Halfway

Jo, det här med psykologen... Det finns en del som tycker att jag inte ska "oroa" mig. Och så finns det en del som kommer med riktigt bra input och vill diskutera fenomenet. Och så finns det de som är som jag; känner sig lite tveksamma till det hela.

Jag tackar ödmjukast för input och diskussioner som jag fått mailledes kring fenomenet. Det är inspirerande och intressant att vrida och vinkla saker och ting.
Och jag förstår verkligen det där med tveksamheten. Det känns liksom inte rätt. I mellangärdet. Det som kallas magkänslan.

Men det där med att jag inte ska "oroa" mig... Ni har nog inte förstått vad jag menar. Vilken tur då att jag har en otroligt bra infallsvinkel från en äkta filosof och hennes kille. Jag hoppas att ni förstår dilemmat:

Min filosof har en vän som eventuellt ska åka till Danmark och få spermier donerade till sig. Filosofens kloka man frågade då om den tjejen behöver träffa en psykolog. Det behöver hon inte.

Tänk nu...
Tänk lite till...

Ja, precis. Spermier är könsceller. Ägg är könsceller. Donation i båda fallen.

Nu kanske reglerna ser annorlunda ut i Finland jämfört med Danmark. Vi lever i EU så det borde vara samma regler. Men det är inte det det hela handlar om just nu.

Jag och min man har jobbat i flera år för ett barn. Innan vi vänder oss till sjukvården för ÄD så har vi naturligtvis accepterat det här med att få ägg från någon annan. Vi har också diskuterat det här med hur barnet ska få veta och leva med det. Det är en stor grej att barnet har gener från ytterligare en kvinna.

MEN, tydligen är det inte en lika stor grej att barnet har gener från en pappa som "inte finns". Genom donerade spermier. Och att barnet kommit till via donation även här. Är spermier mindre värda än ägg? Kan barnet hantera det lättare? Inget att prata med en psykolog om. Tydligen.

De frågeställningar som vi ska diskutera med psykologen är fullt applicerbara även vid en spermiedonation. Anser jag. Se själva:

1. Vad väcker det för tankar och känslor att bilda familj med hjälp av utomstående andra part (registrerad donator av könsceller)?
2. Påverkar de donerade könscellerna föräldraskapet eller föräldrarnas anknytning till sitt barn?
3. Hurudana behov har barnet som föds med hjälp av donerade könsceller?
4. Barnets behov av att träffa donatorn?
5. Vid vilken ålder och hur kan man berätta för barnet om dess genetiska ursprung?
6. Hur kan hemlighetshållande av donation påverka familjen? Hur kan det påverka barnet och barnets relation till föräldrarna om donationen oväntat avslöjas då barnet blivit äldre?
7. Hur berättar man om donationen för utomstående?

Så det är inte så att jag oroar mig för mötet med psykologen. Jag har inget emot psykologer. Jag kanske är "politisk" i frågan, men jag hävdar med bestämdhet att det här inte är helt "jämlikt". Det kanske har med var man gör donationer att göra men då är det knas i systemet.

Sen finns det det där med folk som skaffar barn hej vilt utan att förstå eller ta sitt ansvar överhuvudtaget... Till dem kan man bara omformulera frågeställningarna. Frågor som ALLA kvinnor borde fundera över kanske:

1. Vad väcker det för tankar och känslor att bilda familj med hjälp av
- en packad kille på krogen du inte vet namnet på?
- att ljuga om att du äter p-piller?
- din kompis som inte vill kännas vid barnet?
2. Påverkar barnet föräldraskapet eller föräldrarnas anknytning till sitt barn?
3. Hurudana behov har barnet som föds?
4. Barnets behov av att träffa båda sina föräldrar?
5. Vid vilken ålder och hur kan man berätta för barnet om dess genetiska ursprung?
6. Hur kan hemlighetshållande av pappan påverka familjen? Hur kan det påverka barnet och barnets relation till föräldrarna om faderskapet oväntat avslöjas då barnet blivit äldre?
7. Hur berättar man om tillkomsten av barnet för utomstående?

Vad jag menar är att det finns så mycket skruvade människor där ute och många, många, många av deras barn behöver mer attention och hjälp än ett par som slitit i flera år för att få ett efterlängtat och otroligt älskat barn. Och nu ska vi sitta och bolla det med en psykolog i två timmar. Det kan jag gärna göra men jag tycker verkligen att principen är helt rubbad. Dessutom betalar vi 80.000 kronor för det.

Till sist, här är vad jag egentligen vill svara på frågorna. Men så rakt på sak blir det nog inte hos psykologen, hihihii:

1. Vad väcker det för tankar och känslor att bilda familj med hjälp av en tredje part (registrerad donator av könsceller)?
- Ja, eftersom vi inte kan få barn alls annars så är de tankarna ingenting jämfört med att få höra att det är kört att få barn på egen hand. En tredje part är som en god ängel som blivit sänd till oss för att hjälpa till. Och vem vill inte att ens barn ska ha sådan godhet i sina gener?
2. Påverkar de donerade könscellerna föräldraskapet eller föräldrarnas anknytning till sitt barn?
- Ja, det finns det t.o.m. statistik på. Föräldrar som får barn genom ÄD är de bästa och mest kärleksfulla föräldrarna, tillsammans med andra som haft svårt att få barn. Så vi är galet kärleksfulla.
3. Hurudana behov har barnet som föds med hjälp av donerade könsceller?
- Precis som andra barn har det behov av mat, sömn och sjuhelvetes massa kärlek.
4. Barnets behov av att träffa donatorn?
- Ja, det kanske det har men jag kan inte svara på det eftersom barnet inte finns ännu. Har barnet ett sånt behov så ska det självklart tillfredsställas. Vi är ju föräldrar som finns där för barnet oavsett frågeställningar eller vilja hos barnet. Vilken puckad fråga.
5. Vid vilken ålder och hur kan man berätta för barnet om dess genetiska ursprung?
- När alla barn får reda på hur ett barn blir till. Så klart! Det finns ju t.o.m. barnböcker om äggdonation och IVF:er.
6. Hur kan hemlighetshållande av donation påverka familjen? Hur kan det påverka barnet och barnets relation till föräldrarna om donationen oväntat avslöjas då barnet blivit äldre?
- Men jösses, det är klart att det inte ska hemlighållas. Varför skulle vi ljuga om vårt eget barns ursprung. Det här kan jag faktiskt inte ens diskutera. Puckad fråga igen.
7. Hur berättar man om donationen för utomstående?
- Att jag är gravid genom äggdonation. Inte svårare än så.

Så jag oroar mig inte, men möt mig för sjutton halvvägs och håll i alla fall liiite med om att man faktiskt kan ifrågasätta det här med psykologmötet vid ÄD.



KRAM