I nöd och lust

Hej igen,

Åh, det händer så mycket och jag har verkligen prioriterat allt förutom bloggen.

Mini är otroligt mammig nu när jag inte finns till enbart för henne, och det är väldigt jobbigt ibland måste jag erkänna. Men hon är verkligen min lilla goa tjej och jag gör allt jag kan för att räcka till åt henne och förstå henne. Det smärtar att se henne bli besviken ibland när jag t.ex. måste amma Liten. Jag vill inget hellre än att hänga med henne men behöver Liten mat så behöver han. Balansen. Den är svår ibland men vi hittar nog helt rätt snart känns det som.

Däremot är det en ynnest att få se Minis kärlek till Liten. Åååh, vilka pussar, vilken vilkorslös kärlek! Och Litens leenden när han ser Mini. Obetalbart! Så på den fronten är allt idealiskt i alla fall. Ingen svartsjuka alls. 

Liten hade gulsot när han kom. Det missades/ignorerades/togs inte på allvar (hur nu det går till när ett barn är knallgult...) av läkarna på BB och det var först efter att vi varit påstridiga om en annan, mindre sak vi oroade oss för, som vi blev skickade till neonatalen där en sjuksköterska uppmärksammade gulsoten och tog ordentliga prover. Liten låg precis på gränsen för solbehandling men med tokfokus på matning och låta honom vistas i dagsljus nästan konstant dagtid, så lyckades vi vända värdena efter tio dagar. Så den första tiden ägnades åt en hel del sjukhusvistelser och provtagningar samt amning och ersättningsmatning. Det var riktigt jobbigt och Mini ska tusan ha pris för sitt tålamod och följsamhet! Vilken tid det var för oss alla... Huga.

Men nu är allt bra och Liten växer så det knakar! Han är helt underbar. Så klart!

Just nu är det mest matning och blöjbyten men snart blir det mer normalt igen. Mågon månad till så är vi "normala" igen, hihi!

Snittet då? Jo, det gick jättebra! När det väl var dags så blev jag dock otroligt nervös. Det slog mig att snittet med Mini var helt perfekt så den här gången kanske allt skulle gå åt pipan... Urdum tanke just när spinalen skulle sättas. Läkaren fick sticka två gånger också för det var inte ultimat den första gången. Men sen flöt allt på och när Litens skrik hördes så grät jag hysteriskt. Självklart av lycka men också av lättnad. Dels för att allt gått så bra men också över att allt är över nu. Ingen mer kamp för att få barn. Inga mer resor till Riga. Inga mer olyckliga barnlöshetstårar. Inga mer gåtor att knäcka. Inga mer knasiga läkare. Inga mer hormoner och mediciner.

Sådan lättnad.

Sen lade de honom på mitt bröst och tårarna började rinna av lycka först då. En varm liten kropp hos mig. Han kom till oss till slut och nu ska vi göra allt för att finnas för honom och förstå och stötta honom. Precis som för Mini.

Underbart är vad det är!

Därför har jag också tagit beslutet att sluta blogga. Jag kommer säkert att sväva runt i bloggosfären och läsa andra bloggar och kanske kommentera ibland, men mitt huvudsakliga fokus blir livet här utanför istället. 

Så jag tackar er allra ödmjukast för att ni läst, stöttat och funnits här för mig. Utan er hade jag aldrig orkat. Det är helt sant.

Jag vill också tacka, lite extra sådär, föreningen Barnlängtan, IVF Riga, Johanna, Elin och Jenny. 

Kärlek till er alla.

I nöd och lust.

Kramar för evigt

WildaMathilda

Han är här

Han är vacker som en sommaräng och doftar som en lätt junivind. Han har ögon glänsandes i blåskimmer som skalet på en blåmussla. Han är ett oskrivet blad som väntar på dikterna som ska skrivas.

Han är som havet. Oändlig.

Han är fantastisk.

Varmt tack till var och en av er. Utan ert stöd hade han kanske aldrig funnits. Klappa er själva på axeln. 

Livet är fantastiskt.

Kram

Ofantligt

Så, nu ligger jag här i en nybäddad säng. Descutanduschad i rena lakan. Jag luktar svagt av klorhexidin och Mini sniffade undrande i luften innan hon kröp in i min famn och somnade. Gränslösa lilla kärlek. Jag kommer att sakna dig tills du kommer och hälsar på mig på sjukhuset. Ofantligt mycket.

Men nu, nu gäller det att kunna somna. Imorgon vid 8-tiden har jag blivit tvåbarnsmor. Ofantligt stort.

Ofantligt. Allt är ofantligt just nu.

Kramas där ute

Två dagar kvar

Jahapp, nu är det nära vill jag lova. Självklart har jag dragit på mig en lättare förkylning så jag har ont i halsen och bomull i öronen, men det blir nog bra ändå. Enda problemet är att det gör mig ännu tröttare än vad jag redan är så jag orkar verkligen ingenting. Äter, sover och snarkar mest. Det sistnämnda är irriterande eftersom jag väcker mig själv och jag behöver ju verkligen sova... Moment 22.

Idag ska jag försöka laga till en gryta som ska räcka länge, tänkte jag. Får se om jag orkar bara. Somnar väl över spisen.

Mitt i allt snurr så har jag också valt att flytta våra bolån. Jättesmart när jag har gravidhjärna och är toktrött. Jag förstår verkligen inte en mening i låneavtalet så det tar lite tid! Vi måste fixa det där idag så att vi slipper ta det i veckan som kommer. Usch, vad trött jag blir på mig själv ibland. Det är ett smärre under att Fina M orkar med mig, hahaha!

Nu har han dock paus för han och Mini är och badar idag. Skönt för dem båda att slippa mig lite samtidigt som jag får lite vila och andrum.

Imorgon blir det spännande! Då är det dags för basprovet (blodprov som ska tas innan snitt max fyra dagar innan), hämta pappa med fru och så duscha i descutan och bädda rent i sängen. Undrar om jag kommer att lyckas somna...

Kramar!

Tårögd

Lördag, söndag, måndag. Inte mycket kvar nu!

Idag ska jag sova och fålla gardin nummer två (skrev jag att jag hittade nålarna?), imorgon ska Mini och jag till lekparken medan Fina M målar det absolut sista på huset, på söndag ska vi bara slappa, på måndag ska jag ta blodprov, sova och hämta pappa med fru. Och på tisdag smäller det. Inrutat och klart med andra ord. 

Imorse berättade Mini att det är jobbigt. Hon vet ju inte vad det innebär att bli storasyster och alla frågar. 

"Ska det bli kul att bli storasyster?"

Ja, vad svarar man på det om man inte vet?

Vi pratade länge om att Liten kommer att äta och sova mest. Och att jag och Fina M kommer att kramas, leka och finnas för henne precis som vanligt. Och att hon kan hitta på saker med bara en av oss ibland också så att Liten inte ska vara med jämt. 

Vi kramades länge och jag förklarade och Mini kom på saker som hon och pappa ska hitta på om jag måste mata Liten. Det var så otroligt skönt att se hur hon helt plötsligt förstod att hon kan göra massor av roliga saker även om det finns en till i familjen. Fantastiska lilla människa. Hon tog hoppsasteg in på dagis och hon sken som en sol. Tår i ögat hos tacksamma mamman... 

Här kommer bilder på inköp till Liten också:

Och så två små nappar och lakan.

Det här är helt galet. Vi ska få vara med om ett litet liv till. Det är nästan helt obegripligt!

Jag känner mig euforisk och ska nog sova lite nu så att jag orkar med resten av dagen.

Kram på er

Tidigarelagt!

Så där, ja. Nu har vi träffat doktorer och barnmorskor och allt känns bra. 

Operationen kunde tidigareläggas om vi ville så vi sa ja till det. Nu kommer Liten redan på tisdag istället! Tjohoooo!

Nu är det bara fredag, lördag, söndag och måndag kvar. Fyra dagar!

Ok, idag kvarstår en halv dag men det räknas inte i min nedräkning... Hihi.

På väg hem köpte jag ett gosedjur till Liten att ha på BB. En söt liten hund. 

Och så hittade jag ett fint fotoalbum också. Jag laddar upp bilder senare.

Kraaaaam!

En vecka

Idag är det bara sju dagar kvar och det börjar närma sig, det känns.

Jag ska inleda dagen med ett bm-besök och så blir det lunch med gamla bästisen. Vi har glidit ifrån varandra, hon och jag, men det gör inte så mycket. Hon fokuserar på jobb och jag på barn så vi har olika intressen just nu. Så blir det ibland därför ska det bli extra kul att ses idag.

Efter lunchen ska jag uträtta småärenden och sedan hämta Mini på dagis. Hennes dagar är kortare nu så hon förstår att det är på gång, tror jag. Eftersom jag kommer att jobba hemifrån under föräldraledigheten (eget företag som jag inte bara kan lägga på hyllan) så kommer hon att kunna vara på dagis så mycket/litet hon vill när Liten har kommit. Det känns verkligen bra eftersom jag tror att hon kommer att vilja vara med sina kompisar lite extra vissa dagar. Underbart av förskolan att se till hennes vilja och behov, och låta oss göra lite som hon vill. Och samtidigt kommer jag att slippa känna pressen att jobba varenda ledig stund utan kan fördela jobbet över dygnets timmar. Lättnad!

Imorgon är det inskrivning på sjukhuset och det ska visst ta ca tre timmar. Jag har inga frågor (just nu) så jag hoppas att det går fort och smidigt. Vill bara sova, hahaha!

Jag har fortfarande fått för mig att Liten kommer ut för tidigt. Han känns färdig där inne. Inte för att jag har något belägg för det på något sätt, det är bara en känsla... Jag hoppas innerligt att jag har fel. Det är ju lätt att bli lite nojjig när man har en bebis i magen, hehe.

Soliga kramar på er

Olika sätt att räkna dagar

Jag räknar timmarna nästan... Så otålig är jag!
Idag är det 9 dagar kvar men om man inte räknar idag så är det ju faktiskt bara 8 hela dagar kvar. Jag är redo!
Det enda jag skulle vilja ha gjort innan vi åker in, är att införskaffa ett litet gosedjur till Liten. Ett litet första som får vara med på BB. Så gjorde vi för Mini och det betyder fortfarande en del, det där lilla gosedjuret. Kanske mest för oss föräldrar, men ändå, hahaha!

Den här sista tiden är jag ganska urlakad, både känslomässigt och fysiskt. Jag är konstant trött och idag har jag sovit 2 timmar. På nätterna sover jag sämre så jag måste kompensera dagtid på något sätt.
Jag saknar ändå jobbet lite. Det var så kul och kollegorna så roliga. Jag har redan fått sms om att jag är saknad. Fina!
Kanske är det så att jag är lite extra känslig också.
Jag har otroligt svårt att läsa om Syrien och alla flyktingar. Det går knappt att läsa och jag blir så stolt över alla mina vänner som faktiskt påminner om vidden av det hela på bl.a. Facebook. Klart att det är jobbigt att bli överöst av inlägg kring det som sker, men det visar att jag har vänner med hjärtat på rätt ställe och med ett engagemang som heter duga. De får gärna fortsätta att påminna och bära bördan för mig just nu när jag bara gråter och gråter om jag läser eller ser bilder från misären. Allra helst vill jag köpa en stor buss och köra skytteltrafik för att få bort alla människor från de farliga ställen de befinner sig på. Jag får lov att skänka pengar, kläder och annat istället. Göra så gott jag kan och orkar, helt enkelt. Tänk om det var min familj som var på flykt...
Tänk er att Skandinaviska halvön blir intagen av något mäktigt land som styr och trycker ner oss skandinaver. Tänk er att vi blir beskjutna av krypskyttar när vi går till Ica. Tänk, vart skulle vi ta vägen då? Ibland funderar jag på hur tusan vi skulle göra. Ta oss till Danmark och vidare? Men om vi inte fick? Om Danmark stoppade oss och Öresundsbron och Travemündebåtarna blev sprängda i bitar och vi var tvungna att "smyga" oss ner på kontinenten utan att någon upptäckte oss? Hur och vad skulle vi göra då? Tillsammans med Norges befolkning skulle vi stå där vid gränsen och inte veta något samtidigt som vi hörde bomber och granatsmatter bakom oss...
Och jag undrar vad de som röstar på det bakåtsträvande missnöjespartiet SD, som har så mycket åsikter om flyktingar, skulle göra då? När de befann sig i samma situation som flyktingarna från Syrien gör idag. Undrar om de skulle hävda rätten till sitt ursprung, och hopplöst stanna kvar, eller göra som de flesta andra; fly och försöka att överleva? För i själva flykten så finns det ingen politik. Det finns bara skräck, oro och sorg.
Det är fan för jävligt. Ge flyktingarna, människorna, asyl i vartenda EU-land pronto, så att de på lagligt och mindre farligt vis i alla fall ta sig vidare. Med laglig hjälp. För vem tusan VILL fly i skräck och lämna sitt från början älskade hemland? Åååh, mitt hjärta brister!

Ja, ni hör ju... Det är inte lätt någonstans just nu. Jag KAN verkligen inte gravidgnälla. Jag känner mest bara en otrolig tacksamhet över att jag just nu får leva och uppleva det jag upplever. Och att jag har barn som får uppleva en ny morgon och leka med sina vänner varje dag. En dag i taget.

Kramar

Trött igen

Idag är det mindre än två veckor kvar och det känns behövligt att de går fort. Orkar inte vänta längre nu...

Mini har blivit väldigt mammig och det är bara jag som räknas. Hon är lite mer orolig och vi har försökt att prata om Litens ankomst men hon vill inte riktigt prata om det alls längre. Jag tror att hon känner på sig att det snart är dags och jag har också blivit lite mer orörlig och trött oftare. Det är klart att hon märker att "något är i görningen", på gång, och att hon är lite orolig för vad som händer.

Vi försöker vara lugna och tålmodiga men jag ska erkänna att det är svårt när jag flera nätter i rad bara sovit fyra timmar per natt. Gudarna ska veta att det inte är så lätt ibland... Men det är ju en ny situation för oss alla tre så vi försöker få till allt efter bästa förmåga.

Mina lediga dagar sover jag mest på. Jag tar det lugnt och sover och det är ungefär det jag hinner med. Vi har några gardiner som behöver fållas men jag hittar inte mina nålar så då får det vara. Bara tanken på att leta efter dem gör mig dödstrött och gråtfärdig. 

Därför är det med lättnad jag kan konstatera att imorgon är min sista arbetsdag. Jag kommer att sakna jobbet men det blir sååååå skönt att slippa det också. Bara få vara hemma och fokusera på sömn och familj. Vilken lyx!

Trötta kramar

15 och 14

Idag är det 15 dagar kvar, men dagen är ju nästan slut så jag kan säga att det är 14 dagar kvar redan nu.

Igår ringde jag till BB och frågade när kallelsen kommer egentligen. Och när vi ska komma på information. Det känns som att det är dags att få lite koll på detaljerna, liksom...

Den 10/9 är det information och själva klockslaget då vi ska infinna oss för min operation, får vi reda på kvällen innan operationsdagen. Sköterskan ursäktade sig för de korta tidspannet som allt infaller på men det är så de jobbar.

Nu är inte jag den oroligaste av själar så det är helt ok för min del. Kanske att jag av planeringsskäl skulle vilja veta en del lite tidigare, men det är inget jag direkt störs av. Däremot tänker jag på de som våndas över ett snitt och är oroliga. Och det måste vara enklare för personalen att ha lite framförhållning med just oroliga patienter, tänker jag. Men jag kan ha fel så klart.

Hursom, dagen före snittet ska jag även ta ett prov så totalt blir det tre besök: infodagen (träffa narkosläkare, gyn och få info), provtagning och till sist operationen. The Day då vi får träffa Liten. Jösses, vad jag längtar!

Idag fick jag en fråga av en kompis: vad händer om Liten kommer tidigare? Ja, jag vet inte... Jag har fått för mig att det blir vaginal förlossning i så fall men min hjärna kommer att få en chock då eftersom jag nu har vant mig vid tanken på snittet. 

Min kompis trodde att det blir ett snitt ändå, bara oplanerat.

Jag har ingen aning! Oavsett ska ju Liten ut så jag kan inte oroa mig. Det får bli som det blir. Jag kan inte styra det ändå annat än att vara närvarande. 

Det känns att Liten har sjunkit ner nu. Det är lättare att andas! Otroligt skönt.

Inatt vaknade jag också och kände mig ogravid. Väldigt märklig känsla, måste jag säga. Det blev svårt att somna om.

Jag har också blivit lös i magen, vilket känns lite förbryllande eftersom järntabletterna har motsatt effekt. Men Google berättar snällt att det är vanligt att bli lös när det närmar sig slutet på graviditeten. En del får visst världens diarré just innan de ska föda. Praktiskt, tänker jag. Otrevligt kanske, men tänk vad fiffig naturen är som ordnar en tarmtömning innan man ska börja krysta. Smart!

Ok, slutpratat om avföring nu. Det kanske märks att jag är lite otålig? 

BB-väskan är i alla fall packad nu också. Vi måste bara jobba på att få Mini att köpa konceptet med att hon ska vara hemma med mormor och morfar när vi åker iväg. Hon har nämligen bestämt sig för att hon ska följa med och leka i väntrummet medan lillebror ska komma fram. Så är det med den saken...

Kramar

Anledning

Alltså... Jag kunde inte låta bli.

Kram

Byxor

Jag har konstaterat att jag inte har några riktigt sköna mjukisbyxor att ha på BB och när jag åker hem därifrån. Visst kan jag ha mina mammabyxor men de kommer inte att vara ultimata då de inte är tillräckligt mjuka över snittet. Det är trots allt inte så skönt att ha ett stort ihopsytt sår på magen... Nej, något mjukt och följsamt behövs!

Så jag har letat som en galning och hittade bl.a. ett par på Lindex. De verkade sköna men så hittade jag ett annat par som visserligen är dyrare men som jag tror blir bra en lång tid efteråt också. Spana in de här från Sobea!

De är gaaalet sköna! Rekommenderas.

Kram

17

Jösses, jag är så trött! Jag känner mig konstant överkörd av en traktor sedan igår. Mosig, urlakad och energilös. Allt jag vill är att sova. Vad hände? 

Det sparkar överallt bakåt, framåt, neråt och åt sidorna. Jag har glömt hur det är att sova bekvämt. 

Hur kunde allt ändras så fort?! 

Idag ska jag packa BB-väskan som jag inte fått tid till och nu har jag knappt någon ork till det. Jag lär väl somna med huvudet framstupa ner i själva väskan...

17 dagar känns som en hel evighet nu. 

Ikväll måste jag somna tidigt. Bara MÅSTEha mer sömn.

Kramar

19

Nu är det bara 19 dagar kvar. Helt otroligt!

Magen har sjunkit ner lite nu och det är lättare att andas. Och jag mår oförskämt bra även om jag har det jobbigt att gå lite längre sträckor. Och vid middagstid är jag enormt trött och jag vaknar på natten runt kl 2. Men det är allt vad gäller "gravidkrämpor".

Allt känns så bra!

Kram

Bm och tre veckor

Imorse var jag hos bm igen och allt ser bra ut. Toppenvärden och sf-kurvan är exakt på genomsnittet. Nice! Alltså är magen genomsnittstor även om ingen annan håller med om det, hehe.

Järnvärdet ligger på 125 och allt är "perfekt", för att citera bm.

Liten har vänt sig med huvudet neråt, även om det kan ändras igen, och förbereder sig för att flytta ut. Det känns kanonbra! 

Jag frågade när kallelsen till sjukhuset brukar komma och det är tydligen väldigt nära inpå själva D-day, så hon rekommenderade faktiskt att ringa och fråga så att vi får veta en tid så snart som möjligt. Jag tänker nog ringa nästa vecka... 

Helt otroligt att det vara är tre veckor kvar. Exakt 21 dagar. 

Och att jag går in i vecka 37 idag. Kul!

Kramar

23

Jodå, det blev bättre idag. Mycket handlar det ju faktiskt om inställning också... Men har jag en dålig dag som gravid så blir allt tusen gånger värre än normalt. Allt blir JÄTTEgnälligt.

Men, som sagt, idag har allt varit bra och jag har ätit middag med tre kompisar. Kul att komma ut lite trots pustande och långsamhet, hihi! 

Jag har också införskaffat stora bindor, amningsinlägg, Purelan och Descutan. Så nu är det bara att packa BB-väskan kvar sen är vi redo. Jag har inte haft en tanke på att packa en väska förrän idag när det slog mig att Liten kanske får för sig att komma ut tidigare.

Oj, vi måste ladda kamerabatteriet också! Sen så...

Tänk att det bara är dryga tre veckor kvar. Helt otroligt!!

Kram

24

Idag känns det som om jag har ätit fyra pizzor, fått förstoppning, sovit en timne på två veckor och har en gaffel i underlivet. Typ.

Jag skyller på värmen men det är väl egentligen bara graviditeten som är heeeelt normaaaal. 

Idag vill jag att Liten ska vara färdigbakad och komma ut. Nu. Det är bara gnäll på mig och Fina M flyr fältet och fixar i trädgården, vilket gör mig ännu grinigare eftersom Mini vill klänga på mig. Och då vill jag inte vara grinig så jag biter ihop men stirrar med onda ögat på Fina M från terassen. 

Fan, jag är i mitt esse idag! Svettig, tjock, otymplig och sur. Låt det bli kväll snart så att dagen imorgon blir bättre.

Sa jag att det är sjuhelsikes mycket flygmyror här också? Det är det.

F'låt, måste få ur mig gravidgnället NÅGONSTANS....

Kram på er

Ny bild

Ny magbild ligger under "Gravidbilder" ovan. Jag är större än förra gången i alla fall men av någon anledning så har alla mina gamla magbilder lagt sig på tvären så det går inte riktigt att jämföra. Irriterande som tusan!
Men, men... Magbild är nu uppladdad i alla fall.

Idag är jag hemma och vilar. Sov 1,5 timme på förmiddagen och har lunchat med en kompis och nu sitter jag och hänger framför datorn. Räknar på föräldraledighet, betalar lite räkningar och annat slött.
Det är så himlans skönt att vara ledig och nu har jag bara 6 arbetsdagar kvar totalt. Det känns så skönt även om jag verkligen älskar mitt jobb just nu. Jag kommer att sakna det... Men sånt är livet!

Nu ska jag nog släpa mig ut på terassen och slappa lite i skuggan med ett stort glas vatten. Underbart väder idag!

Solkramar

27!

Jösses! Det är bara 27 dagar kvar! Det är inte ens fyra veckor... Galet!

Och jag har nog inte världens största mage den här gången heller kan jag nu konstatera. De flesta tror att jag har gått halvvägs ungefär. Men jag klär mig inte heller i tighta kläder så de ser ju faktiskt inte hela magen. Men ändå... En kille på jobbet stirrade helt oförstående på mig idag, när en kollega berättade för honom att jag får en bebis om fyra veckor, hahahaa! Han vågade nog inte säga något alls av ren förskräckelse. Så förvånad blev han för han har inte sett min mage alls. Komiskt!

För den här gången skrattar jag mest åt det hela. Jag kan ändå inte göra något åt det. Lovar att ta ett kort imorgon, förresten!

Jag mår galet bra nu också. Känner mig lite otymplig men det är allt. Inga stora sammandragningar heller eftersom jag tar det lugnt så fort de kommer, och ingen överdriven trötthet. Jag bara väntar liksom. Ser fram emot Litens ankomst.

Imorgon är jag ledig igen och då ska jag "boa" lite och pyssla. Det blir en lunch på stan med en kompis också. Det gäller att passa på att träffa lite kompisar nu innan det blir tokfokus på bebis ett tag.

Jag tror att jag ska laga lite matlådor också. Typ, lasagne. Så slipper vi att tänka den första tiden, hehe.

Jahapp, som sagt, nu är det verkligen "väntans tider". Snart så!

Kram i solen

Nedräkning och Mini

30 dagar kvar! I löööv nedräkningar!

Idag är jag trött efter en heldag på Junibacken. Men det är ju bara så bra där! Charmigt, fint gjort och kul. 

När vi åkte sagotåget började jag att gråta, hahahaaa! Hormonell gissar jag... Nangiala satte sprutt på varenda känselspröt jag har. Jösses!! Men Minis kompis mamma fick sig ett gott skratt. Jag bjuder på det. 

När jag satt på huk och pratade med Mini så tryckte det rejält neråt. Då tänkte jag att "nu kommer han!". Lite obehaglig känsla men det gick bra. Ingen förlossning idag med andra ord. 

Nu ligger jag här på soffan helt utslagen men nöjd. Fina M nattar Mini för första gången på evigheter. Hon har helt enkelt vägrat att bli nattad av någon annan än mig på väldigt länge. Vi tror att det är p.g.a. att lillebror ska komma. Hon vill nog känna att jag är där hos henne och inte blir åsidosatt på något sätt. "Äga" mamma lite, typ. Och det får hon gärna. Hon måste få känna sig helt trygg och veta att även om lillebror tar tid sen så finns jag där ändå. Och att pappa är preciiiis lika bra på att finnas för henne som jag är. 

Det är så vi resonerar i alla fall och det verkar fungera. Vi pratar en hel del om hur det blir och hur det inte blir. Det är kul och riktigt stimulerande att få höra alla små (och stora!) tankar hon har. Lilla stora tjej. Kärleken svämmar över! Och tacksamheten också. Så klart.

Allt känns bra med andra ord och nu ska vi bara investera i lite blöjor, våtservetter och Inotyol (eller vad salvan nu heter...), sen är vi så redo som vi kan bli. Tror jag.

30 dagar...wow.

Kramar