Status

Lilla fina Mini.
Hon var så duktig hos doktorn, som för övrigt var usel på att hantera både oss och Mini. Hon pratade med Fina M som om han inte har någon hjärna, jag fick inte röra Mini (det var för att lugna henne, jag vet precis hur hon funkar) för då störde jag hennes arbete, vilket bestod i att le falskt och köra upp en plast-Mimmi-Pigg i ansiktet på Mini. Mini ville bara upp i knät på mig men det fick hon minsann inte. Så det blev oroligt men gick bra till slut.
Usel barndoktor.
Efteråt satt hon med oss i vestibulen när vi klädde oss, och försökte smöra in sig hos Mini och sa saker som "åååh, att klä på sig är det vääärsta som fiiiinns!".
Jag sa att Mini faktiskt inte tycker det utan alltid låter sig bli påklädd utan bök.
"Nej, aaaalla barn avskyr det.", sa doktorn.
Uselt.
Fina M och jag enades raskt om att leta upp en annan läkare till nästa gång.

Nåja, Mini hade lite förhöjda virusvärden men febern var helt borta igår morse så idag är hon på öppna förskolan igen. Skönt!

Jag har fått små känningar i nedermagen som känns som en mild mensvärk. Den kan väl inte komma redan? Eller...det kan den förmodligen. Min kropp är ju knasig.
Det vore kul om den kom för då är det bara en mens till som behövs för att köra på igen!
Eftersom vi inte har tillräckligt att engagera oss i med flytt, husförsäljning och bygge, menar jag....

Kram

Nattsång

Det är väldigt charmigt när någon som inte kan prata i tydliga ord till vardags, pratar i sömnen. Små, glada, sjungande ord.

Lite mindre charmigt att det är 40,6 graders feber som framkallar sjungandet.
Får nog ringa tant doktorn imorgon.
Mini verkar i alla fall må ok, trots febern och rosslet i halsen men jag vill försäkra mig om att det inte är lunginflammation på gång.

Trist, vi som ska titta på dagis imorgon. Det får jag nog göra själv nu.

Kram

Flyttfnul

Åh, herrejösses, vad mycket det är att göra och tänka på när man ska sälja ett hus!
Och inte är det så lätt med en ettåring som vill vara med på ALLT man gör.
Nu har vi delat upp det. När en person har Mini omkring sig så får den andra av oss röja och fixa så mycket han eller hon hinner. Här gäller det att vara effektiv, med andra ord.

Nu har vi i alla fall målat trappan. Den blev sketasnygg och jag ångrar att vi inte gjort det tidigare. Det blev ett helt annat hus. Ljust och frääääscht. Jag känner mig nästan så där Stockholmsmodern, hihi.
Vi ska låna några kuddar med elefanter på av bästaste bästisen också. Såna där tjusiga från Svenskt Tenn. Vårt hem kommer kanske att se lite inbjudande ut till slut... Lite halvtrendigt så där.
Hoppas att någon vill köpa det. Det är nervöst det här!

Ja, så mycket mer har jag inte i huvudet.
Mini skulle gå på babysim igår men precis när vi satte på henne badbyxorna i omklädningsrummet så kom en mamma och torkade sin unge fri från bajs. Han poopade i bassängen så vi fick nöja oss med att bara duscha lite (det var roligt i Minis ögon) och sen fick vi åka hem.
På kvällen toppade Mini det hela med feber, 39,4. Imorse hade den ökat, trots febernedsättande under natten, till 39,8. Men hon är pigg och livlig så det är inget annat att göra än att hålla sig hemma idag.
Hon hjälper oss att packa och tvätta. Och att riva ut det vi packar (måste städa undan en del inför fotografering och visning, det är ju HUSET och inte vårt skräp, som ska synas....). Allt tar dubbelt så lång tid, men vi har ganska kul ändå i stöket.

Kram på er!

Mini och maten

Ikväll har vi ätit tacos som resten av ca 99% av den svenska befolkningen, hehee.
Mini älskade det!
Men eftersom tacokrydda innehåller MASSOR av socker så kryddade vi hennes köttfärs med lite spiskummin bara. Tacokrydda är smaksatt med spiskummin så det smakar väldigt lika, bara med mindre socker i.
Till det fick hon finhackad tomat, finhackad gurka, turkisk yoghurt (hon gillar den lite sura smaken), riven ost, mosad avocado med lite vitlök i (hemgjord förenklad guacamole) och så lite tacobröd i handen. Fullt ös vid matbordet! Hon åt så hon fick paltkoma, hahaa!
Och så ett glas mjölk till det och några majskorn att knapra i sig när hon var färdig. Sittandes i mammas knä.
Det är verkligen härligt att se att hon äter och blir glad och mätt. En av en mammas bästa stunder.

Fina M, som varit vän av Nestlés färdiga burkmat har sen en tid tillbaka börjat med att göra en hel del egen mat till henne nu. Han har som jag fått den där viljan att veta vad hon stoppar i sig.
Så det mixas massor av hemmagjord yoghurt i massor av olika smaker (den där Philis-ångkokarmixern är helt ovärderlig!) och det görs potatis- och morotsmos och blomkålsmos. Och kyckling i ugn och fisk i ugn och ris och broccoli och massor av annan god mat. Är vi lata blir det köttbullar eller falukorv men alltid med potatis och grönsaker till.
Eftersom jag själv gillar broccoli något vansinnigt så blir det mycket sånt. Till min glädje så gillar Mini det också. Tjohoo!
Och hon äter själv. Så härligt att se när det mosas runt allting! Vi tror alltid att massor hamnar utanför tallriken och på golvet, men när Mini ätit klart så konstaterar vi att visst är det kladdigt, men hon har alltid fått i sig det mesta. Fina lilla tjej! Det kladdas men hon KAN verkligen äta själv. Stort!

Ja, det handlar mycket om mat numer. Hon gillar allt och ska smaka på allt. Själv. Alltid själv. Hon kan vända bort huvudet och skaka på det om vi försöker mata henne med något, för att sekunden efter ta tag i skeden eller maten själv och stoppa i munnen. Hon bestämmer.
Så liten, så mycket makt.
Fina unge.

Helgkramar

Turbulent

Det har varit turbulent på AVA Riga. Minst sagt.
Jag fick ett mail för någon vecka eller två, sedan där vår kontaktperson på kliniken informerade om att vår doktor ska flytta den 1:a mars. Om vi ville fortsätta gå till henne så skulle vi maila om det.
Sagt och gjort, jag mailade och frågade samtidigt om det är hela kliniken som flyttar eller om doktorn startar nytt.
Jag fick ett kryptiskt svar om att doktorn startar nytt men att det är AVA fortfarande. Och så fick vi ett formulär som vi skulle fylla i där vi skulle godkänna en flytt av våra embryon. Kontaktpersonen bedyrade att flytten skulle gå säkert till.

Nu är ju jag vän av marknadskrafterna av vilka jag även anser mig tillhöra. Speciellt när jag betalar en förmögenhet för vården jag erhåller. Så någonstans i bakhuvudet ringde en klocka. Jag ville nog ha mer info innan vi skrev på.

Idag gick jag in på klinikens hemsida och där står att AVA inte varit medvetna om vad som skett. Doktorn och två personer till har alltså brutit sig ur och öppnar en ny klinik men med AVA Ryssland som ägare. AVA Riga ägs av ett stort, finskt företag.
Det förklarade en del.
Jag mailade den person som stod som kontaktperson i det här ärendet. Jag skrev om hur jag känner och hur jag resonerar. Jag skrev om min oro och om alla oklarheter som finns kring mailen jag fått.
Kontaktpersonen, Päivi, svarade på en gång och hon svarade sakligt på alla mina frågor, samtidigt som hon beklagade mitt utomkveds och sa att det var bra att jag slutade med medicinerna vid den tidpunkt jag slutade. Och då slog det mig att hon som varit vår kontaktperson tidigare inte frågat något om hur det gått. Hon har bara pratat om nya kliniken och flytt av embryon...

Jag förstår självklart att man vill följa med sin läkare, speciellt när det gäller att försöka bli gravid. Att få förtroende för läkaren är verkligen viktigt och hittar man någon man tror på och som man gillar, ja, då släpper man inte taget i första hand.
Men för oss blev det annorlunda nu.
Först och främst vill jag inte flytta embryona och speciellt inte när det verkar vara en schism (stavas det så?) på gång.
För det andra så föll mitt förtroende för den läkare vi haft. Att gå bakom ryggen och försöka sno med sig kunder i smyg är inte snyggt och ganska omdömeslöst, tycker jag.
Läkaren som slutar borde veta hur mycket hon betyder för sina patienter. Det hör till yrket. Hade hon spelat med öppna kort så hade jag som patient sagt, på helt eget bevåg, att jag ville följa med henne.
Nu vill jag inte det. Mitt förtroende för henne försvann och det känns som om jag och mina pengar endast är brickor i spelet om de barnlösas gunst för att maximera aktieutdelningarna åt klinikägarna. Eller nåt liknande.
Det känns smutsigt.

Men, som sagt, det är absolut ett eget val som vi gör. Vi väljer att stanna kvar som patienter och kunder hos AVA Riga. Kanske baserar vi vårt val felaktigt och kanske blir det inte bra, men just nu känns det mest rätt i maggropen om vi gör så. Vi har fått en ny läkare och en ny kontaktperson. Och vi kan alltid kontakta Päivi om vi vill. Det känns bra.

Jag hoppas att vi inte ångrar oss den dagen vi kör på igen. Nu ska det väntas på mens. Och efter det ska det väntas på en till och då kör vi!

Kram

Mer knas?

Ja, vad ska jag säga?
Här går jag och känner mig normal igen. Idag är blödningarna helt slut och jag orkar fokusera lite på flytten igen. Skönt!

Så ringde Fru Gyn.
Jag hade glömt att jag skulle ringa idag för att få provsvaret.
Hcg:t har sjunkit till 75 vilket var helt ok. Skönt!
Men... När labbet tog fel prov så fick hon även resultatet från det provet och det visade förhöjda värden så gyn vill träffa mig igen om en månad.
Hon sa att värdet visar en påverkan på äggstockarna av något slag men att det mycket väl kan vara på grund av medicineringen.
Jaha?
Jag orkade inte fråga om mer detaljerad info. Jag vill bara slippa allt vad min nedermage heter. Det får bli nästa månad. Orken vill jag ha kvar till dess.

Samtidigt undrar jag vad som händer med kliniken. De har inte hört av sig på mitt senaste mail. Det skulle de göra för att berätta hur jag skulle sluta med medicinerna. Jag slutade i och för sig med dem på eget bevåg någon dag efter, men det vet de inget om...
Undrar hur det går för dem? Jag fick ett mail om att de skulle flytta. Undrar om det har med saken att göra?
Jag tror jag mailar dem igen. Vill veta.

Så... När jag tror att allt är lugnt så är det visst inte så. Men just nu tänker jag stoppa huvudet i sanden en månad, och bara fokusera på här och nu. Det är roligare och jag känner att jag behöver lite kul just nu.

Kram

Terapimålande

Åh, vad jag mår så mycket bättre nu! Den där gråten som jag har haft som en megaklump i halsen hur länge som helst är borta. Jag känner mig vanlig igen.
Och jag har gosat med Mini som en galning. Det kändes som om jag försakat henne, vilket jag så klart inte har gjort, men jag har inte kunnat ge henne all min ork som vanligt. Så nu har jag kompenserat den här helgen. Kramats i överflöd.

Idag målade jag trappan. Mycket bra terapiarbete när man behöver tänka igenom saker.
Då kändes det helt plötsligt som att jag inte vill göra fler försök. Jag har det så bra ändå.
Jo, vi kommer att göra det. Absolut. Men när jag lät tankarna sväva i målandet så kändes det så otroligt bra att, om än bara för några sekunder, tänka att vi inte behöver fortsätta med allt. Vi har det vi ville ha. Vår fina lilla tjej. Syskon är inte allt.
När vi började syskonförsöket var jag rädd att jag skulle försaka Mini p.g.a. försöket. Att jag på något sätt skulle gå upp så mycket i det att jag inte såg min lilla tjej. Nu trodde jag väl inte på allvar att så skulle ske och det gjorde det så klart inte. Däremot, när allt gick fel och jag fick utomkveds, ja, då fanns inte orken där. Det hade jag inte räknat med. Att det kunde gå så fel.
I min lilla värld så hade hjärnan bara tagit hänsyn till ett minus på stickan, inte HUR detta minus skulle yttra sig... Och det blev jobbigare än jag trodde.
Förmodligen är det det som nu gjorde att tanken på att avstå fler försök, dök upp. Jag kan ta ett minus, men inte om det händer något allvarligare som gör att jag inte orkar vara den mamma till Mini som jag vill vara. Hon förtjänar mig fullt ut.
Kanske sätter jag för höga krav på mig själv? Jo, så är det kanske, men jag vill inte må så dåligt, självförvållat, så att Mini saknar mig. Men samtidigt vill jag inte låta våra embryon i frysen vara.

Så, inför nästa försök måste jag nog förbereda mig bättre, både mentalt och fysiskt, på att det kan gå rejält åt skogen. Då måste jag göra allt jag kan för att orka. Jag VILL verkligen det. Även om det gör ont så måste jag nog se till att vara bättre förberedd på det. Då kan jag i alla fall umgås lättare med Mini.

Så det är mina tankar inför nästa försök. Vara lite bättre förberedd på det värsta samt vara i lite bättre form. För min och Minis skull.

KRAM

Vardag igen

Äntligen har blödningarna nästan upphört. Jag räknar med att kunna ta mig ett skönt bad den kommande veckan. Najs.

Idag målar vi trappa och Fina M har varit på babysim med Mini. Hon gillar't men är lite feg, hihi.
Och matvägran hon har är nog ingen riktig matvägran för hon gillar mat. Får hon bara försöka att äta själv så äter hon. Även om det mesta hamnar på golvet och i hennes hår och överallt. Men hon försöker i alla fall!
Så vi varierar maten allt vi orkar så att hon ska få en varierad kost av det lilla hon får i sig. Idag blev det makrill i tomatsås med lite överkokt fullkornsris (så att det är lättare att mosa i munnen för henne) och avocado. Det slank ner med lite hjälp av mig... Lite kladd men inte så farligt. Skönt!

Och numer har vi synkat in så att vi äter middag samtidigt. Då kan hon äta vår mat och vi slipper göra mat till henne först och sen till oss. Mycket bra!
Det kräver dock att jag åker till jobbet tidigare på morgonen så att jag kan komma hem till kl 17. Men jag styr ju mina arbetstider väldigt mycket själv så det är inga problem. Sååå bra!

Och snart blir det en tur till IKEA. Måste fixa lite inför husförsäljningen....

Kram

VUL igen

Det är tomt där inne. Kroppen har skött allt själv ser det ut som. Är det något min kropp kan så är det att slänga ut missfall... Sarkasm.
Den här gyn var också helt suverän. Lugn, saklig och förklarande. Hon sa att jag blödde mycket. Jag sa att det lugnat ner sig och att jag blödde mer förut.
Så det var inte så mycket att göra åt. Men magen gör i alla fall inte ont längre.

Slemhinnan var dock 8 mm men det beror förmodligen på att jag tog progynonet en bit in under själva utstötandet. Jag slutade ju med de tabletterna för bara någon dag sedan.

Nu är det bara blodprovet kvar. Sitter och väntar på att få ta det nu och sen får jag svar i början på nästa vecka.
Visste ni förresten att det är en liten förhöjd risk till utomkveds vid IVF? Ca 5%. Det visste inte jag. Alltid lär man sig något nytt.

Jag ser ljuset i tunneln. Det blir vin och ost ikväll. Och massor av Minigos!

Kram

Vardagsnjutning

Det jag inte hinner göra hemma kan jag alltid göra i alla dessa väntrum...
En liten njutning i väntan på Ultragyn.

Kram

Labbstrul

Fina Fru Gyn ringde igen.
Hon hade ringt labbet för att be om provsvaret men de sa att de inte hade något för Hcg. De menade att hon kryssat i fel ruta på remissen.
Hon tog på sig skulden men jag VET att hon kryssade i rätt ruta för jag satt och stirrade på det där förbaskade krysset medan jag väntade på att få ta provet.
Så hon ska be om en kopia på remissen bara för sakens skull. Hon blev sur på labbet, med all rätt! Och jag också men min ork tryter lite idag.
Så nu ska jag åka förbi henne imorgon och få en ny remiss och gå till labbet och ta ett nytt prov. Hon sa att jag ska be om ett provsvar på en gång. Får se om det fungerar...

Innan jag åker till gyn ska jag till Ultragyn på undersökning. Jag hoppas på att de inte hittar något. Speciellt med tanke på det som kom ut tidigare idag. Det blöder mycket mindre nu i alla fall.

Och efter allt det ska jag ha ett långt och superviktigt (well...) jobbmöte som kräver att jag är lite alert. Det kommer att gå åt h-te.

Jag känner mig som en stor, blodig slemklump. Hela jag.
Vill bara krypa ner i badkaret och andas.
Men då får jag väl en infektion så det badandet får vänta.

Så jag andas bara.

Kram

Toalettbesök

Jag tror den kom ut nu.
Den låg där på pappret. Gulp.

Kram

Ultragyn

Fru Gyn ringde. Hon är orolig och ville inte vänta på provsvaren utan frågade om det är ok att hon skickar mig till Ultragyn för dopplerkontroll (flödesmätningar) på en gång. Hon sa att de brukar ta in såna som jag på stört så jag måste svara när de ringer, påpekade hon. Jag får nog en tid idag eller imorgon.
Självklart blir jag bara tacksam över snabb uppföljning.

Det känns bra.

Kram

Ensamhet

Jag hoppas att ingen tog illa upp när jag skrev att jag kände mig ensam. Jag vet att många som läser bloggen är enbomammor som blivit mammor på egen hand. Jag vill verkligen förtydliga att ni, om några, är de jag ser upp till. I mina ögon är ni starka kvinnor och att jag känner mig ensam när vi gör syskonförsök kanske sticker i ögonen när ni gjort behandlingar på egen hand, för det kan jag tänka mig känns lite ensamt ibland även om man har ett stort nätverk av vänner och familj som finns där. Det är i alla fall inte min mening att såra med att säga att jag är ensam.
Men min ensamhet är upplevd just nu. Fina M kan inte följa med på alla kontroller och åka med till Riga t.ex.. Det blir kostsamt och så otroligt mycket bök om han och Mini ska med på allt. Så jag får göra det mesta själv.

Jag minns det förra missfallet. Vi åkte till MVC för inskrivning men kom ut därifrån med en blödande Wilda och ett minne från en hårdhänt gyn. Vi satt i bilen och höll varandra i händerna och grät båda två. Vi var vi, där och då.
Den här gången får jag bära på det mesta själv. Och gråta får jag göra när Mini inte är med. Så Fina M tar hand om henne så att jag kan gråta lite. Ungefär så blir det.
Det är förbaskat jobbigt och jag känner mig separerad från dem då. Lite ensam.
Jag vill vara med Mini jämt men när det gör ont i magen så blir det lite begränsat.
Så jag ser fram emot när det här är över för den här gången.
Jag vill leva som en familj igen. Till nästa försök och då hoppas jag att det åtminstone inte händer en massa obehagliga saker.

Ville bara säga det, att man kan känna sig väldigt ensam trots närheten till familj och vänner. Det är jag och min livmoder, liksom. Och Fru Gyn. Henne ska jag ringa ikväll så får jag det senaste Hcg-värdet. Återkommer då.

Igen, tack allihop för fina meddelanden!

Många kramar

Gynbesöket

Ni är så fantastiskt fina och goa allihop! Tusen tack för världens bästa kommentarer, mail och sms.
Jag hinner inte svara så ofta som jag vill, men jag läser verkligen allt och blir otroligt berörd. Ni anar inte vilket stöd det är.
Tack!

Idag glömde jag mobilen hemma så jag kunde inte uppdatera när jag ville. Hursom, jag var hos gyn i alla fall.
Eftersom jag började störtblöda imorse (fick köpa nya trosor och strumpbyxor på lunchen...) så "varnade" jag henne lite för det. Hon såg att slemhinnan hade lossnat ganska rejält så hon, ursäkta detaljerna, torkade rent lite en bit in liksom. Hon sa att jag kommer att blöda lite mindre nu eftersom det som lossnat så långt, var borttaget. Lite obehagligt, men bra att hon gjorde det.
Hon kände noga och hittade inget och sen blev det VUL. Där såg allt jättebra ut förutom lite "sudd" vid högra äggledaren. Hon ville inte svära på att det var utomkveds men sa att det såg ut som rester efter det. Hon påpekade att jag behöver övervakas noga nu så jag fick ta ett nytt blodprov (Hcg) och så ska jag ringa imorgon kväll igen. Har inte Hcg:t gått ner då så skickar hon mig till Ultragyn som har utrustningar som kan kolla allt väldigt mycket bättre. Och så ska jag till akuten så fort jag känner minsta förändring.
För eftersom jag satte in två så vet vi ju inte om det är ett utomkveds som hänger sig kvar där inne, eller inte. Jag menar, en kan ha kommit ut och en stannar kvar. Svårbedömt, som gyn sa.

Jag åkte därifrån och kände tårarna bränna innanför ögonlocken för första gången på väldigt, väldigt länge i den här barnlöshetssoppan. Visst är det jobbigt men bara det att jag gör allt själv nu är svårare. Med själv menar jag att jag är så van vid att Fina M alltid var med när Mini kom till. Nu är han ju hemma med henne så han fokuserar på det (Mini har börjat matvägra också, så vi har det jättekul just nu...) så jag får kolla upp det mesta själv. Jag känner mig mer ensam, även om jag vet att jag absolut inte är det, den här gången än tidigare. Det känns märkligt. Och lite tomt.

Samtidigt är det döamycket på jobbet just nu. Jag vet varken ut eller in och jag kör på min gamla erfarenhet och rutin men det håller inte i all evighet. Jag måste vara mer närvarande och det är jättesvårt i den här situationen. Självklart går min kropp och mitt privatliv först, men det är svårt att veta var gränsen går när det är mycket på alla håll och kanter. Jag försöker att hålla mitt sunda förnuft uppe och idag åkte jag hem före kl 17. Jag kände att jag behövde det helt enkelt.

Jo, jag tog ett glas vin till middagen. Mitt i veckan. Bara så där... Imorgon ska jag köpa en förbaskat fet cambozola som jag ska frossa i mig. Och kanske lite lufttorkad skinka också.
Nedstämdhet i sitt esse.

KRAM

Sängtankar

Kan inte sova.
Det har gått upp för mig att jag har utomkveds. Så är det nog med ganska stor säkerhet.
Så nu ligger jag här och hoppas att det inte ska bli värre utan stötas ut av kroppen av sig självt. Och att inget ska hända med mina äggledare, äggstockar, livmoder, mage...ja, allt. Inget får gå sönder. Jag vill vara hel och slippa smärtan.
Jag slutar med all medicin från och med nu. Vill inte "mata" ett utomkveds och så vill jag slippa de höga doserna östrogen.

Vi blev verkligen snuvade på vårt plus.
Rejält.
Ibland undrar jag vad jag har gjort för ont.

Kram

Helknas allting

Min kropp är knasig.
Hcg:t hade gått upp från 121 till 237.
Det är inget att hurra över eftersom det sista provet togs 8 dagar efter det tidigare. Och i den här veckan (6+2) så ska värdet ligga minst över 2000.
Så det är knas allting. Jag blöder och har rejäla "menssmärtor".
Jag fick en tid till gyn imorgon kl 11:20 och jag hoppas att hon kan se något. Hon är orolig för mig och vill verkligen inte att något ska hända.
-"Blir jag det minsta osäker så skickar jag dig till sjukhuset", säger hon. "Då behöver du sjukvård."
Och det låter inte så roligt...
Jag misstänker att hon menar att det kan bli fråga om en skrapning i värsta fall, eller, ja, utomkveds också ,men det borde det väl inte vara vid ÄD? Hursom, det är inte alls vad jag vill ha. Jag vill ha syskon.
På något sätt så kan jag ta att det inte blev något, men att det ska krångla också känns lite för mycket just nu.
Om det ändå bara kunde blöda ut av sig själv.

Nu ska jag maila AVA och se vad de säger. Jag vill inte ta tabletterna längre.

Stirriga kramar

Ont igen

Vid 12-tiden small det till i magen igen. Det gjorde sååå ont! Jag satt mest och stirrade i två timmar då. Faktiskt.
Jag hade inga värktabletter på jobbet ich när jag skulle åka och köpa så insåg jag att min plånbok var hemma och sen... ja, sen blev jag handlingsförlamad så jag bara satt där.
Jag lyckades se lite upptagen ut och jag lyckades boka in två möten också...
Fif-n, vad det gjorde ont! Men inte mycket blod alls. Och nu är det lugnt igen.

Och så fick jag mail från kliniken idag. Vår läkare, Dr Fodina ska visst jobba på en annan klinik, men det verkar vara en annan AVA-klinik. Men helt säker är jag inte... Kul med sånt strul mitt i allt det här. Skit. Jag oroar mig för våra embryon. Kommer de att flyttas med till hennes (Dr Fodinas) nya ställe? De mixar väl inte ihop våra små frysisar med någon annans?
Nervöst må jag säga!
Jag mailade i alla fall en hel harang med frågor!

Note to self: ha alltid alvedon i handväskan. Alltid.

Kram

Konstigt

Jag förstår ingenting.
Jag har ingen blödning och bara lite molande mensvärk. Det är ingenting jämfört med förra missfallet jag fick. Då var det en fors i flera dagar och ganska dramatiska smärtor.
Mycket märkligt, det här.

Jag hade lite svårt att koncentrera mig på kalaset men det gick. Jag var nog mest rädd för att något dramatiskt skulle hända så att Minis kalas blev förstört. Men inget hände, tack och lov.
Fasiken, vad jag längtar till imorgon. Jag bill ha svart på vitt att det antingen är "tomt" därinne eller att det är ett mirakel kvar. Jag tror på att det är tomt och därför vill jag veta så fort som möjligt.
För jag vill inte ta alla tabletter i onödan. Det är så höga doser östrogen och med tanke på att mamma hade cancer så vill jag inte hjälpa bröstcancer att få fäste i min kropp.

Skumt

Kalaset blev bra! Det känns som att gästerna var nöjda. Hälften av dem var dock sjuka eller kunde inte komma just idag (ett gäng dök upp igår istället) men det hade nog blivit för trångt om alla hade kommit, inser jag nu.
Vi är i alla fall nöjda och nöjdast är Mini som fick så otroligt fina presenter och som även fick leka med alla.

Innan kalaset började hade jag väldans mensvärk så jag lade mig med Mini kl 11:30 för att vila lite. Jag somnade på en gång och kände mig helt groggy när jag vaknade.
När jag höll på att fixa det sista i köket höll jag på att trilla ihop av smärta och framförallt illamående. Jag tog en Alvedon och när kalaset började så mådde jag mycket bättre.
Mitt i presentöppningen så kom den. Mensen.
Jag hade förväntat mig en flodvåg, men så blev det inte. Lite lagom sådär kom det och till kvällen hade det slutat. Helmysko!
Kanske är det tabletterna som påverkar på något sätt och när jag slutar med dem så kommer flodvågen?

Nu har jag i alla fall smält att vi måste göra ett nytt försök och inte tappa hoppet om ett syskon till Mini ännu. Det vore så kul...

Nattkramat

Kalas

Idag ska vi ha ett försenat kalas för Mini som fyllde år den 20/1 men då var hon sjuk.
Nu hoppas jag innerligt att jag inte får magsmärtor eller annat under kalasets gång... Mentalt så mår jag i alla fall helt ok.

Jobbigt det här. Nu ser jag fram emot tisdag så att jag får klara besked. Jag vill inte ta mer tabletter än nödvändigt. Ska bli skönt att sluta med dem om inte annat.

Kram

Statusrapport

Det faktum att Hcg:t sjönk och att jag nu har mensvärk känns som ett missfallstatement, på något sätt.
Jag tror att min kropp kommer att ge ett besked innan jag hinner prata med Fru Gyn på tisdag kväll.
Nu hoppas jag bara på att det inte ska bli så smärtsamt ren kroppsligt.

Låt detta gå över fort nu...

Kram

Inget

Jag känner efter.
Jag känner inget i magen. Jag är inte trött. Jag har ingen yrsel.
Jag är precis som vanligt.

Go vänner, jag tror inte på det här längre och vi får nog ta och börja se fram emot nästa försök.
Rent mentalt känns det ledsamt och fysiskt är allt ok än så länge. Jag fortsätter med medicinerna till på onsdag. Sen får vi börja vänta på nästa riktiga mens igen...

Suck.

Kram