Missfall

En hårdhänt gynekolog klämde och kände och gjorde VUL. Det syntes ingenting.
Inget. Nada.
En enda stor livmoder med ingenting i. Så ser det ut när jag får missfall. Jag är tom.

Blodprov för säkerhets skull. Ett idag och ett på måndag. På tisdag får jag en utvärdering. Vill jag ha reda på det första provsvaret kan jag ringa på måndag.
Vi ska ta ett eget gravtest hemma också i helgen.

Gynekologen sa åt mig att jag kan sluta med tabletter och vaggisar. Det tänker jag inte göra. Varför ska jag då ta blodprov? OM det nu skulle vara så att hon sett fel (vilket jag absolut inte tror att hon gjort) så är det ju skitdumt att sluta med medicinerna. Nej, jag väntar till svaren bekräftar att det är ett missfall även om vi redan konstaterat det idag. Idag är det vecka 5+4.

Efter blodprovet gick vi ut hand i hand till bilen, satte oss och grät. Vad annat kan vi göra? Stora tårar som rullar för att det gör så förbannat ont.
Världen är så jävla, jävla, jävla orättvis. Jag tänker aldrig mer ta något för givet. Aldrig mer.
Allt jag ville var att få behålla den där lyckokänslan från den dagen vi såg ett plus. Jag ville få vara där, mitt inne i den, och läsa på om utvecklingen av barnet i magen, planera framtiden, fixa det där rummet, se glädjen hos M, köpa barnvagn, allt.
Den glädjen kommer jag aldrig mer att få känna. För får vi ett plus i framtiden kommer jag vara livrädd hela graviditeten. Jag kommer inte att våga känna glädje. Att se ett plus kommer att göra mig glad men aldrig mer lycklig. För nu vet jag. Jag vet med råge att det kan gå åt skogen. Det visste jag innan också men nu är jag en del av misslyckandena.
Vi är inte bara barnlösa, vi förlorar den lilla lycka vi kan få och ha, sakta men säkert. Den äts upp för varje gång vi misslyckas.

Men vi kan inte ge upp. Det är omöjligt.