Livet

Nu vet jag vad som tynger mig lite extra.
Jag oroar mig en del för pappa som håller på att separera. Jag är inte alltför involverad men det är klart att tankarna vandrar. Livet liksom. Varför skiljer man sig vid 68 års ålder? Nu blir han pensionär på heltid. Det är nu livet ska levas. Varför skiljer man sig då? Det var mina första, ganska dömande, tankar. Sen, varför inte? Om kärleken sinat och man blir pensionär, ja, det är då man kanske SKA skiljas åt? Vem vill leva i ett kärlekslöst förhållande?
Men oavsett vad jag må tycka eller tänka om själva separationen så är det klart att jag tänker mycket på hur det kommer att gå. Jag vill att han ska må bra och leva som han vill. Och jag hoppas att det blir så. Bra.

Sen håller ett par nära vänner på att begå ett stort misstag i sina liv. Jag vill inte berätta mer än så eftersom det inte är säkert hur det blir och de vill nog inte stå med här på bloggen. Men jag oroar mig väldigt mycket för dem och jag kan inte göra något åt det. Det är deras liv och jag kan inte klampa in i det mer än jag gjort (framfört en ombedd åsikt). För jag är fortfarande av den åsikten att man ska undvika att lägga sig i andras privatliv om man inte blir tillfrågad. Visst, barkar det helt åt skogen så skriker jag förmodligen till. Som vän är det min skyldighet.
Men just nu, i det här läget, så kan jag bara oroa mig och hoppas att de hittar den bästa vägen. Livet liksom.

Jag vet att alla ovanstående är vuxna människor. Att de kan tänka. Att de kan ta eget ansvar. Men som en vanlig medmänniska och närstående så påverkas mitt hjärta och jag kan inte låta bli att oroa mig. Och jag blir trots allt en del av deras situation eftersom vi just är så nära varandra.
Usch, det är inge kul.

Kram