårt. 

När tankarna blir klarare skriver jag nog mer igen. Fram till dess blir det nog bara enstaka inlägg här. När jag måste ventilera lite extra.

Kramar

Snigelfart

Åh, det är så tungt allting.
Allt jag gör går långsamt och jag orkar inte ta tag i något. Jobbmässigt är jag en katastrof.
Jag sover ca 2 timmar per natt förutom natten till idag. Då sov jag 4 timmar. Det berodde förmodligen på att jag och Fina M möttes någonstans i allt kaos. Det skapade lite mer ro i min kropp. Nu är det bara resten av mig som ska lappas ihop.

Idag har jag bara gråtit en gång och jag försöker att tänka på så mycket positiva saker jag kan för att få till lite endorfiner i min kropp. Jag tänker mycket på Mini och jag tittar på många foton från lyckliga stunder för att känna mig lite gladare. Jag funderar på att gå någon kurs för att göra något för bara mig själv. En ren och skär hobbykurs som yoga, dans, dreja, virka eller vad som helst. Det ska nog också gå att träna lite smått igen snart så att jag får fram än mer endorfiner.
Och så har jag bett Fina M att handla godis på väg hem från jobbet idag.

Det hjälper till imorgon i alla fall.

Kramar

Nytt ord

Underbara människor!
Ni är helt fantastiska och jag är så otroligt överväldigad över alla fina kommentarer, sms och mail.
Ni lyfter verkligen upp mig ur deppet. Det blir lättare att ta dagarna trots att jag vill gråta så fort jag är ensam.

Mini har lärt sig ett nytt ord. Igår kom hon in på toaletten när jag satt där och hon såg genast den binda jag lagt ner i trosorna. Storögt blev hon tvungen att peta på den (ren och ny!).
-"Mamma har blöja.", sa hon.
-"Ja, mamma har tantblöja.", svarade jag trött.
-"Tantblöja.", konstaterade hon stolt och gick iväg.

Så imorse slet hon upp dörren igen när jag var på toaletten. Stort leende.
-"Tantblöja!"
-"Ja, just det.", svarade jag och funderar på vad fröknarna på dagis tänker på om Mini repeterar sin senaste inlärning där. Tantblöja.
Hon är förresten förvånansvärt snabb, för att vara 22 månader, på att lära sig allt verbalt. Nu kan hon ca 30 sånger och meningarna bara sprutar ur henne. Hon hittar gärna på egna sånger, ofta om månen, lejon och båtar... Vi konverserar mycket och läser allt vi kommer över. Hon frågar och vill veta allt om allt. Och i helgen upptäckte vi att hon kan några bokstäver i skriven form. Det är ju galet! Inte undra på att hon var sen med att gå, hon fokuserar visst helhjärtat på ord. Min fina lilla tjej!
Men nu undviker jag att lära henne fler ord som fokuserar på missfallet. Jösses, jag föredrar att hon kan säga så mycket annat framför ord som "tantblöja"....

Och nu blöder jag som bara den. Hela tiden. Det gör lite ont och jag börjar bli allergisk mot blod känns det som. Det är ruljans på tantblöjorna vill jag lova. Jag blir deprimerad bara jag ser det.
Idag och imorgon jobbar jag hemifrån. Lugnt och sakta så att tiden går och tårarna inte kommer hela tiden. Bara när jag tar en paus.

Känslosamma kramar

Över

Jag ska sluta med medicineringen, ta ett hcg längre fram och sen är det över.

Kram

Hcg-svar

Nu fick jag svar på proverna.

Hcg i söndags:  6570

Hcg i tisdags:  1660

Det tyder på ett missfall och det finns inte någon chans att det finns något kvar.

Ville jag vara helt säker så får jag ta ett blodprov till om ca 10 dagar.

Jahapp. Det ser inte så lovande ut. Alls.

Har mailat AVA och frågat om jag ska fortsätta med medicinerna.

Kram

Upp och ner

Tack. Jag vet inte om ni vet hur mycket era ord och omtanke värmer. Det är ni som hjälpt mig att i alla fall sluta gråta så fort jag tänker på allt. Oändligt mycket tack!

Idag har jag lämnat det andra hcg-provet, men i ärlighetens namn så förstår jag inte hur det ska hjälpa egentligen. Jag tror inte att det sjunker tillräckligt snabbt så tätt inpå missfallet. Eller så kanske det är så?

Ponera att det var två embryon som fäste och att det andra klamrat sig kvar. Då visar ju ett minskat hcg-värde inte tillräckligt. Hur ska man veta om det är helt tomt därinne?

Men min trötta hjärna orkar inte bry sig om det. Ska sanningen fram så struntar jag i provsvaren. För det enda som kan övertyga mig att allt är som det ska, är ett nytt ultraljud.

Ni förstår, jag glömde berätta vad akutläkaten gjorde som fick mig att tappa tron på svensk sjukvård.

Efter att han försökt att pressa in en bomullstuss/kompress i mitt knipande underliv när jag ligger och storgråter och skriker "aj", så övergår han snabbt till ett vul istället. Då ringer hans mobil. Först en gång. Den andra gången svarar han.

Där ligger jag, med mitt trasiga jag som är förtvivlat över blod, ont och psykisk utmattning, och torkar tårarna samtidigt som jag i mitt blodiga underliv har en ultraljudsstav som hålls i med vänsterhanden av läkaren. I högerhanden har han sin telefon mot sitt öra och han säger: 

-"Jag håller på att undersöka en patient, jag ringer dig. Hej.".

Varför i HELVETE är det så JÄVLA viktigt att svara i telefonen mitt i en undersökning och dessutom agera som sin egen telefonsvarare!?

Ja, det var väl allt jag kan säga om det. Läkaren finns på Danderyd Sjukhus Gynakut och vill ni ha namnet på läkaren så är det bara att maila mig.

Jag ska absolut berätta detta för någon chef där också. Återkommer om det.

Det var ilskan som nu anlänt. Jag är så arg av sorg att jag inte vet vad jag ska göra. Arg på allt.

AVA är bra som håller mig på banan. Jag fortsätter med medicineringen och tar nu även progesteron mitt på dagen samt C-vitamin. Jag har ingen aning om vad det sistnämnda ska vara bra för, men min hjärna går på autopilot så jag bara gör som de säger. 

Jag bara gör fram till ul den 26/11 så får vi se vad som händer då. Så hcg-svaren struntar jag i så länge de inte visar ett värde på noll.

Jag slutade att blöda helt tvärt. I går var där inget mer blod alls. Idag har jag blodat litegrann men absolut inga mängder. Klarar mig t.o.m. utan trosskydd om jag vill.

Hemma då? Nja, jag har varit på möte från igår morse till idag vid lunch (och jag glömde mobilen hemma, men det var nog lika bra). Övernattning och vi var bara sex stycken. Skönt att få fokusera på annat men jag var livrädd för övernattningen. Livrädd för att jag skulle ligga och gråta hela natten och se ut som en överkörd gås på morgonen sen. Hur förklarar man det, liksom?

Men jag klarade det. Igår kväll tog jag även vin till maten. Jag var ju så säker på ett fullständigt missfall så lite vin i gott sällskap skulle sitta fint.

Men så...efter två klunkar så kändes det fel. Det finns ju en yttepyttechans till liv där inne. Så resten av kvällen smuttade jag bara för syns skull. Så nu är det bekräftat: hoppet är det sista som lämnar människan.

Jag har med andra ord inte varit hemma så mycket mer än i söndags och sedan kl 14 idag, men det är tungt. Det är tungt att vara så obeskrivligt ledsen och arg och besviken och trött och samtidigt vara en bra och närvarande förälder. 

Mini verkar ha en liten ålderskris eller så känner hon av att något är fel, för hon är så otroligt mammig. Plus att hon blev sjuk igår. Det sätter min förmåga på prov, även om det går ok.

Eftersom Fina M har tagit allt lättare än jag så är vi helt i osynk här hemma. Minsta grej blir stor och jag orkar inte diskutera. Autopiloten klarar inte sånt. Det blir meltdown. 

Så även om jag inte gråter hela tiden längre så är allt ett fullkomligt kaos. Hela mitt liv är upp och ner känns det som och jag bara går med och är arg då och då. Det är jobbigt att vara arg upp och ner. Jag får liksom inget grepp någonstans.

Imorgon ska jag till kontoret igen och då träffar jag min bästa kollega som vet att jag var gravid och nu även om missfallet. Jag är livrädd för att börja gråta så fort hon tittar på mig.

Fan i helvete. Hur kunde det bli så här?

Kramar

Akuten

-"Hej, vad kan jag hjälpa dig med?"

Söt och snäll barnmorska.

-"Missfall", fick jag fram och tårarna forsade.

Jag fick ta prover och vänta på doktorn.

Jag hann tänka att jag ville ha en snäll, försiktig, förstående och kvinnlig doktor.

Det blev en manlig doktor som visserligen var snäll men på ett korrekt sätt. Han kändes inte så empatisk som jag hade velat, men, men upp i gynstolen och undersökas.

Jag hade fan kunnat göra en undersökning med en elvisp och det hade varit en njutning jämfört med det här. Tårarna forsade, jag tokgrät, och han fick avbryta undersökningen och bara göra ultraljud.

Inte så att han var dum, nej, han frågade om allt var ok och han ville verkligen väl. Han var bara så jävla oförsiktig.

Suck.

Han såg ingen uppklarning på ultraljudet, men han ville heller inte utesluta något. Han ansåg att det förmodligen var ett missfall men ville inte vara definitiv. 

-"Det är för tidigt för att se något med säkerhet", sa han. Och vispade runt med ultraljudstaven så att det såg ut som myrornas krig på skärmen.

Så jag fick ta hcg-prov och ska ta ett till på tisdag. Sen utgår vi från det.

Blodet har slutat forsa och jag har inte ont längre. Jag tror dock att det är helt kört och jag vet inte hur jag ska hantera det. 

Jag känner mig ensam trots att Fina M finns här och är med mig och trots att jag och Mini kramas och skojar.

Det känns konstigt att mitt lyckorus försvann så fort. Det hela tog totalt 30 minuter från smärta till plums i toalettstolen. 

Jag är mentalt dränerad och förstår inte hur jag ska orka gå vidare. Det går över mitt förstånd. 

Jag är så trött och ledsen. Så otroligt ledsen. Så fort Mini inte ser så gåter jag.

Gråter. Gråter. Gråter.

Kram

På väg

Tack för er omtanke och pepp.

Jag ville vila ut lite innan jag skulle till akuten men jag har inte sovit en blund för det har gjort ont och när det inte gjort ont har jag gråtit. 

Nu är jag på väg till gynakuten i alla fall och allt jag vill är att ha ett positivt besked och att det slutar forsa blod.

Kramar

5+5 = Slut

En fest. Barnvakt och vi är hos goda vänner och äter och umgås. Ingen av oss dricker alkohol ikväll. Vi bara är och har det trevligt. 

Kl 23 bryter vi upp och åker hem.

Precis när jag kramar värdinnan hej då så hugger det till i magen. Jag får en enorm menssmärta och känner mig bajsnödig.

Fina M kör hem och nästan hemma så känns det som om jag kissar på mig.

Jag inser att jag inte gör det. Och jag är inte heller bajsnödig. Det är min kropp som stöter ut något. Det varma som rinner ur mig är blod.

För att inte blöda ner bilen så ligger jag ner i baksätet sista biten.

Barnvakten har som tur är bråttom hem och när Mini kramar Fina M smiter jag fort in på toaletten.

Jag blöder. Mycket. Och sen...plums. En stor klump. Och lite mindre blod.

Allt är ett faktum. Missfall. Blod. Slut.

Kram

Stämningsförstörare

Igår kom det en liten, liten brun prick på pappret. Och svaaaagt brunfärgat papper sen. Nu är det likadant. Skit också.

Jag vet att det inte behöver betyda något dåligt men det är svårt att hålla känslorna i styr.

Det progesteron som hamnar i toaletten är svagt, väldigt svagt, brunaktigt.

Och inget kan jag göra. Bara att vänta och se.

Usch, från bil- och barnvagnstänk till oro och analyserande igen. Jag får hjärtsnurp.

Kram

Gulp

Usch, mår lite illa igen men måste vara på jobbet i eftermiddag. Bara till att småäta lite så att jag håller det i styr...

Igår mailade jag även provsvaren till AVA och jag fick ett glatt svar tillbaka.
Jag skrev att jag gör VUL den 26/11 för att se om det finns ett hjärta som tickar då.
AVA:s svar blev lite överraskande att "då får vi även se om det är mer än ett foster."
Det har jag inte ens tänkt på.

Alltså, vi satte in två embryon men eftersom det "sämsta" var 7-celligt vid upptiningen och vid insättningen fortfarande hade 7 celler, så tog jag för givet att det inte var att räkna med. Men som alltid vid ÄD, allt kan hända...

Så vad gör Wilda då? Googlar så klart. Och sätter morgonkaffet i halsen.

"Nivån av hCG är ofta förhöjd hos kvinnor som väntar fler än ett barn. En hög hCG-nivå är ofta det första tecknet på att fler än ett barn är att vänta. Normalt ligger hCH-nivån på 70 mIU 18 dagar efter ägglossningen. För kvinnor som väntar tvillingar brukar den ligga runt 200 mIU vid samma tidpunkt. Men resultatet är inte 100 procent tillförlitligt." 

Gulp.
Jag gjorde det första hcg-testet på just dag 18 efter den tänkta ägglossningen och hade 772 mIU.
När Mini kom till världen hade jag 99 mIU på dag 18. Dubbelgulp.
Vad gör vi om det är två? Ingenting, så klart. Det är som det är. Däremot kan jag garantera att bilvalet blir påverkat, hahahaa!
Det är klart att vi inte blir ledsna om det är två. Det blir bara en stor omställning men vi har ju några månader på oss att vänja oss. Men som det är nu så utgår vi ifrån att det är en liten mygga där inne.
Den 26/11 vet vi.

Ja, jösses, det här blev en riktig nervpress!

Kramar

Hcg-svar

Äntligen kom jag fram.

-"Hej, det är Wilda..."
-"Heeej, du har toppenbra värden! Vänta ska du får dem."
Hon pratade med entusiasm.
-"Här ska du se... Den 8/11 var hcg-värdet 772 och den 11/11 var värdet 2330. Perfekt!"
-"Jösses... Nu kan jag andas ut lite..."
-"Andas ut? Du ska fira i champagne!"
-"Men det är väl inte så bra?"
-Nej, just det, haha... En mun bara i så fall. Men vad härligt att det såg så bra ut!!"

Ja, Fru Gyn var nästan mer entusiastisk än jag, hahaha! Hon sprudlade!

Sen ringde jag Fina M som inte riktigt förstod exakt VAD det var som var bra så jag fick påminna honom om att hcg-värdet ska fördubblas på två dagar. Det är det som är så bra. Och för oss var det perfekt.
Han blev glad. Och lite nervös. Även han har blivit lite kantstött under årens alla försök.

-"Nu ska det bara gå hela vägen. Vad är nästa steg? Jag kommer inte ihåg."
Fina. Det är VUL den 26/11 för att se om det finns ett hjärta som slår där inne.
Vi enades om att vi inte kan gå dit tillsammans för då måste Mini följa med, så jag går dit själv så får Fina M se hjärtat på standard-UL hos Ultragyn längre fram.

Ja, galaxer i mina braxer, vi ska med största sannolikhet bli föräldrar igen!

Hur fasen ska jag kunna jobba nu?

Kramar!

Hjuligt

Jahapp, jag är hemma idag också. Lika bra att ta det lite lugnt när det ändå är ganska lite att göra på jobbet. Jag fnular med en del småuppgifter som legat och väntat på att bli lösta. Perfekt att göra hemma.

Idag ska jag ringa Fru Gyn och höra om hon har fått provsvaren. Det känns spännande och lite läskigt. Jag hoppas vid Universum att hcg-halten inte har sjunkit eller att något är knas. Med åren har jag verkligen fått lära mig att aldrig ta något för givet, även om jag så klart försöker att hålla hoppet uppe så mycket jag orkar.
Allt borde vara ok, tycker jag. Brösten ömmar (men väldigt lite) och har blivit större, jag kissar varje natt, jag drömmer lite underliga saker och jag blir dåsig och trött på eftermiddagen. Och så det där lilla illamåendet som dyker upp lite då och då. Inget allvarligt än så länge, bara ett lite obehagligt illamående.

Inatt när jag låg vaken (ja, jag vaknar på nätterna ibland och kan inte riktigt sova, förmodligen för att jag är på spänn och nervös över vårt lilla plus....) så surfade jag runt och tittade på nya bilar. Vår "stora" bil kommer att vara för liten för två små barn. Vi har en liten också men den använder vi bara för att köra till och från dagis med eftersom Fina M åker kommunalt till jobbet från dagis. Helst vill vi bara ha en bil, men numer bor vi på en ö (med bilfärja) så logistiken går bara inte ihop om vi inte har två bilar.
Hursom, den "stora" bilen var det, ja. Vi har konstaterat att vi inte får plats med allt vi behöver i den bil vi har nu utan en större är ett måste. Det känns just nu som ett oövervinnerligt projekt eftersom jag inte orkar fokusera på sånt, men vi måste. Ska vi få något i inbyte för den nuvarande bilen så behöver vi sälja den nu innan den har gått för långt och räknas som "gammal". Suck, liksom.
Så jag googlar till vansinne. Jag konstaterar krasst att det som det fokuseras på när det gäller bilar, är nästan alltid motorn. Det är ju för sjutton det enklaste! Det förstår väl alla att mer hästkrafter och större motor ger lite mer ös.
Det jag vill ha är storleken på bagageutrymmet (utan fällda baksäten, familjebil liksom...dough!), finns det mugghållare (ställer vällingflaskan där och en kaffe när barnet har somnat och jag åker runt, runt för att inte behöva lyfta ur henne så att hon vaknar och inte kan somna om så att hela eftermiddagen sen blir en katastrof) så det räcker, vilka bilbarnstolar funkar bäst till modellen (finns det isofixfästen?) hur hög är den (är såååå trött på att vika mig dubbel, vrida ryggen och försöka få Mini att sitta skönt i stolen!) och finns det andra fiffiga vardagslösningar?
Jag har hittat Familjebilsbloggen som är himlans bra med input, men det känns ju sådär när det finns betalreklam på den... Men det kanske är ett nödvändigt ont när man har en så omfattande blogg på ren och skär fritid. Den suger nog åt sig en hel del tid, gissar jag.
I övrigt så blir jag galen på att försöka hitta rätt bil. Och när jag tror att jag är något på spåret så är den alltid så förbenat dyr. Men en bättre begagnad bil blir det i alla fall. Vi ska leva, inte sitta i en bil på vår fritid. Så ett "lagompris" vore trevligt.


En annan pryl vi funderar på om vi kommer att behöva är en dubbelvagn. Där verkar det bara finnas ett alternativ: Babytravels Dublin. Det finns förstås en attraktiv Bugaboo Duo, men den kostar alldeles för mycket mot hur mycket vi förmodligen kommer att använda vagnen.
Kanske behöver vi inte ens en dubbelvagn? Eller, jo..? Näe? Ursvårt!
Och OM vi behöver en så måste vi ha måtten på den så att vi köper en bil som kan sluka den också. Tillsammans med en massa packning (eftersom vi har släkt och vänner utspridda i landet).

Jahapp, det går att fördriva tiden i alla fall i väntan på om det blir bebis eller inte. Många tankar snurrar runt och som vanligt handlar det om logistik också.
12:30 ska jag börja ringa till Fru Gyn för då börjar hennes telefontid. Jag ska hänga på låset/luren.
Och ikväll ska jag åka och hämta en på Blocket fyndad vinteroverall åt Mini. Älska Blocket!

Höstkramar

Hemma idag

Jag valde att jobba hemifrån idag. Konferensen får klara sig utan mig.
OM jag nu blir akut illamående så vill jag verkligen inte sitta med kollegorna och skapa en scen. Det hade varit ok om jag var i vecka 12, men inte så här tidigt då allt lika gärna kan gå åt skogen.
Nej, att stanna hemma och lära känna kroppen istället känns som ett bättre alternativ.

Igår kväll hade jag lite ont i ryggslutet också. Det oroar mig. Det ömmar lite idag också, men det kan lika gärna bero på att jag suttit fel. Men det är klart att missfallstankarna dyker upp på en gång. Och med det googlandet. Jag har dock konstaterat att jag ändå inte kan göra något. Blir det missfall så blir det, för det går inte att stoppa. Jag tar all medicin jag behöver så går det galet så var det inte "rätt" embryo.
Men nu ska jag inte vara sån. Det här SKA bara bli bra. För jag är i vecka 6. 5+2 för att vara korrekt.

Kramar!

Urrrk...

Igår började brösten ömma lite och idag fick jag hoppa över konferensmiddagen och åka hem tidigare på grund av illamående. Jag vill INTE kasta upp med 30 medarbetare i salen. Här tas inga risker.

Nu hoppas jag att det stannar där. Lite illamående, alltså. Inget kräkande.

Kram

Det praktiska i vardagen

Plusjakten (en annan bloggare men jag kan inte länka från mobilen) är roligt nog också gravid igen. Grattis!

Och så nämner hon, i en kommentar till inlägget nedan, den där oron man har kring det barn som redan finns. Den "praktiska" oron. För visst känner jag den!

Mini sover t.ex. i vår säng och de nätter när det är en förkylning på gång så snurrar hon alltid runt lite i sömnen. Framförallt så måste hon ha "kontakt" med mig på något sätt hela tiden. Gärna genom att slänga upp en fot i magen på mig. Det oroar mig! För tänk när min mage blir större och en liten Mini-fot sparkar till där... Det känns inte så bra.

Och så det här med att bära. Det ska det göras då och då. En lek som Mini kom på innan försöket, är att jag ska bära henne och så ska Fina M jaga oss och sen ska vi slänga oss i sängen och gömma oss under täcket.

Gör man den leken så känns det lite "fel" med allt bärande... 

För att inte tala om den trappa vi måste gå uppför och nerför varje morgon. Sen är det en lång backe ner till bilen. Lång och brant för en trött 2-åring som ibland inte orkar gå uppför den stigen efter en dag på dagis. 

-"Mamma bära."

Och mamma bär. För ibland måste mammor det liksom. 

Tänker jag då på min mage så känns det inte så bra. Doktorn på AVA sa t.o.m. att jag ska undvika att bära även om det blir svårt med en Mini i familjen. Då blir det ju bara till att bära ibland.

Så där tänker jag. Det känns liksom inte bra med bärande och sparkar men att undvika det helt går bara inte. Min älskade Mini finns där och då är livet så här. 

Ibland tänker jag på min och Minis relation också. Hur blir den sen? När det finns en till liten som behöver mig. Inte så att jag oroar mig. Nej, jag är bara nyfiken och undrande. Idag är det ju vi tre som ska bli fyra. En till. Konstellationerna ändras och jag och Mini blir vi men på ett annat sätt. Kanske. Eller så inte. Dåligt blir det absolut inte i alla fall. Men det blir som det blir, och jag tänker på det en del.

Lite luddigt resonemang kanske, men det är så klart nytt allting. Jag måste "skydda" min mage och livet som finns där och samtidigt vill jag ge Mini all oändlig kärlek, lek och uppmärksamhet den sista tid hon har mig för sig själv.

-"Minis mamma", säger hon ofta och stolt och kramar mig hårt.

Och så är det. 

Därför är det så blandat det där med ofrivilliga sparkar, bära och busa. Jag orkar inte busa och jag är orolig för bärandet och jag får nog sova lite mer på soffan när magen blir större.

Men värst blir det nog när bebisen kommit. En vecka senare flyttar vi. DET borde jag fundera på hur vi löser. Eller så blir det som det blir.

Tajming... Något som inte finns det här året.

Kram!

Lägesrapport

5+0 och jag rullar in i vecka 6. 

Det firades med ett stick i armen så nu är det andra blodprovet taget. Jag ringer Fru Gyn på torsdag om svaren för innan dess hinner jag inte. Är på en hektisk konferens till dess så jag kopplar bort det där fram till dess. Annars blir jag bara stressad.

Idag ska jag maila kliniken också, för det har jag helt glömt bort! Hahahaa! 

Det känns som att det vore bra om de får reda på hur behandlingen går liksom... 

I övrigt så känner jag inte så mycket. Lite hungrig mest hela tiden. Och jag kissar på nätterna. Och jag är trött på eftermiddagen. Och tarmarna har börjat "tjorva" lite. 

Jag njuter av varje tecken på graviditet. Det måste bara gå vägen.

Kramas i höstsolen

4+4

Idag är det 4+4 och nu är det inte långt kvar till vecka 6. Tjohoo!

I denna stund är jag på väg till labbet för att lämna blodprov. Äntligen.

Jag tror att det växer på sig där inne för jag måste dricka mycket vätska annars kissar jag mörkt. Efter kl 15 drar jag ner lite på drickandet annars får jag gå och kissa hela natten.

Igår berättade jag för min allra närmaste arbetskamrat. Hon blev så otroligt glad och har full förståelse för att det lika gärna kan gå åt skogen. Men jag kände att jag ville berätta om graviditeten redan nu eftersom vi umgås så mycket att hon skulle ha märkt något på mig ändå.

Och det känns skönt att ha någon att prata nervositet med. Men jag har ju även  kämparvänner som jag bollar med. Så klart!

Tänk vad den här bloggen har betytt mycket för mig under åren. Jag vet faktiskt inte hur jag hade orkat utan allas stöd här. Och jag har fått många vänner för livet. Det trodde jag aldrig. 

Min lilla pysventil och dagbok blev verkligen en del av mig och mitt liv. 

Jag är lyckligt lottad.

Kramar

Gravidbesked

Det börjar sjunka in nu. 

Jag besiktigade bilen idag och medan jag väntade så läste jag om graviditeter på Babygruppens Gravidkalender (App).

Jag läste om vad som händer varje vecka och helt plötsligt kom allt över mig.

Det händer igen. Vi får vara med.

Vi blir föräldrar till en liten ny person.

Lyckotårar började välla fram och jag fick en stor klump i halsen. 

Mannen bredvid mig tittade åt mitt håll och jag svarade med tårfyllda ögon:

-"Jag är ok. Fick bara så glada nyheter."

-"Så bra. Då behöver jag inte oroa mig?", svarade mannen lite glatt.

-"Nej, absolut inte.", sa jag.

Och jag log så innerligt. Sååå innerligt.

Kram

Pirr!

Nu har jag äntligen två remisser för blodprov i handen. Skönt!

Jag och Fru Gyn bestämde att jag tar proverna på fredag och måndag. Det är bara bra med två hela dagar emellan.

Så i nästa vecka får jag svar. Pirr!

Och den 26/11 ska vi leta upp ett hjärta om provsvaren är ok. Pirr igen!

Kram

Bottenlös

Jag ääääter. Mängder!

Ett gott tecken.

Kram

Framåt

Hmm, jag känner fortfarande ingenting. Det är klart att det gör mig lite nervös eftersom jag kände så mycket när Mini kom. Men, men... Varje graviditet är ju olika sägs det så jag finner mig.

Igår ringde jag till goa Fru Gyn som blev så otroligt glad när jag berättade. Jag ska dit inorgon bitti och få remisser till blodprov. Det blir nog så att jag tar det första imorgon och det andra på fredag. Så är allt ordnat innan helgen.

När jag är där imorgon ska jag boka in en tid för att kolla om det finns ett hjärta också. Men den tiden blir om några veckor. Jag vet att hon gärna väntar till vecka 8 så att det inte finns så många tveksamheter om det ska synas eller inte.

Det låter bra för min del också.

Så nu är det alltså två stora händelser inom den närmsta tiden: provsvaren i nästa vecka och hjärtat om några veckor.

Och nej, jag förstår knappt att det är sant. Fortfarande.

Tänk att vi kanske får vara med om ett mirakel till. Det är liksom för mycket att ta in för min lilla hjärna just nu.

Glada kramar!

Test igen

Jag testade imorse igen och det stod fortfarande "Gravid". Skönt!

Det stod fortfarande "1-2 veckor" också. Undrar när det ändras till "3-4 veckor"?

Det vore trevligt om Hcg-halten steg, nämligen. Det är ju ett kvitto på att det är som det ska känns det som...

Jag måste nog testa igen lite senare i veckan. Idag är det 4+0 så nu går jag in i vecka 5. Jag är fortfarande överväldigad.

Kramar

3+6

Undrar om jag räknas som ruvare fortfarande? Det borde vara veckoräkning som gäller. Jo, så gör jag nog. Räknar veckor istället.

Och tänk om plusset blivit ett minus? Måste testa imorgon igen! Jag måste bevaka det så att det stannar kvar. Säga några extra snälla ord också så att det känner sig extra välkommet. Plusset.

Fasiken, jag kan inte riktigt förstå att det är sant! Det känns overkligt när jag tänker på det. Men kul, så klart!

Lilla fina Mini. Hon blir världens bästa storasyster, tror jag.

Overkligt och underbart!

Kram

RD10 - Galet

Eftersom jag blivit mer och mer övertygad om ett minus, trots brunt på pappret, så testade jag imorse. 

"Låt mig se det där j-la minuset så att sorgen kan bryta ut", tänkte jag.

Och eftersom det är tidigt att testa så var min tanke att testa igen på onsdag. Bekräfta minuset då.

Nu har jag sansat mig, men jag satt på toan och bara gapade. "Gravid". Va!?

Galet. Galet. Galet. Jag som igår kväll blev övertygad om motsatsen.

Jag lade testet på toalocket och när Fina M skulle gå på toan så kom han ut i köket och log med hela ansiktet.

"Har du redan testat?"

"Jaaa...."

Lycka!

Nu ska vi bara se till att allt fortsätter gå bra. 

Men vilken underbar lördag!!!

Och miljarders tack för all pepp. Jag har världens bästa läsare! Bara så ni vet.

Gravidkramar

Lite till

Jag känner fortfarande inget. Jo, lite, pyttelite, när jag sitter ner med benen i kors. Kom på att magen var jättesvullen igår också (märks det att jag famlar efter lite halmstrån...?).

Var nyss på toaletten och det kom lite mer brunt på pappret igen.

Fy, vad detta är jobbigt! Olidligt, faktiskt.

Kram

RD9

Inatt vaknade jag som vanligt. Stapplade ut till toaletten efter att ha konstaterat att jag fortfarande inte känner något.

Och så där, på pappret, lite, lite brunt. Klarvaken! Precis så hade jag när Mini blev till. Tror t.o.m. att det var på ruvardag 9 eller 8, kanske.

Kanske har jag haft en liiiiten nidationsblödning och nu kom det gamla blodet ut? Kanske. Ett litet, litet hopp tändes i mig. Och ändå lyckades jag somna om. 

Ska jag nu leta tecken så skulle min trötthet kunna vara något att ha. För de tre senaste eftermiddagarna har jag varit så otroligt trött. Igår somnade jag till på soffan vid 18-tiden och när Fina M läste saga för Mini låg jag bredvid och somnade.

Sen sover jag hela natten förutom när jag vaknar och går på toaletten.

Hur som, det blir svårt att koncentrera sig på jobbet idag....

Kram

Inte. Inte. Inte.

Usch, jag är gråtfärdig. Ju mer jag tänker på allt, desto mer vill jag krypa ur min kropp. 

Sitter här på jobbet och känner ingenting. Jo, det känns lite "kallt" på något sätt precis vid blygdbenet. Så fort jag reser på mig försvinner det och jag känner ingenting som vanligt. 

Jag googlar och ser att det är för tidigt att testa och skulle jag göra det ändå så skulle jag bli ledsen trots den vetskapen, om ett minus dyker upp.

När jag tänker på det så vill jag inte testa alls. Jag vill inte se ett förbannat minus igen. 

Jag. Vill. Inte.

Vill. Inte.

Inte.

Kram

RD8 - morgon igen

Jag kände inget igår.

Och jag känner ingenting nu. Eller natten som var.

Jag läser om mina andra ruvarinlägg från tidigare insättningar men aldrig har jag känt så lite som nu.

Hoppas att det är bra. Typ.

Kram

RD7

Inatt vaknade jag av att jag inte kände något alls. Det borde väl få vara tvärtom kan jag tycka. Jag vill vakna av att jag känner något...
Men nu gjorde jag inte det. Jag kände ingenting. Jag låg där i mörkret och kände efter men det varken ilade, stack eller drog i nedermagen. Och brösten ömmar inte heller. Och inte har de vuxit.
Jag tror faktiskt att det har gått åt skogen den här gången också. Det känns så otroligt trist faktiskt och jag orkar inte bli ledsen igen. Men det är väl oundvikligt gissar jag.

Jag känner fortfarande ingenting. Brösten har jag inte känt av på riktigt under den här ruvningstiden. Det känns som att jag borde ha gjort det.
Usch, idag blir en jobbig dag. Fast lite glad är jag ändå för en kär gammal kämparkompis verkar äntligen ha fått positiva besked och även om det säkert känns lite osäkert för henne just nu så är jag glad. Minsta glädjande besked för en kämpande medsyster gör att jag blir glad.

Nu ska jag jobba och känna efter lite till. Återkommer med mina krämpor och icke-krämpor under dagen.

Höstkramar

På jobbet

Som sagt, letar ledtrådar som pekar på att jag är gravid. Här är två:

1. Gjorde det inte lite, bara lite, men ändå, ont i bröstet när jag råkade trycka till datorn mot bröstet på väg till det där mötet?

2. Kollegan utbrister: "Wilda, du ser så himla fräsch och pigg ut! Har du börjat med någon ny ansiktskräm? Du lyser, ju!"

Ah, men liksom.... Jag viiiiiill vara graviiiiiid! Nuuuuu!

Kram

RD6

Det ilar lite i alla fall. Jag hoppas att det är något bra. Har för mig att det ilade när vi lyckades få Mini, men det ilade nog mer då än vad det gör nu. Det kan lika gärna vara progesteronet med andra ord.
Men jag hoppas vidare och ber till universum. Eller nåt.

Kram

RD5

Allt är lugnt. Inga känningar av något. Kanske, kanske att det ilar lite i nedermagen, men det är allt.
Jag borde jobba men kommer på mig själv att googla på symtom. Mitt logiska jag verkar helt bortblåst och allt jag kan tänka på är mitt tillstånd och graviditeter.
Det här blir en lång ruvarväntan...

Kramas i blåsten

RD4

Ja, igår var det ruvardag nummer fyra och jag kände som vanligt ingenting. Nada.
Jo, precis när jag reste mig ur soffan igår kväll så stack det till i nedermagen. Det är det enda jag känt och det är absolut inget graviditetstecken på något sätt. Men att känna något redan nu är nog att ha lite väl höga förväntningar... Så jag fortsätter med min ofrivilliga hobby som består av att känna efter. Hela tiden. Trots det. Jodå, jag blir trött på mig själv ibland, hahahaa!

Min sjuka har blivit lite bättre. Jag hostar och huvudet känns som bomull men jag har i alla fall ingen feber idag så jag jobbar hemifrån. Skönt att få sitta i munkjacka och mjukisbrallor och jobba.

Kram

RD3

Hela huvudet känns som bomull, jag klarar mig inte utan hostmedicin och Alvedon och öronen bultar...

Det är allt jag känner, vilket är helt ok än så länge. Embryot eller embryona fäster någon gång om tre till fyra dagar ungefär, sa läkaren. Det är alltså imorgon eller på måndag så det vore nästan underligt om jag kände av något eventuellt gravidtecken nu. 

Men imorgon kommer jag nog gå runt och känna efter en hel del. Jag minns att det stack till och ilade på dag fyra eller så när vi fick Mini. Jag inbillar mig att jag kände när embryot fäste så det skulle vara kul att få det bekräftat. Det vore häftigt att veta att man kan känna när embryot hakar sig fast! 

En del kanske säger att det är omöjligt att känna något sånt, men varför inte? Egentligen? Är man väldigt känslig i nedermagen så kanske det går?

Jag vet inte, men kul vore det.

Vi är bjudna på fest dagen efter testdagen så nu är den stora frågan om vi ska testa den 7:e eller vänta till efter festen för att ha en trevlig kväll vid ett eventuellt minus...

Och jorden snurrar vidare.

Höstkramar

RD2

I tisdags fick jag hög feber och frossa. Låg som ett paket i sängen. Redan på onsdagen mådde jag mycket bättre. Feber men med Ipren mådde jag kanon.

Jag hade fått rethosta också så jag tog hostmedicin också.

På torsdagen, när jag flög till Riga, tog jag en Ipren på morgonen innan jag åkte. Och lite hostmedicin.

Jag mådde ok så det kändes bra.

På kliniken kom hostan tillbaka lite och på kvällen, ja, då hostade jag så att jag kiknade! Det var helt hysteriskt!

Och febern smög sig tillbaka och allt jag hade var Ipren. Det ska man inte ta om man är gravid och jag vågade inte riskera något.

Sen hostade jag hela natten. Jag fick någon timmes sömn...

Hela vägen hem hostade jag. Svetten rann av febern och i kombination med ett litet propellerplan och turbulens så kände jag mig väldigt liten och ynklig.

För att skona mina medpassagerare så tog jag Strepsils. Ett halvt paket gick åt.

Man får blåsor på tungan av många Strepsils kan jag berätta.

På Arlanda fick jag i mig en toast och lite te innan jag åkte till dagis för att hämta Mini. Väl hemma läste vi böcker till Fina M kom hem, för jag var helt slut som artist.

Det var verkligen ett helvetesdygn, bortsett från känslan att ta en Alvedon, hostmedicin och sen krypa ner i sängen och mysa med böcker och Mini.

Under hela tiden ekade läkarens ord om att jag ska vila, ta det lugnt, inte stressa kroppen, äta bra och inte använda magmusklerna.

ALLT jag gjorde det dygnet gick emot de rekommendationerna. Skit. Och det var länge sedan jag mådde så dåligt.

Jag fällde t.o.m. en tår eller fjorton av ren utmattning på kvällen.

Så RD2 går till historien som en av årets sämre dagar.

Kram

RD1 - Ruvningsanalysen har börjat....

Skrev ett långt inlägg som jag råkade radera. Suck!

Men det struntar väl de flesta i, gissar jag. Det viktigaste är att jag nu har två embryon som skvalpar runt i min livmoder. De fick AHA-behandling som lite extra stöd i fästprocessen. Jag trodde att vi gjorde AHA vid förra insättningen, då vi fick ett minus, också men så var tydligen inte fallet. 

Så nu har mitt hopp återuppstått lite. Nervöst!

Två embryon var det, ja. Det ena var 7-celligt vid upptining och var det fortfarande vid insättningen. Det har jag ingen förhoppning om. Däremot så var det andra 8-celligt vid upptining och 16-celligt imorse. Vid insättningen var det så kompakt med celler att det inte gick att räkna cellerna. Muchos bra!

Så nu är jag ruvare. Testdag är den 7/11 men kanske att vi testar tidigare. Vi får se. Kanske blir det senare. Jag vill helst testa en helg eftersom ett minus alltid river ner min värld och då är det tungt att gå till jobbet.

Ja, nu är det bara att luta sig lugnt tillbaka, slappna av, inte tänka på att jag är "gravid" och bara vara som vanligt. Lugnt och harmoniskt inte tänka på nååågot som har med min kropp eller graviditeter att göra. Säkert. Absolut. 

Den mycket empiriska och hemvetenskapliga utvärderingen har börjat. Känna efter. 

Let the analyze roll!

Kram

Vilja

Ligger i sängen på hotellet efter en välbehövlig lunch. Snart ska jag gå till kliniken och jag är jättenervös. Jag vill så gärna att det här ska gå vägwn. Jag vill så mycket att jag nästan mår lite illa... 

Må detta bli som jag vill.

Kram

Gillar Finland just nu

Sitter och väntar på boarding i Helsinki och är galet nöjd över att jag kom på att köpa mitt favoritgodis: blåbärschoklad. Fazers ska det vara. Så otroooligt god!

Och så noterar jag det lustiga över att operatören min telefon kopplat upp sig mot heter "dna". Lite komiskt när min livsresa de senaste åren handlat just om gener och dna-tankar.

Till sist; denna flygplats är hur lugn och skön som helst! Jag trycker på gilla-knappen.

13:30 lettisk tid är det dags. Undrar hur jag kommer att klara ruvningen när jag redan är otålig och hypernervös. Innan insättningen. Oj, oj, oj...

Kram

Knastankar

VAB igen... Ganska skönt att jag har jobbdatorn på jobbet så att jag verkligen inte kan göra annat än att bara vara. Dessutom är jag krasslig själv så det är bara bra att jag vilar lite själv.
Mini är tokförkyld och har feber. Inte så hög som hon brukar få, tack och lov, men tillräckligt för att hon ska vara hemma och vila, vila, vila.

Undrar om det är ok att vara lite sjuk när det är insättning? Rent fysiologiskt, alltså. Det borde det väl vara? Då fokuserar immunförsvaret på basilusker istället för på att ett embryo dyker upp, tänkte jag. Risken att embryot stöts bort av kroppen borde alltså minska lite. Mina egna über-amatör-teorier, hehee. Naturligtvis.

I övrigt ser jag fram emot att få åka bort även om det bara är ett dygn. Det har varit lite väl mycket under en period så jag ska verkligen vila så mycket jag orkar på hotellet. Jag behöver lite nya krafter känner jag. Den här hösten är tung och jobbig. Många tankar kring hur det blir efter det här försöket snurrar runt. Samtidigt bygger vi huset och jag är på ett nytt jobbuppdrag som kräver en hel del. Jag längtar till julledigheten. Låt hösten gå fort!

Och så undrar jag hur tjock slemhinnan kommer att vara vid FET? Jag menar, om den var 10 mm vid förra VUL så borde den bli GIGANTISK fram till torsdag. Bara den inte trillar ut i förväg... Kan den göra det strax efter insättningen? Drar den med sig embryot då?
Jag vet att det låter som lite galna tankar, men just nu så är det precis sånt som dyker upp i mitt huvud hela tiden. Minsta lilla osäkerhetsmoment blir till en universiell gåta i mitt huvud....
Jag blir knäpp av det här. Hoppas att allt går vägen så att jag inte blir ännu mer galen.

Kramas i höstlöven

Oj

Oj, insåg just att rubriken på föregående inlägg kan feltolkas i en fertilitetsblogg.... Det var alltså bara något så trivialt som att Mini gick på pottan själv. Jag är inte spontangravid (som är min allra hetaste dröm).

Kram

Plötsligt händer det

Tänk, från att detta har varit en riktig skitdag så vände allt på några sekunder.

Först ringde nämligen min moster och berättade att min bror och hans sambo ska få en liten tjej till.
Det blir man ju normalt glad av, men eftersom min brors sambo inte gillar mig och har framfört via min bror att jag ska vara annorlunda än vad jag är och jag vägrat det, så har vi ingen kontakt längre. Kan tilläggas att alla som känner min bror undrar vad han tänker med så det är inte bara jag som är bitter.
Men hur som helst, jag blev mest ledsen över att han inte ringer till mig och berättar denna stora nyhet. Vi som hördes varje dag förut, innan hans sambo fick för sig att allt var fel.
Så när min moster berättade detta blev jag glad å min brors vägnar, men så otroligt ledsen i hjärtat, för jag VET ju att han helst hade berättat det för mig själv. Men han är lojal mot sin sambo så klart, så han gör det inte.

Tårar, tårar, tårar har trillat idag just för det faktum att jag liksom "förlorat" min bror. Det blev så påtagligt och sorgligt efter samtalet med min moster.
Och självklart tänkte jag tanken "ska vi verkligen försöka få syskon till Mini? De är bara till besvär."... Jo, så tänkte jag en kort, väldigt kort, stund.

Men så lade sig ledsenheten lite och jag och Fina M satt och pratade om framtiden i vardagsrummet. Mini lekte runt som en stormvind runt oss. Som nakenfis. För är det något hon gillar så är det att slänga av sig blöjan och bara leka.
Saken är den, att vår lilla dam inte går på pottan ännu. Visst, med vår vaksamhet och lite ledande pottprat så... Men blöjan bör vara på den mesta tiden även om vi så klart gör våra försök hela tiden. Pottan står redo på en plats i vardagsrummet och när vi märker att något är på gång så har vi hänvisat lite fint till den. Då sätter hon sig där med blöja och kläder och allt och gör det som ska göras. Jätteduktigt!
Så idag lät vi henne vara näck lite längre än vanligt och mitt i vårt samtal så avbryter hon hastigt sin lek och sätter sig på pottan och kissar. Helt själv. Bara så där. Underbart! Såååå duktig!
På fullaste allvar, jag blev så lycklig och stolt att jag nästan började gråta igen. Stolt, stoltare, stoltast! Glad framför allt!

Då betyder faktiskt allt annat ingenting. Min, fina, duktiga lilla Mini.


Stolta kramar

Spikat

Nu är det spikat. Den 24/10 kl 13:30 lettisk tid (12:30 svensk tid), blir det FET.

Och jag har hittat billigt flyg och en billig hotellnatt på ett bra hotell. Ska boka ikväll så fort Mini somnat.

Och så börjar jag med Progesteron den 21/10.

Äntligen, äntligen, äntligen!

Yes!

Dra mig baklänges! Den var 10 mm. Tjohoo!!

Kram

Snart

Sitter i väntrummet hos Fru Gyn. Det är dags att mäta slemhinnan. Lite orolig är jag allt. Med tanke på min ålder och klimakterietendenser så är det inte helt klart att allt fungerar som det brukar. 

Under de andra försöken har hinnan vuxit på bra men sist så växte den på sig lite långsamt. Istället för mina "vanliga" 10 mm så var den bara 8,5 mm.

Det kan också ha haft med den nya pillerplanen att göra men det tror jag inte. Det är nog främst så att min kropp har förändrats. Och förmodligen även lite p.g.a. de hormonbehandlingar jag genomgått genom åren. 

Säg så här: min kropp är nog inte helt i balans. 

Så det blir intressant att se hur slemhinnan ligger till. Ser allt bra ut så blir förmodligen FET nästa fredag. 

Ser det dåligt ut så blir det FET veckan därpå. Rent arbetsmässigt så är det verkligen inte bra då jag kommer att behövas på jobbet då. Men i det stora hela så struntar jag så klart i det. Att försöka bli gravid är viktigast. Självklart!

Snart är det min tur...

Kram

Jobb...

Alltså, när jag tittar på båtalternativet så verkar det inte så dumt trots allt.
Planen var att flyga ner på fredag morgon, bo på hotell en natt och flyga hem lördag morgon.
Med båten måste jag åka redan på torsdag kväll så det blir en natt till borta hemifrån, men det är det värt om man räknar pengar.
Det blir en kryssning (kan bara tänka mig hur myyysig den är, hahaha! Jag kommer nog sova, men ändå) där båten går kl 17 på torsdagen och jag är framme i Riga kl 11. Kan jag få till FET runt kl 14 så vore det kanon. Båten går tillbaka kl 17: 30 på fredagen nämligen och jag hinner att äta lunch innan själva insättningen då också.
Båten är sedan tillbaka kl 10:30 på lördag förmiddag. Perfekt! Och jag slipper boka hotell.
Om jag bokar nu (vilket jag inte kan för jag vill veta resultatet från VUL, men rent teoretiskt) så kostar allt detta, inklusive två frukostar och middag, 1500 pengar. Totalt.
Om jag flyger kostar bara flyget ca 2300 kronor.
Det får nog bli båt.

Eftersom jag borde jobba men inte kan låta bli att ta små pauser och surfa lite så måste jag nog i alla fall dela med mig av det jag hittar när jag surfar också. Mitt senaste "fynd" är PappasAppar. Huuuur bra som helst! Här finns recensioner och länkar till en massa bra barnappar, både böcker och spel.
Perfekt att ge bort till andras barn i present om man inte har egna barn som man vill roa eller sysselsätta. Det finns både gratisappar och betalappar. Allt är åldersindelat och prissatt. Sketabra, säger jag bara!

Jobba var det, ja....

Kramas där ute. Det är fredag.

Reseplanerande

Sitter och spanar flygpriser till Riga. Hualigen! Det är dyrt!
Jag kanske skulle ta båten den här gången?

Allt detta planerande... Det tar på orken ibland må jag säga.

Kram

Barntankar

Jag är lite väl disträ... Har helt glömt bort att boka tid för VUL den 14/10! I min hjärna var det liksom redan bokat. Och på fredagar jobbar inte min gyn så jag får ringa på måndag och se om Fru Gyn har en kvart över för mig någon av de närmaste dagarna. Bra jobbat, Wilda...

I övrigt mår jag strålande! Jag har noterat att jag sover otroligt bra på nätterna jämfört med tidigare. Det kan jag bara tacka Progynonet för. Östrogen. Mums.
Och allt deppande under Primoluttiden är inte heller så konstigt eftersom det är nedreglerande, d.v.s. mina östrogennivåer låg väl helt i botten.
Fru Gyn påpekade att när jag var gravid så var jag nästan hög på östrogen, hahahaa! Och så sa hon att när allt det här är över så ska vi se till att få östrogennivåerna på en bra nivå igen. Så att jag får fortsätta att sova gott och vara på ett bra humör.

Över.... jag undrar när det här är över, förresten? Jag vill inte att det ska vara över. Jag vill ha barn. Helst åtta till, men det går inte.Och jag är livrädd för att bli bitter på något sätt, men det tror jag inte att jag blir. Jag är en för glad skit för det även om jag kan bli lite ledsen då och då.
Häromdan frågade jag Fina M om vi inte ska fråga AVA om donatorn ställer upp igen. Han var inte lika pigg på det som jag. Han har funnit sig till ro med Mini och är så nöjd som det är. Jag tror inte att han vill "förstöra" det på något sätt. Han är nöjd och glad helt enkelt.
För min del har tankarna börjat gro lite. Jag kan inte släppa tanken på att fråga donatorn igen. Tänk om...
Det känns som en förbjuden tanke, för om Fina M är glad och nöjd med hur vi har det nu, hur ska jag då kunna släppa tanken på fler barn? Men jag ska nog inte tänka i de banorna ännu. Just nu försöker jag att fokusera på att få slemhinnan att växa och bli toppenfin. Allt annat får vänta... Och jag mår faktiskt riktigt bra, tankarna till trots!

Nu ska jag gå och tugga i mig en avocado. E-vitamin is da shit!

Kramar

Knaprar

Äntligen kom mensen. Världens minsta blödning. En droppe på ett ungefär.

Men det räckte tydligen så igår började jag med Progynonet igen. 

Samma dos som förra gången; 2 x 2 mg morgon och kväll.

Den här gången tar jag även vitamin E. Jag har faktiskt inte orkat att kolla upp det närmare men jag vet att det sägs att vitamin E och D är bra för fertiliteten.

Så ät broccoli, för sjutton!

Och så tar jag det "vanliga": Omega3 2 kapslar, hemofer folsyra och järntabletter och så allvitamintablett där det ingår folsyra. 100 mg folsyra om dan ska det vara totalt.

Nu är det bara att hoppas på att allt växer som det ska och att det blir en ny och fin slemhinna.

Den ska kollas den 14/10 och ser allt bra ut så blir det FET den 25/10.

Kram!

Kanske?

Det bränner i nedermagen. Kanske är den snart här? Äntligen!

Då blir det Primolut imorgon bitti. 

Kram

Att vänta

Jodå, jag lever. Just nu tar dock jobbet den största delen av min tid och lediga stunder tillbringar jag med Mini och Fina M utan dator i närheten. Då blir bloggandet lite lidande...

Jag har avslutat Primolutkuren och väntar på mensen. Den brukar dyka upp efter ca 3-4 dagar men den här gången vill den visst inte alls vara med.

Jag var hos Fru Gyn igår och kollade slemhinna och om mensen var på gång.

Hinnan var 5,3 mm och inga tecken på mens ännu. Hon tyckte att jag kan vänta veckan ut i alla fall.

AVA lät inte heller så bekymrade så jag får väl finna mig helt enkelt. Vänta. Tålamod.

Inte mina starka sidor, men jag har lärt mig med åren, hihi.

Det här betyder att min "plan" om att ha FET den 21/10 inte fungerar. Det hade fungerat så bra men det blir ju oftast inte som man tänkt sig när det kommer till ÄD, så det är inte hela världen. Så klart!

Hoppas att det blir den 25:e istället. En fredag. Eftersom jag ska stanna en natt efter insättningen så missar jag bara en dag på jobbet i så fall.

Kanske kan jag kosta på mig att åka torsdag eftermiddag och gå på spa innan insättningen också? Det vore lyxigt!

Men, som sagt, att planera när mensen ska komma är lite överkurs. Den kommer när den vill. Mutter, mutter.... Jag får finna mig.

Kram

VAB

Första VAB:en. I och för sig så är jag egenföretagare så jag jobbar lite hemifrån så någon äkta VAB är det verkligen inte tal om. Snarare tvärtom: leka, jobba, leka, jobba, äta, leka, jobba, jobba.
Men det är mysigt ändå!
Och snorigt, så klart.

Dagar som denna gör att jag är extra tacksam för det jag har.
Bra energi.

Kram

Energitankar

Ja, vardagen är här efter helgen och det känns skönt! Lite glatt, faktiskt!

Hela förra veckan var jag inte på kontoret utan jobbade på andra kontor.

Idag när jag var tillbaka träffade jag mina två allra trevligaste arbetskamrater. Och de hade saknat mig! Och jag dem!

Vad kul det är att ha riktiga vänner på jobbet. Vi har umgåtts privat lite och de gör verkligen livet lite roligare.

Bra med ny, glad energi!

Jag började dagen med att träna. Jag behöver lite endorfiner, känner jag. Nya batterier. Ladda nytt.

Det var såååå skönt! Det var alldeles för länge sedan.

Bra med ny energi!

Arbetsmässigt tog jag tag i några gamla surdegar. Allt blev löst och det känns toppen att slippa ha gammalt jobb hängande över sig. Nya friska tag framåt nu. Bra energi!

Och sen hem och hämta Mini på dagis. Hon har blivit tokförkyld och personalen sa lite fint att hon smittar som mest nu... Nysnorig och allt. Härligt! Vi får vara hemma och mysa imorgon! Vilken tur att jag tog med mig datorn hem så att jag kan jobba lite när hon sover. 

En extra heldag med Mini. Massor med ny och glad energi!

Ni ser, jag har bestämt mig för att försöka vara liiiite mer positiv fram tills jag kissat på stickan. Så tar jag hand om en eventuell känslokrasch då istället.

Fram till dess ska jag toktanka positiv energi!

Den behövs. Alltid. Det är roligare så.

Kramar

Uppryckning

Jag känner mig inte lika deppig längre. Inte de senaste två dagarna i alla fall.

Jag har fått kloka ord från medsystrar och det hjälper verkligen. Vad vore jag utan er?

Nu kan jag förstå att sorgen efter fler barn kan vara väldigt tung att bära just för att det faktiskt är en del skuld inblandad i sorgen. Vi som fått kämpa för att få barn vet ju mycket väl hur jobbigt det är att få ETT barn, så det känns tabu att "gnälla" över att inte kunna få fler.

Personligen har jag aldrig tyckt på fullaste allvar att någon inte ska få sörja över att inte kunna få fler barn, men jag minns mycket väl att jag tänkt tanken någon gång när jag just genomgått en misslyckad behandling.

"Otacksamma människa", har jag tänkt. Eller nåt åt det hållet, även om jag inte menat det fullt ut. Ungefär som när jag hade så svårt att se gravida tjejer. Det gjorde ont inombords på mig.

Och nu sitter jag här och "gnäller" själv.

Men det får vara så har jag bestämt mig för. Jag orkar inte ha dåligt samvete också. Det räcker med att möta den definitiva väggen. Ödesväggen. Lite dramatiskt kanske, men så är det.

Faktum är att jag har tappat hoppet helt inför vårt sista försök. Vi gör försöket bara. Det känns som att gå till vårdcentralen och kolla ett födelsemärke.

Något vi bara gör för att det är bra att kolla. Inte räknar vi med att det ska hända något mer sen, liksom.

Över till något annat: tapeter.

Jag har surfat runt och letat tapeter till nya huset, trots att vi ska vänta med sånt något år till huset har "satt sig". Men det är bara så kul så jag kan inte låta bli!

Och då inser jag att man blir lite "skadad" av att vara inne i försöka-bli-gravid-svängen... För jag ser embryon i hur många tapetmönster som helst! 

Säg att jag inte är ensam om det, hahahaha!

(ja, jag har dålig humor men den är i alla fall inte helt borttappad i all ledsamhet, hehe)

Kram

Nattlugn

Jag har svårt att sova men det kanske inte är så konstigt. Tur att det går att ligga och surfa lite i mobilen som tidsfördriv.

Tack för era fina och uppmuntrande kommentarer. Det ger lite perspektiv och det är skönt att läsa att jag inte är ensam (även om jag egentligen förstår att jag inte är det). 

Idag har jag varit hemma från jobbet och hängt med Mini. Hon har varit lite hängig och även petat sig i örat en del, så efter att Fina M avslöjat att han var öronbarn som liten, bestämde vi att en doktor skulle titta Mini i öronen. För säkerhets skull.

Det tog hela förmiddagen så jag tog ledigt. Precis vad både jag och Mini behövde!

Hon fick sova länge (2,5 timme! Jösses...) mitt på dagen och många av mina ledsna tankar suddades bort. För när jag är med Mini är allt mitt fokus obesvärat på henne. Det går inte att tänka på något ledsamt eftersom Minis blotta existens och närvaro gör mig glad.

Missförstå mig nu inte, min dotter bär inget ansvar för att trösta mig. Det jag menar är att jag bara är så lycklig när jag hänger med henne. Vi har kul ihop helt enkelt. Allt ledsamt försvinner och det är jätteskönt! Så klart, det är ju min dotter.

Jag har också fått svar från kliniken.

Ett riktigt fint och vänligt mail. Primolut är helt ok att ta, vilker jag räknat med, och de förstår att jag oroar mig lite över medicineringen så de tycker att jag kan följa samma medicinering som då Mini blev till med enda skillnaden att det blir en högre Progynondos den här gången.

Mer östrogen med andra ord. Men det får väl vara så. Jag gissar att den nivån har sjunkit ttterligare sedan Mini kom.

För tillfället känns allt lite lugnare. AVA:s utförliga och betryggande mail var bra att få och att bara få vara hemma lite från jobbet och få leka med Mini hjälpte nog också. En liten minipaus i vardagen gör alltid nytta.

En långpromenad och lek med lite andra ÄD-mammor och deras barn nu i helgen kommer nog också att skingra en hel del ledsamhet. Mina goa ÄD-kompisar. Det är skönt att få pladdra av sig med dem ibland.

Gott så. Nu ska jag försöka att sova igen.

Kram i mörkret

Just det

Just det... Kliniken har inte svarat på mitt mail jag skickade igår.
Jag bad om att få ta Primolut.
Samtidigt så tog jag en Primolut... Och en till i morse.
Jag räknar kallt med att jag får. För jag har planerat FET till den 21/10. Hoppas att AVA är med på min plan...
Och att ta Primolut är ju inget som äventyrar själva FET:en.

Kram

Fågel Fenix

Fru Gyn tycker som jag; ta Primolut, vänta på mensen och be om samma behandling som då det fungerat. För det mår jag bäst av.

Slemhinnan var 4,5 mm igår. Det är inte mycket med tanke på att det var 45 dagar sedan mensen kom.
Istället har jag fått hiskeliga vallningar och Fru Gyn konstaterar att jag nu är i klimakteriet. Mer på riktigt.
Kul. Jättekul att höra. Näe, inte alls faktiskt. Jag försöker bli gravid och får veta att jag är i klimakteriet. Jag är i och för sig 44 år så det är inget konstigt med det, men ändå. Det känns som om allt håller på att avslutas nu. Sista gången. Så är det.
Naturligtvis bröt jag ihop hos Fru Gyn också. Tårarna rann och jag hulkade fram att allt är så jobbigt, så jobbigt. Hon sa att hon verkligen förstod mig. Att hon är imponerad över att jag orkat med så mycket som jag gjort. Det här blir min tionde stimulering och hon förstår också att det är nu som jag bryter ihop eftersom det blir så definitivt allting. Tidigare har jag kunnat leva på hoppet och sett till nästa behandling, vilket hon menade är jättebra, men att den stora sorgen kan liksom skjutas fram när det är så. Risken att all den tyngsta sorgen kommer vid det sista försöket är stor. Hon vill att jag hör av mig för mentalt stöd sen. Om det inte lyckas. Hon vill att jag ska ha någon som lyssnar och pratar.
Tårrna torkade så sakteliga i vårt samtal. Hon är bra.
Och hon skrev ut Progynon! För första gången skrev hon ut mediciner åt mig!
Hon sa att det får hon inte göra egentligen. Men då hänvisade jag till Föreningen Barnlängtan som faktiskt sagt att hon får skriva ut mediciner. Och så lade jag till "bara det finns en dokumenterad bakgrund på att jag faktiskt gått hos dig kontinuerligt under behandlingarna, att du har varit en del av behandlingen." Lite saltat argument, liksom. Då sa hon "Vad bra! Förr i tiden var det inte så. Då är det inga problem."
Så tack till Barnlängtan för att ni finns. Tack, tack, tack.

Förut trodde jag, någonstans långt inne, att bara jag fick ETT barn så skulle sorgen försvinna. Att jag skulle få komma ut som Fågel Fenix och bli pånyttfödd på något sätt. Men så fungerar jag visst inte.
För mig (ja, jag vill verkligen betona att det är ur mitt eget perspektiv det här. Alla är ju olika och så är även sorgen.) så handlar det kanske om att kunna göra så som jag vill ha det. Precis som "alla andra" som planerar familj och får barn bara de tittar på varandra och önskar barn tillräckligt starkt. Jag vill också ha det där förbaskade "livsflytet". Det kan låta bittert eller som avundsjuka men så är det inte. Eller, jo, lite bittert kan nog vara men det är väl inte så konstigt?
Men jag är så otroligt, fantastiskt glad över vår lilla Mini, som verkligen är ett solsken, att jag faktiskt känner en viss skuld över att jag känner som jag gör. Varför kan jag inte bara "nöja" mig? Vara glad för det jag fått och har? Jag vet inte. Förmodligen har jag skjutit på den verkliga, stora sorgen under alla tidigare behandlingar och nu kommer allt ikapp mig. Så KAN det vara, men jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag gråter en skvätt varje dag över att jag är som jag är.
Nu längtar jag tills nästa försök är över. Och det känner jag OCKSÅ skuld över. Fokus borde ligga på att se fram emot att försöket kanske, kanske lyckas, inte på att det ska vara över så fort som möjligt.
De tankarna får jag när jag tänker på vilken fantastisk tur jag haft under alla behandlingar. Det "enda" som hänt är ett tidigt missfall och ett utomkvedshavandeskap som löste sig utan smärta och ytterligare risker. Jag har klarat mig från stora ingrepp, att bli änglamamma eller annat stort och upprivande tragiskt. Så nu går tankarna ofta till att det kanske händer något den här gången. Något riktigt läskigt och tragiskt. För första gången är jag alltså även rädd inför en behandling.

Ja, just nu är det så mycket känslor som vimsar runt och jag är den totala motsatsen till Fågel Fenix. Sorgen och skuldkänslorna urholkar mig och rent mentalt så känner jag mig allt annat än levande.
Jag är nog känsligare än vad jag trott.
Oavsett, så hoppas jag att jag hittar mitt inre Fågel Fenix snart. Jag vill bli glad igen.

Kram

Sorgsen

Idag har jag en tid hos Fru Gyn. Det blir intressant för hon frågade om hon och jag skulle mixtra fram en bra slemhinna så att jag bara kan meddela AVA sen.

Kanske vill hon hjälpa oss i vårt allra sista försök? Jag tror att det är så.

Hon frågade mig hur det känns och om jag har någon att vända mig till om det inte går vägen. Fina Fru Gyn. Jag vet att hon hjälper mig med det om jag vill.

För jag vet nu att jag kommer att behöva stöd. Det känns i hela kroppen. En anspänning som jag inte kan skaka av mig. Obehag. Den här behandlingen blir en enda stor pina till dess vi får ett svar. Och då kan världen rasa. Kan. Den behöver inte, men kan. Förmodligen.

Jag talar bara om mig nu. Fina M klarar det bättre än jag. Han är så glad över Mini. Det räcker för honom och jag är glad för hans skull.

Men för mig... Jag vet inte vad det är för jag är egentligen lika glad som honom. Min älskade lilla Mini. Hon är helt underbar och jag är så lycklig. Egentligen.

Så varför känner jag så här? Är det för att det är så definitivt och inte självvalt? Förmodligen. Det är fortfarande en fråga om mitt liv, min dröm, som inte går att styra alls i det här fallet. Det är svårt att bära. Så svårt, så svårt.

Inför den här behandlingen är det så viktigt för mig att det blir samma behandling som då Mini kom till. Jag gjorde även på samma sätt då jag blev gravid men fick utomkveds. Men jag blev i alla fall "gravid"... 

Jag vill alltså göra på samma sätt; progynon, fragmin och prednisolon.

Men redan nu vill de trixa. De vill ge mig Trental. Det har jag aldrig tagit förut men det ska tydligen hjälpa slemhinnan att växa till sig. De tycker att den blev tunn sist.

Men sist så avvek behandlingsplanen mot tidigare gånger. 

Trental är svårt att få ut i Sverige. Usch.

Jag vill bestämma själv. Jag förstår att läkaren inte vill det men jag måste be dem om det. Till viss del. I alla fall förklara att jag är ett nervvrak (nästintill) och att det betyder mycket för mig rent mentalt.

Jag måste orka känna mig något tillfreds för att det här ska gå vägen. Så känns det.

Samtidigt så orkar jag inte hålla på med mailande, trixande och fixande. Jag måste, men orkar inte rent mentalt. Det påminner mig hela tiden om att det är nu eller aldrig. Ett barn eller inte.

Liv eller inte.

Ångest eller inte.

Vi har Mini men är inte mindre ofrivilligt barnlösa för det. Vi kan fortfarande inte bli med barn. Moment 22. Typ.

Jag fullkomligt HATAR att vara ofrivilligt barnlös. 

Och så har jag ont i magen.

Kramar

Tåliga vinterkläder

Jag frågade en kompis som är från Norrbotten, vad som är bra vinterkläder för barn. Hon svarade "Reima" på en gång. Reima har kläder som verkligen funkar när det är kallt. "Alla i Norrland kör Reima", sa hon (ok, jag vet att det var en viss generalisering där, men så sa hon).
Så jag tänkte dela med mig, för Reima verkar efter en del googlande och frågor ställda till andra vintervana mammor och pappor, vara förbaskat bra.

Reima. Jag ska nog testa det, jag.

Kram

Lite planerande och extrakramar just idag

Tiden rullar på. Husbygge, jobb och Mini tar all min tid...
Men! Mensen skulle komma vid den här tiden om allt vore normalt med min kropp. Nu är det ju inte så.
Nä.
Jag hade en jättebra plan inför nästa försök. Jag tänkte ringa till "dyra" Tant Gyn och kolla slemhinnan. Sen tänkte jag skriva till AVA och berätta hur tjock den var och samtidigt be om att få knapra "mens-startar-piller". Sen skulle jag få mens och då skulle "dyra" Tant Gyn ha skrivit ut recept och min "vanliga" Fru Gyn skulle sköta resten av alla undersökningar. För min "vanliga" Fru Gyn vill inte skriva recept om det inte är hon som beordrat själva behandlingen. Det kan jag väl förstå till viss del.
Hursom, min plan gick i stöpet direkt.
Igår ringde jag "dyra" Tant Gyn och hon har brutit benet och är inte tillgänglig förrän i november.
Suck.
Då ringde jag Mamma Mia och bokade den enda möjliga tid de hade och den är den 3/10.
Det borde funka ganska bra för i början av mensen ska jag kolla slemhinnan och om jag tar "mens-startar-piller" (varför kommer jag inte ihåg vad de heter?! Irriterande...) någon gång i nästa vecka så tar det ca 14 dagar till mensen kommer, och då ligger det bra till med en slemhinnekontroll just kring den 3/10. Perfekt! Och så får de skriva ut recept. För jag har hört att de gör det men det återstår att se. Jag har några tabletter Progynon kvar som räcker några dagar i alla fall. Så det borde gå vägen.
Om de inte vill skriva ut recept får det bli den dyraste planen: kliniken får buda hit mediciner. Tokdyrt, men vad gör man inte?!
Så på måndag ska jag se om min fina, vanliga Fru Gyn kan ta emot mig och kolla slemhinnan så att jag har något att komma med till AVA när jag ber om... Primolut! Så heter de. Mens-startar-tabletterna, alltså.
Ja, ni hör ju hur förvirrad jag är just nu. Alla tankar snurrar kring en massa annat. Det är verkligen en konstig känsla eftersom det här blir vårt allra sista försök. Kanske tillåter jag mig inte att vara uppriven och nervös. Än. Kanske är det så att jag skyddar mig själv för allt som kan hända?

Till sist vill jag säga åt alla att sända en stilla tanke till Cecilia, en medkämparsyster som ställt upp och stöttat mig många gånger via bloggarna. Jag kan inte föreställa mig hur ont det ska göra i kropp och själ och jag är så otroligt, otroligt sorgsen över det hon går igenom. Skicka henne en tanke och en kram. Snälla?

Kramar

Inslussning

Jahapp, idag var det jag som lämnade på dagis.
Ett hejdå, nu går mamma till jobbet. Vink, vink.
Inget gråt.
Tycker hon inte om sin mamma?
Jag grät i och för sig inte heller och jag älskar ju min lilla tjej, hehe.

Vi är verkligen bortskämda med hur lätt inskolningen har gått. Undrar hur det ser ut om en månad. Då kanske nyhetens behag har avtagit och lilla Mini vill inte alls vara där.
Den som väntar får se, sägs det. Vi njuter av att det gått bra än så länge i alla fall.

Nu sitter jag och jobbar i hamnen i Vaxholm och jag väntar på att Fina M ska dyka upp (han har varit hemma och klippt gräsmattan) så ska vi äta lite lunch ihop. Nästa vecka börjar allvaret igen. Då ska jag vara tillbaka på jobbet och Fina M har en vecka föräldraledighet kvar. Sen är ekorrhjulet i rullning igen.

Jag är som bekant egenföretagare numer men för någon vecka sedan så såg jag ett jobb som bara lät så himla kul att jag var tvungen att söka det. Om jag skulle få det så får nog mitt lilla företag vila lite igen...

Men, som sagt, den som väntar får se.

Nu blir det lunch!

Kram

Inskolning

Kursens sista dag och jag längtar hem. 

Visst var det skönt att kunna göra vad jag vill men nu vill jag krama Mini.

Hon är så duktig, så duktig! Första gången hon skulle sova på dagis under inskolningen gick det inte alls. Hon satt glad bland leksakerna och ville leka så Fina M fick åka dit. Han satte henne i vagnen och gick en sväng så somnade hon galant. 

Igår gjorde personalen så istället för att köra insomning på en matta och Mini somnade galant igen. Mattan får vänta lite, viktigast är att hon sover. En liten promenad för personalen gör bara gott, hihi!

Så nu vill jag bara hem. Jag är så glad att Mini trivs på dagis, är glad och att allt går så bra. Stolt och glad mamma.

Att personalen kallar henne för Pärlan värmer i hela mitt mammahjärta. Fina, goa unge.

Igår träffade jag två goa mammor: JVJK (Jag vill jag kan) och E (Drömväven). Bloggarna är länkade till i högerkolumnen. 

Myyycket trevligt var det! JVJK är i vecka 15 och mår sisådär till och från så att hon lyckades ta sig till fiket och träffas är en bedrift. Och E kom med lilla E som är en helt bedårande, charmig liten tjej! Väldigt trevlig kväll. Tack tjejer!

Nu ska jag koncentrera mig på kursen igen...

Kram där ute!

Läsare

Men! Här pladdrar jag om tåg och räkmackor närdet hänt tre stora saker!

Bloggen har haft mer än en halv miljon besök! Det är jättestort för mig. Tänk att folk vill läsa här. Det är kul! Som ett sällskap i mörkret som man kan lita på. Ungefär. Men jag är inte i mörkret längre... Äsch, ni fattar.

Och så har bloggen fått en ny följare! Eftersom jag har så dålig koll så ber jag om ursäkt för att jag inte vet vem det är... Men välkommen är du! Så klart.

Och så har minsann två nya följare joinat via Bloglovin.

Välkomna både gamla och nya läsare. Ni förgyller mina dagar.

Kram

Storleken

Så här: av alla "svenniga" saker som jag och Fina M gillar så är det mackor.

Fina M gillar köttbullemackor med rödbetssallad och jag gillar verkligen räkmackor. En dåligt gjord räckmacka bevisar att stället där den inmundigas är ett skräpställe. Likaså om de kostar mer än de smakar, d.v.s. är svindyra och pyttesmå. Enligt mina regler, hehe.

Så nu när jag sitter här, dödstrött efter att ha gått upp kl 5 för att hinna med tåget (att bo i skärgården har sina nackdelar), blivit galet försenad (dök upp till lunchen...) och bara tänkt på Minis dagisinskolning som pågått sedan mitten på förra veckan, så har jag beställt upp en räkmacka och ett glas vitt till rummet. Jag ska lyxäta framför tv:n i sängen (jodå, rena, gosiga hotellakan). Och sen göra ansiktsmask.

Åter till räckmackan. Den är verkligen värd ett eget inlägg för sjutusan, vad god den var! Jag är förvånad eftersom det är en hotellmacka och hur bra brukar de vara, liksom?

Men störst intryck den gjorde på mig var faktiskt storleken. Ett dolt rågbröd i botten och en JÄTTEHÖG med räkor. Goda sådana.

Minilyxen infann sig.

Göteborg kan sina räkor. Gött.

Kram