Kommunikation

Vilken helg...jösses...

Jag ser boendet på Högfjällshotellet som träning inför resan med Finlandsfärjan. Alla var tokfulla. Alla raggade på allt. T.o.m. vid frukostbuffén. Första natten sov vi ovanför nattklubben. Sängarna skakade av basen i musiken. Jo, vi bytte rum så det blev bättre till natten därpå. Men då blev min bästaste bästis magsjuk av hotellets räkmacka och samtalade med toalettstolen i tio timmar. Envägskommunikation.
En hel natt till utan sömn. Vi som bara skulle vila, åka längdskidor och njuta.

Så går det till när lilla jag ska vila upp mig.

Men det finns viktigare saker i livet. Som ett psykologbesök till exempel. Idag.

Vår psykolog hade förutbestämt var vi skulle sitta och i vilken stol. Jag fick en stor, bekväm designerfåtölj och min kära make fick en liten, hård, obekväm väntrumsfåtölj. Märkligt och lite lustigt.

Hon började med att fråga en hel del om mig. Hur min arbetssituation ser ut och hur vi bor och har bott senaste åren. Och hur länge vi varit ihop och varit gifta. Arbetssituationen frågade hon om för att få en bild av hur vi ska hantera vår ekonomi och karriär för barnets skull. Sa hon.
Efter det frågade hon min man samma saker och därefter blev det vääääldigt ingående på hur hans familjesituation ser ut. Exflickvän, mamma, pappa, syskon och relationerna sinsemellan. För att se hur min man hanterar olika pikära situationer inom familjen. Sa hon.
Tja, sen blev det lite goda råd om hur vi ska ta till vara på varandra och till slut en fråga om hur vi ser på äggdonation. Vi svarade att vi ser det som en fantastisk gåva och utvecklade det lite till. Nämnde att vi gått igenom tankeprocessen och ser fram emot att börja med allt nu.
Sen avslutade hon med att säga att hon inte ser något som helst problem med att vi ska bli föräldrar. Bedömda.

Hur kändes det nu då att sitta där? Jo, det var helt ok trots allt. Jag tycker nog att hon var lite väl ingående och förbaskat "på" när det gäller min man. Och jag tycker att det var ett rent "bedömningssamtal" där hon frågade och vi svarade. Visst, det var tvåvägskommunikation och visst, vi pratade "fritt" ibland men inte alls så mycket som jag trodde att vi skulle få göra.
Och det känns inte som att samtalet handlade om vår inställning till äggdonation. Det kändes som att vi blev bedömda inför ett godkännande.
Psykologen avslutade med att säga att hon ser inte att det ska vara "några hinder" och att hon ser oss som mycket lämpliga föräldrar. Det är en bedömning av oss. Men jag tror också att det beror helt på till vilken psykolog man går. Hon bedömde vårt blivande föräldraskap. Vi blev godkända.

Ja, ja, nu är det avklarat och det är i alla fall skönt. Jag passade på att fråga varför det inte görs såna här samtal när det gäller spermiedonation. Hon sa att det beror på vilket land det är. I Danmark gör man t.ex. inte det medan man gör så i Finland. Hon sa själv att hon inte skulle vilja genomföra sådana samtal om det var en ensam kvinna som skulle ta emot spermier. Det skulle kännas som en hård bedömning av henne som mor och det skulle inte kännas bra. Sa hon.
Det kan man tycka vad man vill om och jag tycker nog att hon precis gjort en sådan bedömning av oss som blivande föräldrar. Sen att vi är två personer är inte mindre nedsättande än vad det är för en person. Vi är fortfarande två individer, inte en sammanfogad massa. Men det spelar ingen roll. Jag gillade vår psykolog. Hon var duktig och professionell. Och lite lagom barsk faktiskt. Riktigt härlig dam med mycket karaktär. Sånt gillar jag.

Samtidigt kan jag helt ha missförstått henne så klart och jag struntar egentligen i vilket. Jag vill bara åka till Finland nu. Tjohooo!

Kramas massor i vårsolen!