IFV på riktigt

Idag var jag hos farbror IFV-doktorn. Det gick jättefort! Ultraljudskoll och ett blodprov och sen var det klart. Jag förstod bara inte vad jag ska göra nu. Om jag nu har tagit den där nässprayen i tre veckor och allt INTE är ok, vad gör jag då? Och om det ÄR ok, vad gör jag då? Precis som det står i infobladet eller ska jag göra på något annat sätt eftersom det gått lite längre tid? Sköterskan sa att hon skulle ringa mig efter lunch för vidare instruktioner om vad jag ska göra. Förbaskat skönt.

Efteråt gick jag och syrran och fikade och pratade om livet i allmänhet. Min goa make kunde inte följa med på kontrollen eftersom han legat sjuk i svininfluensan och var tvungen att jobba den första helfriska dagen. Så det blev syrran som hängde på istället. Jag frågade henne mest p.g.a. att hon sitter hemma en del med en 4-månaders bebis och en 2,5-åring. Kan nog vara skönt att få komma iväg på ovanligt äventyr för en gångs skull. Men nu i efterhand inser jag att det var skönt att ha henne med mig. Såna här läkarbesök ter sig mer normala då på något sätt. Jag vet inte varför jag känner så men det blir inte så uppförstorat på något sätt. Och den här gången kändes det lite trist eftersom jag befann mig i status quo.

Klockan 13:15 ringde sköterskan. Jo, min värden var så låga som de ska vara trots att ingen blödning skett så imorgon halverar jag nässpraydoseringen med Synarela och får börja med Puregon-sprutorna! Tjohooo!!! Jag ska på After Dark med syrran så första injektionen får ske på Tyrols toalett. Hahahahahaa! Snacka om knarkvarning... Det kommer verkligen att kännas galet.

13:20 gick jag på toa och fick samtidigt den förväntade blödningen. Tajming. Det känns jävligt bra nu. Ringde min man och berättade och någon halvtimme senare kom verkligen världens finaste sms från honom. Fan, han är bäst.
Nu ska vi fira med ett sista glas vin.