Och de är så gulliga och fina med Mini att man blir tårögd. De är omtänksamma, klappar på henne, visar hur leksaker fungerar, leker med henne och visar en sån empati och medmänsklighet att man häpnar. Fina, fina ungar!
Mini häpnar också. Hon fullkomligt avgudar de där tjejerna. I normala fall kan hon somna med lite oväsen men när hon hör tjejernas röster så VILL hon verkligen inte sova. Hon vill vara med dem hela tiden.
Och så bästaste bästisen som sitter och leker med henne också. Så go. Vilken tur jag har som har en sån vän. Det är få förunnat.
Det är kul att se de där två syskonen och jag tänker på Mini och önskar att hon också kan få ett syskon att leka, busa och bråka lite med. Och jag och Fina M får en till gosig liten unge att upptäcka världen med.
Det vore så kul.
Blir det inte så, så är vi ju faktiskt överlyckliga ändå. Då upptäcker vi världen med vår bästa lilla Mini. Vilken tur vi har haft, alla kämparåren till trots. Utan dem hade inte Mini funnits. För så är det ju faktiskt! Om man nu ska se allt vårt barnkämpande som något positivt, menar jag.
På det mer familjära och privata planet så går vi i hustankar. Blir vi en till så är det här huset vi bor i alldeles för litet (tycker vi själva i alla fall). Vi kan nog bo här i några år till men sen vill vi bo lite större. Frågan är väl bara var... All ledig tid går åt till att surfa på Hemnet och sondera terrängen. Typ. Det är alltid kul att dagdrömma lite om inte annat.
Goa kvällskramar till alla
Ja visst är det värt allt vårt kämpande för dessa underbara ongar! Kram
SvaraRadera