Kompis

Jag har en arbetskamrat som har blivit en av mina närmsta vänner. Hon är så hjärtans go och glad och vi ventilerar och pratar om allt.
Därför har det känts så fel, så fel att inte inviga henne i vår "ÄD-värld". Jag har liksom inte velat för det är så skönt att få vara "vanlig". För någonstans längst där inne så får jag för mig att när jag har berättat för en person så kanske den personen börjar att se på oss med andra ögon. Inte så att personen skulle tro att vi är pestsmittade, men kanske så där att han eller hon t.ex. börjar försöka se om Mini och jag verkligen ÄR lika eller inte (för det verkar vara den stora "grejen", om man är lik sina föräldrar eller inte). Ja, börja jämföra på något sätt. Det är svårt att förklara, men så känns det. Men nu har jag äntligen berättat i alla fall.
Hon tyckte att det var sååå spännande! Och så frågade hon om det var störande att hon sagt att jag och Mini är så lika. Självklart inte! Snarare tvärtom. Det är bara kul att AVA hittade en så "bra" donator. Vi skrattade mycket och hon ville veta hur allt går till. När hon fick höra att jag ska åka ner själv i april (Fina M åker själv och lämnar sitt bidrag så vi turas om att vara hemma med Mini) så erbjöd hon sig direkt att följa med. Hon VILL verkligen. Och bara av ren snällhet. Ok, kanske att hon vill få sova ut lite också. Hon är trebarnsmamma, hahahaa! Jag fick lova att inte väcka henne om hon sov gott på hotellet. Okej'rå.

Det känns så otroligt skönt att få inviga bra människor i vår värld. Kanske skulle jag ha gjort det tidigare men jag ångrar inte att jag inte gjort det. Jag var nog inte redo för det. Inte så som jag är nu. Det känns bra.

Det är kul att räkna ner till den 10/3 tillsammans med en kompis, inte bara med Fina M. Lite barnsligt "vi-har-en-bästishemlis" ungefär. Jättekul!
Dryga 3 veckor kvar.... Snart så.

Hjärtekramar