Sakta

Usch, jag känner mig lite dryg och stöddig och sur och halvgrinig. Må det vara hormoner! För så här vill jag inte riktigt vara. Tur att middagen blev inställd.
Jag har roat mig med att ligga och känna efter Mini, helt utan resultat. Att det ska vara så svårt. Förbaskade moderkaka att ligga i vägen...

Just nu känns det som en enda lång väntan på allt. Vänta till BM, vänta till RUL, vänta till onsdagsledigheten startar, vänta till mitten på december, vänta på att magen ska bli större. Fast det sistnämnda är på god väg i alla fall, det känner jag. Om en vecka eller så är det nog stor skillnad på magen. Ska bli kul att jämföra bilderna.

Sakta men säkert. Så ska det väl vara.

Kram