Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

söndag 28 februari 2010

Kalkyl

Om jag gör ÄD på IVF-kliniken (privat i samarbete med Umeå sjukhus) i Umeå i Sverige så får jag vänta i 3-5 år och betala 60.000 kronor.
Om jag åker till AVA-kliniken i Åbo i Finland så får jag vänta i 4-5 månader och betala 7.400 euro samt resekostnader.

Väntetiden i Sverige beror helt och hållet på att vi inte har tillräckligt med donatorer. Anledningen till det tror jag beror på att det finns så knapphändig information kring äggdonation. Det görs inte direkt reklam för det...

Min tanke är att om vi lägger på 10.000 kronor på det svenska priset, så kan donatorn få, säg ca 5.000 kronor. De resterande 5.000 kronorna kan delas upp i två delar. En del kan gå till en kampanj där informationsblad och affischer kunde sättas upp hos gynekologer och kvinnokliniker kring äggdonation. En annan del kan gå till forskning kring t.ex. infertilitet eller cancer i livmodern.
Jag skulle gladeligen betala 70.000 kronor istället för 60.000 om kötiden var liknande den som är i Finland. Jag skulle fortfarande slippa resekostnaderna och samtidigt bidra till forskningen samt att donatorn skulle få en slant.

Jag försökte att se nackdelarna kring mitt resonemang men kommer inte fram till några faktiskt. Kanske skulle en kontantutbetalning på 5.000 kronor locka till sig kreti och pleti men det är redan så strikta regler kring vem som får bli donator att bara att läsa om dem skulle sortera bort många av dem som inte kan vara äggdonatorer.

Om jag var student skulle jag verkligen se över möjligheten att donera om jag fick betalt för det. Många studenter ställer upp med sina kroppar när det gäller medicinforskning och spermadonation så varför inte för äggdonation?

Jag tycker att mitt förslag är alldeles lysande men det finns säkert någon lag som säger att vi inte får göra så.

Så jag bokar inte av resan till Finland riktigt än...

Sanning

Bodil regerar:

Fortplantningsprocessen fortsätter...

Ge aldrig upp.

KRAM

Flabb

Apflabb. Det var vad jag vaknade till imorse. Ett stort apflabb.

Maken är jätteförkyld så för att inte störa mig varje gång han måste snyta sig så hade han smugit ut ur sovrummet och lagt sig på soffan för att sova. Han vaknade ganska tidigt och valde att kika på "Succéduon" på SVT Play med hörlurarna på. Har man någonsin sett "Succéduon" så vet man att man skrattar förr eller senare.
Det var så skönt att få vakna av att höra honom ligga och skratta för sig själv. Då kan inte dagen bli dålig på något sätt.

Ett skratt förlänger inte dagen men den gör den så fantastiskt härlig. Succé.

Kram

lördag 27 februari 2010

Enkelt

Först blir jag arg men sen går det snabbt över.
Livet är större än att bry sig om vad en del människor säger.
Vi som har gått igenom mödan kring barnlöshet, IVF:er, ÄD och allt annat vet ju. Vi går igenom processer som inte alla andra gör. Vi utvecklas på ett sätt som inte alla kan förstå. Bitterhet finns inte för vi vet bättre än så.

Ju mer någon otrevlig lägger sig i, desto lugnare kan jag ibland bli. För jag vet att personen inte förstår och inte kommer att göra det heller.
Jag har mina vänner, jag har mitt underbara liv, jag har mina IVF-kompisar och ÄD-kompisar. Jag har min familj. Jag har allt jag kan begära i mitt liv så jag orkar inte bry mig om de som försöker stånga sig in och förstöra.

Det är liksom inte svårare än så. Så jävla skönt.

Tips

Vilken dag. Fantastisk. Jag trodde att det här med ansiktsbehandling var en myt. Att det bara är massagetrams som man får betala dyrt för helt i onödan. Nu vet jag bättre.

Om ni tycker att livet är jobbigt ibland så rekommenderar jag en riktigt bra ansiktsbehandling.
Jag har idag unnat mig en dyr AHA-behandling i ansiktet. 925 kronor. På Sturebadet Haga i Stockholm. Det var gudomligt.
Det tog 80 minuter och jag tror att allt terapeuten smetade på mig kostade mer än 925 kronor sammanlagt. Och hon masserade ansiktet och axlarna. Och jag fick handmassage. Visste inte att man kan packa in händerna i små påsar och så blir de jättelena.
Jag låg inbakad i ett stort skönt täcke. Bara njöt. Det var massage, geggamojjor, lugn musik, värme och bara såååå skönt. Ända tills hon plockade ögonbrynen. Men det var i slutet så det kunde jag stå ut med. Efter det så blev det mer sköna krämer och massage. Jag var helt mör efteråt.
När jag kom hem så utbrast till och med min make att jag såg så fin ut i ansiktet. Tänk, det syns! Vilken grej.
Så nu känner jag mig jättelyxig och jag tycker att det var värt varenda krona. Jag har lovat mig själv att göra det här lite oftare för jösses vad skönt det var!

Knas

Så...efter mitt inlägg om att man inte ska döma andra och lägga sig i och vädra sina åsikter, så läser jag just en så otroligt dum kommentar på Familjeliv.se.

En tjej frågar om information om hur man gör för att bli äggdonator.
En annan tjej (tvåbarnsmamma) som uppenbarligen inte vet någonting om äggdonation vädrar sin otroligt korkade åsikt. Hon kommer inte med någon information utan vädrar sin åsikt helt oombedd.
Vilken fåntratt. Kom på något bättre om du ska lägga dig i diskussioner som förs mellan äggdonatorer och oss som är tacksamma för den hjälpen.
Det pladdras om "biologisk mamma". Man är inte biologisk mamma om man donerar ägg, pucko. Man är genetisk mamma om man nu kan kalla det mamma. Man bidrar med ett ägg som bär på gener. Det är därför en donator måste genomgå noggranna tester. Så att inga sjukdomar förs vidare t.ex..

Ett praktexemplar på hur en del kvinnor vill trycka ner andra kvinnor i skorna och få dem att må dåligt. Ett praktexemplar på att sådana kvinnor inte kan må så himlans bra innerst inne.

Ingen som trycker ner andra har ett liv som leker.

Basta

Nallen



Den här lilla nallen låg på vår dörrtrappa (heter det så? farstukvist...) till huset. Den kom fram när snön smälte. Men den låg inte där innan snön kom. Jag undrar så hur den kom dit. Ingen av våra kompisars barn känner igen den. Den lilla Nallen. Lite smutsig men torr nu. Han ska få bo i vår hall. Den lilla Nallen.

Hvdvrk

Aj, idag är det huvudvärk som gäller. Hade en kompis på middag igår. Vi har inte setts på riktigt länge så vi hade mycket att ta igen. Vi satt vid köksbordet och åt och drack vin och pladdrade länge, länge. Det var så otroligt trevligt. Vin och sen kväll kan man få huvudvärk av.
Min kompis är singel och har inga barn men vill så gärna träffa någon. Hon vill det så gärna att hennes ögon tårades. Det känns tungt.
Vi pratade en hel del om det här med att inte ha någon partner och att inte ha barn i vår ålder. Hur omvärlden kan vara ganska oförstående och hård ibland. Förmodligen beror det ofta på avundsjuka. Att folk aldrig blir nöjda med det de har utan söker något nytt hela tiden. Då får man höra dumma saker ibland.
Min kompis har fått höra kommentarer om att hon spenderar för mycket pengar. Men herregud! Varför ska folk lägga sig i det? Hon är singel och bor i storstan. Hon bor inte så dyrt och hon har inga barn. Varför skulle hon inte få spendera sin lön hur hon vill? Det är självklart att hon ska få göra det. En vacker dag har hon en familj och får prioritera det istället. Men just nu ska hon prioritera sig själv och spendera sin lön precis som hon själv vill. Ingen får faktiskt lägga sig i det.

En fråga som dyker upp i mitt huvud är hur kvinnor kan vara så elaka mot varandra? Det låter som en klyscha och jag har aldrig trott på klyschor. Men den stämmer.
En del ska ständigt säga vad jag ska göra och hur jag ska leva mitt liv. Andra har åsikter om mitt liv och säger vad de tycker om det i tid och otid. Och det är nästan alltid kvinnor som har problem med hur andra kvinnor lever eller vad andra kvinnor gör. Det är märkligt. Att en persons liv ska vara någon annans huvudvärk.
Jag tycker att det är ett ganska intressant fenomen men jag vill verkligen inte att det ska finnas. Min åsikt är att man ska stötta varandra. Man eller kvinna spelar ingen roll men eftersom jag pratar om kvinnor just nu så tänker jag fokusera på det. Kvinnor borde stötta varandra. Inte döma varandra. Vi gör alla vardagliga val i livet och det ska man inte bli dömd för.
Och en del händelser i livet har man inte valt alls. Det ska man inte heller bli dömd för. Glöm för Guds skull inte det!

Åsikter kan man ha om allt och alla men det är inte alltid rätt att vädra dem hur som helst. Vi kan bli sårade och det vill väl ingen ha på sitt samvete? Då kan man få riktig huvudvärk.

Så låt dina kvinnliga vänner få leva sina liv som de vill. Vi vet trots allt inte alltid hur deras privatliv ser ut. Därför ska vi inte döma heller. Vi ska stötta varandra. Så slipper vi huvudvärk.

Många kramar till er

fredag 26 februari 2010

Insikt

Igår fick jag psykbryt. Jag gissar att allt liksom bara släppte.
Det är nog inte så konstigt för jag är ganska bra på att sätta press på mig själv. Varför förstår jag inte men det är lätt att göra det ibland.

På jobbet genomgår vi stora förändringar. Försäljning av en del av företaget och nedläggning av en del. Det innebär uppsägningar och stora omorganiseringar. Jag är involverad i allt eftersom jag har en sån roll på företaget. Det är verkligen sjuuuukt mycket att göra och samtidigt ska jag finnas där och behålla fattningen och stötta. Och en kollega gick bort mitt i allt också.
Då blir det lite jobbigt att genomgå tre IVF:er och ha hormonsvängningar och gå på middagar med bekanta som beter sig som grisar. Självförtroendet vajar, tankarna snurrar och det är så lätt att inte släppa allt när jag kommer hem. Jag brukar vara väldigt bra på det annars. Att släppa jobbet när jag kommer hem menar jag, men den sista tiden har det varit väldigt svårt.

Så igår fick jag psykbryt. Struntade i att träna och försökte komma tillbaka istället. Stackars maken fick lyssna och trösta hela kvällen. Det var otroligt förlösande och skönt. Han är bara så bäst.
Jag tror att han förstår nu. Hur det är att sticka nålar i sig, att känna efter i magen hela tiden, att kolla in blödningar och ickeblödningar konstant. Analysera sönder sig själv. Han förstår. Men i det stora hela så är jag överlycklig över att få vara jag! Det är väl bara det här med pressen från alla håll. Den finns nog inte. Den kommer nog mest inifrån faktiskt. För jag är övertygad att om jag sa ifrån mer ordentligt så skulle ingen ifrågasätta det. Det VET jag.

Så strax ska jag gå till jobbet. Jag ska faktiskt sväva till jobbet för jag är så lycklig att jag har min man som ALLTID finns där.

Så här är det att vara jag och jag vet att jag inte är själv. Jag tror faktiskt att ALLA tjejer tänker så här någon gång i sitt liv. Förmodligen ganska många gånger i sitt liv. Konstigt att det ska vara så svårt att prata om det. För vi ÄR inte galna. Jag lovar.

onsdag 24 februari 2010

I'll kill you for nothing

Jag är så trött igen och på något sätt saknar jag hormonbehandlingen. Faktiskt. Den blev man i alla fall uppåt av. Knarka östrogen var kul.
Om det nu är så att jag har påbörjat mitt klimakterie (Premenopaus eller Perimenopaus) så har jag varenda symptom man kan ha. Ge mig lite östrogen så att jag blir som folk igen. Och om det är så här nu, hur ska det då inte bli när det "riktiga" klimakteriet slår till?! Jösses....
Jag vet varken ut eller in men jag vet att jag har blivit otroligt lättretlig, jag har ofta huvudvärk, jag svettas och fryser om vartannat och jag är vaken i snitt 2 timmar varje natt. Dessutom har mitt ordminne börjat svika mig. Jag tappar helt enkelt ord och namn ibland. Någon sekund så där. Ska det vara så? Ska det det?, som Plus-Sverker säger. Och nu vill jag slänga något i en stor, ful tunna också.

Jag får det att låta som att jag inte fungerar men det gör jag faktiskt. Men det upplevs av mig som att jag är en totalt dysfunktionell människa eftersom jag inte känner igen mig själv. Det behövs väldigt lite för att det ska kännas så. Samtidigt går min man runt och är som han alltid har varit. Otroligt irriterande när han inte fattar.
Han må vara min soulmate men jag önskar att han kunde förstå. Utan att jag ska behöva förklara. För det har jag aldrig behövt göra förut. Det där med hur jag känner och upplever saker. Han har fattat ändå. Men nu... hur ska han förstå? Och hur ska jag kunna förklara på ett konkret sätt? Jag ÄR ju inte i klimakteriet ännu. Jag KAN få barn men chansen är minimal (om jag inte gör ÄD). Jag är INTE klimakteriehäxa ännu men på god väg. Och jag är VÄLDIGT irriterad över det och allt som har med mig och min omgivning att göra. Den där "watch out or I'll kill you"-känslan som dyker upp ur ingenting. Hur förklarar jag sånt? Det är ju stört omöjligt!

"Jo, du förstår, om du inte kramar mig vid rätt tillfälle, oftast när jag är som mest irriterad på dig över ingenting, så blir jag galen och ännu argare, speciellt om du tjafsar emot det jag säger, och då vill bli kramad på ännu mer men utan att säga det för du måste fatta sånt själv för jag vill inte behöva be om kramar och allra minst när jag är dunderarg på dig. Så krama mig då för i helvete! Nu!"

Jo, det låter vääääldigt normalt. Och totalt självklart. Absolut. Speciellt när vi avgudar varandra och inte har haft det så här onormalt i vår relation tidigare.
Jag blir nog galen. Så är det. Jag blir stört totalt galen.

Jag som är så otroligt vanlig. En liten svennebanan i en förort som har lite mensproblem. Tänk hur många som jag som finns därute...
Vad har förresten män för ursäkt till alla våldsbrott en del av dem begår? Med tanke på hur jag är så borde de flesta våldsbrott begås av kvinnor i övergångsåldern.

tisdag 23 februari 2010

Gnäll

Men Gud, vad alla gnäller på SL och politikerna på grund av snön. I alla fall här i Stockholm.
Det är ju urdumt! Det är väl inte deras fel att det snöar såna otroliga mängder? Vem tusan kan vara beredd på något sånt här när det inte hänt på 300 år? Då blir det lite krångel, ser ni. Inte skälla nu. Le så går det lättare.

Fånigt. Det snöar och är det jobbigt för mig eller dig så är det jobbigt för alla. Det finns värre saker här i livet.
Se så, ge någon en kram i snöyran istället.

Vanlig

Vilken otroligt vanlig dag. Jag hade nästan glömt hur en sån är. Ganska kul faktiskt.

Idag har vi kikat på resan över till Åbo och naturligtvis blir det Finlandsfärja. Huga!
Genast börjar jag tänka på tv-serien "Färjan". Så vi har bestämt att vi ska kosta på oss en dyr hytt som ligger långt bort från fulla fån som försöker ragga på allt som rör sig. För jag har enorma fördomar avseende de där båtarna. Förresten tror jag inte att det är fördomar. Jag har åkt de där båtarna två gånger i mina unga dar och jag har faktiskt sett hur det kan vara. Så här ska bokas hytt i någon hög (d.v.s. ett däck högt över vattenlinjen, hihihi) klass. Det blir en dyr resa men så får det vara. Jag vill inte ha trista minnen från fyllisar i samband med vårt första läkarbesök i vår ÄD-process. Så petig är jag.
Eller så stannar vi i hytten och kramas hela resan över. Tjohoo!

Vad jag ser fram emot det här.

Kram på er

måndag 22 februari 2010

Visst...

...lät det bra när jag skrev att jag skulle pressa på gymmet?
Nu är jag världens klenaste som lätt tröttnar när det blir tråkigt. Och det blir det när jag ska lyfta vikter. Så jag "pressade" inte mer än vanligt. Men lika glad för det är jag. Vi ska till AVA!

Sov gott

AVA

Gaaah! Öppnade mailen som jag inte öppnat på några dagar och där fanns ett svar från AVA-kliniken. Tjohooo! Vi får komma på besök i slutet på april.
De ursäktar sig för att de har lite dåligt med besökstider. Hur fantastiskt är inte det?! Vi blir glada för att vi har fått ett svar så fort. Så vem bryr sig om tider då? En månad hit eller en månad dit. Vi ska åka till AVA-kliniken!!!

Fan, vad jag ska pressa på gymmet ikväll. Av ren lycka!

KRAM

Minus

Det är inte bara minusgrader ute utan även hos en del av mina bekanta.
Det är så trist att få reda på. För jag vet hur ledsen jag själv blir så jag känner hur ont det gör hos de som aldrig får se det där förbaskade pluset. Det värker till i mitt hjärta att få veta sånt. För ibland är allt så orättvist.

Naturligtvis blir jag lika glad för de som får ett plus som jag blir ledsen för de som får minus. Enda skillnaden är att jag vill att alla minus ska bli plus. För alla. Alla har rätt till ett plus. Alla som vill ha ett plus ska få det. Så är det bara.

Så till alla små minus där ute; kom ihåg att ett streck är inget streck, men två korslagda streck är en hel värld. Ge inte upp!

Massor av kramar till er alla

söndag 21 februari 2010

Fjutt

Det känns som att jag har mensvärk. Igår mådde jag illa.
Undrar om det beror på att jag avslutat IVF:en? Så måste det vara. Undrar om det automatiskt blir en ägglossning då? Med de fjuttägg som eventuellt kan finnas kvar...

Hänsyn

Igår såg vi på bio. Efteråt gick vi till en bar som heter KB och njöt av ett glas vin.
Med risk för att låta alkoholiserad, men vad skönt att kunna ta ett glas vin när man känner för det. Att inte få göra det utan att vara gravid är trist.

Tidigare på dagen hjälpte jag och maken min bror och hans tjej inför deras flytt. Efteråt gick vi till ett fik för att njuta en kaffe och smörgås i lugn och ro. Det gick så där.
Det enda lediga bordet fanns bredvid tre barnfamiljer som bestämt sig för att luncha ihop. I tre timmar. Nu råkar det vara så att både jag och maken älskar barn så vi hade inga problem med dem. Men föräldrarna...jösses.
Ungarna hade slängt mat på hela golvet. Det låg bestick i matkladdet. Och barnens mössor och strumpor. Ett barn välte ut ett helt glas vatten över bordet och missade oss med en millimeter. Ingen torkade upp det. En annan unge gick fram och slog på mig.
INGEN av föräldrarna reagerade på något. De klädde på barnen genomblöta strumpor som legat i matkladdet på golvet när de skulle gå. Det såg ut som ett bombnedslag när de äntligen gick. Och jag lovar att det inte bara var vi som reagerade på hur det såg ut och hur de vuxna agerade.
Vad är det med folk? Har de ingen som helst uppfostran? Och hur ska deras barn bli när de blir större? De kommer aldrig lära sig något om hänsyn. Eller respekt heller för den delen. Märkligt är det i alla fall. Jag trodde att de flesta ville lära sina barn om sådana saker.

Personalen på kaféet såg väääldigt trötta ut.

lördag 20 februari 2010

Umeå

Kom på en skum sak jag vill dela med mig av. Jag mailade IVF-kliniken i Umeå i mitten på januari. Så här skrev jag:


"Hej,

Jag talade i förra veckan med IVF-kliniken i Stockholm angående äggdonation. De sa att jag skulle kontakta er direkt vilket jag nu gör.
Jag och min man har försökt att få barn i två år utan resultat. Just nu går vi och väntar på att få starta vårt andra IVF-försök (Carl von Linnékliniken i Uppsala). Eftersom min man är 42 år och jag 40, med en förmodligen sinande äggreserv, så vill vi ställa oss i kö för äggdonation.

Hur bär vi oss åt för att få sälla oss till äggdonationskön hos er?"


Den 20:e januari fick vi detta märkliga svar (jag har medvetet utelämnat sköterskans namn):

"Hej.
Vi behöver namn.pers.nr på er båda samt adress och aktuella tel.nr dagtid.
Svara på din historik nedan.
mvh
XXX XXX
barnmorska/koordinator ÄD.
IVF-kliniken Umeå
+46 90 785 91 59
www.ivfsverige.se"


Jag förstod faktiskt inte det där mailet men skickade våra namn och personnummer samma dag. Sen blev det tyst.
Den 31:a januari skickade jag en påminnelse:

"Hej,

Vi skickade in nedanstående uppgifter den 20/1 i år och undrar nu hur vi vet att vi står i kö?
Inväntar vi en bekräftelse via mail eller postledes?
Hur gör vi om vi har en egen donator?
Får vi träffa någon läkare? Behöver ni information från tidigare IVF-försök?
Hur ser tidsplanen ut? Finns det någon ungefärlig sådan?"


Den 17:e februari fick jag två svar:

"Hej igen.
Meddela oss om du har egen donator.Behöver då namn,ålder,och tel.nr så jag kan ringa henne.
mvh
XXXX UT/ivf
IVF-kliniken Umeå
+46 90 785 91 59
www.ivfsverige.se"


samt

"Hej.
Jag reg.er.Under väntetiden ( 2-3 år) försök att skaffa egen don.
Har ni prövat Finland-AVA/Riga?
mvh
XXXX UT/ivf klin
IVF-kliniken Umeå
+46 90 785 91 59
www.ivfsverige.se"


Är det bara jag som tycker att det här är en helmärklig mailkonversation?

IVF-kliniken i Umeå är en privat klinik. Det borde väl ligga i deras intresse att följa upp folk som söker sig till dem? Och hur sjutton skriver de egentligen? Det går ju knappt att förstå vad människan menar i sina mail.
Dessutom undrar man hur de hanterar de som går i behandling hos dem när de inte svarar på frågor eller återkommer med information. Helmärkligt! Självklart vill vi inte ha med dem att göra. De verkar totalt nonchalanta. Inte tusan vill jag att en sån klinik ska pilla med mig och mina hormoner. Huga!
Dessutom står det på deras hemsida att väntetiden är 1 år. Lögnare där.

Jag tänkte att ovanstående information kanske kan vara till hjälp om någon annan går i tankarna att kontakta Umeå för ÄD. Det är liksom ingen idé... Om man nu inte är ett fan av konstiga mail.

Andrum

När jag vaknade kändes luften lätt att andas. Jag blev lite förvånad för jag tänkte att det skulle ligga en stor sten över mitt bröst och hjärta. Men det gjorde det inte.
Jag är glad och känner mig lättad. Det är nästan så att jag får dåligt samvete.
Inget mer IVF. Inget mer stickande. Inget mer mixtrande med hormoner. Ingen mer otålig väntan och nedräkning. Konstigt. Jag känner en viss positiv saknad. Samtidigt ser jag fram emot en äggdonation.

Jag undrar vad som hände i min hjärna egentligen? Jag har hela tiden haft ett litet motstånd gentemot ÄD (äggdonation). Det har varit svårt för mig att ta in det. Svårt att ha den där känslan av att jag inte är den genetiska mamman. Att min man skulle vara pappa hela vägen men jag inte skulle vara mamma. Men jag har tänkt fel och nu helt plötsligt ser jag inget som helst hinder med ÄD. Jag har accepterat det helt och fullt. Hur kunde jag ändra mig så fort?
Jag tror att det var läkarens ord som satte sig.
"Det här är som att köra huvudet i väggen om och om igen."
Precis så sa han. Köra huvudet i väggen. Om våra IVF-försök.
Det är inte så skönt och han hade faktiskt rätt. Denna känslomässiga berg- och dalbana. Det är smärtsamt.
Visst, det kan hända med ÄD också. Det behöver inte fungera på första försöket. Eller andra eller tredje. Däremot så är chansen att det fungerar första gången så oändligt mycket större för vår del. Som läkaren också sa: "Era chanser med ÄD är idealiska".

Ibland gör det så ont att höra sanningen men när jag låtit det sjunka in lite så inser jag hur bra sanningen kan vara. Vi slipper att göra oss själva illa rent själsligt och vi sparar lite tid.

Det snöar ute.

fredag 19 februari 2010

Lugn

Nu känns det som att jag har lugnat ner mig en del. Gråten är slut och livet har inte tagit slut. Snabba bud sedan i morse men konstigt nog känner jag mig så mycket lugnare redan.
Bästaste bästisen har varit här med minisemlor och minibiskvier. Jag hade glömt hur sjukt gott det är med biskvier. Choklad och socker är mumma för själen.

Det var väldigt skönt att få prata lite med någon annan än maken. Någon som inte är lika involverad men vet hur det kan vara. Någon som känner mig och inte bryr sig att jag har mascaran på sniskan och är svullen runt ögonen. Någon som vågar fråga om saker och ting och som kan skratta och berätta om roliga tv-program istället för att fokusera på ägg- och menscykler. På något sätt så märkte jag att det finns en värld utanför min.

Min fina lillebror har köpt en ny lägenhet med sin fantastiska tjej. När jag berättade hur VUL:en hade gått så blev han så klart ledsen för vår skull men sa snabbt att nu kunde han få bjuda oss på goda viner på deras balkong i sommar. Då insåg jag hur trevlig min vår och sommar kommer att bli. Vi kommer att ha våra allra bästa vänner omkring oss och få vara en del av deras liv. Det ska bli så skönt att få slappna av och fokusera på annat ett tag.
Jag ska hämta andan inför nästa omgång som blir annorlunda. Då blir det äggdonation och en ny sväng med andra hormoner och tabletter. Men det är då det.

Nu har jag nog lugnat ner mig lite. Jag var så upprörd och trött och ledsen tidigare idag. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes så otroligt tomt att inte få ha något att se fram emot. Men det har vi ju. Det blir bara lite annorlunda. Det ska nog bli bra det här. Klart att det är lite svårsmält med äggdonation med det finns inte så många andra alternativ för vår del.

Samtidigt vill jag följa hur det går för mina IVF-vänner. Konstigt att jag inte har träffat någon av er och ändå bryr jag mig så mycket om hur det går för er. Jag följer er väg. Bara så ni vet.

Fram tills det blir en äggdonation så har jag bestämt mig för att skriva om min omgivning ur ett barnlöst perspektiv (så klart!). Det känns skönt för mig att få dryfta min omgivnings beteenden för jag vet att jag inte är ensam om att får höra konstiga saker när det kommer till barn. Samtidigt så är det så att jag som inte har barn kan ur ett mer holistiskt perspektiv se hur konstellationerna formas i barnkretsar och hur mammor kan hetsa varandra. En del av mina "mammakompisar" ser inte det här själva för de är så inne i det hela. Kanske kan mina tankar kring barn och barnlöshet vara intressanta även för dem?
Jag tycker i alla fall att det är intressant att följa en del samtal som mina mammakompisar har. Visst kan jag bli lite gnällig när det kommer till folks kommentarer gentemot mig själv. Ibland tar jag det säkert alldeles för personligt men vaddå?, det är klart att jag tar det personligt när folk säger klantiga saker till mig. Jag är mig själv närmast. Men det här med "mammahetsen" är intressant. Alla mammabloggar, alla nya mammarön, allt mammasnack... Det är inte självupplevt. Jag är "bara" en barnlös betraktare. Men det kan bli kul tror jag! Och med många funderingar och frågeställningar.

Nu ska jag fortsätta att lugna ner mig med en skön middag, lite vin, en kramgo make och en skön soffa.

Livet går vidare trots allt.

Kram på er därute.

Utpumpad

Så utpumpad. Jag har ingen energi kvar. Slut. Alla känslor har kört över mig och lämnat mig som en liten hög på golvet. Fy, vad jag mår skit.

Till slut skrapade jag ihop mina rester och ringde bästisen och brorsan för att berätta. Jag trodde att jag skulle börja gråta men det orkade jag inte. Bästisen kommer hit lite senare. För jag är sjukskriven idag.

Maken är vacker som vanligt och vill ordna middagen. Han sa åt mig att inte göra någonting utan bara vila allt jag kan.

Jag vilar, om det är likvärdigt med att stirra i taket.

Bajs

Hela världen är bajs och jag vill inte vara med.

Det gick åt helvete så klart. Återigen fick vi träffa en läkare vi aldrig haft med att göra. Två små, små blåsor såg han.
"Inget har hänt. Det här kommer aldrig att gå. Har ni diskuterat andra utvägar som äggdonation? Ni bör ta ett uppföljningssamtal med er ordinarie läkare här på CvL och diskutera hur ni kan gå vidare med det."

"AVA-kliniken är bra."
"På Island finns en bra äggdonationsklinik."
"I Spanien finns det många bra kliniker."

Min äggreserv är usel. Får vi fram något ägg så är förmodligen kvaliteten så usel att det inte är något att ha ändå. Jag som känner mig som 23 år har soppåsar till folliklar. Håll Sverige rent, lägg skräpet i mina äggblåsor.
Men min livmoder är perfekt. En idealisk miljö för ett ägg. Åh, fan. "Kolla in min snygga livmoder." Suck. Det känns inget vidare just nu.

Vi satt tysta i bilen på vägen hem. Vi såg säkert tio avåkningar i snöyran. Jag tyckte synd om de som satt fast i alla snödrivor längs med motorvägen. Så insåg jag att det är oss det är synd om. Tårarna rullade nästan hela vägen hem.

Fy fan, vad livet är orättvist. Så jävla, jävla orättvist.

Vi har ätit bullar, druckit kaffe, pratat, kramats och gråtit. Massor. Äggdonation.
Jag insåg att jag orkar inte med en IVF till. Inte om det ska vara så här turbulent. Jag får aldrig ens komma till ett äggplock och det tär så in i helvete på mitt psyke. Jag var ju ganska självsäker förut. Nu har jag inget av det kvar. Nu är jag utanför. Det känns som att jag är den där lilla tjejen som var utanför i skolan. Inte någon som mobbades utan bara hon som var för sig själv. Hon som inte var med men som var så bra när man lärde känna henne. Nu är jag hon. Hon som är utanför och som inte orkar vara social och som inte har något att säga längre. Jag är ingenting.

Vi vill så gärna ha barn. Så gärna, så gärna. Nu är allt vi får frågorna och undringarna kring barn istället. Från och med nu blir det bara middagar med mina allra närmaste som jag litar på. Resten kan stoppa upp en raket i baken, åka till månen och stanna där. För jag orkar inte mer.

För dig som inte förstår vidden av det här:
När man får sin första mens börjar pratet om barn. Man kan få barn. Man är vuxen. En del vill ha barn tidig, andra inte alls. Man pratar om NÄR man ska ha barn. Hur många barn man ska ha. Man kastar stenar på handen och ser hur många som landar. Så många barn ska man få när man blir stor.
Som tjej så pratas det barn. Hela livet. När du är trettio börjar omgivningen att bry sig. Det frågas och undras. Ganska rakt på utan funderingar kring det där att en del inte kan få barn. Klantigt men ibland förståeligt. Folk tänker inte.
När du är fyrtio så eskalerar alla frågor och prat. Det börjar bli sent nu. Snart är det kört. Men än är det inte kört. "Jag har en kompis som är fyrtiofyra, hon fick två barn bara så där. Så det är inte kört." Vill du ha barn? Ska ni ha barn? Ni bor ju i hus så ni får plats med barn.

Nej, vi kan inte få barn. Vi måste köpa ett ägg av en annan tant. Sen ska min man runka i ett provrör. Sen befruktas ägget i en liten plastskål. Så blir vårt eventuella barn till. I ett laboratorium under ljusrör. Romantiskt som faan.

Till er som tror att i vill skaffa barn för att det är en sån press från alla andra, säger jag bara att ni inte fattar någonting. Ni är varmt välkomna att använda den där raketen i baken ni med. Hej då.

Den här bloggen tar därmed en helt annan vändning. Vi har ställt oss i kö för äggdonation på AVA-kliniken.


Många tårögda kramar till er alla

Nerver

Nu åker vi iväg i snöstormen för ett tredje VUL. Hoppas, hoppas, hoppas....

Lite nervös faktiskt.

torsdag 18 februari 2010

Hud

Sådär, ja! Nytränad och sista injektionerna innan VUL 3 gjorda.

Jag har upptäckt en sak med injektionerna som är lite märklig. I förrgår var det helt plötsligt jättesvårt att få in nålen i huden. Tänkte inte så mycket mer på det efteråt men igår var det samma sak. Idag var det jättesvårt. Jag får verkligen ta i ordentligt. Det gör faktiskt lite ont för första gången. Lite mer rejält så där...
På stället jag tog Orgalutran igår är det ett jättestort blåmärke. Det är nog för att jag fastnade med nålen halvvägs och inte tordes trycka till ordentligt. Tur att det inte är bikinisäsong.
Det är samma sak när jag ska dra ut nålen. Huden sträcks ut som en pyramid, följer med och vill inte släppa nålen. Det ser lite obehagligt ut och dessvärre så känns det inte så skönt.

Varför blir det då så här? Det har inte varit så tidigare, bara de sista tre dagarna. Kan det vara så att huden förändras av hormonerna? Det är ganska möjligt. Jösses, om huden förändras av hormonerna så kan jag bara tänka mig hur det ser ut på insidan. Då förstår jag hur det är möjligt med alla dessa humörsvängningar. Hur som helst, jag blir lite nyfiken på det här så jag ska försöka att komma ihåg att fråga läkaren om det imorgon. Märklig grej.

Sov gott!

Yoda

Förresten!! Dr. Wang heter Joda i förnamn.
Det KAN ju bara inte bli fel.

The force is with me.

Tjing tjong Wang

Ja, om jag inte provar kanske jag ångrar mig... Så nu har jag bokat tid imorgon hos dr Wang, kinesisk och västerländsk läkare som är verksam på Karolinska Sjukhuset. Akupunkturen sköter han dock via egen praktik.
Ska bli otroligt spännande! Nålar... Jag som har en smärttröskel som är så låg att det gör ont med myggstick. Fast det är klart, alla IVF-sprutor har nog härdat mig ordentligt.
Det här blir kul! Återkommer med rapport om hur det gick.

Kram

onsdag 17 februari 2010

Sprutdags

Dags för en liten spruta igen då.
Imorgon är det den sista innan VUL. Då får jag reda på hur det gått. Och hur det kommer att gå de närmaste dagarna. Jag ser fram emot det så otroligt mycket.
Det är det där med att vänta igen... Väldigt tålmodigt arbete. Att vänta.

Humdidumdidum....

Akupunktur

Jag har läst en hel del kring det här med IVF vid det här laget. Jag har skaffat mig en hel del IVF-kompisar också. Jättekul är det!
I allt IVF-surfande och i samtal med andra i samma situation som jag, så kommer ofta prat kring akupunktur upp. Jag brukar inte direkt fråga kring ämnet för jag har inte ens övervägt att prova det själv. Men idag pratade vi om det hemma till och med.

Maken kom hem och berättade om en tjej på jobbet som gjort IVF och fått en liten kille. Tjejen i fråga gick på akupunktur under sin IVF-behandling och blev med barn "på en gång". Hon hade gått till en "jääättekänd" akupunktör som finns på Stora Essingen i Stockholm. Hon är specialist på att få folk gravida.
"Säääkert", tänkte jag och såg framför mig hur jag skulle ligga i ett rum tillsammans med Charlotte York (Sex & the City) fullproppad med nålar samtidigt som jag kikar på klockan för att se till att jag hinner med att kila ner på en trendkrog och dricka en Cosmopolitan.
Istället drog jag fram Mac:en och surfade på "Stora Essingen" och "akupunktur". Jodå, akupunktören heter Dr. Nie och driver Shanghai Akupunktur. Och hon ÄR världskänd. Och hon har tydligen fullt upp. Konstant. Läste en blogg om en tjej som varit där fem gånger. Det verkar ta en hel del tid. Allt mellan 1 timme till 4 timmar. Det låter lite krångligt.
Men hjälper det? Är det någon som vet? Finns det statistik? Finns det folk som lyckats och är helt övertygade om att akupunkturen hjälpte?
Jag vet i alla fall en tjej som kört med akupunktur vid IVF och hon har fått ett plus nu i dagarna. Grattis!

Hursomhelst, jag har börjat fundera på att testa akupunktur. Om inte annat så kanske jag får en liten energikick i alla fall. När till och med min "oflummiga" man (ursäkta uttrycket men jag ser mig själv som mer accepterande av alternativmetoder än vad han är) tycker att det låter bra så kanske det ändå kan vara något för mig.
Det skulle vara så kul att höra vad folk tycker och tror. Släng gärna in ett inlägg här så får fler än jag lite input. Det måste finnas fler än jag som undrar... Både bu och bä är välkommet så klart.

Jag är ett oskrivet blad.

Motsägelse

Det är många i min omgivning som gått bort de senaste månaderna. Tråkigt.

Det är många som får plus på sina provstickor den senaste månaden. Skitkul!

Kärlek

Nu börjar det närma sig VUL igen. Bara två dagar kvar. Så då borde det vara dags för mig att bli lite nojjig igen, hahahahaa! Jag har insett att det är något slags mönster jag följer. Strax innan jag ska få något besked så blir jag lite nervös och börjar spåna runt i totalt irrelevanta tankegångar. Helt i onödan oftast.
Men det är väl så det ska vara. En IVF är inte en så liten sak som man ska ta lättvindigt på. En religiös person skulle nog anse att vi leker Gud. Att vi skapar liv på konstgjord väg. Så må vara men nu råkar jag vara icke-religiös så jag skaffar barn hur jag vill. Därmed inte sagt att det inte påverkar mig. Det gör det.

Tredje IVF-omgången är jag inne på nu. Det är klart att det påverkar mig. Tvivel. Oro. Glädje. Nervositet. Lugn. Det är så mycket känslor och tankar som kommer fram. En del saker som var viktiga förut är helt irrelevanta idag. Och en del småsaker blir jätteviktiga. Samtidigt som alla känslor och tankar finns som en naturlig del i hela processen så ska jag trycka i mig sprutor med hormoner.
För mig är det helt obegripligt att en del kan ta så lätt på det här. Jag har en kompis som jag nog berättat om tidigare. Hon har själv gjort en IVF och tycker att det är en snabb lösning för att få barn. Jag förstår inte hur hon tänker. Hon måste ha lyckats på första försöket och har svårt att förstå vilken press det blir när det inte lyckas på flera försök.
Men vi är alla olika och jag är inte hon. Jag tycker bara att det är märkligt hur hela den här processen fungerar. Den går inte att förutsäga helt enkelt. Viktigast för mig är att jag har några få personer som jag litar på och som finns där när det är motvind.
Och medvind också förstås.

Min bror och hans tjej och min bästis och hennes man (som för övrigt är min kompis också, inte bara "bästisens man") är de jag har berättat det här för. De är de jag ringer när jag måste lätta på trycket. När jag vill vara normal så ringer jag dem. När jag vill gråta ringer jag dem. När jag vill gnälla ringer jag dem. När jag vill skratta ringer jag dem.

Men allra, allra närmast finns min man. Han är självklart en del av det här men det är min kropp som proppas med hormoner och det är min kropp som ska "funka". Det är så otroligt jobbigt ibland och då finns min fina, fina man där. Jag är så oändligt tacksam att han finns. Jag är så glad att det är han och jag som försöker skaffa barn. Jag kan inte tänka mig att ha barn med någon annan än honom. Ett under av godhet och finhet delar jag mitt liv med. Vilken ynnest. Min stora, härliga kärlek finns hos mig.

Det är det viktigaste.

tisdag 16 februari 2010

Trött

Jag är toktrött. Har tränat ikväll igen. Om någon någonsin ber mig om råd för hur man står ut med att genomgå IVF efter IVF så tänker jag rekommendera att träna varje dag. Jag blir så trött att jag somnar ifrån alla eventuella dumma tankar. Och är jag vaken så orkar jag inte tänka. Nästan i alla fall.
Bara att träna, spruta och sova. Det måste vara så här det är att ta anabola, hihiihi. Träna och spruta. Eller hur de nu gör de som dopar sig. De tar kanske piller förresten.
Hormoner som hormoner liksom. Men mina är i alla fall nyttigare. Och så blir jag inte direkt muskulös av Menopur. Snarare lite rund om magen kanske. Den stora skillnaden är nog att jag blir på glatt humör. Jag har hört att man blir jättetrist och skitpuckad av anabola. Men om man tar anabola så är man ju redan puckad.
Ja, ja, den största skillnaden är ju att jag försöker bli gravid medan en anabolist bara vill bli stor. Gud, vilket trist mål för anabolisten!

Nu har jag i alla fall dragit i mig kvällens två sprutor. Bara två kvällar kvar. Ska bli spännande att se hur folliklarna ser ut på fredag. Stora som om de hade fått anabola vill jag att de ska vara! Redo att plockas.

Sov gott allihop!

Avslappnad

Nu har jag lagt fram de tre "portioner" av sprutor och doser jag ska ta fram till på fredag morgon. Ska jag ta mer än så behöver jag mer Menopur. Recept på det får jag på fredag i så fall.

Jag känner mig så otroligt avslappnad. Missförstå mig inte men det känns som om jag inte bryr mig. I kroppen liksom. Jag tar sprutorna och kan ingenting göra. Mer än att spruta förstås. Jag går och tränar varje kväll med maken och det är ganska avslappnande i sig. Vi skojar lite och blänger lite på tonåringarna som slänger hantlar runt omkring sig. Vi är som ett medelålders par... Och det är faktiskt det vi är. I alla fall när jag tänker på vad en medelålders var för något när jag var tonåring. En 40-åring var definitivt en medelålders. En som var närmare döden än levande. Och nu är jag där och försöker få barn. HAHAHAA!! En döende som försöker få barn. Tur att tiderna förändras. Jag är alltid 28 inombords. Eller 23 ibland kanske. Tänk, det sa till och med min mormor när hon var 93 år. Att hon var 23 år inombords.

Jag tror att de flesta människor känner så. Det är när jag inser att det faktiskt inte är så som jag får det svårt.
Jag får svårt att förstå att jag har svårt att få barn för att jag förmodligen är i perimenopaus.
Jag får svårt att acceptera att min kropp inte vill producera tillräckligt med ägg och att jag kanske måste tigga till mig ett av en annan kvinna för att få barn.
Jag får svårt att acceptera att min kropp har ändrats på ett helt annat sätt än förut.

Men någonstans innerst inne så måste jag acceptera det och jag vet att jag lever ett fantastiskt rikt liv. Det är faktiskt underbart. Mitt liv. Kanske är det därför jag känner mig så avslappnad?
Antingen det eller så är det de där förbannade hormonerna som spelar mig fula spratt igen!

Kram

måndag 15 februari 2010

VUL 2

Äntligen en normal undersökning utan chocker.
Några äggblåsor har poppat upp. En sisådär 4-5 stycken. Läkaren tyckte att det såg bra ut och påpekade att "Nu ska vi bara se till att de inte spontansläpper. Vi vill styra när de ska lossna." Ett snabbt blodprov och sen vänta på att de skulle ringa och meddela hur jag ska fortsätta kuren.
Kl 14 ringde de.
Jag ska fortsätta med 450 enheter Menopur samt en spruta (0,25 mg) Orgalutran varje kväll t.o.m. torsdag. Nytt VUL blir det på fredag morgon och sen får vi se vad som händer. Läkaren trodde att en ägglossningsspruta blir först på lördagen men han kunde så klart inte säga något med säkerhet än.

Det känns otroligt skönt att veta att allt är som det ska. Sakta men säkert känns det som. Jag påpekade också att jag inte känner någon som helst biverkan som förra gången. Det var inget jag skulle oroa mig alls över. Att inte känna något i det här läget är bara bra för då vet man med säkerhet att inget dåligt händer i alla fall. Tjohoo!

Så jag och bästisen får ställa in vår beräknade fjällenresa ytterligare en gång. Men det gör inte det minsta.

KRAM där ute

söndag 14 februari 2010

Hjärteträning

Vilken skön dag jag har haft. Underbar.

Vi började dagen med att åka till en gammal herrgård och äta en lång och god frukost tillsammans med bästisen och hennes familj. Hennes barn är verkligen små fantastiska fenomen. Jag blir glad varje gång jag ser dem.
Vi hängde på herrgården hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen också. Satt bara och slappade, drack kaffe, åt geléhjärtan och pladdrade strunt.
Efteråt var vi så slutkörda jag och maken att jag somnade på soffan och han på sängen. Kärleksfullt så det förslår, hihihii.

Nu på kvällskvisten har vi tränat ihop och jag hoppas att konditionen och musklerna infinner sig snart. Hjärtat får sig i alla fall motion på löpbandet. Alltid något.

Om någon timme trycker jag i mig sista dosen innan VUL nr 2 imorgon bitti. Jag undrar jag, hur det blir. Förra IVF:en så fick jag ont i huvudet och jag kände mig lite svullen och öm. Den här gången känner jag ingenting. Undrar om det ska vara så? Kroppen kanske vant sig den här gången? Det är så svårt det här med kroppsliga fenomen. Jag har upptäckt att jag går och känner efter väldigt mycket. Det har jag aldrig gjort förut. Egentligen är det ganska onödigt eftersom kroppen hela tiden reagerar olika. Det enda man kan vara säker på är att kroppen gör som den vill. Hur mycket jag än försöker få det som jag vill.

Imorgon får jag och maken i alla fall reda på om kroppen vill samma sak som vi vill.
Hoppas att den gör oss lite nöjda i alla fall. Då blir jag varm i hjärtat.

Sov gott allihop!
KRAM

Hjärta

Alla Hjärtans Dag
Fira med hjärta och omtanke.



kram

lördag 13 februari 2010

Pust

Det gick bra. Pust! Inga kommentarer. Bara glada, trevliga människor utan attityd. Såååå skönt! Inget fokus på varandras privatliv utan prat om livet i allmänhet. Väldigt, väldigt skönt.
Jag åkte hem tidigt med ursäkten att jag kände mig lite hängig (inte helt osant ändå...) så jag kunde ta injektionerna hemma. Väldans skönt.

80% av utstakad kur är nu avklarad. Imorgon tas den sista inplanerade sprutan tillsammans med en spruta Orgalutran, före VUL på måndag morgon. Det känns lite nervigt faktiskt. På något sätt känns det som att det inte har funkat den här gången heller. Det är något som inte stämmer men jag vet inte vad det är. Kan inte ta på det. Men det får jag väl reda på måndag.

Nu ska jag gå och lägga mig. Helt slut.

Sov gott alla goda människor där ute!

Bitmärken

Vill verkligen inte gå på middagen ikväll men nu känns det som om det är för sent att backa ur. Får nästan lite mini-ångest-panik. Om det nu skulle finnas någon sådan medicinsk term. Usch, jag vill verkligen inte.

Jag biter ihop men egentligen vill jag bara vara hemma, kramas och se på tv. Samla kraft. För på måndag kan det bli ett stort nederlag igen. Och om inte på måndag, så kanske senare i veckan. Då behöver jag mera kraft. Bokstavstjejerna sög musten ur mig igår och nu måste jag ladda om. De stal min energi, de fula gamarna.

Men jag biter ihop. Igen. Och igen. Och igen.

Igen

Efter gårdagens jobbiga tjejmiddag så ska jag på ytterligare en tjejmiddag ikväll. Urrrk... Av förståeliga skäl så är jag inte det minsta laddad. Allt som ligger uppdämt inom mig kommer att explodera och flöda ur mig som lava om jag hör en enda puckad kommentar till.


Utöver kommentarerna så ska jag fibbla med sprutorna på deras toalett också. Jag kan inte riktig förstå varför de inte kan ha en förblandad spruta som jag hade vid min första IVF-behandling? Puregonsprutan är det bara att vrida på så får man rätt dos.


Men nu... Oj, oj, oj vilket meck det är. Nu har jag engångssprutor, två olika engångsnålar, vätskeampuller och hormonburkarna. "Verktygen" har jag fått i en stor tygväska och själva hormonerna ligger paketerade tio och tio i ganska stora förpackningar. För en middag så får jag plocka ut det jag behöver och stoppa i en liten påse att ha i handväskan. Den ska jag ha med mig till middagen ikväll.

Jag ska försöka att komma ihåg att ta kort på hur det ser ut när jag "silar" så får ni se hur det ser ut. Misstänker att alla som är på middagen tror att jag är dålig i magen eller nåt eftersom jag är på toaletten så länge, hahahaa! Sånt kan jag bjuda på.

Nu kära vänner ska jag åka och kika på ugnar eftersom vår har gått sönder. Sen ska jag förbereda mig mentalt inför en vanlig, jäkla tjejmiddag. Och sånt kräver kraft.

Många varma kramar till er som hör av er, supportar och stöttar. Ni ger mig den styrka som saknas ibland. Tack.

So what?

Tänk dig att du ska på en middag hos en kompis. En kul festlig tjejmiddag. Din kompis har lagat fin mat och förberett lite välkomstdrinkar. Du själv står hemma och fixar till dig. Tar ett långt bad, piffar håret lite extra, lägger omsorgsfullt på lite extra smink för att bli festfin och sedan provar kläder lite för länge. Du anstränger dig för att se och känna dig fin inför kvällen som du ser fram emot.

Jag tog bilen till middagen. Skulle ju ändå inte dricka något. Jag har faktiskt gjort så tidigare och ibland ändrat mig och ställt bilen för att hämta den någon annan dag. Så det var inget konstigt med det. Dessutom kom jag på att alla de andra sju som skulle komma hade barn och måste ha genomgått en liknande situation själva. Det där med att smyga med att man inte dricker. De borde vara finkänsliga nog att förstå att de ska lämna mig ifred med närgångna frågor. Skulle man kunna tycka...

Vid välkomstdrinken gnällde alla på förkylningen som går nu. Tjejen F gnällde högljutt.
"Jag var förkyld huuuur länge som heeeelst"
"För mig var det så konstigt", sa jag, "jag fick blåsor på tungan i två dagar men blev aldrig sjuk till skillnad mot många på jobbet som legat däckade i flera dagar."
Ett snäsigt svar i irriterad ton kastades tillbaka.
"Ja, men det beror ju på att du inte har några barn som smittar ner dig så att du blir sjuk."

Varför säger man så? Vi som inte har barn umgås med folk. Vi träffar andra än snoriga ungar i hemmet. Man KAN faktiskt bli smittad av andra än barn. Jävla kossa. Så var den middagen förstörd.

Under middagen fick jag en magkänsla. Tjejen F och hennes kompis L träffar jag kanske fyra gånger per år och ändå så verkade de väldigt intresserad av mig och mitt liv. Tjejen L frågade hur jag och min man träffades. Jag berättade. Så kom nästa kommentar.
"Ja, träffar man någon så sent i livet så händer allt så fort. Man gifter sig och får barn på en gång. Varför vänta?"
Hon tittade mig i ögonen. Jag var tyst men hon fortsatte.
"För om man inte träffat någon tidigare i livet så är många inställda på att man inte träffar någon i hela sitt liv och då beror det ofta på att man har dålig erfarenhet av knäppa pojkvänner och är bitter. Har du känt så? Du har väl haft dumma pojkvänner?"

Men herregud! Vad är det frågan om?

"Jo, någon trist pojkvän har man väl haft annars hade jag ju inte träffat min man. Men varför skulle jag vara bitter för det?"

Vad är det med folk som ska statuera hur man är som person för att man träffat sin man sent i livet? Och varför påpeka det där med att man ska skaffa barn? Jag och min man är helt kapabla att leva våra liv helt själva. Jag känner mig själv. Jag är vuxen.
Jävla kossa nr 2. Hur mycket koskit ska man få nertryckt i halsen egentligen?

Jag satte mig och trixade med fjärrkontrollen till musiken för att få fram lite bra musik. På två röda sekunder var tjejen F runt mig som en orm. Hon satte sig på golvet bredvid mig och försökte skapa någon falsk förtrolighet mellan oss. Först lite kallprat (som vi alla egentligen redan avklarat vid välkomstdrinken) och så kom vi in på träning. Jag sa att jag börjat träna lite mer på allvar nu. Vill gärna gå ner några kilon eftersom jag lagt på mig.
"Va? Har du? Näääääeee...." (jävla hycklerska)
"Jo, det har jag och det ska bort till midsommar. Det är så kul att träna med maken också så det ska nog lyckas. Hahaha!"
"Det kan man inte tro. Jag menar, jag tycker att du har fått större bröst men jag trodde att det var för att du är gravid."
Hon stirrade på min urringning.

VAD I HELA JÄVLA HELVETE!!??!
Om jag nu skulle vara gravid så är det väl för fan inget jag skulle haspla ur mig till en full brud jag träffar fyra gånger per år?!?!
Och hur kul är det att få höra att man har fått jättepattar när man stått halva kvällen och fixat sig för att bli fin till middagen? Och hur kan man kommentera en människas fysiska utseende? Jag ser ut så här. LÅT MIG VARA!!!

"Nej, jag har verkligen inte fått större bröst jämfört med senast vi sågs. Jag såg ut så här då också och nu tränar jag. Gör det du med."
Hon förstod såklart inte vinken utan pladdrade om att hon inte hinner för hon har barn och det finns ingen tid men jag har ju tid. Jag har ju inga barn...
På något sätt kom vi in på hus också och att man vill och kan fixa i all evighet. Speciellt när man gillar inredning.
"Men du och din man är ju såna där DINK:s, Dual Income No Kids, så ni har ju både tid och råd. Det är ju bara att köpa det ni vill ha."
"Nja, man ska ju leva lite också..."

För att inte förstöra min bästis middag så bet jag ihop hela kvällen och spelade med. Jag valde att i huvudsak prata med de andra fyra tjejerna som är så mycket trevligare. Tjejen F och Tjejen L märkte att jag undvek dem. Men så fick det vara. Gamar kan vara utan mat länge har jag hört.

Det är precis sånt här som gör att jag blir asocial. Jag orkar inte. I de flesta fall kan jag svara för mig men det är inte kul att förstöra någons middag genom att säga ifrån och få folk att förstå att de är pinsamma kossor.
Inte heller vill jag diskutera det för då kommer alla att veta att vi försöker skaffa barn så att vi spricker. Då vet jag att alla frågor kommer. Och jag vill inte diskutera mitt privatliv på en tjejmiddag med sju mammor. Tänk vilka kommentarer som skulle komma då. Jösses....

Nu ska jag tillägga att vid middagen satt en tjej som jag träffat en del förut. Hon är polis och så otroligt lugn och cool. Jag vet att hon fått sin söta dotter genom IVF. När vi pratade om knäppa grannar så sa hon något klokt.

"Det spelar ingen roll vad folk säger till en. Det är bara att förstå att de inte menar något personligt med det de säger. Tänk bara: So what?, för du ska köra ditt eget race och de vet ändå inte vad de pratar om."

Tänk om hon vetat hur mycket de där orden betydde för mig just då. Det var som en uppenbarelse. Jag vill verkligen leva upp till vad hon sa för livet blir så mycket enklare då.

Idag är första dagen jag ska tänka "So what?" för all framtid. Jag kör mitt race.

Och kossor som Tjejen F och Tjejen L kan bara förstöra för sig själva.

torsdag 11 februari 2010

Brorsan

Tänk att jag räknade ner när jag knaprade Provera men inte nu. Det ska det bli ändring på.
Igår: 20% av kuren avklarad.
Idag: 40% av kuren avklarad.

Jag känner inte av någon som helst biverkning. Inget som ömmar eller känns svullet. Än så länge.
Varför gör det ondare för varje gång man tar sprutorna? Idag sa jag till och med "aj". Eller är det helt mentalt? Förmodligen är det så men det finns ingen förklaring till det heller. Så det är väl bara att acceptera och bita ihop. Jag fokuserar på skutresultatet som jag vill uppnå istället.

För övrigt har det varit en galen dag på jobbet och det var faktiskt ganska skönt. Jag har inte haft en tanke på annat än jobbet. Full fart och mycket att göra. Precis som jag gillar.

Imorgon ska jag ringa min fantastiska lillebror också. Honom har jag inte alls berättat om men han är det finaste som finns. Han vet allt om mig och IVF:en. Min man brukar säga att han tycker att det är konstigt att jag pratar mens med min bror. Jag förklarar att det är ganska oundvikligt när man håller på med IVF och att min bror är härdad. Vi har alltid stått varandra nära så jag tror inte att han blir så chockad. Det är inte så att jag berättar detaljer direkt. Och det är inte mensen som är huvudtemat i våra samtal. Hur trist skulle inte det vara?! Och lite rubbat kanske.
Inser att jag har otroligt fina människor omkring mig. Vilken tur jag har!

Förresten ska jag springa Vårruset med jobbkompisarna. Det blir skoj.

KRAM på er

onsdag 10 februari 2010

Sprutkompis

Så har jag då tagit den här IVF-omgångens första spruta. Menopur 450 enheter.
Den här gången togs den vid vardagsrumsbordet. Om någon gått förbi utanför så såg det nog ut som en knarksession igen... Vi blir knarkparet på hörnan. Typ.
Närmaste grannen vill bjuda in oss till sig för första gången någon gång framöver. Hahahaa! Nu slog det mig att om de bjuder på vin kan jag bara säga att jag är nykterist så slipper jag någonsin förklara något inför dem om jag inte kan dricka. Då kommer de nog höja på ögonbrynen. En knarkare som är nykterist. Fniss.

Jag kan inte riktigt tro att det här händer. Att jag har börjat med injektionerna igen. Det känns overkligt. Det blev så oväntat på något sätt. Speciellt efter att jag blev så hysterisk när mensen kom. Jag var övertygad om att jag skulle bli tvingad att vänta så jag kunde verkligen inte slappna av alls. Kan villigt erkänna att jag blev otroligt deppig. Att det ska vara så jäkla jobbigt allting.

Förresten, bästaste bästisen ringde idag och bad om ursäkt för att hon frågade så mycket om behandlingen och om vad nästa steg är hela tiden.
"Men snälla du, det är därför jag har berättat för dig. Jag orkar med dina frågor för du är min bästis. Det är alla andra som är nyfikna jag inte klarar av att hantera.", svarade jag och fortsatte,
"Tänk om "alla" visste och jag gick på en fest. Då är jag övertygad om att en del av våra nyfikna bekanta skulle komma upp med en massa frågor och lägga huvudet på sned och tycka synd om mig när jag berättat att det gått åt pipan med en behandling. Sen skulle de fråga varför. Alternativt så skulle de bara försöka peppa och komma med en klämkäck kommentar. Inget av det orkar jag med. I ett sånt fall vill jag ju bara kunna njuta av festen. Men om du frågar så är det av ärligt intresse och för att du bryr dig. Det orkar jag hantera och jag svarar gärna."

Jag tror att hon blev lite lugnare av mitt svar och för mig gick det verkligen upp ett ljus. Det är faktiskt just därför jag inte vill berätta för alla. För en del ytligt bekanta som finns i yttre bekantskapskretsen litar jag absolut inte på och de pratar så mycket strunt. IVF:en är alldeles för viktig för mig för att jag ska bjuda på att den ska bli en del av deras struntprat. Just därför.

Det kan nog göra mig lite asocial ibland men även det lär jag mig av. Jag får vara mer social sen istället. Det viktigaste är att de jag litar på fortfarande finns där, med frågor eller inte.
På fredag har bästisen middag hemma och hon frågade om hon ska göra en hemlig välkomstdrink utan alkohol till mig. Hur bra människa får man bli?!? Jag har funderat massor på vad jag ska komma med för ursäkt den här gången. Nu löser det sig. Jag kan sippa på min välkomstdrink och sen skylla på känslig mage eller nåt. Hon är ta mig tusan den absolut bästa kompis som finns. Det är så att jag börjar gråta.

Fina, fina bästaste bästisen. Jag önskar alla en vän som henne.

KRAM på er allihop!

tisdag 9 februari 2010

Oj!

Blandade känslor idag (jag kommer att bli ett nervvrak av allt det här!).

Jag ringde CvL idag och berättade hur det låg till. Mens. Tokmens.
Först sa de att jag skulle vänta till nästa naturliga mens. Det var det bästa. Men jag kunde bara inte hålla mig så jag sa som det var,
"Jag är 40+ med en mens som kan komma om tre-fyra månader. Jag vet inte om jag pallar att vänta och veta att jag hade en chans nu men att det inte gick för att ni har fullbokat er. Det känns verkligen inte alls bra för min del. Jag vet inte vad jag ska göra. Har ni inte en liten, liten, liten reservficka nåååågonstans där jag kan få plats?"

Sköterskan lovade att kolla igen och ringa tillbaka. Jag bad henne prata med Ingela (allas vår stjärnsköterska!) för säkerhets skull. Ingela är bäst.

Och tänk, runt 15-tiden ringde hon tillbaka och meddelade att de tyckte att det kanske kunde gå ändå. Galet!! Kul! Ingen "vila-upp-sig-resa" till fjällen men det här går så klart före. Det är bara så svårt att bli sådär sprudlande glad igen. Jag törs knappt bli det. Går det i stöpet så blir jag så ledsen. Igen. Men det är klart att jag är glad. Innerst inne så är jag det verkligen. Sååååå otroligt lättad! Imorgon börjar jag spruta och första VUL på måndag morgon.

Jag har lyckats få till ett preliminärt ÄP vecka 8 istället för vecka 10. Vilken grej!
Ingen mer "oändlig" väntan...

Tålamod är en dygd och jag är sämst på det.

Tokmens

50% av kuren avklarad.



Tokmens. Känner mig som den där inkontinenta tanten i tv-serien "Little Britain". Det forsar.

måndag 8 februari 2010

F'låt

Nu ska jag uppriktigt be om ursäkt för min ganska grova tankar angående kösystemet... Jag är alldeles för ledsen för att skriva normalt upptäcker jag. Förlåt om jag upprörde någon. Nej, ingen har hört av sig till mig angående det.
Det var verkligen inte meningen att klampa någon på tårna så jag hoppas att jag inte gjorde det. Jag vill bara dela av mig av mina känslor och hur tankarna kan fara. Så blir det ibland men det är tur att man är människa. Vi kan faktiskt förstå våra handlingar och förklara dem. Och be om ursäkt om det behövs och jag tror att det kan behövas så att inga missförstånd uppstår.

Så känns det.

Jag har också fått en så snäll respons från en tjej som varit med om något liknande. Hon har lugnat ner mig lite och sagt att sånt kan hända när man tar progesteron. Nu känns det lite bättre. Jag känner mig i alla fall inte lika upprörd och jag har nog mer relevanta frågor till CvL imorgon.

Tack för att ni finns där ute!

Inkorrekt

45% av kuren avklarad idag. Inget tjoho för det inte eftersom jag håller på att få mens.
Blod precis när jag skulle åka hem från jobbet. Nu har jag mensvärk.
Hur FAAN gick det till?! Jag trodde att Proveran skulle förskjuta mensen....
Kan det ha med att jag svirade i fredags? Men så farligt svirande var det ändå inte. Och kan alkohol ha en sån markant påverkan på lite gulkroppshormon? Det ska väl ganska mycket till i så fall? Näe, det kan bara inte ha med fredagen att göra. Så farligt var det faktiskt inte om det nu skulle ha en påverkan. Mitt alkoholintag alltså. Det har jag faktiskt kollat upp redan. Men ändå, tankarna far ju runt nu.

Hursomhelst, mina teorier om ägglossning är bara att förkasta nu. För att inte tala om min IVF-plan. Och skulle jag nu börja spruta på, låt oss säga onsdag, och allt skulle fungera perfekt (inte så troligt, men ändå) så betyder det ett återinförande av ägg i helgen om två veckor. Det är den helgen jag och bästisen har planerat in vår fjällresa som vi fick avbryta vid förra IVF-försöket.... Fan, jag börjar gråta. Varför kan man inte få planera NÅGONTING ifred?
Eftersom IVF:en inte fungerat hittills, vad är det som säger att den skulle fungera den här gången? Och då har resan förskjutits igen och sen finns det ingen snö kvar nästa gång vi kan åka båda två samtidigt. Ni ser, det är svårt att få ihop livspusslen. Och jag behövde resan. Jag skulle vila upp mig och tänka på annat.
Men så ska man inte tänka för jag ska vara så jääääkla glad att mensen har börjat så att jag får börja spruta. Men jag VILL inte! Jag vill ha min fjällresa för jag har fått avstå från så mycket annat. Och jag har fått stå ut med så jävla mycket. Jag är VÄRD den där resan. Så det så.

En annan aspekt i det hela är att det fanns en mening med att jag skulle skjuta på mensen lite. Det är för att CvL inte har plats för mig. Helst ville de att jag skulle vänta en mensperiod till nästa försök för att de har så ont om plats just nu. Så om jag ringer dem och säger att jag har fått mens så finns risken att de säger nej till att starta behandlingen just nu. Fan igen. Då får jag vänta en menscykel och knapra Provera igen.

Jag är över 40 år och min äggreserv bokstavligen RINNER ur mig för varje ägglossning. Den kanske t.o.m. är slut efter den här mensen. Så kan det faktiskt vara. Och det blir jag verkligen inte mindre stressad av.
Nu tänker jag väldigt själviskt och totalt politiskt inkorrekt, men kan de inte be en 25-åring stå över en menscykel istället? Någon som de VET har en bra mycket bättre äggreserv än vad jag har?
Jag veeet att det är själviskt och att man egentligen inte får tänka så. Men just nu ÄR jag väldigt självisk. Varför skulle jag inte få vara det? Det är förresten många mammor. Deras barn går alltid först. Så varför skulle inte mina ägg få gå först? Så vill jag ha det men det är väl för mycket begärt.
Jag får väl snällt foga in mig i ledet och vänta på min tur. En kö är en kö. Det spelar ingen roll om du har en kundvagn som är fullpackad eller en simpel tidning i handen. Ska alla med samma buss utanför mataffären så är det kö som gäller. Jävligt irriterande. Just nu.

Åååååh, jag är så ledsen!!!! För jag har en känsla av vad CvL kommer att säga när jag ringer imorgon. Snälla, snälla, låt mig ha fel.
Och förlåt mig om jag har sårat någon med mina onda, själviska tankar...

söndag 7 februari 2010

Gym

Sådär, ja! Så har jag äntligen kommit igång med lite träning igen. Så skönt!
Maken och jag slog inte ihjäl varandra. Han var faktiskt väldans pedagogisk och snäll. Och jag har redan träningsvärk i benen... Och inga tankar på IVF på hela eftermiddagen.

Nu ska jag bara glo på tv (inte på Kondrup, jag lovar, hahaha!) och äta en redigt god middag. Njuta av att det fortfarande är helg och att våren faktiskt är på väg. Så det så. För jag har hört vårfåglar idag och suttit i solen på altanen.

KRAM

Oro

40% av kuren avklarad. Tjohoo!

Nu blir det lite detaljerat (men bara lite) så sluta läs om du inte vill veta.
Jag fick lite, lite, lite rosa på pappret igår morse. Tänkte bort det. Man vet ju aldrig vad alla dessa olika hormoner kan göra med min kropp.
På kvällen var pinket grumligt och det oroade mig en del så jag kastade mig på datorn för att se om jag kunde hitta något svar på varför det var så. En lördag kväll så har inte CvL öppet...

Det fanns två olika svar på mina undringar. Det ena var att jag skulle vara gravid för då verkar sånt vara ganska vanligt. Det andra alternativet var att man kan få så efter ägglossningen. Eftersom det första alternativet brukar uppenbara sig en liten bit in på graviditeten så uteslöt jag det.
Det andra alternativet var lite mer troligt eftersom jag hade en äggblåsa kvar på senaste VUL:et. Det skulle också förklara det rosa på morgonen. Tyvärr så verkar det som att jag och maken missade det här. Kanske skulle vi ha hållit oss hemma på fredagkvällen... Om inte annat så hade vi inte varit helt utslagna på lördag morgon.
Men så kan vi ju inte gå och tänka heller. Vi måste ju få leva normalt! Det är så lätt att vara efterklok ibland.

Så är jag då tillbaka i IVF-tankarna igen. Fan. Det är sånt här som gör att man börjar tänka, få dåligt samvete, tro att allt är kört, ägna tiden åt att greppa halmstrån, känna sig hopplös, leta efter mer hopp långt inne i maggropen, övertala sig själv att inte bli ledsen så lätt, försöka skaka av sig konstiga kommentarer man kanske får höra för att skydda sitt eget psyke, inte börja planera någon semester långt bort om-ut-i-fall-att.

Jävlar, fan, i helvete vad jobbigt det kan vara.

En tjej på Familjeliv uttryckte sin oro så otroligt bra. Även om det var ledsamt att läsa så slog hon huvudet på spiken. Jag har frågat om jag får citera henne men inte fått svar än. Får jag det så ska jag visa vad hon skrev i något annat inlägg längre fram. Då kommer ni att förstå vad jag menar.
Det enda man kan glädja sig åt är att man inte är ensam om det här. Det är fler som har det som jag och min man. Det finns folk som förstår och det känns skönt. Och så följer jag några av dem jag fått kontakt med och det går bra för de flesta av dem än så länge. Jag hoppas sååå för er skull! Bara så att ni vet.

För att mota bort min oro så har jag bestämt mig för att gå ner lite i vikt. Inte så att jag egentligen behöver det utan mer för att jag ska kunna komma i de kläder jag redan har. Jag har nämligen lagt på mig lite och hormonerna har faktiskt hjälpt till lite.
Hursomhelst, min vän designern ville också gå ner lite så han och jag ska försöka göra ett ryck för hälsans skull. Så nu ska vi börja träna igen. Jag har inte rört på mig på ett tag så det är verkligen dags. Till midsommar ska vi vara hälsosamma igen.
En annan orsak till att jag vill göra det här är att jag behöver tänka på något annat ibland. Då kanske jag inte fokuserar så himlans ihärdigt på IVF:en. Jag MÅSTE helt enkelt släppa tankarna lite. Tror att det kan vara nyttigt. Dessutom ska jag träna en hel del ihop med min man. Det kan ju gå som det går, hahahaa! Nästan värt att skriva en hel blogg om det också...

Jag hoppas att mitt träningsprojekt kan få mig på andra tankar och göra mig lite gladare i det långa loppet. Det skulle underlätta den här IVF-resan en hel del.

KRAM på er därute!

lördag 6 februari 2010

Möbler

Jag råkar vara jätteintresserad av möbler. Det är ett tidsfördriv jag håller på med medan jag väntar på att få börja med injektionerna. Jag surfar på möbelsidor dagarna i ända. Så ofta jag har tid i alla fall.
Min kompis designern har gjort en helt fantastiskt snygg hylla som jag hoppas att fler gillar. Eftersom den inte bara är snygg och finns i ett otal färger, utan även är funktionell i de flesta miljöer så tänker jag passa på att göra lite reklam för den här:

WE DO Swedish Design & Development

Länken går normalt till deras webshop men det är ju möbelmässa i Stockholm snart så just nu vill de visa var de finns på den. I vanliga fall går det att shoppa på länken.
Hyllan hittar ni även på Posh Livings hemsida.

WE DO säljer faktiskt soffor från svenska Sits också. Det ska jag förresten tipsa bästaste bästisen om. Då blir hon nog glad. Hon som letar soffa.


Nytt

Nyhet om ett nytt läkemedel.

Chilla

Idag är 35% av Proverakuren avverkad. Tjohoo!

Tur att man har kompisar. Tur att de stoppar en ibland. Som med mitt tidigare resonemang om Endometrios. Klart att jag inte har det. Och jag vill inte göra någon titthålsoperation! Jag vill slutföra min IVF och få barn. Inget annat.
Konstigt hur man kan tänka för en kort stund ibland. Hur snabba små slutsatser bara kan hoppa ur en så där. Nej, jag ska nog hålla mig ifrån sånt där. Jag fortsätter som vanligt och resonerar mg fram med sunt (hrm, nåja) förnuft istället. Slutsatser brukar bli bättre och tydligare då...

Igår drog jag slutsatsen att det är jäkligt kul att få släppa loss ibland. Jag och maken träffade en kompis på kompisens kontor. Där satt vi och lyssnade på musik, drack några öl, åt jordnötter och tittade på kompisens nya idéer och alster. Han är designer och har sjukt bra idéer jämt.
Hur som helst så gick vi ut på "lokal" för att hänga lite i en bar och snacka strunt. Stället vi gick på har jag inte varit på sen...ja, sen Luther dog. Typ. Och det var nog minst 15 år sedan.
När vi kom in så fick vi en informationsstund av en hovmästare/dörrvakt. Han sa åt oss att de hade en sittning och skulle vi inte äta fick vi hålla oss i baren eller i ett litet utrymme till höger. Och så pekade han på ett litet kyffe med hela handen.
"Jaha", sa jag.
"Tänk att ni som är en restaurang serverar mat. Vi ska bara ta någon öl och hänga i baren. Sådär som man gör i en bar." Så gick vi in.
Vad trodde han? Att vi skulle anfalla matgästerna och sätta oss i deras knä? Vilken korkskalle. Dessutom så tycker jag att det är trist när någon ska berätta hur man ska bete sig. Så länge man är normalt funtad i huvudet alltså. Och jag råkar tycka att jag och min man ser helt normala och städade ut. Ja, ja...
När vi kom in och hängde i baren som sig bör så såg jag en konstig tavla hänga på väggen. Texten på den förklarar varför dörrvakten sa som han sa. Klientelet på det här stället verkar normalt sett vara apor. Och såna måste man ju säga till. Stackars dörrvakt:



Vi hade i alla fall trevligt och för första gången på myyycket länge drack jag drinkar. Whiskey Sour. Tusan, vad gott!

När det börjat bli lite apstämning på stället gick vi till ett lugnare ställe dit vi även lyckades lura med två andra kompisar samt min bror och hans tjej. Där satt vi och skrattade och pladdrade om livet, universum och allt tills de stängde.
Visst, jag drack alkohol halva natten men Gud, så trevligt jag hade! Ingen som pratade om barn. Inga tankar på att undvika alkohol. Inga tankar på IVF. Inga närgågna frågor.
Bara riktigt, riktigt trevligt i fantastiskt umgänge. Huvudvärken idag visar att det var en toppenkväll. Bara att släppa loss och umgås som "vanligt" folk.

Jag tror att det är väldigt sunt att kliva ut ur "IVF-världen" då och då. Jag behöver verkligen det för det är så lätt att bli helt insnöad (passande ordval i det här vädret) i sin egen lilla värld. Alla behöver slappna av då och då och bara vara.
Men snart ska det vara slut med det. Då är det dags att fokusera på sprutor, hormoner, humörsvängningar, ÄP och barn igen. Åh, vad jag längtar!

13 dagar kvar....

fredag 5 februari 2010

Endometrios

Ok, jag är verkligen inte vän av självdiagnoser men just nu känns det som att jag blivit upplyst.

Jag har alltid haft otroligt jobbiga menssmärtor. Ibland så ont att jag bara kan ligga ner i ett mörkt rum. Ibland har jag kräkts av att det gör så ont. Jag har också haft en cysta i livmodern som spruckit. Inget farligt men den var där och sprack. När jag var yngre åt jag p-piller för att minska det onda och det hjälpte. Jag fick alltså p-piller innan jag ens haft sex.
De senaste åren har jag inte haft lika ont och jag har också insett att mina menssmärtor inte varit helt vanliga. Så var det med det liksom, jag har ovanliga menssmärtor.

Så idag jobbar jag hemma igen och har tv:n på i bakgrunden. Helt plötsligt hör jag att de pratar om ovanligt smärtsamma menssmärtor. En tjej är med i studion och beskriver hur hon haft det. Precis som jag!!
Hon berättar att hon har Endometrios. En gynekolog som är med i programmet förklarar att det inte går att upptäcka om man inte gör en titthålsoperation men att det är en väldigt vanlig åkomma hos kvinnor. Den leder ofta till infertilitet eller sänker förmågan att få barn avsevärt. Äggkvaliteten är också ofta sämre hos dessa kvinnor.

Inte så kul att höra men jag kan inte låta bli att dra paralleller till min egen situation. Det var som att höra om sig själv på tv. Det kanske är en förklaring till varför det är så svårt för mig att få barn?

Fan, jag måste fråga läkaren på CvL vad han tror. Jag kan ju ha helt fel och greppar efter halmstrån, men det spelar ingen roll. Måste bara kolla upp det där.

Mammografi

Kom på idag att jag är kallad till mammografi om några veckor. Det kan tyckas märkligt men jag har aldrig varit på det tidigare av olika orsaker. Så nu blir det första gången.
Det är ju inget man behöver vara nervös för men med tanke på att jag är så attans öm i brösten av Proveran så kan jag tänka mig att det faktiskt kommer att göra ganska ont... Det ska bli intressant att få reda på.

Kondrup

Sjätte dagen av Provera och därmed är 30% av kuren avklarad.



Stirrar på morgontv och inser att Peter Kondrup borde vara en stark kandidat till årets bäst klädde man. Eller bäst klädde tv-profil. Eller nåt sånt. NÅGOT pris borde han få för att han ser så proper och välklädd ut. Jag menar, jämför med alla andra vädertjejer och väderkillar vi har. Jo, Helen Johansson på SVT är bra också. Hon är en ny Pohlman.

Hahahahaa! Trodde aldrig att jag skulle sitta och på allvar skriva om Peter Kondrup och hans kläder!! Gud, så ytligt!

Men nu är det ju så att det här med IVF är inte det allra minsta ytligt. Inte det minsta. Det är så otroligt allvarligt och betungande ibland att jag bara måste få vara lite ytlig. Inget är så skönt som att få bry sig om något så oviktigt som en meterologs klädsel. Det är väldigt avslappnande faktiskt. Prova får ni se.

Spana in Kondrups kläder.

torsdag 4 februari 2010

Siande

25% av Proverakuren avklarad. Sakta men säkert.

Våren ska komma om sex veckor enligt Punxsutawney Phil. Då är det vecka 11 och om allt går vägen har jag blivit en "ruvare" då. Samtidigt som våren kommer. Det skulle väl vara vackert så säg?

onsdag 3 februari 2010

Jobbplanering

Åååh, vad långsamt det går!! Dag fyra med Provera...suck.
Samtidigt läser jag i en del trådar på Familjeliv om folk som startade med sin IVF samtidigt som jag och nu håller på och "ruvar" (gulligt ord i sammanhanget måste jag säga). Jag vet att det är fult att vara avundsjuk men jag kan inte låta bli. Naturligtvis unnar jag alla tjejer på jorden att får "ruva" och vara gravida och få små söta bebisar! Missförstå mig inte nu. Jag är bara så sjuuuukt avundsjuk! Vill också. Nu. Å andra sidan skulle jag nog vara sjukt nervös om det var så att jag "ruvade" just nu.
Tankarna måste ju vara tusen gånger jobbigare än de jag har. Speciellt de där första två-tre veckorna innan embryot sätter sig ordentligt. Att inte veta liksom. Jösses, vad jobbigt! Själv skulle jag nog köpa hem gravidtester för fyra veckor framåt och testa så fort jag gick och pinkade, hahahaaa!
Förstår inte att tjejerna som "ruvar" kan hålla sig. Från att testa alltså, inte kissa.

För övrigt kan jag säga att så fort jag slutade med sprutandet av Menopur så blev jag så otroligt mycket gladare. Inte av att jag fick avbryta så klart, men rent generellt. Det är verkligen en markant skillnad; jag kan gå på Friskis & Svettis utan att gråta, jag kan skämta helt spontant, jag kan se på vilken såpa som helst på tv utan att böla, jag kan ha en knölig kudde utan att störa mig och jag kan bestämma "dagens outfit" utan att bli helt villrådig. Nu börjar äntligen poletten trilla ner och jag är mer normal. Ok, det är en definitionsfråga, men från mitt eget perspektiv så är jag mer normal nu än för en vecka sedan.
Och så är jag mer kvicktänkt på jobbet också. Ta bara en sån sak som att jag noterade att det var snöoväder ute (bara det liksom!). Istället för att grotta ner mig djupare i mina arbetsuppgifter så tog jag ett snabbt beslut om att det förmodligen är galet mycket bilar och olyckor på vägarna så jag borde åka hem innan det blir mörkt och ännu fler bilar och ännu värre i trafiken. Fick t.om. med mig sladden till jobbdatorn när jag packade ihop och åkte iväg för att avsluta en rapport på hemmafronten istället.
Så hade jag nog aldrig tänkt med Menopur i kroppen! Då hade jag suttit kvar på jobbet och slitit. Nu sitter jag här och skriver en rapport och bloggar i en lite fikapaus jag bestämde att jag skulle ha. Tänk vad jobbet blir bra mycket lättare när man inte tar Menopur... hihiihii!

Ni ser! Jag blir helt enkelt så mycket roligare och smartare när jag inte tar Menopur! Och så får jag en sån otrolig självinsikt. Eller hur?...

tisdag 2 februari 2010

Statistik

Lite statistik från SCB:

3% av de barn som föds idag har blivit till genom provrörsbefruktning.

År 2005 genomfördes 13.500 provrörsbefruktningar. Av dessa ledde 21% till födslar. Det är 2.835 barn. Om det är 3% av de barn som föds så föds det alltså ca 94.500 barn på ett år. Men det var som sagt år 2005.

Nu är det år 2010 så med lite andra antaganden så blir det så här: På SCB:s hemsida så står det att det föds ca 110.000 barn på ett år nuförtiden. 3% av det är ca 3.300 barn. Wow!

Så jag är inte ensam om allt det här. Vad skönt!

Kram till oss som försöker.

Pillertrillare

Idag är det tredje dagen med Provera. Bara 17 kvar... Undrar vad som händer om jag bara tar i 18 dagar? Blir doktorn arg då? Förstör jag deras schema?
Jag vet, så kanske man inte ska tänka men vad skulle det spela för roll egentligen?

När jag slutar ta Proveran så tar det 2-6 dagar och sen får jag mens.
Tar jag tabletterna i 20 dagar och får mens efter fyra så har det gått 24 dagar totalt.
Tar jag tabletterna i 18 dagar och får mens efter sex dagar så har det gått 24 dagar totalt. Summan är alltså lika. Hehehehee......
Tar jag tabletterna i 18 dagar och får mens efter fyra dagar så har det gått 22 dagar totalt.
Tar jag tabletterna i 20 dagar och får mens efter två så har det gått 22 dagar totalt.
Förstår ni mitt resonemang? Heheheee....
Men så faller allt: Tar jag tabletterna i 18 dagar och får mens efter två dagar så har det gått 20 dagar. Och det är ju så länge jag ska äta tabletterna. Det är inte helt vanligt att man får mens under kuren så det rimmar inte så bra. Jag som trodde att jag var smart för en sekund. Att jag kanske skulle kunna få börja med injektionerna någon dag eller två tidigare. Så ful är jag!

Ni ser hur man blir av IVF. Jag skyller på den, hihihi!
Förlåt mig ty jag har syndat. Jag har orena tankar. Jag vill göra barn på konstgjord väg två dagar tidigare än planerat.

Just nu är det tur att jag inte är katolik förresten.

måndag 1 februari 2010

Oberörd

Idag blev jag så trött, så trött på jobbet. Jag orkade bara inte. Men någonstans ifrån fick jag lite kraft och överlevde dagen.
Det var inte så att jag höll på att gå in i väggen eller rasa samman, jag blev bara så trött och less. På allt. Det kändes som "Vem faan tänker på mig? Jag är ledsen inombords och ingen ser. Hallå!!". Precis så.
I mitt jobb KAN man liksom inte bara stänga in sig, lägga upp fötterna på bordet eller stänga av mail och telefon. Jag ska alltid vara tillgänglig på något sätt, vara förstående och lyssna och stötta. Finnas där och visa ansvar och vara proffsig. Det orkade jag knappt idag. Så mitt i allt tog jag en liten paus och gick in till en annan tjej i ledningen. Jag satt där och vi pratade om kulturen på företaget och om framtiden. Inte ur någon strategisk synvinkel utan från våra helt egna perspektiv. Och det var så skönt! Att inte behöva vara så otroligt affärsmässig hela tiden utan få vara mer privat. Jag berättade inte om mina IVF-försök. Så privat ville jag inte vara men det var skönt att bara få vara. I vanliga fall så kan jag komma på mig själv att tänka på IVF:en alldeles för mycket. I mitt samtal med henne gjorde jag inte det och inte heller på en lång stund efteråt. Jag var oberörd på något sätt.

Tänk, vad många det är som har det som jag. Man jobbar och måste vara närvarande på jobbet hela dagarna. Samtidigt så genomgår man något som påverkar hela ens liv och tillvaro. Och så vill vi ofta hålla det hemligt också... Både glädjen och sorgen. Och humörsvängningarna, och det är ju inte så lätt.

Så kommer man hem från jobbet och så bjuds det på middagar och fest. Och folk vill ses på stan och gå ut och äta och dricka gott. Det vill inte jag. För jag vill inte behöva hamna i en jobbig situation eller svara på frågor om mitt privatliv. Jag kan nog svara för mig ordentligt, det är inte det det handlar om, men det kanske blir pinsam eller dålig stämning och det är DET jag vill undvika. Jag vill vara oberörd men det kan jag inte. Mitt privatliv är för privat så då är det lättare att undvika att umgås med nyfikna för mycket.

Tänk vad man ska orka med hela tiden. Ibland tänker jag att den som säger att det är så jobbigt att ha barn för man får ingen ledig stund, den har aldrig genomgått en IVF. Då får man ingen ledig stund heller. Inte mentalt i alla fall. Inte fysiskt heller förresten. Man blir med hormoner, hahahaaa! Då får man verkligen inte en lugn stund! Tänk de som redan har barn och gör massor med IVF-försök... Det kan nog vara otroligt jobbigt! Den stora skillnaden är väl att jag inte VET om jag kan få barn. Jag har ju inget "bevis" på det i form av ett barn. Det är ganska stressande ibland. Inte att förglömma att jag är 40 fyllda... Bara det är stressigt nog.

Ja, det är mycket som ska klaffa känns det som, inte bara ägglossningar, embryon och hormoner. Det är allt annat också. Jag finns ju i allra högsta grad i mitt eget liv så det är omöjligt att bli oberörd. Hur mycket jag än vill. Jag ska bara lyckas acceptera det och lappa ihop allt som jag kan påverka så gått det går.

Och så ska jag boka en spa-dag för mig själv. Bara jag, en ansiktsbehandling och lugn och ro. Jag är värd det. Helt oberörd ska jag vara.

Kram på er där ute! Glöm inte bort er själva.