RD7

Inatt vaknade jag av att jag inte kände något alls. Det borde väl få vara tvärtom kan jag tycka. Jag vill vakna av att jag känner något...
Men nu gjorde jag inte det. Jag kände ingenting. Jag låg där i mörkret och kände efter men det varken ilade, stack eller drog i nedermagen. Och brösten ömmar inte heller. Och inte har de vuxit.
Jag tror faktiskt att det har gått åt skogen den här gången också. Det känns så otroligt trist faktiskt och jag orkar inte bli ledsen igen. Men det är väl oundvikligt gissar jag.

Jag känner fortfarande ingenting. Brösten har jag inte känt av på riktigt under den här ruvningstiden. Det känns som att jag borde ha gjort det.
Usch, idag blir en jobbig dag. Fast lite glad är jag ändå för en kär gammal kämparkompis verkar äntligen ha fått positiva besked och även om det säkert känns lite osäkert för henne just nu så är jag glad. Minsta glädjande besked för en kämpande medsyster gör att jag blir glad.

Nu ska jag jobba och känna efter lite till. Återkommer med mina krämpor och icke-krämpor under dagen.

Höstkramar