Kallelsen

Återigen har det gått en tid sedan senaste inlägget. Det är inte riktigt meningen utan det bara blir så.
Naturligtvis så läser jag era kommentarer. Om och om igen. De är verkligen kloka ord vartenda ett av dem ni skrivit. Tack! Era ord har faktiskt hjälpt mig mycket i mina tankar. Ni är ovärderliga.

Här hemma pratar vi inte längre om försöket. Det blir lite för mycket helt enkelt. Just nu fokuserar vi på roliga saker som har med huset att göra. Det är mycket som ska göras; nya möbler, planera trädgård, måla huset…. Faktum är att jag skulle kunna starta en hus och hem-blogg istället, hahaa! Tror att jag kan varenda inredningssajt vid det här laget…

Jag har fått kallelsen till hysteroskopin, men tiden jag fick fungerade inte alls så jag ringde och bad om att få en ny tid i december. Då kommer jag inte att jobba lika mycket och kan lätt ägna en hel dag eller två för ingreppet. För ska vi nu genomgå ett försök till så vill jag göra det i lugn och ro. Jag vill inte känna stress eller minsta obekvämhet. Jag tror att jag vill försöka en sista gång. Fina M däremot är nöjd så det kan bli en diskussion kring försöket. Men jag känner att vi måste ta den. Det får bli i december.
Det kanske låter som att vi stoppar huvudet i sanden, men det känns inte så. Det känns bara som att vi tar en sak i taget, och just nu måste vi få fixa till vårt hem så att det blir beboeligt och mysigt.

Igår hade vi förresten besök av två kompisar som har ett barn i Minis ålder och en liten tremånaders. En otroligt liten söt unge! Jag fick hålla henne men konstigt nog så visste jag inte riktigt hur jag skulle hålla. Det var som om jag aldrig hållit i ett barn. Mycket märklig känsla.
När familjen anlände så hade de med sig skötväskor, liggvagn, blöjor, filtar, hela kånkarongen… Och när mamman satte sig i soffan för att amma så kände jag bara ett "vad skönt att slippa allt sånt där"… Inte den mest logiska tanke när jag funderar på och vill, ha ett barn till. Jag vet. Och ändå så vill jag faktiskt hålla på med allt det där. Babymolnet. Myspys och kladd. Bebissnusande och blöjbyten. Gulliga minikläder och kräkfläckar. Jag vill verkligen ha allt det där!
Och samtidigt få ge Mini ett syskon att busa med. Eller inte. Det vet man ju aldrig hur det blir. Syskon behöver inte vara bästa vänner och de kanske går helt skilda vägar i livet. Men ändå. Jag vill ge dem varandra.

Ja, livet är inte så lätt, det vill jag lova. I december så får vi se vilken väg mitt tar.
Men jag skriver så klart här igen innan dess!


Kram