Hemläxa

Nu har nog äggdonationsprocessen börjat för min del. Rent mentalt. Inför besöket hos psykologen så har vi fått papper med frågeställningar som bör diskuteras. Hårda bud.

Här är frågorna:

1. Vad väcker det för tankar och känslor att bilda familj med hjälp av en tredje part (registrerad donator av könsceller)?
2. Påverkar de donerade könscellerna föräldraskapet eller föräldrarnas anknytning till sitt barn?
3. Hurudana behov har barnet som föds med hjälp av donerade könsceller?
4. Barnets behov av att träffa donatorn?
5. Vid vilken ålder och hur kan man berätta för barnet om dess genetiska ursprung?
6. Hur kan hemlighetshållande av donation påverka familjen? Hur kan det påverka barnet och barnets relation till föräldrarna om donationen oväntat avslöjas då barnet blivit äldre?
7. Hur berättar man om donationen för utomstående?

Ja, vad ska man säga? Jag känner mig som en liten tjej som har fått hemläxa. Jag skulle kunna ironisera och skämta kring varje fråga, men det vill jag inte.

Naturligtvis så förstår jag att det här är viktiga frågeställningar och att det är viktigt att jag och min man förstått innebörden av äggdonation. Självklart.
Men nu är det ju så, att ingen av oss är dum i huvudet och vi har redan genomgått flera IVF-försök. Jag kan inte förstå att den som skrev dessa frågor inte kan förstå att det här är tankar som vi redan gått igenom. Hundratals gånger.
Jo, jag förstår att alla människor inte är lika begåvade som vi är (surfa in på FL så får ni bevis på det), men ändå...

Jag tror att jag redan ventilerat alla olika tankar här på bloggen t.ex.. Självklart så väcker en äggdonation en hel massa känslor och tankar och det tar ett tag att samla ihop dem till sunda svar och sunt förnuft. Speciellt beroende på vilket mentalt stadie man är i. I början var allt bara ett förvirrat virrvarr och jag har blandat ihop termer, uttryck och till och med mina egna tankar.
Sen sansade jag mig, funderade mer konkret och kände efter ordentligt. Jag och maken har pratat och diskuterat och läst på. Vi VET och vi KAN.

Att skaffa barn är så otroligt själviskt. Så klart, barnet väljer ju inte att bli till! Vi känner alla oss själva bäst (förhoppningsvis). Frågorna är till för barnets skull. Det förstår jag så väl.
Men allra längst där inne så finns den där igen. Känslan. Den eviga känslan. Återigen så ska vi försvara och förklara vår vilja att ha barn. Förklara att vi förstår innebörden av en äggdonation.

Och allt vi gjorde var att träffas lite, bara liiite, för sent i livet.
Och vi försökte skaffa barn på egen hand lite, bara liiite, för länge.

Nej, jag är inte bitter. Jag blir bara lite berörd. Är det så konstigt?

Men vem har någonsin gillat hemläxor?