Gnista

Nyvaken. Ligger i sängen fortfarande och M sover.
Jag ligger och känner efter. Hur ledsen är jag egentligen?
Jag är inte helt oberörd. Men jag kan inte ligga och gråta och låta himlen falla över mig. Jag kan inte nonchalera det som hänt rent mentalt, men jag känner mig vid väldigt gott mod. Jag känner mig förberedd på något vis.
Tre IVF-försök, knasiga läkare och två ÄD-försök gör att jag ser på det här som för vad det är. Ett misslyckat försök. Embryona var inte tillräckligt bra. Naturens lagar klev in och styrde upp. Det är inget konstigt egentligen och jag känner mig trots det nöjd med att jag kan bli gravid. Det finns därför ingen anledning till att sluta med våra försök. Det har vi inte ens övervägt, men ändå.
Kanske blir det fler missfall på vägen men jag tänker inte ge upp i första taget. Vi ska ha barn. Fungerar det inte med våra två sista frysisar så skrapar vi ihop till nya försök. Om jag så ska stå och tigga pengar i tunnelbanan i rusningstid. Om nu inte Försäkringskassan och politikerna kan samla ihop sitt förnuft och inse hur skruvade regler de har kring IVF:er, och skickar över mina pengar bumseligen. Då slipper jag stå där i tunnelbanan med en skylt på magen som säger att jag samlar in pengar till ytterligare en välbehövd medbogare som också kommer att betala sin skatt, precis som jag, en vacker dag.

Ni ser, jag har gnistan kvar!

Lördagskramar