Oro

40% av kuren avklarad. Tjohoo!

Nu blir det lite detaljerat (men bara lite) så sluta läs om du inte vill veta.
Jag fick lite, lite, lite rosa på pappret igår morse. Tänkte bort det. Man vet ju aldrig vad alla dessa olika hormoner kan göra med min kropp.
På kvällen var pinket grumligt och det oroade mig en del så jag kastade mig på datorn för att se om jag kunde hitta något svar på varför det var så. En lördag kväll så har inte CvL öppet...

Det fanns två olika svar på mina undringar. Det ena var att jag skulle vara gravid för då verkar sånt vara ganska vanligt. Det andra alternativet var att man kan få så efter ägglossningen. Eftersom det första alternativet brukar uppenbara sig en liten bit in på graviditeten så uteslöt jag det.
Det andra alternativet var lite mer troligt eftersom jag hade en äggblåsa kvar på senaste VUL:et. Det skulle också förklara det rosa på morgonen. Tyvärr så verkar det som att jag och maken missade det här. Kanske skulle vi ha hållit oss hemma på fredagkvällen... Om inte annat så hade vi inte varit helt utslagna på lördag morgon.
Men så kan vi ju inte gå och tänka heller. Vi måste ju få leva normalt! Det är så lätt att vara efterklok ibland.

Så är jag då tillbaka i IVF-tankarna igen. Fan. Det är sånt här som gör att man börjar tänka, få dåligt samvete, tro att allt är kört, ägna tiden åt att greppa halmstrån, känna sig hopplös, leta efter mer hopp långt inne i maggropen, övertala sig själv att inte bli ledsen så lätt, försöka skaka av sig konstiga kommentarer man kanske får höra för att skydda sitt eget psyke, inte börja planera någon semester långt bort om-ut-i-fall-att.

Jävlar, fan, i helvete vad jobbigt det kan vara.

En tjej på Familjeliv uttryckte sin oro så otroligt bra. Även om det var ledsamt att läsa så slog hon huvudet på spiken. Jag har frågat om jag får citera henne men inte fått svar än. Får jag det så ska jag visa vad hon skrev i något annat inlägg längre fram. Då kommer ni att förstå vad jag menar.
Det enda man kan glädja sig åt är att man inte är ensam om det här. Det är fler som har det som jag och min man. Det finns folk som förstår och det känns skönt. Och så följer jag några av dem jag fått kontakt med och det går bra för de flesta av dem än så länge. Jag hoppas sååå för er skull! Bara så att ni vet.

För att mota bort min oro så har jag bestämt mig för att gå ner lite i vikt. Inte så att jag egentligen behöver det utan mer för att jag ska kunna komma i de kläder jag redan har. Jag har nämligen lagt på mig lite och hormonerna har faktiskt hjälpt till lite.
Hursomhelst, min vän designern ville också gå ner lite så han och jag ska försöka göra ett ryck för hälsans skull. Så nu ska vi börja träna igen. Jag har inte rört på mig på ett tag så det är verkligen dags. Till midsommar ska vi vara hälsosamma igen.
En annan orsak till att jag vill göra det här är att jag behöver tänka på något annat ibland. Då kanske jag inte fokuserar så himlans ihärdigt på IVF:en. Jag MÅSTE helt enkelt släppa tankarna lite. Tror att det kan vara nyttigt. Dessutom ska jag träna en hel del ihop med min man. Det kan ju gå som det går, hahahaa! Nästan värt att skriva en hel blogg om det också...

Jag hoppas att mitt träningsprojekt kan få mig på andra tankar och göra mig lite gladare i det långa loppet. Det skulle underlätta den här IVF-resan en hel del.

KRAM på er därute!