Inte. Inte. Inte.

Usch, jag är gråtfärdig. Ju mer jag tänker på allt, desto mer vill jag krypa ur min kropp. 

Sitter här på jobbet och känner ingenting. Jo, det känns lite "kallt" på något sätt precis vid blygdbenet. Så fort jag reser på mig försvinner det och jag känner ingenting som vanligt. 

Jag googlar och ser att det är för tidigt att testa och skulle jag göra det ändå så skulle jag bli ledsen trots den vetskapen, om ett minus dyker upp.

När jag tänker på det så vill jag inte testa alls. Jag vill inte se ett förbannat minus igen. 

Jag. Vill. Inte.

Vill. Inte.

Inte.

Kram

RD8 - morgon igen

Jag kände inget igår.

Och jag känner ingenting nu. Eller natten som var.

Jag läser om mina andra ruvarinlägg från tidigare insättningar men aldrig har jag känt så lite som nu.

Hoppas att det är bra. Typ.

Kram

RD7

Inatt vaknade jag av att jag inte kände något alls. Det borde väl få vara tvärtom kan jag tycka. Jag vill vakna av att jag känner något...
Men nu gjorde jag inte det. Jag kände ingenting. Jag låg där i mörkret och kände efter men det varken ilade, stack eller drog i nedermagen. Och brösten ömmar inte heller. Och inte har de vuxit.
Jag tror faktiskt att det har gått åt skogen den här gången också. Det känns så otroligt trist faktiskt och jag orkar inte bli ledsen igen. Men det är väl oundvikligt gissar jag.

Jag känner fortfarande ingenting. Brösten har jag inte känt av på riktigt under den här ruvningstiden. Det känns som att jag borde ha gjort det.
Usch, idag blir en jobbig dag. Fast lite glad är jag ändå för en kär gammal kämparkompis verkar äntligen ha fått positiva besked och även om det säkert känns lite osäkert för henne just nu så är jag glad. Minsta glädjande besked för en kämpande medsyster gör att jag blir glad.

Nu ska jag jobba och känna efter lite till. Återkommer med mina krämpor och icke-krämpor under dagen.

Höstkramar

På jobbet

Som sagt, letar ledtrådar som pekar på att jag är gravid. Här är två:

1. Gjorde det inte lite, bara lite, men ändå, ont i bröstet när jag råkade trycka till datorn mot bröstet på väg till det där mötet?

2. Kollegan utbrister: "Wilda, du ser så himla fräsch och pigg ut! Har du börjat med någon ny ansiktskräm? Du lyser, ju!"

Ah, men liksom.... Jag viiiiiill vara graviiiiiid! Nuuuuu!

Kram

RD6

Det ilar lite i alla fall. Jag hoppas att det är något bra. Har för mig att det ilade när vi lyckades få Mini, men det ilade nog mer då än vad det gör nu. Det kan lika gärna vara progesteronet med andra ord.
Men jag hoppas vidare och ber till universum. Eller nåt.

Kram

RD5

Allt är lugnt. Inga känningar av något. Kanske, kanske att det ilar lite i nedermagen, men det är allt.
Jag borde jobba men kommer på mig själv att googla på symtom. Mitt logiska jag verkar helt bortblåst och allt jag kan tänka på är mitt tillstånd och graviditeter.
Det här blir en lång ruvarväntan...

Kramas i blåsten

RD4

Ja, igår var det ruvardag nummer fyra och jag kände som vanligt ingenting. Nada.
Jo, precis när jag reste mig ur soffan igår kväll så stack det till i nedermagen. Det är det enda jag känt och det är absolut inget graviditetstecken på något sätt. Men att känna något redan nu är nog att ha lite väl höga förväntningar... Så jag fortsätter med min ofrivilliga hobby som består av att känna efter. Hela tiden. Trots det. Jodå, jag blir trött på mig själv ibland, hahahaa!

Min sjuka har blivit lite bättre. Jag hostar och huvudet känns som bomull men jag har i alla fall ingen feber idag så jag jobbar hemifrån. Skönt att få sitta i munkjacka och mjukisbrallor och jobba.

Kram

RD3

Hela huvudet känns som bomull, jag klarar mig inte utan hostmedicin och Alvedon och öronen bultar...

Det är allt jag känner, vilket är helt ok än så länge. Embryot eller embryona fäster någon gång om tre till fyra dagar ungefär, sa läkaren. Det är alltså imorgon eller på måndag så det vore nästan underligt om jag kände av något eventuellt gravidtecken nu. 

Men imorgon kommer jag nog gå runt och känna efter en hel del. Jag minns att det stack till och ilade på dag fyra eller så när vi fick Mini. Jag inbillar mig att jag kände när embryot fäste så det skulle vara kul att få det bekräftat. Det vore häftigt att veta att man kan känna när embryot hakar sig fast! 

En del kanske säger att det är omöjligt att känna något sånt, men varför inte? Egentligen? Är man väldigt känslig i nedermagen så kanske det går?

Jag vet inte, men kul vore det.

Vi är bjudna på fest dagen efter testdagen så nu är den stora frågan om vi ska testa den 7:e eller vänta till efter festen för att ha en trevlig kväll vid ett eventuellt minus...

Och jorden snurrar vidare.

Höstkramar

RD2

I tisdags fick jag hög feber och frossa. Låg som ett paket i sängen. Redan på onsdagen mådde jag mycket bättre. Feber men med Ipren mådde jag kanon.

Jag hade fått rethosta också så jag tog hostmedicin också.

På torsdagen, när jag flög till Riga, tog jag en Ipren på morgonen innan jag åkte. Och lite hostmedicin.

Jag mådde ok så det kändes bra.

På kliniken kom hostan tillbaka lite och på kvällen, ja, då hostade jag så att jag kiknade! Det var helt hysteriskt!

Och febern smög sig tillbaka och allt jag hade var Ipren. Det ska man inte ta om man är gravid och jag vågade inte riskera något.

Sen hostade jag hela natten. Jag fick någon timmes sömn...

Hela vägen hem hostade jag. Svetten rann av febern och i kombination med ett litet propellerplan och turbulens så kände jag mig väldigt liten och ynklig.

För att skona mina medpassagerare så tog jag Strepsils. Ett halvt paket gick åt.

Man får blåsor på tungan av många Strepsils kan jag berätta.

På Arlanda fick jag i mig en toast och lite te innan jag åkte till dagis för att hämta Mini. Väl hemma läste vi böcker till Fina M kom hem, för jag var helt slut som artist.

Det var verkligen ett helvetesdygn, bortsett från känslan att ta en Alvedon, hostmedicin och sen krypa ner i sängen och mysa med böcker och Mini.

Under hela tiden ekade läkarens ord om att jag ska vila, ta det lugnt, inte stressa kroppen, äta bra och inte använda magmusklerna.

ALLT jag gjorde det dygnet gick emot de rekommendationerna. Skit. Och det var länge sedan jag mådde så dåligt.

Jag fällde t.o.m. en tår eller fjorton av ren utmattning på kvällen.

Så RD2 går till historien som en av årets sämre dagar.

Kram

RD1 - Ruvningsanalysen har börjat....

Skrev ett långt inlägg som jag råkade radera. Suck!

Men det struntar väl de flesta i, gissar jag. Det viktigaste är att jag nu har två embryon som skvalpar runt i min livmoder. De fick AHA-behandling som lite extra stöd i fästprocessen. Jag trodde att vi gjorde AHA vid förra insättningen, då vi fick ett minus, också men så var tydligen inte fallet. 

Så nu har mitt hopp återuppstått lite. Nervöst!

Två embryon var det, ja. Det ena var 7-celligt vid upptining och var det fortfarande vid insättningen. Det har jag ingen förhoppning om. Däremot så var det andra 8-celligt vid upptining och 16-celligt imorse. Vid insättningen var det så kompakt med celler att det inte gick att räkna cellerna. Muchos bra!

Så nu är jag ruvare. Testdag är den 7/11 men kanske att vi testar tidigare. Vi får se. Kanske blir det senare. Jag vill helst testa en helg eftersom ett minus alltid river ner min värld och då är det tungt att gå till jobbet.

Ja, nu är det bara att luta sig lugnt tillbaka, slappna av, inte tänka på att jag är "gravid" och bara vara som vanligt. Lugnt och harmoniskt inte tänka på nååågot som har med min kropp eller graviditeter att göra. Säkert. Absolut. 

Den mycket empiriska och hemvetenskapliga utvärderingen har börjat. Känna efter. 

Let the analyze roll!

Kram

Vilja

Ligger i sängen på hotellet efter en välbehövlig lunch. Snart ska jag gå till kliniken och jag är jättenervös. Jag vill så gärna att det här ska gå vägwn. Jag vill så mycket att jag nästan mår lite illa... 

Må detta bli som jag vill.

Kram

Gillar Finland just nu

Sitter och väntar på boarding i Helsinki och är galet nöjd över att jag kom på att köpa mitt favoritgodis: blåbärschoklad. Fazers ska det vara. Så otroooligt god!

Och så noterar jag det lustiga över att operatören min telefon kopplat upp sig mot heter "dna". Lite komiskt när min livsresa de senaste åren handlat just om gener och dna-tankar.

Till sist; denna flygplats är hur lugn och skön som helst! Jag trycker på gilla-knappen.

13:30 lettisk tid är det dags. Undrar hur jag kommer att klara ruvningen när jag redan är otålig och hypernervös. Innan insättningen. Oj, oj, oj...

Kram

Knastankar

VAB igen... Ganska skönt att jag har jobbdatorn på jobbet så att jag verkligen inte kan göra annat än att bara vara. Dessutom är jag krasslig själv så det är bara bra att jag vilar lite själv.
Mini är tokförkyld och har feber. Inte så hög som hon brukar få, tack och lov, men tillräckligt för att hon ska vara hemma och vila, vila, vila.

Undrar om det är ok att vara lite sjuk när det är insättning? Rent fysiologiskt, alltså. Det borde det väl vara? Då fokuserar immunförsvaret på basilusker istället för på att ett embryo dyker upp, tänkte jag. Risken att embryot stöts bort av kroppen borde alltså minska lite. Mina egna über-amatör-teorier, hehee. Naturligtvis.

I övrigt ser jag fram emot att få åka bort även om det bara är ett dygn. Det har varit lite väl mycket under en period så jag ska verkligen vila så mycket jag orkar på hotellet. Jag behöver lite nya krafter känner jag. Den här hösten är tung och jobbig. Många tankar kring hur det blir efter det här försöket snurrar runt. Samtidigt bygger vi huset och jag är på ett nytt jobbuppdrag som kräver en hel del. Jag längtar till julledigheten. Låt hösten gå fort!

Och så undrar jag hur tjock slemhinnan kommer att vara vid FET? Jag menar, om den var 10 mm vid förra VUL så borde den bli GIGANTISK fram till torsdag. Bara den inte trillar ut i förväg... Kan den göra det strax efter insättningen? Drar den med sig embryot då?
Jag vet att det låter som lite galna tankar, men just nu så är det precis sånt som dyker upp i mitt huvud hela tiden. Minsta lilla osäkerhetsmoment blir till en universiell gåta i mitt huvud....
Jag blir knäpp av det här. Hoppas att allt går vägen så att jag inte blir ännu mer galen.

Kramas i höstlöven

Oj

Oj, insåg just att rubriken på föregående inlägg kan feltolkas i en fertilitetsblogg.... Det var alltså bara något så trivialt som att Mini gick på pottan själv. Jag är inte spontangravid (som är min allra hetaste dröm).

Kram

Plötsligt händer det

Tänk, från att detta har varit en riktig skitdag så vände allt på några sekunder.

Först ringde nämligen min moster och berättade att min bror och hans sambo ska få en liten tjej till.
Det blir man ju normalt glad av, men eftersom min brors sambo inte gillar mig och har framfört via min bror att jag ska vara annorlunda än vad jag är och jag vägrat det, så har vi ingen kontakt längre. Kan tilläggas att alla som känner min bror undrar vad han tänker med så det är inte bara jag som är bitter.
Men hur som helst, jag blev mest ledsen över att han inte ringer till mig och berättar denna stora nyhet. Vi som hördes varje dag förut, innan hans sambo fick för sig att allt var fel.
Så när min moster berättade detta blev jag glad å min brors vägnar, men så otroligt ledsen i hjärtat, för jag VET ju att han helst hade berättat det för mig själv. Men han är lojal mot sin sambo så klart, så han gör det inte.

Tårar, tårar, tårar har trillat idag just för det faktum att jag liksom "förlorat" min bror. Det blev så påtagligt och sorgligt efter samtalet med min moster.
Och självklart tänkte jag tanken "ska vi verkligen försöka få syskon till Mini? De är bara till besvär."... Jo, så tänkte jag en kort, väldigt kort, stund.

Men så lade sig ledsenheten lite och jag och Fina M satt och pratade om framtiden i vardagsrummet. Mini lekte runt som en stormvind runt oss. Som nakenfis. För är det något hon gillar så är det att slänga av sig blöjan och bara leka.
Saken är den, att vår lilla dam inte går på pottan ännu. Visst, med vår vaksamhet och lite ledande pottprat så... Men blöjan bör vara på den mesta tiden även om vi så klart gör våra försök hela tiden. Pottan står redo på en plats i vardagsrummet och när vi märker att något är på gång så har vi hänvisat lite fint till den. Då sätter hon sig där med blöja och kläder och allt och gör det som ska göras. Jätteduktigt!
Så idag lät vi henne vara näck lite längre än vanligt och mitt i vårt samtal så avbryter hon hastigt sin lek och sätter sig på pottan och kissar. Helt själv. Bara så där. Underbart! Såååå duktig!
På fullaste allvar, jag blev så lycklig och stolt att jag nästan började gråta igen. Stolt, stoltare, stoltast! Glad framför allt!

Då betyder faktiskt allt annat ingenting. Min, fina, duktiga lilla Mini.


Stolta kramar

Spikat

Nu är det spikat. Den 24/10 kl 13:30 lettisk tid (12:30 svensk tid), blir det FET.

Och jag har hittat billigt flyg och en billig hotellnatt på ett bra hotell. Ska boka ikväll så fort Mini somnat.

Och så börjar jag med Progesteron den 21/10.

Äntligen, äntligen, äntligen!

Yes!

Dra mig baklänges! Den var 10 mm. Tjohoo!!

Kram

Snart

Sitter i väntrummet hos Fru Gyn. Det är dags att mäta slemhinnan. Lite orolig är jag allt. Med tanke på min ålder och klimakterietendenser så är det inte helt klart att allt fungerar som det brukar. 

Under de andra försöken har hinnan vuxit på bra men sist så växte den på sig lite långsamt. Istället för mina "vanliga" 10 mm så var den bara 8,5 mm.

Det kan också ha haft med den nya pillerplanen att göra men det tror jag inte. Det är nog främst så att min kropp har förändrats. Och förmodligen även lite p.g.a. de hormonbehandlingar jag genomgått genom åren. 

Säg så här: min kropp är nog inte helt i balans. 

Så det blir intressant att se hur slemhinnan ligger till. Ser allt bra ut så blir förmodligen FET nästa fredag. 

Ser det dåligt ut så blir det FET veckan därpå. Rent arbetsmässigt så är det verkligen inte bra då jag kommer att behövas på jobbet då. Men i det stora hela så struntar jag så klart i det. Att försöka bli gravid är viktigast. Självklart!

Snart är det min tur...

Kram

Jobb...

Alltså, när jag tittar på båtalternativet så verkar det inte så dumt trots allt.
Planen var att flyga ner på fredag morgon, bo på hotell en natt och flyga hem lördag morgon.
Med båten måste jag åka redan på torsdag kväll så det blir en natt till borta hemifrån, men det är det värt om man räknar pengar.
Det blir en kryssning (kan bara tänka mig hur myyysig den är, hahaha! Jag kommer nog sova, men ändå) där båten går kl 17 på torsdagen och jag är framme i Riga kl 11. Kan jag få till FET runt kl 14 så vore det kanon. Båten går tillbaka kl 17: 30 på fredagen nämligen och jag hinner att äta lunch innan själva insättningen då också.
Båten är sedan tillbaka kl 10:30 på lördag förmiddag. Perfekt! Och jag slipper boka hotell.
Om jag bokar nu (vilket jag inte kan för jag vill veta resultatet från VUL, men rent teoretiskt) så kostar allt detta, inklusive två frukostar och middag, 1500 pengar. Totalt.
Om jag flyger kostar bara flyget ca 2300 kronor.
Det får nog bli båt.

Eftersom jag borde jobba men inte kan låta bli att ta små pauser och surfa lite så måste jag nog i alla fall dela med mig av det jag hittar när jag surfar också. Mitt senaste "fynd" är PappasAppar. Huuuur bra som helst! Här finns recensioner och länkar till en massa bra barnappar, både böcker och spel.
Perfekt att ge bort till andras barn i present om man inte har egna barn som man vill roa eller sysselsätta. Det finns både gratisappar och betalappar. Allt är åldersindelat och prissatt. Sketabra, säger jag bara!

Jobba var det, ja....

Kramas där ute. Det är fredag.

Reseplanerande

Sitter och spanar flygpriser till Riga. Hualigen! Det är dyrt!
Jag kanske skulle ta båten den här gången?

Allt detta planerande... Det tar på orken ibland må jag säga.

Kram

Barntankar

Jag är lite väl disträ... Har helt glömt bort att boka tid för VUL den 14/10! I min hjärna var det liksom redan bokat. Och på fredagar jobbar inte min gyn så jag får ringa på måndag och se om Fru Gyn har en kvart över för mig någon av de närmaste dagarna. Bra jobbat, Wilda...

I övrigt mår jag strålande! Jag har noterat att jag sover otroligt bra på nätterna jämfört med tidigare. Det kan jag bara tacka Progynonet för. Östrogen. Mums.
Och allt deppande under Primoluttiden är inte heller så konstigt eftersom det är nedreglerande, d.v.s. mina östrogennivåer låg väl helt i botten.
Fru Gyn påpekade att när jag var gravid så var jag nästan hög på östrogen, hahahaa! Och så sa hon att när allt det här är över så ska vi se till att få östrogennivåerna på en bra nivå igen. Så att jag får fortsätta att sova gott och vara på ett bra humör.

Över.... jag undrar när det här är över, förresten? Jag vill inte att det ska vara över. Jag vill ha barn. Helst åtta till, men det går inte.Och jag är livrädd för att bli bitter på något sätt, men det tror jag inte att jag blir. Jag är en för glad skit för det även om jag kan bli lite ledsen då och då.
Häromdan frågade jag Fina M om vi inte ska fråga AVA om donatorn ställer upp igen. Han var inte lika pigg på det som jag. Han har funnit sig till ro med Mini och är så nöjd som det är. Jag tror inte att han vill "förstöra" det på något sätt. Han är nöjd och glad helt enkelt.
För min del har tankarna börjat gro lite. Jag kan inte släppa tanken på att fråga donatorn igen. Tänk om...
Det känns som en förbjuden tanke, för om Fina M är glad och nöjd med hur vi har det nu, hur ska jag då kunna släppa tanken på fler barn? Men jag ska nog inte tänka i de banorna ännu. Just nu försöker jag att fokusera på att få slemhinnan att växa och bli toppenfin. Allt annat får vänta... Och jag mår faktiskt riktigt bra, tankarna till trots!

Nu ska jag gå och tugga i mig en avocado. E-vitamin is da shit!

Kramar

Knaprar

Äntligen kom mensen. Världens minsta blödning. En droppe på ett ungefär.

Men det räckte tydligen så igår började jag med Progynonet igen. 

Samma dos som förra gången; 2 x 2 mg morgon och kväll.

Den här gången tar jag även vitamin E. Jag har faktiskt inte orkat att kolla upp det närmare men jag vet att det sägs att vitamin E och D är bra för fertiliteten.

Så ät broccoli, för sjutton!

Och så tar jag det "vanliga": Omega3 2 kapslar, hemofer folsyra och järntabletter och så allvitamintablett där det ingår folsyra. 100 mg folsyra om dan ska det vara totalt.

Nu är det bara att hoppas på att allt växer som det ska och att det blir en ny och fin slemhinna.

Den ska kollas den 14/10 och ser allt bra ut så blir det FET den 25/10.

Kram!

Kanske?

Det bränner i nedermagen. Kanske är den snart här? Äntligen!

Då blir det Primolut imorgon bitti. 

Kram

Att vänta

Jodå, jag lever. Just nu tar dock jobbet den största delen av min tid och lediga stunder tillbringar jag med Mini och Fina M utan dator i närheten. Då blir bloggandet lite lidande...

Jag har avslutat Primolutkuren och väntar på mensen. Den brukar dyka upp efter ca 3-4 dagar men den här gången vill den visst inte alls vara med.

Jag var hos Fru Gyn igår och kollade slemhinna och om mensen var på gång.

Hinnan var 5,3 mm och inga tecken på mens ännu. Hon tyckte att jag kan vänta veckan ut i alla fall.

AVA lät inte heller så bekymrade så jag får väl finna mig helt enkelt. Vänta. Tålamod.

Inte mina starka sidor, men jag har lärt mig med åren, hihi.

Det här betyder att min "plan" om att ha FET den 21/10 inte fungerar. Det hade fungerat så bra men det blir ju oftast inte som man tänkt sig när det kommer till ÄD, så det är inte hela världen. Så klart!

Hoppas att det blir den 25:e istället. En fredag. Eftersom jag ska stanna en natt efter insättningen så missar jag bara en dag på jobbet i så fall.

Kanske kan jag kosta på mig att åka torsdag eftermiddag och gå på spa innan insättningen också? Det vore lyxigt!

Men, som sagt, att planera när mensen ska komma är lite överkurs. Den kommer när den vill. Mutter, mutter.... Jag får finna mig.

Kram