VAB

Första VAB:en. I och för sig så är jag egenföretagare så jag jobbar lite hemifrån så någon äkta VAB är det verkligen inte tal om. Snarare tvärtom: leka, jobba, leka, jobba, äta, leka, jobba, jobba.
Men det är mysigt ändå!
Och snorigt, så klart.

Dagar som denna gör att jag är extra tacksam för det jag har.
Bra energi.

Kram

Energitankar

Ja, vardagen är här efter helgen och det känns skönt! Lite glatt, faktiskt!

Hela förra veckan var jag inte på kontoret utan jobbade på andra kontor.

Idag när jag var tillbaka träffade jag mina två allra trevligaste arbetskamrater. Och de hade saknat mig! Och jag dem!

Vad kul det är att ha riktiga vänner på jobbet. Vi har umgåtts privat lite och de gör verkligen livet lite roligare.

Bra med ny, glad energi!

Jag började dagen med att träna. Jag behöver lite endorfiner, känner jag. Nya batterier. Ladda nytt.

Det var såååå skönt! Det var alldeles för länge sedan.

Bra med ny energi!

Arbetsmässigt tog jag tag i några gamla surdegar. Allt blev löst och det känns toppen att slippa ha gammalt jobb hängande över sig. Nya friska tag framåt nu. Bra energi!

Och sen hem och hämta Mini på dagis. Hon har blivit tokförkyld och personalen sa lite fint att hon smittar som mest nu... Nysnorig och allt. Härligt! Vi får vara hemma och mysa imorgon! Vilken tur att jag tog med mig datorn hem så att jag kan jobba lite när hon sover. 

En extra heldag med Mini. Massor med ny och glad energi!

Ni ser, jag har bestämt mig för att försöka vara liiiite mer positiv fram tills jag kissat på stickan. Så tar jag hand om en eventuell känslokrasch då istället.

Fram till dess ska jag toktanka positiv energi!

Den behövs. Alltid. Det är roligare så.

Kramar

Uppryckning

Jag känner mig inte lika deppig längre. Inte de senaste två dagarna i alla fall.

Jag har fått kloka ord från medsystrar och det hjälper verkligen. Vad vore jag utan er?

Nu kan jag förstå att sorgen efter fler barn kan vara väldigt tung att bära just för att det faktiskt är en del skuld inblandad i sorgen. Vi som fått kämpa för att få barn vet ju mycket väl hur jobbigt det är att få ETT barn, så det känns tabu att "gnälla" över att inte kunna få fler.

Personligen har jag aldrig tyckt på fullaste allvar att någon inte ska få sörja över att inte kunna få fler barn, men jag minns mycket väl att jag tänkt tanken någon gång när jag just genomgått en misslyckad behandling.

"Otacksamma människa", har jag tänkt. Eller nåt åt det hållet, även om jag inte menat det fullt ut. Ungefär som när jag hade så svårt att se gravida tjejer. Det gjorde ont inombords på mig.

Och nu sitter jag här och "gnäller" själv.

Men det får vara så har jag bestämt mig för. Jag orkar inte ha dåligt samvete också. Det räcker med att möta den definitiva väggen. Ödesväggen. Lite dramatiskt kanske, men så är det.

Faktum är att jag har tappat hoppet helt inför vårt sista försök. Vi gör försöket bara. Det känns som att gå till vårdcentralen och kolla ett födelsemärke.

Något vi bara gör för att det är bra att kolla. Inte räknar vi med att det ska hända något mer sen, liksom.

Över till något annat: tapeter.

Jag har surfat runt och letat tapeter till nya huset, trots att vi ska vänta med sånt något år till huset har "satt sig". Men det är bara så kul så jag kan inte låta bli!

Och då inser jag att man blir lite "skadad" av att vara inne i försöka-bli-gravid-svängen... För jag ser embryon i hur många tapetmönster som helst! 

Säg att jag inte är ensam om det, hahahaha!

(ja, jag har dålig humor men den är i alla fall inte helt borttappad i all ledsamhet, hehe)

Kram

Nattlugn

Jag har svårt att sova men det kanske inte är så konstigt. Tur att det går att ligga och surfa lite i mobilen som tidsfördriv.

Tack för era fina och uppmuntrande kommentarer. Det ger lite perspektiv och det är skönt att läsa att jag inte är ensam (även om jag egentligen förstår att jag inte är det). 

Idag har jag varit hemma från jobbet och hängt med Mini. Hon har varit lite hängig och även petat sig i örat en del, så efter att Fina M avslöjat att han var öronbarn som liten, bestämde vi att en doktor skulle titta Mini i öronen. För säkerhets skull.

Det tog hela förmiddagen så jag tog ledigt. Precis vad både jag och Mini behövde!

Hon fick sova länge (2,5 timme! Jösses...) mitt på dagen och många av mina ledsna tankar suddades bort. För när jag är med Mini är allt mitt fokus obesvärat på henne. Det går inte att tänka på något ledsamt eftersom Minis blotta existens och närvaro gör mig glad.

Missförstå mig nu inte, min dotter bär inget ansvar för att trösta mig. Det jag menar är att jag bara är så lycklig när jag hänger med henne. Vi har kul ihop helt enkelt. Allt ledsamt försvinner och det är jätteskönt! Så klart, det är ju min dotter.

Jag har också fått svar från kliniken.

Ett riktigt fint och vänligt mail. Primolut är helt ok att ta, vilker jag räknat med, och de förstår att jag oroar mig lite över medicineringen så de tycker att jag kan följa samma medicinering som då Mini blev till med enda skillnaden att det blir en högre Progynondos den här gången.

Mer östrogen med andra ord. Men det får väl vara så. Jag gissar att den nivån har sjunkit ttterligare sedan Mini kom.

För tillfället känns allt lite lugnare. AVA:s utförliga och betryggande mail var bra att få och att bara få vara hemma lite från jobbet och få leka med Mini hjälpte nog också. En liten minipaus i vardagen gör alltid nytta.

En långpromenad och lek med lite andra ÄD-mammor och deras barn nu i helgen kommer nog också att skingra en hel del ledsamhet. Mina goa ÄD-kompisar. Det är skönt att få pladdra av sig med dem ibland.

Gott så. Nu ska jag försöka att sova igen.

Kram i mörkret

Just det

Just det... Kliniken har inte svarat på mitt mail jag skickade igår.
Jag bad om att få ta Primolut.
Samtidigt så tog jag en Primolut... Och en till i morse.
Jag räknar kallt med att jag får. För jag har planerat FET till den 21/10. Hoppas att AVA är med på min plan...
Och att ta Primolut är ju inget som äventyrar själva FET:en.

Kram

Fågel Fenix

Fru Gyn tycker som jag; ta Primolut, vänta på mensen och be om samma behandling som då det fungerat. För det mår jag bäst av.

Slemhinnan var 4,5 mm igår. Det är inte mycket med tanke på att det var 45 dagar sedan mensen kom.
Istället har jag fått hiskeliga vallningar och Fru Gyn konstaterar att jag nu är i klimakteriet. Mer på riktigt.
Kul. Jättekul att höra. Näe, inte alls faktiskt. Jag försöker bli gravid och får veta att jag är i klimakteriet. Jag är i och för sig 44 år så det är inget konstigt med det, men ändå. Det känns som om allt håller på att avslutas nu. Sista gången. Så är det.
Naturligtvis bröt jag ihop hos Fru Gyn också. Tårarna rann och jag hulkade fram att allt är så jobbigt, så jobbigt. Hon sa att hon verkligen förstod mig. Att hon är imponerad över att jag orkat med så mycket som jag gjort. Det här blir min tionde stimulering och hon förstår också att det är nu som jag bryter ihop eftersom det blir så definitivt allting. Tidigare har jag kunnat leva på hoppet och sett till nästa behandling, vilket hon menade är jättebra, men att den stora sorgen kan liksom skjutas fram när det är så. Risken att all den tyngsta sorgen kommer vid det sista försöket är stor. Hon vill att jag hör av mig för mentalt stöd sen. Om det inte lyckas. Hon vill att jag ska ha någon som lyssnar och pratar.
Tårrna torkade så sakteliga i vårt samtal. Hon är bra.
Och hon skrev ut Progynon! För första gången skrev hon ut mediciner åt mig!
Hon sa att det får hon inte göra egentligen. Men då hänvisade jag till Föreningen Barnlängtan som faktiskt sagt att hon får skriva ut mediciner. Och så lade jag till "bara det finns en dokumenterad bakgrund på att jag faktiskt gått hos dig kontinuerligt under behandlingarna, att du har varit en del av behandlingen." Lite saltat argument, liksom. Då sa hon "Vad bra! Förr i tiden var det inte så. Då är det inga problem."
Så tack till Barnlängtan för att ni finns. Tack, tack, tack.

Förut trodde jag, någonstans långt inne, att bara jag fick ETT barn så skulle sorgen försvinna. Att jag skulle få komma ut som Fågel Fenix och bli pånyttfödd på något sätt. Men så fungerar jag visst inte.
För mig (ja, jag vill verkligen betona att det är ur mitt eget perspektiv det här. Alla är ju olika och så är även sorgen.) så handlar det kanske om att kunna göra så som jag vill ha det. Precis som "alla andra" som planerar familj och får barn bara de tittar på varandra och önskar barn tillräckligt starkt. Jag vill också ha det där förbaskade "livsflytet". Det kan låta bittert eller som avundsjuka men så är det inte. Eller, jo, lite bittert kan nog vara men det är väl inte så konstigt?
Men jag är så otroligt, fantastiskt glad över vår lilla Mini, som verkligen är ett solsken, att jag faktiskt känner en viss skuld över att jag känner som jag gör. Varför kan jag inte bara "nöja" mig? Vara glad för det jag fått och har? Jag vet inte. Förmodligen har jag skjutit på den verkliga, stora sorgen under alla tidigare behandlingar och nu kommer allt ikapp mig. Så KAN det vara, men jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag gråter en skvätt varje dag över att jag är som jag är.
Nu längtar jag tills nästa försök är över. Och det känner jag OCKSÅ skuld över. Fokus borde ligga på att se fram emot att försöket kanske, kanske lyckas, inte på att det ska vara över så fort som möjligt.
De tankarna får jag när jag tänker på vilken fantastisk tur jag haft under alla behandlingar. Det "enda" som hänt är ett tidigt missfall och ett utomkvedshavandeskap som löste sig utan smärta och ytterligare risker. Jag har klarat mig från stora ingrepp, att bli änglamamma eller annat stort och upprivande tragiskt. Så nu går tankarna ofta till att det kanske händer något den här gången. Något riktigt läskigt och tragiskt. För första gången är jag alltså även rädd inför en behandling.

Ja, just nu är det så mycket känslor som vimsar runt och jag är den totala motsatsen till Fågel Fenix. Sorgen och skuldkänslorna urholkar mig och rent mentalt så känner jag mig allt annat än levande.
Jag är nog känsligare än vad jag trott.
Oavsett, så hoppas jag att jag hittar mitt inre Fågel Fenix snart. Jag vill bli glad igen.

Kram

Sorgsen

Idag har jag en tid hos Fru Gyn. Det blir intressant för hon frågade om hon och jag skulle mixtra fram en bra slemhinna så att jag bara kan meddela AVA sen.

Kanske vill hon hjälpa oss i vårt allra sista försök? Jag tror att det är så.

Hon frågade mig hur det känns och om jag har någon att vända mig till om det inte går vägen. Fina Fru Gyn. Jag vet att hon hjälper mig med det om jag vill.

För jag vet nu att jag kommer att behöva stöd. Det känns i hela kroppen. En anspänning som jag inte kan skaka av mig. Obehag. Den här behandlingen blir en enda stor pina till dess vi får ett svar. Och då kan världen rasa. Kan. Den behöver inte, men kan. Förmodligen.

Jag talar bara om mig nu. Fina M klarar det bättre än jag. Han är så glad över Mini. Det räcker för honom och jag är glad för hans skull.

Men för mig... Jag vet inte vad det är för jag är egentligen lika glad som honom. Min älskade lilla Mini. Hon är helt underbar och jag är så lycklig. Egentligen.

Så varför känner jag så här? Är det för att det är så definitivt och inte självvalt? Förmodligen. Det är fortfarande en fråga om mitt liv, min dröm, som inte går att styra alls i det här fallet. Det är svårt att bära. Så svårt, så svårt.

Inför den här behandlingen är det så viktigt för mig att det blir samma behandling som då Mini kom till. Jag gjorde även på samma sätt då jag blev gravid men fick utomkveds. Men jag blev i alla fall "gravid"... 

Jag vill alltså göra på samma sätt; progynon, fragmin och prednisolon.

Men redan nu vill de trixa. De vill ge mig Trental. Det har jag aldrig tagit förut men det ska tydligen hjälpa slemhinnan att växa till sig. De tycker att den blev tunn sist.

Men sist så avvek behandlingsplanen mot tidigare gånger. 

Trental är svårt att få ut i Sverige. Usch.

Jag vill bestämma själv. Jag förstår att läkaren inte vill det men jag måste be dem om det. Till viss del. I alla fall förklara att jag är ett nervvrak (nästintill) och att det betyder mycket för mig rent mentalt.

Jag måste orka känna mig något tillfreds för att det här ska gå vägen. Så känns det.

Samtidigt så orkar jag inte hålla på med mailande, trixande och fixande. Jag måste, men orkar inte rent mentalt. Det påminner mig hela tiden om att det är nu eller aldrig. Ett barn eller inte.

Liv eller inte.

Ångest eller inte.

Vi har Mini men är inte mindre ofrivilligt barnlösa för det. Vi kan fortfarande inte bli med barn. Moment 22. Typ.

Jag fullkomligt HATAR att vara ofrivilligt barnlös. 

Och så har jag ont i magen.

Kramar

Tåliga vinterkläder

Jag frågade en kompis som är från Norrbotten, vad som är bra vinterkläder för barn. Hon svarade "Reima" på en gång. Reima har kläder som verkligen funkar när det är kallt. "Alla i Norrland kör Reima", sa hon (ok, jag vet att det var en viss generalisering där, men så sa hon).
Så jag tänkte dela med mig, för Reima verkar efter en del googlande och frågor ställda till andra vintervana mammor och pappor, vara förbaskat bra.

Reima. Jag ska nog testa det, jag.

Kram

Lite planerande och extrakramar just idag

Tiden rullar på. Husbygge, jobb och Mini tar all min tid...
Men! Mensen skulle komma vid den här tiden om allt vore normalt med min kropp. Nu är det ju inte så.
Nä.
Jag hade en jättebra plan inför nästa försök. Jag tänkte ringa till "dyra" Tant Gyn och kolla slemhinnan. Sen tänkte jag skriva till AVA och berätta hur tjock den var och samtidigt be om att få knapra "mens-startar-piller". Sen skulle jag få mens och då skulle "dyra" Tant Gyn ha skrivit ut recept och min "vanliga" Fru Gyn skulle sköta resten av alla undersökningar. För min "vanliga" Fru Gyn vill inte skriva recept om det inte är hon som beordrat själva behandlingen. Det kan jag väl förstå till viss del.
Hursom, min plan gick i stöpet direkt.
Igår ringde jag "dyra" Tant Gyn och hon har brutit benet och är inte tillgänglig förrän i november.
Suck.
Då ringde jag Mamma Mia och bokade den enda möjliga tid de hade och den är den 3/10.
Det borde funka ganska bra för i början av mensen ska jag kolla slemhinnan och om jag tar "mens-startar-piller" (varför kommer jag inte ihåg vad de heter?! Irriterande...) någon gång i nästa vecka så tar det ca 14 dagar till mensen kommer, och då ligger det bra till med en slemhinnekontroll just kring den 3/10. Perfekt! Och så får de skriva ut recept. För jag har hört att de gör det men det återstår att se. Jag har några tabletter Progynon kvar som räcker några dagar i alla fall. Så det borde gå vägen.
Om de inte vill skriva ut recept får det bli den dyraste planen: kliniken får buda hit mediciner. Tokdyrt, men vad gör man inte?!
Så på måndag ska jag se om min fina, vanliga Fru Gyn kan ta emot mig och kolla slemhinnan så att jag har något att komma med till AVA när jag ber om... Primolut! Så heter de. Mens-startar-tabletterna, alltså.
Ja, ni hör ju hur förvirrad jag är just nu. Alla tankar snurrar kring en massa annat. Det är verkligen en konstig känsla eftersom det här blir vårt allra sista försök. Kanske tillåter jag mig inte att vara uppriven och nervös. Än. Kanske är det så att jag skyddar mig själv för allt som kan hända?

Till sist vill jag säga åt alla att sända en stilla tanke till Cecilia, en medkämparsyster som ställt upp och stöttat mig många gånger via bloggarna. Jag kan inte föreställa mig hur ont det ska göra i kropp och själ och jag är så otroligt, otroligt sorgsen över det hon går igenom. Skicka henne en tanke och en kram. Snälla?

Kramar