På plats

Äntligen framme på hotellrummet.

Jag sitter på sängen och äter en laxsmörgås och bara väntar på att det ska bli dags att gå till kliniken. Det är 1,5 timme kvar.

Jag känner mig hemma i Riga nu och i bilen på väg in från flygplatsen så slog det mig att det kan vara sista gången jag är här. Förhoppningsvis, men det känns lite sorgligt också.

Jag gillar den taffliga engelskan som finns här. Jag gillar att det spelas mycket 80-talsmusik på radion. Jag gillar den där fördolda marknadsekonomin som ligger och bubblar bakom den gamla sovjetfasaden som ännu finns kvar lite här och där. Jag gillar det där "vi är européer"-känslan som finns och som visas i att Lettland faktiskt har anammat euron ihop med sin egen valuta (lvl). Jag gillar landets starka kulturarv och detaljrika historia. Jag gillar människornas raka och egensinnigt charmiga attityd.

Och jag gillar blandningen av vackra, förfallna hus som renoveras så sakteliga och deras motsatser till köpcentrum överösta med fula företagsloggor. 

Jag gillar't!

Jag måste nog åka hit och bara turista också. Hyra bil, åka runt, insupa landet som det är och inte bara se det ur ett fertilitetsperspektiv. Det ska jag göra någon dag.

Men just nu vill jag bara att det ska vara klart och över. Jag vill att det ska vara om två veckor nu, när jag står med ett stort, fett plus på en sticka och ser mitt eget leende i spegeln sekunder innan jag visar stickan för Fina M. Precis så vill jag att det ska vara nu. Väntan är en dygd....

Förresten ska jag vara glad att jag är här nu. Jag och Mini försov oss imorse och att försöka stressa på morgonen med en viljestark två-åring är inte att rekommendera. Alls.

Hon kan och hon vill. Allt själv. Allt. Och det är ju inte så att jag betvivlar det, snarare tvärtom, hon är väldigt bra på det mesta, men det går inte riktigt i mitt tempo. Speciellt inte när det är ont om tid till ett plan som leder till ett eventuellt syskon. Ett viktigt plan således. 

Fy tusan, vad jag svettades stress! Men det gick. Medan hon fnulade på sig alla kläder, borstade tänder, åt blåbär (vad tänkte jag med?!), bytte kläder och satte på sig ytterkläderna så hann jag faktiskt duscha, packa och klä mig själv. Allt på 35 minuter. Stolt mamma. Och finaste lilla Mini behöll lugnet och vara glad hela tiden. Jag lyckades alltså dölja stressen ganska bra. 

Nu ska jag slösurfa på inredning och bara vara en stund. Jag har varit alldeles för hormonstinn och hispig senaste dagarna. Slappa är vad jag behöver.

Berättar sen om hur det gick! ET:n alltså, inte slappandet, hihi!

Kramas där ute!