Livet

Idag ska vi åka till makens pappa och hans fru för att fira hans (pappans, alltså) födelsedag. Det är första gången vi träffas (de bor i en annan stad i Sverige) sedan de fick reda på att vi ska göra ÄD. Det ska bli lite kul!
Jag tror att de kommer att fråga lite. Speciellt pappans fru för hon har jobbat som psykolog. Hahahahaaaa! Ni kan ju tänka er...
Allvarligt talat, så hoppas jag att de ställer lite frågor. Dels så visar det på ett intresse från deras sida, men så ska det också bli skönt att få prata av sig lite med dem. Pladdra liksom. Pappans fru är alltid så otroligt förstående och är aldrig rädd för att säga vad hon tycker. Hon pratar mycket och det tyckte jag var jobbigt förut men numer är det bara kul att lyssna. Hon är rolig. Så något borde hon kunna säga kring ÄD, hihihii!
Det ska bli kul att se dem igen.

Just idag känner jag mig faktiskt lite nedstämd kring kring det här med ÄD. Har läst lite trådar på FL och det slår mig återigen hur många som kämpar, kämpar, kämpar för att få barn. Och så de som gör ÄD och får minus på stickan på testdagen. Vilken sorg. Nu senaste en tjej som gjort nio (!) misslyckade ivf:er och nu en misslyckad ÄD. Jag blir så otroligt ledsen å hennes och hennes mans vägar. Och jag blir nedstämd och tänker att det kanske händer mig. Statistiken säger att ca 30% av första-gångs-ÄD-försöken lyckas. 30%.... Det är jobbigt att veta.
Men å andra sidan så lyckas 80% av de som gör ÄD faktiskt att bli gravida. Det är lite roligare att veta! Så det borde bara handla om envishet. Som vanligt.

För att bli med barn kan jag bara konstatera att det kräver följande:

- Envishet
- Vänner
- En förmåga att blunda för dumma förslag, både från "proffs" och lekmän
- Kärlek
- Snällhet

Tänk, det låter som livet, så som jag vill ha det.

Glöm inte att kramas där ute!