Min väg till barn

Här kommer en kortare sammanfattning på vår resa mot en familj. Jag har försökt att nämna månader och årtal och ibland länkat till inlägg, så att den som vill söka på något speciellt kan hitta det han/hon söker lite lättare under motsvarande tidsperiod i bloggarkivet eller under ämneskategorierna i högerkolumnen i bloggen.
Here we go!

Jag, WildaMathilda, träffade min man ganska sent i livet. Året var 2007 och i början av 2008 blev vi väl ett par "på riktigt".
Ingen av oss har skjutit på det här med barn medvetet. Våra liv har bara fallit sig så att vi inte fått chansen till barn tidigare.
Nästan på en gång pratade vi om barn. Jag var då 38 år och min man 40 och ingen av oss hade barn sedan tidigare, så självklart visste vi båda två att det inte var läge att vänta. Vi bestämde oss för att köra på och försöka få barn så snart vi kunde.
Vi visste båda två att det var rätt.

Naiva som vi var tog vi det lugnt men använde inte skydd ända till hösten 2008. Då insåg vi att tiden var på väg att kanske springa ifrån oss. Vi ringde till IVF-kliniken i Huddinge. Sköterskan konstaterade krasst att jag var för gammal. Väntetiden på ett år skulle jag passera med två månader för jag skulle hinna fylla 40 år innan vi kunde komma fram i IVF-kön.
Om jag då hade haft samma jäklaranamma i mig som idag, så hade jag inte tagit hennes nej för ett nej. Jag hade stått på mig och kämpat för min rätt. Istället sa jag bara "Jaha, tack då" och lade på luren. Vi fortsatte att försöka själva.

Det var min gynekolog som tipsade om att det fanns privata kliniker. Hon nämnde Carl von Linnékliniken och där påbörjade vi vår första IVF-behandling hösten 2009. Det var också då jag startade den här bloggen.

Vi fick genast reda på att min äggreserv var nästan obefintlig och förmodligen varit så ett bra tag. Därför blev det heller inga ägg första omgången. Jag bröt ihop fullständigt men min man, Fina M, pratade med kliniken och vi enades om ytterligare ett försök. Vi påbörjade det den 21:a januari 2010. Jag fick en del äggblåsor men den 30 januari hade jag spontanägglossat och försöket gick om intet.

Den 10:e februari 2010 började vi vår 3:e IVF-behandling. Allt såg jättebra ut men vid det sista VUL:et fick vi helt motstridiga uppgifter än tidigare och världen rasade.
Samma dag, den 19:e februari 2010, ställde vi oss i äggdonationskö hos den enda privata ÄD-kliniken i Sverige (Umeå), samt hos AVA-kliniken i Åbo.

Under de kommande månaderna fick jag all tid jag behövde att fundera på det jag behövde. Det är ingen lätt sak att acceptera att ens ägg inte vill vara med och leka. Inte lätt alls men den tid vi fick vänta tog jag till vara på och jag lyckades förstå, för mig själv, att det inte fanns något annat alternativ för oss om vi ville ha barn. Och jag insåg hur fantastiskt det är att en utomstående kvinna vill hjälpa oss att få det liv vi vill ha. En fantastisk känsla kom med den insikten och jag önskar att alla kan få uppleva den känslan. Jag tror att det var under dessa månader, våren 2010, som jag förändrades som mest. Någonsin. Och själv tycker jag att jag förändrades till det bättre. Inget ont som inte har något gott med sig...

Den 22:a april 2010 hade vi vårt första läkarbesök hos AVA i Åbo och den 17:e juni 2010 fick vi besked om att de hade en donator åt oss. Fullkomligt glädjerus!

Torsdagen den 9:e september 2010 sattes ett embryo in. Jag var "ruvare" för första gången i mitt liv.
Resultatet blev ett stort och fult minus och vi var tillbaka på ruta ett igen.

Den 14:e oktober 2010 färdigställde jag vår första ersättningsansökan till Försäkringskassan. Det finns en egen ämneskategori som heter just "Försäkringskassan" för den som vill läsa mer om våra ansökningar.

Den 13:e oktober 2010 påbörjade vi ÄD-försök nummer två med insättning av två embryon den 16:e november 2010. Jag blev gravid!

Säg den lycka som varar för evigt. Världen rämnade och hoppet sjönk när missfallet var ett faktum.

VI påbörjade ett nytt försök med våra sista frysta embryon. Den 14:e februari, på Alla Hjärtans Dag, 2011 skulle färjan avgå mot vårt hopp i öster. När jag stod i hallen med packningen för att åka iväg ringde AVA och sa att inget embryo överlevt upptiningen. Vårt tredje ÄD-försök var över innan vi ens fått komma till kliniken. Allt kändes hopplöst och vi flydde ut till skärgården för att bara vara.
Under tiden öppnades dock en ny dörr för oss. Innan vi åkte mailade vi AVA i Riga och de svarade att de hade en donator redo och vi kunde börja en behandling när vi var redo...

På självaste påskafton, den 23:e april 2011, sattes två embryon (påskägg) in. AVA i Riga satte mig också på Fragmin (blodförtunnande, för att förbättra blodflödet i de små, små blodkärlen) och kortison (immunhämmande, för att kroppen inte ska stöta bort embryona) för att förbättra oddsen.
Den 4:e maj 2011 dök ett plus upp på teststickan. Äntligen var jag gravid igen! På vårt sjunde IVF/ÄD-försök.

Ett av embryona som sattes in fäste och det är en liten tjej vi väntat på. Den 20/1-2012 kom hon till oss.
Vi kallar henne Mini här på bloggen.
Och för första gången på väldigt länge är vi faktiskt lyckliga igen.

Många kramar

Wilda Mathilda