Bajs

Hela världen är bajs och jag vill inte vara med.

Det gick åt helvete så klart. Återigen fick vi träffa en läkare vi aldrig haft med att göra. Två små, små blåsor såg han.
"Inget har hänt. Det här kommer aldrig att gå. Har ni diskuterat andra utvägar som äggdonation? Ni bör ta ett uppföljningssamtal med er ordinarie läkare här på CvL och diskutera hur ni kan gå vidare med det."

"AVA-kliniken är bra."
"På Island finns en bra äggdonationsklinik."
"I Spanien finns det många bra kliniker."

Min äggreserv är usel. Får vi fram något ägg så är förmodligen kvaliteten så usel att det inte är något att ha ändå. Jag som känner mig som 23 år har soppåsar till folliklar. Håll Sverige rent, lägg skräpet i mina äggblåsor.
Men min livmoder är perfekt. En idealisk miljö för ett ägg. Åh, fan. "Kolla in min snygga livmoder." Suck. Det känns inget vidare just nu.

Vi satt tysta i bilen på vägen hem. Vi såg säkert tio avåkningar i snöyran. Jag tyckte synd om de som satt fast i alla snödrivor längs med motorvägen. Så insåg jag att det är oss det är synd om. Tårarna rullade nästan hela vägen hem.

Fy fan, vad livet är orättvist. Så jävla, jävla orättvist.

Vi har ätit bullar, druckit kaffe, pratat, kramats och gråtit. Massor. Äggdonation.
Jag insåg att jag orkar inte med en IVF till. Inte om det ska vara så här turbulent. Jag får aldrig ens komma till ett äggplock och det tär så in i helvete på mitt psyke. Jag var ju ganska självsäker förut. Nu har jag inget av det kvar. Nu är jag utanför. Det känns som att jag är den där lilla tjejen som var utanför i skolan. Inte någon som mobbades utan bara hon som var för sig själv. Hon som inte var med men som var så bra när man lärde känna henne. Nu är jag hon. Hon som är utanför och som inte orkar vara social och som inte har något att säga längre. Jag är ingenting.

Vi vill så gärna ha barn. Så gärna, så gärna. Nu är allt vi får frågorna och undringarna kring barn istället. Från och med nu blir det bara middagar med mina allra närmaste som jag litar på. Resten kan stoppa upp en raket i baken, åka till månen och stanna där. För jag orkar inte mer.

För dig som inte förstår vidden av det här:
När man får sin första mens börjar pratet om barn. Man kan få barn. Man är vuxen. En del vill ha barn tidig, andra inte alls. Man pratar om NÄR man ska ha barn. Hur många barn man ska ha. Man kastar stenar på handen och ser hur många som landar. Så många barn ska man få när man blir stor.
Som tjej så pratas det barn. Hela livet. När du är trettio börjar omgivningen att bry sig. Det frågas och undras. Ganska rakt på utan funderingar kring det där att en del inte kan få barn. Klantigt men ibland förståeligt. Folk tänker inte.
När du är fyrtio så eskalerar alla frågor och prat. Det börjar bli sent nu. Snart är det kört. Men än är det inte kört. "Jag har en kompis som är fyrtiofyra, hon fick två barn bara så där. Så det är inte kört." Vill du ha barn? Ska ni ha barn? Ni bor ju i hus så ni får plats med barn.

Nej, vi kan inte få barn. Vi måste köpa ett ägg av en annan tant. Sen ska min man runka i ett provrör. Sen befruktas ägget i en liten plastskål. Så blir vårt eventuella barn till. I ett laboratorium under ljusrör. Romantiskt som faan.

Till er som tror att i vill skaffa barn för att det är en sån press från alla andra, säger jag bara att ni inte fattar någonting. Ni är varmt välkomna att använda den där raketen i baken ni med. Hej då.

Den här bloggen tar därmed en helt annan vändning. Vi har ställt oss i kö för äggdonation på AVA-kliniken.


Många tårögda kramar till er alla