Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

fredag 19 februari 2010

Bajs

Hela världen är bajs och jag vill inte vara med.

Det gick åt helvete så klart. Återigen fick vi träffa en läkare vi aldrig haft med att göra. Två små, små blåsor såg han.
"Inget har hänt. Det här kommer aldrig att gå. Har ni diskuterat andra utvägar som äggdonation? Ni bör ta ett uppföljningssamtal med er ordinarie läkare här på CvL och diskutera hur ni kan gå vidare med det."

"AVA-kliniken är bra."
"På Island finns en bra äggdonationsklinik."
"I Spanien finns det många bra kliniker."

Min äggreserv är usel. Får vi fram något ägg så är förmodligen kvaliteten så usel att det inte är något att ha ändå. Jag som känner mig som 23 år har soppåsar till folliklar. Håll Sverige rent, lägg skräpet i mina äggblåsor.
Men min livmoder är perfekt. En idealisk miljö för ett ägg. Åh, fan. "Kolla in min snygga livmoder." Suck. Det känns inget vidare just nu.

Vi satt tysta i bilen på vägen hem. Vi såg säkert tio avåkningar i snöyran. Jag tyckte synd om de som satt fast i alla snödrivor längs med motorvägen. Så insåg jag att det är oss det är synd om. Tårarna rullade nästan hela vägen hem.

Fy fan, vad livet är orättvist. Så jävla, jävla orättvist.

Vi har ätit bullar, druckit kaffe, pratat, kramats och gråtit. Massor. Äggdonation.
Jag insåg att jag orkar inte med en IVF till. Inte om det ska vara så här turbulent. Jag får aldrig ens komma till ett äggplock och det tär så in i helvete på mitt psyke. Jag var ju ganska självsäker förut. Nu har jag inget av det kvar. Nu är jag utanför. Det känns som att jag är den där lilla tjejen som var utanför i skolan. Inte någon som mobbades utan bara hon som var för sig själv. Hon som inte var med men som var så bra när man lärde känna henne. Nu är jag hon. Hon som är utanför och som inte orkar vara social och som inte har något att säga längre. Jag är ingenting.

Vi vill så gärna ha barn. Så gärna, så gärna. Nu är allt vi får frågorna och undringarna kring barn istället. Från och med nu blir det bara middagar med mina allra närmaste som jag litar på. Resten kan stoppa upp en raket i baken, åka till månen och stanna där. För jag orkar inte mer.

För dig som inte förstår vidden av det här:
När man får sin första mens börjar pratet om barn. Man kan få barn. Man är vuxen. En del vill ha barn tidig, andra inte alls. Man pratar om NÄR man ska ha barn. Hur många barn man ska ha. Man kastar stenar på handen och ser hur många som landar. Så många barn ska man få när man blir stor.
Som tjej så pratas det barn. Hela livet. När du är trettio börjar omgivningen att bry sig. Det frågas och undras. Ganska rakt på utan funderingar kring det där att en del inte kan få barn. Klantigt men ibland förståeligt. Folk tänker inte.
När du är fyrtio så eskalerar alla frågor och prat. Det börjar bli sent nu. Snart är det kört. Men än är det inte kört. "Jag har en kompis som är fyrtiofyra, hon fick två barn bara så där. Så det är inte kört." Vill du ha barn? Ska ni ha barn? Ni bor ju i hus så ni får plats med barn.

Nej, vi kan inte få barn. Vi måste köpa ett ägg av en annan tant. Sen ska min man runka i ett provrör. Sen befruktas ägget i en liten plastskål. Så blir vårt eventuella barn till. I ett laboratorium under ljusrör. Romantiskt som faan.

Till er som tror att i vill skaffa barn för att det är en sån press från alla andra, säger jag bara att ni inte fattar någonting. Ni är varmt välkomna att använda den där raketen i baken ni med. Hej då.

Den här bloggen tar därmed en helt annan vändning. Vi har ställt oss i kö för äggdonation på AVA-kliniken.


Många tårögda kramar till er alla

6 kommentarer:

  1. Kramar om. Jag känner med dig.

    Jag vet att inget jag skriver kan få dig att må ett uns bättre.

    Men jag skriver så att du vet att jag bryr mig om och fattar att allt känns skit.

    Och jag önskar att jag kunde trolla.
    Kunde jag det skulle jag ge dig tusen fina ägg. Så att du kan vara gravid så länge du behagar.

    Om du vill så maila mig -du vet var.

    Jag är så så så ledsen med dig.

    Massa kram och jag gråter litet fast det inte är mitt ont -jag bara gråter litet för att jag bryr mig om och delar ditt ont litet på ett hörn sådär.

    Mailar dig kanske litet senare ikväll eller så skriver jag imorgon.

    SvaraRadera
  2. Håller med Jenny- inget jag skriver kan trösta, men vill ändå skriva att jag tänker på dig och jag har lästdelar av din blogg för min man och han sa "det är ju fördjävligt".

    Jag gillar dock din raket i baken!! Man borde tänka ut en riktigt dräpande kommentar att använda för idioter som inte har någon somhelsttaktkänsla. Stor kram

    SvaraRadera
  3. Vad fina ni är båda två.
    Det värmer i vintermörkret.

    Tusen tack!

    SvaraRadera
  4. Hej!
    Jag har läst allt med tårar i ögat och grät. Jag är i nästan samma situation som du och är 43 år gammal. 3 misslyckade IVF. skillnaden är att jag är så villig att gå över till en äggdonation, men min man verkar ha släppt tanken.
    Du får bestämma, (säger min man). Men hur kan han lämna ett sådant stort ansvar över till mig, när jag märker att han inte ens vill prata om det, och han vill släppa tanken om ett barn :(
    Jag har blivit bitter, arg, deprimerad. Men känner verkigen med dig.
    Kram på dig och lycka till

    SvaraRadera
  5. Tack fina du, vem du än är!!
    Det kan vara så förbannat tungt med IVF! Det trodde jag aldrig när jag började.
    Så jag kan verkligen förstå din ilska, bitterhet och ditt depp. Det är helt naturligt i en sån process. Och glöm inte att hormonerna gör det hela ännu värre!

    Vet inte om du vill ha ett tips eller inte, men jag kör på ändå!
    Reaktionen från din man är nog inte helt ovanlig. Jag har hört om den förut. Tack och lov så har min man aldrig reagerat på det sättet utan varit galet förstående och visat ett tålamod som jag absolut inte har själv. Jag reagerar och uttrycker mig konstant och är verkligen en känslomänniska. Det har nog hjälpt mig en hel del i allt det här.
    Jag har alltid berättat för min man precis hur jag känner, jag har gjort jämförelser mellan manlig impotens och en kvinnas vilja att ha barn, jag har gråtit, jag har dragit mina känslor till sin spets och jag har berättat ALLT som jag känt. Hur fånigt det än har låtit.
    Jag tror att det är bra. Det är helt omöjligt för en kille att INTE reagera om de får höra allt. Då förstår det hur mycket en IVF-behandling påverkar oss. Det är som att ta anabola och samtidigt få grymma personlighetsförändringar. Kanske kan det få en kille att förstå då? Jag vet inte, men mitt tips är att berätta ALLT. HELA tiden. Då förstår han kanske att beslutet absolut inte bara är ditt.

    Nu kanske du redan har gjort allt det här, men jag hoppas i alla fall att du inte ska behöva ta något så tungt beslut själv.
    Och jag kan STARKT rekommendera beslut om att göra en ÄD. Går det inte vägen så har vi i alla fall provat allt vi kan. Så känns det för mig.

    Jag önskar dig verkligen all lycka på vägen och hoppas att jag får höra hur det går.
    Jag håller på dig!!

    Många kramar

    SvaraRadera
  6. Tack fina du för ditt svar!
    Jag läste ditt svar först idag, pga att jag försökte att sysselsätta mig i allt annat för att glömma detta.
    Jag håller med dig. Man ska prata om känslor och man ska berätta hur man känner.Jag har delvis försökt att göra det. Men då jag gjorde det, var han förståndig.
    Jag har försökt fråga honom vad han tycker om ett försök om ÄD, fortfarande säger han att jag bestämmer.
    Men nu tycker han att vi ska släppa det. Hur länge ska man gå och dra på detta säger han. Någon gång måste man släppa det. Men jag är jo ingen maskin. Jag kan inte bara trycka på en knapp, och wips nu mår jag bra .
    Normalt är jag en stark person. Men under den här processen har jag fattat hur liten och hjälplös man kan bli.
    Tack snälla du. Det är skönt att dela med någon som förstår mig. Särskild när man inte kan lätt dela med sina vänner detta.
    Stor kram på dig.

    SvaraRadera