Ork och samvete

Fjärde advent och nu är det bara 13 dagar kvar (på mitt sätt att räkna) till Mini får komma. Två veckor! Hon kommer att hicka sig dit tror jag allt. Hon hickar minst en gång per dag...

Igår var det som sagt middag hos pappa. Något jag faktiskt inte sett fram emot riktigt om jag ska vara ärlig. Han har nämligen träffat en ny (och har nog gjort så ett tag eftersom de försade sig då och då under kvällen) och nu var det dags för oss att träffa henne.
Jag har inte velat ta upp det här på bloggen eftersom det inte handlar om mig så mycket, men det gör det ju faktiskt.
Hon var hur som helst väldigt trevlig och gullig. Det GÅR inte att inte gilla henne liksom. Och självklart är jag inte så barnslig att jag skulle ogilla henne för att hon träffar min pappa.
Nej, det som har bekymrat mig är att jag inte orkar engagera mig alls. Efter år av kamp för att få bli föräldrar så ligger så mycket fokus på mig, Fina M och Mini just nu så jag orkar liksom inte bry mig. Kul för pappa. Det är allt jag känner. Och det känns inte helt rättvist mot hans nya.
Det måste kännas stort för henne att träffa oss och allt det där men jag fick verkligen anstränga mig för att visa ett visst engagemang i alla fall. Jag skäms för det. Ganska mycket faktiskt.
Allt jag vill är ju att på något sätt vara glad för pappas skull och det är jag väl någonstans, men just avsaknaden av engagemang känns inte så kul. Men jag orkar bara inte, trots samvetet.
Jag kanske bara ska ta och acceptera det och inte bry mig så mycket? Fortsätta att fokusera på oss istället?
Det var i alla fall en lagom trevlig middag och vi bröt upp ganska tidigt eftersom jag blev så himlans trött och var den som körde hem.

Idag ska vi äntligen hänga upp de tavlor som stått på golv och hyllor de senaste åren för att vi har varit lata. Och så ska vi klä granen och dricka glögg framför vår lilla utomhusbrasa.

Kram