Bombsäkert

Ingen kallelse till KK har kommit ännu. På något sätt känns det skönt för så länge den inte kommer så behöver inga beslut tas.
Det känns mycket märkligt allting. Från att ha varit så syskonfokuserad till att bli en tvekare är inte varje dag, liksom.
Jag bollar positivt och negativt i mitt huvud hela dagarna.
Det negativa är att jag fyller 45 år idag. Jag skulle bli en "gammal" mamma. Nu är jag trots allt ganska ung i sinnet och min kropp verkar hänga med, men ändå. Kanske borde jag lägga allt fokus på min goa tjej och inte riskera något?
Samtidigt så säger alla att jag är så ung. Jo, 45 år är inte direkt gammalt. Jag tycker verkligen inte det.
Allt är så individuellt.
Och så finns det den där om att man ska överleva sina barns student och allt sånt, men så kan jag bara inte resonera. Min mamma dog strax efter att hon fyllt 50 år. Det går aldrig att räkna med att man ska överleva någon. Eller något. Jag kan dö imorgon.
En f.d. kollega sa att hon jobbar med en tjej som är 48 år som ammade och min kollega tyckte att det såg "osmakligt" ut. Jag kunde inte låta bli att svara...
"För dig, ja. Men det är ju inte du som äter, det är bebisen och den tycker nog inte att det är osmakligt." Och så skrattade vi bort det. Jag tänker att om jag skulle bli mamma igen så kommer hon nog att ångra sina ord när jag sitter och ammar, hehehe.
Jag är ju lite så till naturen, jag struntar i vad folk säger om mina personliga val och ändå sitter jag och vill ha hela världens input just nu. Helst vill jag att någon tar beslut åt mig.

Här hemma har vi inte pratat så mycket mer om det hela, faktiskt. Jag vet att Fina M är nöjd som det är och jag kanske borde följa honom i det, men jag vill känna mig säker. Kanske går det inte att bli säker i det här? Det är kanske så det är, att man får liksom gå vidare och lämna allt bakom sig bara? Och att det är det som är så svårt för mig? Eller så VILL jag verkligen ha ett till barn?
Jag vet inte själv längre. Allt har blivit så rörigt.
Om jag nu skulle ta beslutet att jag vill ha fler barn, ja, då kanske Fina M har hunnit att ändra sig helt och INTE vill ha fler barn alls. Bestämt sig ännu mer, liksom. Som det är just nu så fokuserar vi på att flytta in i nya huset med allt vad det innebär med bärande, kåkande, inredning och komma till rätta. Ingen av oss orkar prata om annat just nu.
Så vi väntar lite till.
Väntar på kallelsen. Den briserande bomben.

Kramar

Tvivel eller inte

Ja, hur går det egentligen?

Jo, jag gick till Fru Gyn som tog lite blodtryck och pratade om allt. Så skickade hon remissen till KK som ska göra hysteroskopin. Hon påpekade att det kan ta ett tag men att jag gott kan tjata lite så kan de hålla mig i åtanke vid ett återbud.

Men...nu är det jag som börjat att tvivla.

Eller kanske inte tvivla ordentligt, men jag tänker väääldigt mycket på syskonförsöket numer. Vi har det så bra, jag är äldre nu, orkar vi/jag?, tänk om något går riktigt snett?, många tankar...

Samtidigt...tänk om jag ångrar mig om vi inte försöker igen? 

Jag vill men ändå inte. Jag är rädd för att avstå men är också rädd för att försöka.

Och jag blir inte klok på mig själv eller mina tankegångar. Tänk om någon kunde bestämma, ta beslut, åt oss. Det skulle vara så rackarns bekvämt!

Eller om jag hade samma ilska och glöd som tidigare. Då orkade jag ta varje fight som dök upp. Nu tänker jag ständigt på Mini och hur bra vi har det och hur välsignade vi är. Det vill jag inte förstöra.

Det var då tusan att alla dessa tankar skulle dyka upp! Det stör mig så mycket!

Men jag tror att "ja, vi försöker"-tankarna väger lite tyngre just nu. Vi får se helt enkelt.

I övrigt så har flytten tagit all vår tid och nu lever vi äntligen i vårt nya hus med flyttkartonger överallt. Det är kaos, men ett mycket hemtrevligt sådant. Vi stressar inte.

Mini är överlycklig över eget rum, egen säng, stora ytor och många kartonger.

Det värmer i mammahjärtat att se henne.

Verkligen.

Och hon har börjat att intressera sig för människokroppen. Hon pratar mycket om skelettet, hjärtat och hjärnan.

Snart kommer nog pratet om hur vi kommer till allihop. Då blir det dags. Dags att berätta att vi fått ett ägg för mina var trasiga. Och sen är det inte så mycket mer med det. Att det finns olika sätt att bli till på och att små, fina Minisar kan bli till med ett gåvoägg. Det är inte fy skam, inte! Det är magi utöver det vanliga minsann! Guldägg.

Ja, snart är det dags att berätta. Det ska bli fina samtal. Det tror jag allt att det blir.

Kanske tycker vi att vi ska försöka hitta ett till guldägg också. Vi får se. Jag måste tänka lite till bara.

Lite till.

Kram