Andnöd

Förutom att glo på Jimmy Choo så har jag också brutit ihop. Igår blev dagen då jag insåg att vi kanske får leva resten av livet utan barn. Igår var en bra dag ända tills jag bröt ihop.
Jag vet inte om det är hoppet som försvunnit. Jag vet bara att jag vill dö om det här inte går vägen. Tanken av att gå igenom livet utan det liv jag vill ha, får tårar stora som pingisbollar att rulla utefter kinderna. Vad är det för mening med livet om jag inte får leva det som jag vill? Jag får hålla andan och simma under ytan. Titta på fiskar och yngel som lever vant i vattnet, men jag kan inte andas själv. Jag kommer att drunkna i mitt eget liv.
Tankarna är så stora att allt snurrar och jag har ont i bröstkorgen. Andningen fungerar inte som den ska. Jag blundar i tårarna och försöker att andas lugnt. Men det går inte.

Vi har ett ÄD-försök på intågande. Jag borde vara entusiastisk men jag orkar inte. Allt jag försöker göra är att sluta tänka så mycket.

Igår var också dagen då jag visade den här bloggen för en väldans god vän. Han är underbart bra och rolig och var den som fick mig och fina M att finna varandra.
Men det är läskigt att visa bloggen för någon jag känner eftersom jag har lovat mig själv att alltid, oavsett vad, skriva allt jag känner här. Det är för min egen skull och för att dela med mig till andra som är i samma situation som jag gör det. Då kan jag inte "fuska". Jag MÅSTE helt enkelt bjuda på hela mig (förutom mitt namn och vem jag är) annars går det inte.
Nu blir jag lite rädd att han ska oroa sig om han läser här. Eller undra hur min hjärna egentligen fungerar... Men det får bli hans problem. Så här har jag det nu och jag hoppas att jag inte känner mig så här för alltid.

Vad gör man när allt rasar i ens huvud men är ganska bra egentligen? Ringer en psykdoktor? Hur fungerar sånt? Ringer man kvinnokliniken? Har de psykologer man kan prata med? Eller är det som vanligt, att man måste vara gravid för att få prata med någon? Jag törs inte ringa. Ett nej får mig att sluta andas.

Fanihelvete.