Morgontankar

Nu är det bara drygt två veckor kvar till gynbesöket. Jag hoppas verkligen att den där förbaskade cystan har försvunnit.
Även om min gyn säger att det inte gör något om den är där, så vet jag att AVA inte vill att man ska ha något annat än en fin slemhinna när det är dags för försöket.
Hur tar man bort en cysta egentligen? Kan gyn göra det? Eller måste man ha en remiss (alla dessa remisser hit och dit, suck) och så blir det en minioperation?
För en lekman som jag så känns det som om att det vore en busenkel sak att ta bort en cysta. Man tar, typ, en nål... hehe.
Allvarligt talat, de brukar ju blöda ut av sig själva så att ta bort den borde inte vara så svårt. Väl?

Sippar vidare på mitt kaffe och tittar ut genom fönstret.

kram

Lyckodag

Jag vaknade klockan 5 imorse av en Mini som låg och pladdrade och buffades och var hungrig. Sin vana trogen sov Fina M (varför är det alltid så? att killar inte vaknar lika lätt?) så jag puttade lite på honom och sa: "Orkar du göra välling?".

Han muttrade något, jag tror att det var ett "Ja.", och så reste han sig och travade ut i köket.

Jag och Mini låg kvar och pratade lite och lyssnade när Fina M donade där ute i köket.

Och så kom han tillbaka och matade Mini.

Efter en duktig rap (av Mini, inte Fina M) så låg vi alla tre i sängen och pladdrade lite, lekte med Barbazoo, studsade med Herr Kanin och pekade på lampan ett otal gånger.

Sen blev det dags för Fina M att gå ut i köket för att äta frukost innan han skulle till jobbet. Jag sov vidare och när Fina M gick så landade Mini i vår säng igen och sov vidare med mig.

Vi vaknade kl 8 igen och åt frukost. Då slog det mig: Idag är det en mycket stor dag för mig. Jag fyller 43 år.

Jag ringde till Fina M:

-"Hipp, hipp hurra och grattis till mig på min födelsedaaaa'!"

-"Oj! Eh, jag glömde. Förlåt!"

-"Det gör inget. 25 personer har redan sms:at och på Facebook gratuleras det hej vilt. Men du, som jag delar säng med, glömde....".

-"Förlåt..."

-"Det gör faktiskt inget. Jag lovar! Jag ville bara säga det."

-"Mmm, ok..."

Jag tror att han blev lite sur. Men, Fina M, om du läser här idag, så menar jag det. Det gör faktiskt ingenting. Det här är den bästa födelsedag jag någonsin haft.

Det är min första icke barnlösa födelsedag.

Jag fick vakna upp med min familj. Med min goa man och vårt barn. Tänk, när jag fyllde 40 trodde jag knappt att jag skulle säga det.

När jag fyllde 40 kom Fina M ihåg det. Det första han sa på morgonen när han vaknade var:

-"Grattis på 40-årsdagen!", och så log han snällt.

Jag minns att jag blev så förbaskat ledsen, arg och tårig. Jag ville inte alls fylla 40. Jag ville ha barn. Det räckte väl om han sa "grattis på födelsedagen", så att jag slapp bli påmind om hur gammal och oduglig jag var?

Så sorgsen var jag på mina födelsedagar. Så tragiskt sorgliga var de. Innerst inne. Och alla frågade om jag fått något kul i födelsedagspresent. Och varje år log jag och såg tacksam ut.

Visst, jag tyckte att ALLT jag fick i present var fint och bra. Alltid. Men helst av allt ville jag bara få ett litet barn. Så var det. Att bli äldre och vara utan det där barnet gjorde alltid ondare än vad jag trodde.

Så idag, när jag fyller 43 år, har jag äntligen fått den bästa födelsedag jag kan tänka mig. Jag har fått vakna bredvid man och barn. Jag har varit på babysim och ikväll tror jag att Fina M lagar en god middag här hemma åt oss. Det är det enda jag vill ha. Min önskan om allt har gått i uppfyllelse.

Det är det viktigaste jag har. Min sanndröm.

Nu är det kul att fylla år igen. Äntligen.

Kramas där ute

Nuet

Ja, jag har bloggtorka.

Eller snarare så att jag inte hinner med riktigt. Och det beror inte på Mini. Nej, snarare på livet.

Jag har inte lika många stunder av eftertanke längre, vilket kan kännas lite tråkigt. Dock är anledningen lite rolig för den största anledningen, förutom Mini, är att vi tittar på att bygga hus.

Så där har ni svaret; den mesta av min tid går åt till det. Eller snarare, det är det som tar över all plats i min hjärna. Därav "bloggtorkan". Jag ber om ursäkt.

Och när jag väl skriver något så är det mest gnäll känns det som. Eller den där eviga längtan.

För på något sätt så blir ju ett syskonförsök en upprepning. Men på ett helt annat plan.

Helt plötsligt så är jag inte den där trånande, barnlösa, kämpande kvinnan. helt plötsligt så är jag mamman. Hon som borde nöja sig och inse att jag fått det bästa i världen. Jo, jag skriver så för såna tankar slog mig när jag kämpade på som bäst och läste om andra som ville ha syskon till sina barn. Klart att jag kunde förstå att de ville ha syskon till sina barn, men någonstans där inne så kändes det som om de inte förstod hur bra de hade det. Nu vet jag bättre. Det är klart att de förstår hur bra de har det. Jag gör det i alla fall. Och ändå vill jag ha syskon och försöka igen.

Jag känner mig lite "skyldig" på något sätt. Som om jag inte kan nöja mig med det jag har på något sätt.

Men det GÖR jag. Verkligen. Men 5 st embryon i frysen och jag vill gärna ha två barn om det går. Så vi försöker. Alla pengar vi har lagt ner och, framför allt all TID, gör att vi vill försöka.

Men, som sagt, det känns som upprepning och ett evigt längtanstjat. Jag vill inte vara så. Eller snarare, jag vill inte skriva om det varje gång jag tänker på det. Igen. Eller, vill jag det? Men jag "törs" inte?

Jag vet inte. Allt jag vet är att mitt huvudsakliga fokus ligger på Mini och på tankarna kring vår framtid med den familj vi är i nu. Det är viktigast och kanske, kanske är det så att det är det viktigaste skälet till min bloggtorka. Jag fokuserar på att njuta av nuet och av att Mini äntligen finns här hos oss. Ett syskon finns inte ännu och kanske inte kommer att finnas. Blir det så, så är det då. Framtiden som den blir då.

Ja, så är det. Jag inser det nu. Det är därför jag har bloggtorka.

Jag finns äntligen i nuet.

Äntligen.

KRAM

Kvällstankar

Åh, bästaste bästisen har just varit här med man och barn. Dessa goa små ungar! De förgyller verkligen tillvaron när de dyker upp. Otroligt charmiga små tjejer.

Och de är så gulliga och fina med Mini att man blir tårögd. De är omtänksamma, klappar på henne, visar hur leksaker fungerar, leker med henne och visar en sån empati och medmänsklighet att man häpnar. Fina, fina ungar!

Mini häpnar också. Hon fullkomligt avgudar de där tjejerna. I normala fall kan hon somna med lite oväsen men när hon hör tjejernas röster så VILL hon verkligen inte sova. Hon vill vara med dem hela tiden.

Och så bästaste bästisen som sitter och leker med henne också. Så go. Vilken tur jag har som har en sån vän. Det är få förunnat.

Det är kul att se de där två syskonen och jag tänker på Mini och önskar att hon också kan få ett syskon att leka, busa och bråka lite med. Och jag och Fina M får en till gosig liten unge att upptäcka världen med.

Det vore så kul.

Blir det inte så, så är vi ju faktiskt överlyckliga ändå. Då upptäcker vi världen med vår bästa lilla Mini. Vilken tur vi har haft, alla kämparåren till trots. Utan dem hade inte Mini funnits. För så är det ju faktiskt! Om man nu ska se allt vårt barnkämpande som något positivt, menar jag.

På det mer familjära och privata planet så går vi i hustankar. Blir vi en till så är det här huset vi bor i alldeles för litet (tycker vi själva i alla fall). Vi kan nog bo här i några år till men sen vill vi bo lite större. Frågan är väl bara var... All ledig tid går åt till att surfa på Hemnet och sondera terrängen. Typ. Det är alltid kul att dagdrömma lite om inte annat.

Goa kvällskramar till alla

AVA:s svar

Jodå, cystor vill de nog inte gärna ha hos AVA.

Jag har fått svar och de tycker att jag ska återkomma efter mitt återbesök hos gyn den 16/10. Då ska hon kolla om cystan har försvunnit eller förändrats i storlek.

AVA gissar att den kanske försvinner vid nästa blödning. Men det var ju vid nästa blödning som vi skulle starta nästa försök. Det betyder alltså att vi inte kommer att göra något syskonförsök vid nästa mens eftersom cystan ska kollas först. J-lar.

Om den inte blöds ut nu, den här mensen, men det vet jag ju inte. Jag kommer inte att veta förrän den 16/10. Om den är försvunnen då så blir det alltså vid påföljande mens, den som kommer i slutet på oktober om nu allt går som det ska i Landet Mens.

Och i så fall blir det FET i slutet på november ungefär.

Allt detta räknande hit och dit. Usch.

Väntan, väntan, väntan....

Kram

Gynbesöket

Jag hann visst inte rapportera igår...

Hursom, jag var hos gyn klockan 7:30 på morgonen. Med mig hade jag Fina M och Mini.

Nu har jag hyllat min gyn obegränsat här på bloggen, men jag gör det igen. Hon är fantastisk!

Hon blev så glad, så glad när hon fick träffa Mini. Hon sken upp som en sol och blev uppriktigt glad när jag påpekade att hon är en stor del till varför Mini finns.

Och när hon och jag blev ensamma (Fina M och Mini väntade utanför) så uttryckte hon verkligen hur glad hon var att jag kämpat så och att det är så roligt att få hjälpa till med syskonförsöket också.

Hjärta henne, liksom. Jag fick en tår i ögat.

Och så mättes det.

Mätningarna skulle egentligen göras på cykeldag 16 men eftersom jag hann få en mens till så bidde det på cykeldag 3. Knas. Men slemhinnan var 6,5 cm vilket ska anses vara bra tydligen.

Allt såg bra ut men jag hade en cysta på 3 cm i diameter. Det tycker jag lät stort men den var tydligen helt ofarlig och bör inte hindra ÄD, sa gyn. Men jag undrar, jag....

Jag har för mig att AVA inte ser så på cystor. De vill helst att man inte ska ha några alls om jag minns rätt.

Jag har i alla fall mailat dem om mensen, gynbesöket och cystan. Får se vad de återkommer med.

Häromdan hade jag också besök av fina Luiza och fina Kajsa med deras gosiga kids. Vi pratade om syskonförsök. Det är FET vi gör och då kan man ju faktiskt säga att det blir Minis tvåäggstvilling. Rent teoretiskt, liksom, hihii. Det är bara det att "tvillingen" kommer något år eller två, senare (förhoppningsvis!). Kul att kunna vrida på det så!

Hur går det för själva Mini, då?

Jo, det går bra. Hon har fått två tänder, hon försöker att krypa, hon försöker att prata, hon försöker med allt (nja, kanske inte att laga mat eller prata franska....). Hon är 7,5 månad nu.

Och faktum är att allt har blivit som jag trodde.

Någon frågade mig om jag aldrig tycker att Mini är jobbig eftersom jag alltid tycker att allt är så kul med henne.

Nej, jag tycker faktiskt aldrig att hon är jobbig. Två-tre gånger har jag ruttnat på att försöka lägga henne och hon har vägrat. De gångerna var det jag och Fina M som VILLE att hon skulle sova. Vi ville det lite för tidigt och hon var inte trött. Det resulterade bara i att VI blev trötta istället... Så blir jag trött eller tycker att det är jobbigt, så blir jag mest trött på mig själv faktiskt. Jag blir inte ens trött eller irriterad på själva situationen eftersom jag ofta har skapat den själv.

Sen har vi haft turen att få en liten tjej som sover bra, inte har kolik, inte har någon sjukdom, inte gnäller utan som nästan jämt är glad och nyfiken. Och är hur social som helst.

Det har underlättat en hel del för oss. Jag menar, när vi har gått och drömt om att få bli föräldrar så har vi i och för sig räknat med vakna nätter och sånt allmänt "bebsisstök", men vi har hela tiden föreställt oss en glad och frisk bebis. För inte har vi gått och önskefantiserat om att få en bebis som har svåra sjukdomar och som ständigt gråter t.ex..

För sånt skulle jag nog kunna tycka vara lite jobbigt, inte för att det är bebisens "fel", utan för att jag kan tänka mig att det är tungt både psykiskt och fysiskt.

Ja, govänner, så är det för oss just nu. Vi är upp över öronen förälskade i vår dotter och vi är lite pirriga inför syskonförsöket.

Kramas där ute

Mens igen. Redan.

Ok, jag gissar att det är "heeeelt normalt" eftersom jag har varit gravid, men ändå...

Jag har fått mens igen!

Den förra mensen, som kom den 22/8, har knappt slutat (slut 26/8) förrän den här dyker upp. Knas.

Ljusrosa på pappret i förrgår och igår och rött idag. Och om två dagar sa jag till gyn och kolla att allt är ok. Hoppas att det inte blir en störtflod till dess. Det skulle kännas ok att undvika, faktiskt.

Nästa fråga som dyker upp i mitt huvud är; undrar då när NÄSTA mens kommer? Och hinner jag ordna med mediciner till dess? Och vad var det för mediciner jag skulle börja med? Och hur mycket? För jag kan inte tänka mig att den här mensen som kom idag, räknas som en ny mensperiod. Jag kanske borde skriva till AVA och fråga... Tror att jag gör så.

Tur att bloggen finns så att jag kan gå tillbaka och uppdatera mig lite så att jag kan planera lite.

Det här känns lite...hmmm...oväntat.

Kramas där ute