Lite läsartankar

Primolutförpackningen ligger på diskbänken och kikar på mig.
Snaaaaart....

Och så noterar jag glatt att över 350.000 läsare har varit här och kikat. Det är faktiskt hur stort som helst (nåja, nästan i alla fall). Sååååå kul!! Tack för att ni lägger lite av er tid här.
Nu för tiden så är jag medveten om att jag skriver lite mer sällan och lite annorlunda än tidigare. Anledningen är att livet har förändrats så mycket för mig. Jag vill inte vara helt utlämnande längre. Och jag känner inte samma behov av det heller. Bloggen började jag med för att skriva av mig och för att kanske dela med mig av sorg och glädje till andra som var i samma sits som vi. Aldrig trodde jag då att jag skulle få massor av nya vänner också!
Och aldrig trodde jag att jag skulle lära mig så mycket om ofrivillig barnlöshet eller om mig själv heller för den delen. Vilken gåva mitt i all sorg!

Men även om jag inte skriver på samma utlämnande sätt eller lika privat så känner jag att jag är fortfarande samma gamla Wilda. Det känns så skönt! Jag trodde kanske att jag skulle förändras på något sätt när jag fick barn, men det har jag inte gjort.
Visst var jag lite vimsig och förvirrad precis när Mini kom och några månader efter det, men nu är allt tillbaka som "vanligt" känns det som. Bara det att jag är berikad med ett barn också. Väldigt skönt.  Och kul!

Och självklart vandrar tankarna en hel del. Men nu med inriktning på syskon. För nu förstår jag mer hur det kan kännas om det inte blir något syskon. Det är svårt att förklara utan att jag låter som om Minis syskon skulle vara en "sak" eller mindre önskvärd på något sätt, men det är hon/han verkligen inte. Nästan tvärtom. Jag vill ge Mini ett syskon. Det är så osjälviskt att det inte går att bli mer osjälvisk känns det som. Och jag vill ge syskonet fina Mini. En fantastisk storasyster blir hon så ett syskon kan inte få en bättre syster. Jag vill ge dem den gemenskap syskon har. Ge. Ända från mitt hjärta. Av ren kärlek vill jag ge dem ett liv tillsammans. Så länge de vill ha ett liv tillsammans. De vill nog gärna ha lite eget liv också, hihi.

Ni som har läst här länge vet nog hur jag "fungerar" i mina tankegångar så jag hoppas att ni förstår om jag skriver lite annorlunda nu än tidigare. Och jag bär inte längre på samma slags sorg som tidigare heller, så det kanske är liiiite gladare tongångar numer? Jag hoppas att det blir så i alla fall.

Ni som just hittat hit får gärna ströläsa lite inlägg från 2010-2011, typ. Så är det lättare att följa mina tankegångar. Men det är så klart bara ett tips. Och ni får gäääärna komma med kommentarer och input! Jag blir så jätteinspirerad av det.

Kanske, kanske, kanske, kommer jag att skriva mer kring livet med Mini. Men det blir nog längre fram i tiden. Just nu vill jag unna henne att bara får vara ett litet alldeles särdeles vanligt barn. För det är hon. Ett härligt, sprudlande, vanligt litet barn. Det var bara vägen dit som var lite snirkligare än genomsnittet.

Lite eftermiddagstankar så här i regnet.

Blöta kramar på er