Ruvardag 11

Tack för medhåll och respons till mitt tidigare inlägg. Jag blir uppriktigt rörd av att ni hör av er och bryr er.
När jag skrev var jag så otroligt upprörd och jag var även frustrerad över att inte veta vem det var (mamman) som pladdrat så. Jag menar, att den tjej som gjort IVF berättat för sin mamma är en sak, men att mamman förde allt vidare utan eftertanke, det är DET som störde mig så.
Nu har jag fått reda på hur allt gått till och vem och varför det blev som det blev. Jag har också haft samtal med tjejen (dottern) ifråga och hon har så klart bett tusen gånger om ursäkt å sin mammas vägar och för att det blev som det blev. Ibland berättar man något i förtroende och i det här fallet var det även en positiv händelse som hon var glad över och ville dela med sig av. Jag vill inte gå in på några detaljer eller hänga ut någon, men omständigheterna gör att jag inte är arg längre. Ibland blir det bara väldigt fel trots all välmening i världen. Det har jag förstått nu.
Och jag är inte så väldans långsint av mig så jag kan allt gå vidare i livet, hehe.
Jag ska fundera lite på om jag fortsätter att skriva här eller inte.

Till er som läser den här bloggen, och som INTE håller på med IVF av något slag, snälla, snälla, var försiktiga när ni pratar om oss ofrivilligt barnlösa. Det är ofta en personlig tragedi och en livsexistensfråga det handlar om för oss. Inte något som är ett ytligt fikasamtal med andra ord. Det kan såra mer än ni tror när våra privatliv diskuteras.
Och är det någon jag känner som läser så får ni självklart ge er till känna! Det vore kul och intressant att veta om någon jag känner läser här.

Till sist, hur går det med ruvandet då? Tja, det går åt skogen. Vi har testat minus imorse. Jag tar ett till test imorgon bitti och jag är säker på att det också kommer att visa minus. Jag har ont i brösten och det är av progesteronet, det känns på något sätt. Det är inte alls som när jag varit gravid utan en helt annan känsla.
Vi har fem embryon kvar i frysen men jag har varit så inställd på att det här var sista gången, så jag vet ärligt talat inte om vi kommer att ändra oss på den punkten. Vi har det trots allt så bra som vi har det just nu. Kanske, kanske att vi ändrar oss men den tanken får allt ligga och vila lite tills alla hormoner lämnat min kropp. Så att jag kan tänka rationellt...
Om vi inte gör fler försök så måste Fina M ta ställning till om vi ska donera embryona. Det är nog högst troligt att vi gör det i så fall eftersom vi vet hur många det finns där ute som kan behöva dem.
Men, som sagt, vi måste bara vila lite först. Landa. Tänka. Och bara få vara nu.

Kram