Gammalt men inte glömt och framtid

Årets sista dag är här nu. 2011 som har varit ett omtumlande år för min del. Allt från "Jippie!! till ren och skär "Panik."...

Januari började med ett hoppfullt ÄD-försök i Åbo. Jippiii!
I februari gick det om intet och jag kraschade fullständigt men vi fick tid för ett nytt försök i Riga och svenska landstinget satte sig på tvären med simpla blodprover. Snörvel.
Den 1:a mars hade Riga en donator åt oss. Tjohoo! Men tankarna svindlade och jag var livrädd. Panik.
April bjöd på andnöd och paniktankar trots att vi var mitt uppe i en behandling som kan generera ett barn. Sorg. Samtidigt så blev det en bra resa till Riga och vi gjorde en insättning av två embryon på självaste Påskafton. Puh!
Maj gav oss ett plus. Jabbadabbadooo! Jag bestämde att vi ofrivilligt barnlösa behöver en egen dag att uppmärksammas på (dagen före Mors Dag) och hade ingen aning om hur stort det skulle bli tack vare Loba och Barnlängtan. Det blev också en intervju på Rix FM (längst ner). Action!
Juni bjöd på dåligt samvete och en viss saknad och att "komma ut" som gravid var ovant och gav mig blandade känslor. Men mest var jag så klart lycklig! Njutning.
Juli gav oss vår första bild av Mini. Kärlek!
I augusti får vi betalt från Försäkringskassan igen. Vårt andra försök var därmed betalt enligt den rättighet vi har. Upprättelse! Samtidigt blev jag väääldigt skeptisk (grundlades vid "Korrespondenterna"s program tidigare i år) till det till hösten kommande SVT-programmet "Barn till varje pris?". Mutter, mutter!
September bjöd på en hel del mediafokus och jag insåg att jag oroat mig helt i onödan för SVT:s program som var kanonbra. Och så blev jag stolt över de som ställde upp i programmet, bl.a. FC. Word!
Oktober bjöd på ett starkt och otroligt positivt minne när jag satt vid ett bord med massor av ÄD/ED-mammor och alla deras bebisar och åt lunch. Vilka kvinnor! Tänk att jag ens funderat på det där med genetik förut! Och tänk vad fantastiskt BRA vi är allihop! Vishet.
November satte jag i halsen. Mini var FÖR mini och jag blev sjukskriven på heltid. Vi blev stammisar på spec.mvc. för ständiga kontroller. Gulp!
December har bara varit massor av förberedelse, tankar, svajande känslor och en evig väntan. Det är 2012 som gäller nu. Rastlös.

Utöver allt ovanstående så har vi renoverat, boat, snickrat, spa:at, semestrat, träffat fina, goa medkämpar, fått reda på att min bror med sambo ska bli föräldrar en månad efter oss, tagit hand om och flyttat lilla svärmor (som nu har det väldigt mycket bättre än tidigare), undrat hur pappas separation ska gå till dess att vi fick träffa hans nya dam, lekt med bästaste bästisens barn och fått ett enormt stöd från henne och hennes man, oroat oss för Mini men framför allt gläds vi.
Vi gläds enormt mycket över att våra år av slit och kamp verkar vara över. Allt kan hända fortfarande men det kan det fortsättningsvis också, så vi gläds. Våra barndrömmar och vår envetna kamp har äntligen belönat oss. Det är helt sjukt att vi lyckats. Tacksamhet.
Vi behöver inte hålla på tills jag är 50 (som jag skrev i något inlägg 2010). Vi kan slappna av. Ja, verkligen slappna av och få vara en egen familj med alla vedermödor som det innebär. Familj. Fina M och jag och Mini.

2012 blir året då jag kan dricka mitt kaffe igen och strunta i folsyratabletter. Det blir året då jag kan bestämma över mitt liv igen. Året då jag får mina tankar tillbaka. Då jag inte behöver ha min kropp i varenda tanke.
2012 ska jag köpa färgglatt toalettpapper. Men kanske utan färgen rosa eller rött i trots allt.

Samtidigt så tänker jag fortsätta att följa, önska, stötta och drömma åt mina vänner som kämpar där ute. Det kommer jag alltid att göra. Det är det minsta jag kan göra. Tack till er alla!

Därmed önskar jag alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!!

Sprakande nyårskramar