Vilja

Det är svårt att vara konkret när jag ska beskriva hur jag tänker. Det är så lätt att jag kliver på någons tår (och då tänker jag främst på de som inte haft en sån tur som jag har haft med att få ETT barn i alla fall) och det är så lätt att svamla eftersom mina tankar hoppar runt fort, fort där inne. Det är en salig röra.
Men ibland dyker det upp ord från någon utomstående som liksom sätter fingret på det jag tänker, så nu tänker jag skriva lite utifrån Johannas ord som jag fick i ett meddelande från henne. Hon har varit en av eldsjälarna i föreningen Barnlängtan och hon kan mycket och hon betyder mycket för mig. Så några extra tack till dig, Johanna!
Naturligtvis så är det mesta jag skriver mina egna tankar också, hon hjälpte mig bara att uttrycka mycket av det.

Det är så här; jag känner mig ofärdig. Jag är inte klar alls med att försöka få barn. Min hjärna kan inte hantera ordet "klar".
Först trodde jag att det bara var en hormonförvirring och en sorg jag hade för att allt gick i stöpet, men nu inser jag att så inte är fallet. Jag gråter varje dag och så fort tankarna på ett framtida liv dyker upp så måste jag göra andningsövningar. Koncentrera mig på att andas.
När jag t.ex. längtar till vårt husbygge blir klart så övergår den längtan till ångest och andnöd. Det kommer att saknas någon i det huset.
När jag tänker på att vi ska skapa sagolika jular för Mini så känner jag en saknad för hennes skull. Ett syskon att busa med. Ångesten dyker upp och jag får göra andningsövningar.
När jag tänker på att jag ska jobba resten av mitt liv nu (well, till pensionen i alla fall) och aldrig mer få gå med en barnvagn så får jag andnöd.
När jag tänker på att krama Fina M så kommer tankarna på barn och drift upp och jag får andnöd. Igen.

Och jag tänker att jag är ung nu. Att det enda man ångrar när man ligger där inför döden, är saker man inte gjorde, aldrig något man gjorde.
Vi har pengarna.
Vi har åldern.
Vi har tiden.
Jag har längtan.
Det är inte så att Fina M absolut inte vill och är emot mig. Vi är inte osams, nej. Han är bara nöjd och tycker att det är en jäkla resa att försöka få barn. Även om han säkert skulle vilja ha en hel hop med ungar egentligen.
Men det är där vi inte riktigt möts, känner jag. Forskning (om man nu ska behöva hänvisa till sånt) visar att det inte är bra att avsluta försök "för tidigt". Sorgen följer då ofta med hela livet. Vem vill leva i sorg? Det är ju så lätt att undvika smärtan här och nu, men det kan (men måste inte!) vara ett val som leder till mer smärta ur ett livsperspektiv. Och kanske blir det då även en relationskris. Skulle det ske mellan mig och Fina M vet jag inte vart jag tar vägen. Jag orkar inte tänka på det nu.
Kanske ligger jag före Fina M i processen? Eller så ligger han före mig?
Men det känns som att jag har så mycket fakta som gör att det är jag som ligger före. För det är ju så att det ofta är vi kvinnor (av de som lever i heterosexuella parrelationer) som är "projektledare" i IVF-karusellen. Kanske blir det så per automatik eftersom det trots allt är vi som kommer att bära på barnet? Men det är en annan diskussion.
Men just därför så känns det som att i vår situation, där det är min kropp och mina ägg det mesta handlar om, så vill jag försöka igen. Mekanismerna bakom barnlängtankrisen är precis de samma med ett barn som med inga barn. Alla känslor är de samma som de jag hade innan Mini kom. En känsla av hjälplöshet och att inte "äga" mitt eget liv. Det är hemskt och jag får ofta behärska mig från att spontangråta när jag leker med Mini t.ex..
Fina M är en fantastisk pappa och han skulle vara precis lika bra med en liten till. Och han ser hur jag mår nu. Jag är ett jävla vrak även om jag är bra på att bita ihop i vardagen.

Vi enades om, utan att ha tagit något beslut, att maila kliniken och fråga om de kan fråga vår förra donator om hon kan tänka sig att ställa upp igen, så nu väntar vi på svar från dem.
De har redan svarat angående medicinering och att om vi vill göra fler försök så vill de odla blastocyster och att jag gör hysteroskopi och "rensar" gammal vävnad i livmodern. Jag vet inte ännu riktigt vad det innebär och om det är nödvändigt, men vi har inte bestämt något ännu. Vi är i ett vakuum där jag börjar skönja vad jag vill. Min innersta önskan är att Fina M vill detsamma som jag. Vill fullt ut, och inte försöker att skydda oss. För så tror jag att det är; han är glad över det vi har (det är jag med så klart!) och vill undvika smärtan i att kämpa. Men för mig kommer det att betyda MER smärta långsiktigt om jag inte får kämpa lite till.

Det bästa med att vara människa är att man kan ändra sig hur mycket man vill.
Glöm aldrig det, go vänner.

KRAM

Energikick

Jag var hos Fru Gyn idag. Tiden jag hade var för att se om det fanns ett hjärta som pickade så hon blev bestört när jag berättade vad som hänt. 

Det är skönt att hon även är utbildad psykolog. Vi pratade massor idag. Om barnlängtan, sorg, den starka driften, att jag känner mig ofärdig, om ork, om pengar (ni vet väl att ivf-behandlingar är avdragsgilla för företag? Mycket bra för oss egenföretagare.) och om ålder.

Om att göra som man vill och vad som känns rätt.

Jag fick mer att fundera på. Men hon gav mig energi. Ljus i mörkret.

Rent fysiskt så såg allt ok ut. Jag har nästan slutat att blöda helt och jag tar nytt hcg-prov nästa vecka.

Fru Gyn vill gärna träffa mig igen så vi bokade in en tid den 17/12. Hon vill se att allt är helt ok när jag med säkerhet har läkt klart.

Jag får se om jag ber henne om en remiss till en kurator då. Om det behövs.

Kramar

Allt. Allt. Allt.

Ja, jag kanske inte skriver så frekvent längre. Inte just nu i alla fall.

Mina tankar snurrar så mycket och det är mycket jag måste bearbeta. Ska det vara så här? Är allt slut nu? Hur hanterar jag tomheten? Kan jag det? Blir jag glad igen? Så där som jag var förr, eller kommer det att hugga i hjärtat varje dag? Är det värt det? Och varför kan jag bara inte nöja mig? Mini finns ju! Vad gör jag med skuldkänslorna över att jag känner som jag känner?

Äsch, alla frågor och tankar jag har får inte plats men det är existentiella frågor. Hur blir livet? Det är väl den centrala frågan. Om jag nu ska sammanfatta något så komplext i en frågeställning.

Sen är det det där som någon sa: du är ju så ung fortfarande. Varför ska det vara slut med försök?

Ja, orken. Kämpandet.

Men det kanske är värre att inte kämpa vidare? När man vet att det kan gå.

Allt är så svårt. 

När tankarna blir klarare skriver jag nog mer igen. Fram till dess blir det nog bara enstaka inlägg här. När jag måste ventilera lite extra.

Kramar

Snigelfart

Åh, det är så tungt allting.
Allt jag gör går långsamt och jag orkar inte ta tag i något. Jobbmässigt är jag en katastrof.
Jag sover ca 2 timmar per natt förutom natten till idag. Då sov jag 4 timmar. Det berodde förmodligen på att jag och Fina M möttes någonstans i allt kaos. Det skapade lite mer ro i min kropp. Nu är det bara resten av mig som ska lappas ihop.

Idag har jag bara gråtit en gång och jag försöker att tänka på så mycket positiva saker jag kan för att få till lite endorfiner i min kropp. Jag tänker mycket på Mini och jag tittar på många foton från lyckliga stunder för att känna mig lite gladare. Jag funderar på att gå någon kurs för att göra något för bara mig själv. En ren och skär hobbykurs som yoga, dans, dreja, virka eller vad som helst. Det ska nog också gå att träna lite smått igen snart så att jag får fram än mer endorfiner.
Och så har jag bett Fina M att handla godis på väg hem från jobbet idag.

Det hjälper till imorgon i alla fall.

Kramar

Nytt ord

Underbara människor!
Ni är helt fantastiska och jag är så otroligt överväldigad över alla fina kommentarer, sms och mail.
Ni lyfter verkligen upp mig ur deppet. Det blir lättare att ta dagarna trots att jag vill gråta så fort jag är ensam.

Mini har lärt sig ett nytt ord. Igår kom hon in på toaletten när jag satt där och hon såg genast den binda jag lagt ner i trosorna. Storögt blev hon tvungen att peta på den (ren och ny!).
-"Mamma har blöja.", sa hon.
-"Ja, mamma har tantblöja.", svarade jag trött.
-"Tantblöja.", konstaterade hon stolt och gick iväg.

Så imorse slet hon upp dörren igen när jag var på toaletten. Stort leende.
-"Tantblöja!"
-"Ja, just det.", svarade jag och funderar på vad fröknarna på dagis tänker på om Mini repeterar sin senaste inlärning där. Tantblöja.
Hon är förresten förvånansvärt snabb, för att vara 22 månader, på att lära sig allt verbalt. Nu kan hon ca 30 sånger och meningarna bara sprutar ur henne. Hon hittar gärna på egna sånger, ofta om månen, lejon och båtar... Vi konverserar mycket och läser allt vi kommer över. Hon frågar och vill veta allt om allt. Och i helgen upptäckte vi att hon kan några bokstäver i skriven form. Det är ju galet! Inte undra på att hon var sen med att gå, hon fokuserar visst helhjärtat på ord. Min fina lilla tjej!
Men nu undviker jag att lära henne fler ord som fokuserar på missfallet. Jösses, jag föredrar att hon kan säga så mycket annat framför ord som "tantblöja"....

Och nu blöder jag som bara den. Hela tiden. Det gör lite ont och jag börjar bli allergisk mot blod känns det som. Det är ruljans på tantblöjorna vill jag lova. Jag blir deprimerad bara jag ser det.
Idag och imorgon jobbar jag hemifrån. Lugnt och sakta så att tiden går och tårarna inte kommer hela tiden. Bara när jag tar en paus.

Känslosamma kramar

Över

Jag ska sluta med medicineringen, ta ett hcg längre fram och sen är det över.

Kram

Hcg-svar

Nu fick jag svar på proverna.

Hcg i söndags:  6570

Hcg i tisdags:  1660

Det tyder på ett missfall och det finns inte någon chans att det finns något kvar.

Ville jag vara helt säker så får jag ta ett blodprov till om ca 10 dagar.

Jahapp. Det ser inte så lovande ut. Alls.

Har mailat AVA och frågat om jag ska fortsätta med medicinerna.

Kram

Upp och ner

Tack. Jag vet inte om ni vet hur mycket era ord och omtanke värmer. Det är ni som hjälpt mig att i alla fall sluta gråta så fort jag tänker på allt. Oändligt mycket tack!

Idag har jag lämnat det andra hcg-provet, men i ärlighetens namn så förstår jag inte hur det ska hjälpa egentligen. Jag tror inte att det sjunker tillräckligt snabbt så tätt inpå missfallet. Eller så kanske det är så?

Ponera att det var två embryon som fäste och att det andra klamrat sig kvar. Då visar ju ett minskat hcg-värde inte tillräckligt. Hur ska man veta om det är helt tomt därinne?

Men min trötta hjärna orkar inte bry sig om det. Ska sanningen fram så struntar jag i provsvaren. För det enda som kan övertyga mig att allt är som det ska, är ett nytt ultraljud.

Ni förstår, jag glömde berätta vad akutläkaten gjorde som fick mig att tappa tron på svensk sjukvård.

Efter att han försökt att pressa in en bomullstuss/kompress i mitt knipande underliv när jag ligger och storgråter och skriker "aj", så övergår han snabbt till ett vul istället. Då ringer hans mobil. Först en gång. Den andra gången svarar han.

Där ligger jag, med mitt trasiga jag som är förtvivlat över blod, ont och psykisk utmattning, och torkar tårarna samtidigt som jag i mitt blodiga underliv har en ultraljudsstav som hålls i med vänsterhanden av läkaren. I högerhanden har han sin telefon mot sitt öra och han säger: 

-"Jag håller på att undersöka en patient, jag ringer dig. Hej.".

Varför i HELVETE är det så JÄVLA viktigt att svara i telefonen mitt i en undersökning och dessutom agera som sin egen telefonsvarare!?

Ja, det var väl allt jag kan säga om det. Läkaren finns på Danderyd Sjukhus Gynakut och vill ni ha namnet på läkaren så är det bara att maila mig.

Jag ska absolut berätta detta för någon chef där också. Återkommer om det.

Det var ilskan som nu anlänt. Jag är så arg av sorg att jag inte vet vad jag ska göra. Arg på allt.

AVA är bra som håller mig på banan. Jag fortsätter med medicineringen och tar nu även progesteron mitt på dagen samt C-vitamin. Jag har ingen aning om vad det sistnämnda ska vara bra för, men min hjärna går på autopilot så jag bara gör som de säger. 

Jag bara gör fram till ul den 26/11 så får vi se vad som händer då. Så hcg-svaren struntar jag i så länge de inte visar ett värde på noll.

Jag slutade att blöda helt tvärt. I går var där inget mer blod alls. Idag har jag blodat litegrann men absolut inga mängder. Klarar mig t.o.m. utan trosskydd om jag vill.

Hemma då? Nja, jag har varit på möte från igår morse till idag vid lunch (och jag glömde mobilen hemma, men det var nog lika bra). Övernattning och vi var bara sex stycken. Skönt att få fokusera på annat men jag var livrädd för övernattningen. Livrädd för att jag skulle ligga och gråta hela natten och se ut som en överkörd gås på morgonen sen. Hur förklarar man det, liksom?

Men jag klarade det. Igår kväll tog jag även vin till maten. Jag var ju så säker på ett fullständigt missfall så lite vin i gott sällskap skulle sitta fint.

Men så...efter två klunkar så kändes det fel. Det finns ju en yttepyttechans till liv där inne. Så resten av kvällen smuttade jag bara för syns skull. Så nu är det bekräftat: hoppet är det sista som lämnar människan.

Jag har med andra ord inte varit hemma så mycket mer än i söndags och sedan kl 14 idag, men det är tungt. Det är tungt att vara så obeskrivligt ledsen och arg och besviken och trött och samtidigt vara en bra och närvarande förälder. 

Mini verkar ha en liten ålderskris eller så känner hon av att något är fel, för hon är så otroligt mammig. Plus att hon blev sjuk igår. Det sätter min förmåga på prov, även om det går ok.

Eftersom Fina M har tagit allt lättare än jag så är vi helt i osynk här hemma. Minsta grej blir stor och jag orkar inte diskutera. Autopiloten klarar inte sånt. Det blir meltdown. 

Så även om jag inte gråter hela tiden längre så är allt ett fullkomligt kaos. Hela mitt liv är upp och ner känns det som och jag bara går med och är arg då och då. Det är jobbigt att vara arg upp och ner. Jag får liksom inget grepp någonstans.

Imorgon ska jag till kontoret igen och då träffar jag min bästa kollega som vet att jag var gravid och nu även om missfallet. Jag är livrädd för att börja gråta så fort hon tittar på mig.

Fan i helvete. Hur kunde det bli så här?

Kramar

Akuten

-"Hej, vad kan jag hjälpa dig med?"

Söt och snäll barnmorska.

-"Missfall", fick jag fram och tårarna forsade.

Jag fick ta prover och vänta på doktorn.

Jag hann tänka att jag ville ha en snäll, försiktig, förstående och kvinnlig doktor.

Det blev en manlig doktor som visserligen var snäll men på ett korrekt sätt. Han kändes inte så empatisk som jag hade velat, men, men upp i gynstolen och undersökas.

Jag hade fan kunnat göra en undersökning med en elvisp och det hade varit en njutning jämfört med det här. Tårarna forsade, jag tokgrät, och han fick avbryta undersökningen och bara göra ultraljud.

Inte så att han var dum, nej, han frågade om allt var ok och han ville verkligen väl. Han var bara så jävla oförsiktig.

Suck.

Han såg ingen uppklarning på ultraljudet, men han ville heller inte utesluta något. Han ansåg att det förmodligen var ett missfall men ville inte vara definitiv. 

-"Det är för tidigt för att se något med säkerhet", sa han. Och vispade runt med ultraljudstaven så att det såg ut som myrornas krig på skärmen.

Så jag fick ta hcg-prov och ska ta ett till på tisdag. Sen utgår vi från det.

Blodet har slutat forsa och jag har inte ont längre. Jag tror dock att det är helt kört och jag vet inte hur jag ska hantera det. 

Jag känner mig ensam trots att Fina M finns här och är med mig och trots att jag och Mini kramas och skojar.

Det känns konstigt att mitt lyckorus försvann så fort. Det hela tog totalt 30 minuter från smärta till plums i toalettstolen. 

Jag är mentalt dränerad och förstår inte hur jag ska orka gå vidare. Det går över mitt förstånd. 

Jag är så trött och ledsen. Så otroligt ledsen. Så fort Mini inte ser så gåter jag.

Gråter. Gråter. Gråter.

Kram

På väg

Tack för er omtanke och pepp.

Jag ville vila ut lite innan jag skulle till akuten men jag har inte sovit en blund för det har gjort ont och när det inte gjort ont har jag gråtit. 

Nu är jag på väg till gynakuten i alla fall och allt jag vill är att ha ett positivt besked och att det slutar forsa blod.

Kramar

5+5 = Slut

En fest. Barnvakt och vi är hos goda vänner och äter och umgås. Ingen av oss dricker alkohol ikväll. Vi bara är och har det trevligt. 

Kl 23 bryter vi upp och åker hem.

Precis när jag kramar värdinnan hej då så hugger det till i magen. Jag får en enorm menssmärta och känner mig bajsnödig.

Fina M kör hem och nästan hemma så känns det som om jag kissar på mig.

Jag inser att jag inte gör det. Och jag är inte heller bajsnödig. Det är min kropp som stöter ut något. Det varma som rinner ur mig är blod.

För att inte blöda ner bilen så ligger jag ner i baksätet sista biten.

Barnvakten har som tur är bråttom hem och när Mini kramar Fina M smiter jag fort in på toaletten.

Jag blöder. Mycket. Och sen...plums. En stor klump. Och lite mindre blod.

Allt är ett faktum. Missfall. Blod. Slut.

Kram

Stämningsförstörare

Igår kom det en liten, liten brun prick på pappret. Och svaaaagt brunfärgat papper sen. Nu är det likadant. Skit också.

Jag vet att det inte behöver betyda något dåligt men det är svårt att hålla känslorna i styr.

Det progesteron som hamnar i toaletten är svagt, väldigt svagt, brunaktigt.

Och inget kan jag göra. Bara att vänta och se.

Usch, från bil- och barnvagnstänk till oro och analyserande igen. Jag får hjärtsnurp.

Kram

Gulp

Usch, mår lite illa igen men måste vara på jobbet i eftermiddag. Bara till att småäta lite så att jag håller det i styr...

Igår mailade jag även provsvaren till AVA och jag fick ett glatt svar tillbaka.
Jag skrev att jag gör VUL den 26/11 för att se om det finns ett hjärta som tickar då.
AVA:s svar blev lite överraskande att "då får vi även se om det är mer än ett foster."
Det har jag inte ens tänkt på.

Alltså, vi satte in två embryon men eftersom det "sämsta" var 7-celligt vid upptiningen och vid insättningen fortfarande hade 7 celler, så tog jag för givet att det inte var att räkna med. Men som alltid vid ÄD, allt kan hända...

Så vad gör Wilda då? Googlar så klart. Och sätter morgonkaffet i halsen.

"Nivån av hCG är ofta förhöjd hos kvinnor som väntar fler än ett barn. En hög hCG-nivå är ofta det första tecknet på att fler än ett barn är att vänta. Normalt ligger hCH-nivån på 70 mIU 18 dagar efter ägglossningen. För kvinnor som väntar tvillingar brukar den ligga runt 200 mIU vid samma tidpunkt. Men resultatet är inte 100 procent tillförlitligt." 

Gulp.
Jag gjorde det första hcg-testet på just dag 18 efter den tänkta ägglossningen och hade 772 mIU.
När Mini kom till världen hade jag 99 mIU på dag 18. Dubbelgulp.
Vad gör vi om det är två? Ingenting, så klart. Det är som det är. Däremot kan jag garantera att bilvalet blir påverkat, hahahaa!
Det är klart att vi inte blir ledsna om det är två. Det blir bara en stor omställning men vi har ju några månader på oss att vänja oss. Men som det är nu så utgår vi ifrån att det är en liten mygga där inne.
Den 26/11 vet vi.

Ja, jösses, det här blev en riktig nervpress!

Kramar

Hcg-svar

Äntligen kom jag fram.

-"Hej, det är Wilda..."
-"Heeej, du har toppenbra värden! Vänta ska du får dem."
Hon pratade med entusiasm.
-"Här ska du se... Den 8/11 var hcg-värdet 772 och den 11/11 var värdet 2330. Perfekt!"
-"Jösses... Nu kan jag andas ut lite..."
-"Andas ut? Du ska fira i champagne!"
-"Men det är väl inte så bra?"
-Nej, just det, haha... En mun bara i så fall. Men vad härligt att det såg så bra ut!!"

Ja, Fru Gyn var nästan mer entusiastisk än jag, hahaha! Hon sprudlade!

Sen ringde jag Fina M som inte riktigt förstod exakt VAD det var som var bra så jag fick påminna honom om att hcg-värdet ska fördubblas på två dagar. Det är det som är så bra. Och för oss var det perfekt.
Han blev glad. Och lite nervös. Även han har blivit lite kantstött under årens alla försök.

-"Nu ska det bara gå hela vägen. Vad är nästa steg? Jag kommer inte ihåg."
Fina. Det är VUL den 26/11 för att se om det finns ett hjärta som slår där inne.
Vi enades om att vi inte kan gå dit tillsammans för då måste Mini följa med, så jag går dit själv så får Fina M se hjärtat på standard-UL hos Ultragyn längre fram.

Ja, galaxer i mina braxer, vi ska med största sannolikhet bli föräldrar igen!

Hur fasen ska jag kunna jobba nu?

Kramar!

Hjuligt

Jahapp, jag är hemma idag också. Lika bra att ta det lite lugnt när det ändå är ganska lite att göra på jobbet. Jag fnular med en del småuppgifter som legat och väntat på att bli lösta. Perfekt att göra hemma.

Idag ska jag ringa Fru Gyn och höra om hon har fått provsvaren. Det känns spännande och lite läskigt. Jag hoppas vid Universum att hcg-halten inte har sjunkit eller att något är knas. Med åren har jag verkligen fått lära mig att aldrig ta något för givet, även om jag så klart försöker att hålla hoppet uppe så mycket jag orkar.
Allt borde vara ok, tycker jag. Brösten ömmar (men väldigt lite) och har blivit större, jag kissar varje natt, jag drömmer lite underliga saker och jag blir dåsig och trött på eftermiddagen. Och så det där lilla illamåendet som dyker upp lite då och då. Inget allvarligt än så länge, bara ett lite obehagligt illamående.

Inatt när jag låg vaken (ja, jag vaknar på nätterna ibland och kan inte riktigt sova, förmodligen för att jag är på spänn och nervös över vårt lilla plus....) så surfade jag runt och tittade på nya bilar. Vår "stora" bil kommer att vara för liten för två små barn. Vi har en liten också men den använder vi bara för att köra till och från dagis med eftersom Fina M åker kommunalt till jobbet från dagis. Helst vill vi bara ha en bil, men numer bor vi på en ö (med bilfärja) så logistiken går bara inte ihop om vi inte har två bilar.
Hursom, den "stora" bilen var det, ja. Vi har konstaterat att vi inte får plats med allt vi behöver i den bil vi har nu utan en större är ett måste. Det känns just nu som ett oövervinnerligt projekt eftersom jag inte orkar fokusera på sånt, men vi måste. Ska vi få något i inbyte för den nuvarande bilen så behöver vi sälja den nu innan den har gått för långt och räknas som "gammal". Suck, liksom.
Så jag googlar till vansinne. Jag konstaterar krasst att det som det fokuseras på när det gäller bilar, är nästan alltid motorn. Det är ju för sjutton det enklaste! Det förstår väl alla att mer hästkrafter och större motor ger lite mer ös.
Det jag vill ha är storleken på bagageutrymmet (utan fällda baksäten, familjebil liksom...dough!), finns det mugghållare (ställer vällingflaskan där och en kaffe när barnet har somnat och jag åker runt, runt för att inte behöva lyfta ur henne så att hon vaknar och inte kan somna om så att hela eftermiddagen sen blir en katastrof) så det räcker, vilka bilbarnstolar funkar bäst till modellen (finns det isofixfästen?) hur hög är den (är såååå trött på att vika mig dubbel, vrida ryggen och försöka få Mini att sitta skönt i stolen!) och finns det andra fiffiga vardagslösningar?
Jag har hittat Familjebilsbloggen som är himlans bra med input, men det känns ju sådär när det finns betalreklam på den... Men det kanske är ett nödvändigt ont när man har en så omfattande blogg på ren och skär fritid. Den suger nog åt sig en hel del tid, gissar jag.
I övrigt så blir jag galen på att försöka hitta rätt bil. Och när jag tror att jag är något på spåret så är den alltid så förbenat dyr. Men en bättre begagnad bil blir det i alla fall. Vi ska leva, inte sitta i en bil på vår fritid. Så ett "lagompris" vore trevligt.


En annan pryl vi funderar på om vi kommer att behöva är en dubbelvagn. Där verkar det bara finnas ett alternativ: Babytravels Dublin. Det finns förstås en attraktiv Bugaboo Duo, men den kostar alldeles för mycket mot hur mycket vi förmodligen kommer att använda vagnen.
Kanske behöver vi inte ens en dubbelvagn? Eller, jo..? Näe? Ursvårt!
Och OM vi behöver en så måste vi ha måtten på den så att vi köper en bil som kan sluka den också. Tillsammans med en massa packning (eftersom vi har släkt och vänner utspridda i landet).

Jahapp, det går att fördriva tiden i alla fall i väntan på om det blir bebis eller inte. Många tankar snurrar runt och som vanligt handlar det om logistik också.
12:30 ska jag börja ringa till Fru Gyn för då börjar hennes telefontid. Jag ska hänga på låset/luren.
Och ikväll ska jag åka och hämta en på Blocket fyndad vinteroverall åt Mini. Älska Blocket!

Höstkramar

Hemma idag

Jag valde att jobba hemifrån idag. Konferensen får klara sig utan mig.
OM jag nu blir akut illamående så vill jag verkligen inte sitta med kollegorna och skapa en scen. Det hade varit ok om jag var i vecka 12, men inte så här tidigt då allt lika gärna kan gå åt skogen.
Nej, att stanna hemma och lära känna kroppen istället känns som ett bättre alternativ.

Igår kväll hade jag lite ont i ryggslutet också. Det oroar mig. Det ömmar lite idag också, men det kan lika gärna bero på att jag suttit fel. Men det är klart att missfallstankarna dyker upp på en gång. Och med det googlandet. Jag har dock konstaterat att jag ändå inte kan göra något. Blir det missfall så blir det, för det går inte att stoppa. Jag tar all medicin jag behöver så går det galet så var det inte "rätt" embryo.
Men nu ska jag inte vara sån. Det här SKA bara bli bra. För jag är i vecka 6. 5+2 för att vara korrekt.

Kramar!

Urrrk...

Igår började brösten ömma lite och idag fick jag hoppa över konferensmiddagen och åka hem tidigare på grund av illamående. Jag vill INTE kasta upp med 30 medarbetare i salen. Här tas inga risker.

Nu hoppas jag att det stannar där. Lite illamående, alltså. Inget kräkande.

Kram

Det praktiska i vardagen

Plusjakten (en annan bloggare men jag kan inte länka från mobilen) är roligt nog också gravid igen. Grattis!

Och så nämner hon, i en kommentar till inlägget nedan, den där oron man har kring det barn som redan finns. Den "praktiska" oron. För visst känner jag den!

Mini sover t.ex. i vår säng och de nätter när det är en förkylning på gång så snurrar hon alltid runt lite i sömnen. Framförallt så måste hon ha "kontakt" med mig på något sätt hela tiden. Gärna genom att slänga upp en fot i magen på mig. Det oroar mig! För tänk när min mage blir större och en liten Mini-fot sparkar till där... Det känns inte så bra.

Och så det här med att bära. Det ska det göras då och då. En lek som Mini kom på innan försöket, är att jag ska bära henne och så ska Fina M jaga oss och sen ska vi slänga oss i sängen och gömma oss under täcket.

Gör man den leken så känns det lite "fel" med allt bärande... 

För att inte tala om den trappa vi måste gå uppför och nerför varje morgon. Sen är det en lång backe ner till bilen. Lång och brant för en trött 2-åring som ibland inte orkar gå uppför den stigen efter en dag på dagis. 

-"Mamma bära."

Och mamma bär. För ibland måste mammor det liksom. 

Tänker jag då på min mage så känns det inte så bra. Doktorn på AVA sa t.o.m. att jag ska undvika att bära även om det blir svårt med en Mini i familjen. Då blir det ju bara till att bära ibland.

Så där tänker jag. Det känns liksom inte bra med bärande och sparkar men att undvika det helt går bara inte. Min älskade Mini finns där och då är livet så här. 

Ibland tänker jag på min och Minis relation också. Hur blir den sen? När det finns en till liten som behöver mig. Inte så att jag oroar mig. Nej, jag är bara nyfiken och undrande. Idag är det ju vi tre som ska bli fyra. En till. Konstellationerna ändras och jag och Mini blir vi men på ett annat sätt. Kanske. Eller så inte. Dåligt blir det absolut inte i alla fall. Men det blir som det blir, och jag tänker på det en del.

Lite luddigt resonemang kanske, men det är så klart nytt allting. Jag måste "skydda" min mage och livet som finns där och samtidigt vill jag ge Mini all oändlig kärlek, lek och uppmärksamhet den sista tid hon har mig för sig själv.

-"Minis mamma", säger hon ofta och stolt och kramar mig hårt.

Och så är det. 

Därför är det så blandat det där med ofrivilliga sparkar, bära och busa. Jag orkar inte busa och jag är orolig för bärandet och jag får nog sova lite mer på soffan när magen blir större.

Men värst blir det nog när bebisen kommit. En vecka senare flyttar vi. DET borde jag fundera på hur vi löser. Eller så blir det som det blir.

Tajming... Något som inte finns det här året.

Kram!

Lägesrapport

5+0 och jag rullar in i vecka 6. 

Det firades med ett stick i armen så nu är det andra blodprovet taget. Jag ringer Fru Gyn på torsdag om svaren för innan dess hinner jag inte. Är på en hektisk konferens till dess så jag kopplar bort det där fram till dess. Annars blir jag bara stressad.

Idag ska jag maila kliniken också, för det har jag helt glömt bort! Hahahaa! 

Det känns som att det vore bra om de får reda på hur behandlingen går liksom... 

I övrigt så känner jag inte så mycket. Lite hungrig mest hela tiden. Och jag kissar på nätterna. Och jag är trött på eftermiddagen. Och tarmarna har börjat "tjorva" lite. 

Jag njuter av varje tecken på graviditet. Det måste bara gå vägen.

Kramas i höstsolen

4+4

Idag är det 4+4 och nu är det inte långt kvar till vecka 6. Tjohoo!

I denna stund är jag på väg till labbet för att lämna blodprov. Äntligen.

Jag tror att det växer på sig där inne för jag måste dricka mycket vätska annars kissar jag mörkt. Efter kl 15 drar jag ner lite på drickandet annars får jag gå och kissa hela natten.

Igår berättade jag för min allra närmaste arbetskamrat. Hon blev så otroligt glad och har full förståelse för att det lika gärna kan gå åt skogen. Men jag kände att jag ville berätta om graviditeten redan nu eftersom vi umgås så mycket att hon skulle ha märkt något på mig ändå.

Och det känns skönt att ha någon att prata nervositet med. Men jag har ju även  kämparvänner som jag bollar med. Så klart!

Tänk vad den här bloggen har betytt mycket för mig under åren. Jag vet faktiskt inte hur jag hade orkat utan allas stöd här. Och jag har fått många vänner för livet. Det trodde jag aldrig. 

Min lilla pysventil och dagbok blev verkligen en del av mig och mitt liv. 

Jag är lyckligt lottad.

Kramar

Gravidbesked

Det börjar sjunka in nu. 

Jag besiktigade bilen idag och medan jag väntade så läste jag om graviditeter på Babygruppens Gravidkalender (App).

Jag läste om vad som händer varje vecka och helt plötsligt kom allt över mig.

Det händer igen. Vi får vara med.

Vi blir föräldrar till en liten ny person.

Lyckotårar började välla fram och jag fick en stor klump i halsen. 

Mannen bredvid mig tittade åt mitt håll och jag svarade med tårfyllda ögon:

-"Jag är ok. Fick bara så glada nyheter."

-"Så bra. Då behöver jag inte oroa mig?", svarade mannen lite glatt.

-"Nej, absolut inte.", sa jag.

Och jag log så innerligt. Sååå innerligt.

Kram

Pirr!

Nu har jag äntligen två remisser för blodprov i handen. Skönt!

Jag och Fru Gyn bestämde att jag tar proverna på fredag och måndag. Det är bara bra med två hela dagar emellan.

Så i nästa vecka får jag svar. Pirr!

Och den 26/11 ska vi leta upp ett hjärta om provsvaren är ok. Pirr igen!

Kram

Bottenlös

Jag ääääter. Mängder!

Ett gott tecken.

Kram

Framåt

Hmm, jag känner fortfarande ingenting. Det är klart att det gör mig lite nervös eftersom jag kände så mycket när Mini kom. Men, men... Varje graviditet är ju olika sägs det så jag finner mig.

Igår ringde jag till goa Fru Gyn som blev så otroligt glad när jag berättade. Jag ska dit inorgon bitti och få remisser till blodprov. Det blir nog så att jag tar det första imorgon och det andra på fredag. Så är allt ordnat innan helgen.

När jag är där imorgon ska jag boka in en tid för att kolla om det finns ett hjärta också. Men den tiden blir om några veckor. Jag vet att hon gärna väntar till vecka 8 så att det inte finns så många tveksamheter om det ska synas eller inte.

Det låter bra för min del också.

Så nu är det alltså två stora händelser inom den närmsta tiden: provsvaren i nästa vecka och hjärtat om några veckor.

Och nej, jag förstår knappt att det är sant. Fortfarande.

Tänk att vi kanske får vara med om ett mirakel till. Det är liksom för mycket att ta in för min lilla hjärna just nu.

Glada kramar!

Test igen

Jag testade imorse igen och det stod fortfarande "Gravid". Skönt!

Det stod fortfarande "1-2 veckor" också. Undrar när det ändras till "3-4 veckor"?

Det vore trevligt om Hcg-halten steg, nämligen. Det är ju ett kvitto på att det är som det ska känns det som...

Jag måste nog testa igen lite senare i veckan. Idag är det 4+0 så nu går jag in i vecka 5. Jag är fortfarande överväldigad.

Kramar

3+6

Undrar om jag räknas som ruvare fortfarande? Det borde vara veckoräkning som gäller. Jo, så gör jag nog. Räknar veckor istället.

Och tänk om plusset blivit ett minus? Måste testa imorgon igen! Jag måste bevaka det så att det stannar kvar. Säga några extra snälla ord också så att det känner sig extra välkommet. Plusset.

Fasiken, jag kan inte riktigt förstå att det är sant! Det känns overkligt när jag tänker på det. Men kul, så klart!

Lilla fina Mini. Hon blir världens bästa storasyster, tror jag.

Overkligt och underbart!

Kram

RD10 - Galet

Eftersom jag blivit mer och mer övertygad om ett minus, trots brunt på pappret, så testade jag imorse. 

"Låt mig se det där j-la minuset så att sorgen kan bryta ut", tänkte jag.

Och eftersom det är tidigt att testa så var min tanke att testa igen på onsdag. Bekräfta minuset då.

Nu har jag sansat mig, men jag satt på toan och bara gapade. "Gravid". Va!?

Galet. Galet. Galet. Jag som igår kväll blev övertygad om motsatsen.

Jag lade testet på toalocket och när Fina M skulle gå på toan så kom han ut i köket och log med hela ansiktet.

"Har du redan testat?"

"Jaaa...."

Lycka!

Nu ska vi bara se till att allt fortsätter gå bra. 

Men vilken underbar lördag!!!

Och miljarders tack för all pepp. Jag har världens bästa läsare! Bara så ni vet.

Gravidkramar

Lite till

Jag känner fortfarande inget. Jo, lite, pyttelite, när jag sitter ner med benen i kors. Kom på att magen var jättesvullen igår också (märks det att jag famlar efter lite halmstrån...?).

Var nyss på toaletten och det kom lite mer brunt på pappret igen.

Fy, vad detta är jobbigt! Olidligt, faktiskt.

Kram

RD9

Inatt vaknade jag som vanligt. Stapplade ut till toaletten efter att ha konstaterat att jag fortfarande inte känner något.

Och så där, på pappret, lite, lite brunt. Klarvaken! Precis så hade jag när Mini blev till. Tror t.o.m. att det var på ruvardag 9 eller 8, kanske.

Kanske har jag haft en liiiiten nidationsblödning och nu kom det gamla blodet ut? Kanske. Ett litet, litet hopp tändes i mig. Och ändå lyckades jag somna om. 

Ska jag nu leta tecken så skulle min trötthet kunna vara något att ha. För de tre senaste eftermiddagarna har jag varit så otroligt trött. Igår somnade jag till på soffan vid 18-tiden och när Fina M läste saga för Mini låg jag bredvid och somnade.

Sen sover jag hela natten förutom när jag vaknar och går på toaletten.

Hur som, det blir svårt att koncentrera sig på jobbet idag....

Kram