Vemod

Ja, det blev visst lite tyst här igen...
Jag har dragit mig lite för att skriva för vi har haft det hysteriskt hemma. Minst sagt.
Husbygget drar mot sitt slut och entreprenören är ett j-la arsle, om jag ska uttrycka mig korrekt i sammanhanget. Jag har inte träffat en mer nonchalant människa. Usch och fy, säger jag bara!
Och huset skulle ha varit klart för längesedan (en månad sedan) men med alla fel som blivit så är bygget försenat. Har vi tur kan vi flytta in nu i augusti men med en massa extrakostnader som vi ska dra av mot entreprenörens kostnader. Så det blir ett rättsligt efterspel. Det känns inte kul alls. Allt vi vill göra är att flytta in i huset, vara lyckliga, glada och börja med inredandet. Nu har vi knappt ork att tänka på att packa. Alla samtal vi har hemma handlar om bygget.
Lilla Mini har en vokabulär som bl.a. innefattar ord som "husbygge", "tumstock" och "vinkelslip". Inte ok. Hon borde få fokusera på roligare ord än så.

Så, strax efter att jag skrivit senaste inlägget så framkom att Fina M nog är nöjd trots allt. Han vill inte ha fler barn. Just nu är allt stressigt, tycker han, och han vill nog mest fokusera på Mini, huset och en lugn framtid tillsammans.
Jo, jag bröt ihop. Jag hade ju bestämt mig. Vi som alltid varit ense om allt. Även när vi är oense. Vi vill alltid samma sak men bara på olika sätt ibland, om jag ska försöka att förklara mig.
Därför tappade jag fattningen lite. Obalans kan jag nog kalla det.
Att det känns stressigt kan jag förstå men jag fick fram att det ÄR stressigt eftersom jag inte vill vänta med barn tills det "passar" rent tidsmässigt. Jag är 45 snart! Jag KAN inte vänta.
Fina M vill inte vara en för gammal pappa heller så ska vi ha fler barn så är det NU. Det är ta mig tusan ständigt detta NU, och bara det är stressande i sig.
Hysteroskopin och en ny mens gör nog att vi inte kan göra FET förrän, säg, november.
Till sist enades vi om att jag gör hysteroskopin. Visar den något gravt avvikande så tar vi det då. Är den ok och allt ser bra ut eller blir bra efter den, så försöker vi igen. Det tror jag att vi enades om i alla fall.
Jag skriver "tror" för vi kan nog ändra oss igen båda två. Vi är inte direkt beslutsföra just nu.

Luften har gått ur mig på något sätt och jag känner inte någon glädje alls i livet just nu. Jag är inte deprimerad, men väldigt nere på ett lite mer allmänt plan. Jag skrattar inte så spontant längre t.ex. och jag gråter ofta. Någon tår då och då. Bara så där.
Däremot uppskattar jag livet något otroligt och allt jag ser är det vackra som finns överallt.
Det känns väldigt melankoliskt och oroar mig lite. Jag är normalt en glad själ och jag känner inte igen mig själv riktigt.
Jag har insett att den ofrivilliga barnlösheten tar för stor del i mitt liv och jag vet inte hur jag ska bli av med den på något annat sätt än att försöka igen.Gör vi något mer försök så blir det absolut det sista. Sen måste jag verkligen få fokusera på mig igen. Bara mig. Och Fina M.
Ja, Mini fokuserar jag alltid på och det fortsätter jag med så klart. Hon är mitt allt!

Fru Gyn är på semester igen. På onsdag ringer jag om hysteroskopin.

Kramar