I nöd och lust

Hej igen,

Åh, det händer så mycket och jag har verkligen prioriterat allt förutom bloggen.

Mini är otroligt mammig nu när jag inte finns till enbart för henne, och det är väldigt jobbigt ibland måste jag erkänna. Men hon är verkligen min lilla goa tjej och jag gör allt jag kan för att räcka till åt henne och förstå henne. Det smärtar att se henne bli besviken ibland när jag t.ex. måste amma Liten. Jag vill inget hellre än att hänga med henne men behöver Liten mat så behöver han. Balansen. Den är svår ibland men vi hittar nog helt rätt snart känns det som.

Däremot är det en ynnest att få se Minis kärlek till Liten. Åååh, vilka pussar, vilken vilkorslös kärlek! Och Litens leenden när han ser Mini. Obetalbart! Så på den fronten är allt idealiskt i alla fall. Ingen svartsjuka alls. 

Liten hade gulsot när han kom. Det missades/ignorerades/togs inte på allvar (hur nu det går till när ett barn är knallgult...) av läkarna på BB och det var först efter att vi varit påstridiga om en annan, mindre sak vi oroade oss för, som vi blev skickade till neonatalen där en sjuksköterska uppmärksammade gulsoten och tog ordentliga prover. Liten låg precis på gränsen för solbehandling men med tokfokus på matning och låta honom vistas i dagsljus nästan konstant dagtid, så lyckades vi vända värdena efter tio dagar. Så den första tiden ägnades åt en hel del sjukhusvistelser och provtagningar samt amning och ersättningsmatning. Det var riktigt jobbigt och Mini ska tusan ha pris för sitt tålamod och följsamhet! Vilken tid det var för oss alla... Huga.

Men nu är allt bra och Liten växer så det knakar! Han är helt underbar. Så klart!

Just nu är det mest matning och blöjbyten men snart blir det mer normalt igen. Mågon månad till så är vi "normala" igen, hihi!

Snittet då? Jo, det gick jättebra! När det väl var dags så blev jag dock otroligt nervös. Det slog mig att snittet med Mini var helt perfekt så den här gången kanske allt skulle gå åt pipan... Urdum tanke just när spinalen skulle sättas. Läkaren fick sticka två gånger också för det var inte ultimat den första gången. Men sen flöt allt på och när Litens skrik hördes så grät jag hysteriskt. Självklart av lycka men också av lättnad. Dels för att allt gått så bra men också över att allt är över nu. Ingen mer kamp för att få barn. Inga mer resor till Riga. Inga mer olyckliga barnlöshetstårar. Inga mer gåtor att knäcka. Inga mer knasiga läkare. Inga mer hormoner och mediciner.

Sådan lättnad.

Sen lade de honom på mitt bröst och tårarna började rinna av lycka först då. En varm liten kropp hos mig. Han kom till oss till slut och nu ska vi göra allt för att finnas för honom och förstå och stötta honom. Precis som för Mini.

Underbart är vad det är!

Därför har jag också tagit beslutet att sluta blogga. Jag kommer säkert att sväva runt i bloggosfären och läsa andra bloggar och kanske kommentera ibland, men mitt huvudsakliga fokus blir livet här utanför istället. 

Så jag tackar er allra ödmjukast för att ni läst, stöttat och funnits här för mig. Utan er hade jag aldrig orkat. Det är helt sant.

Jag vill också tacka, lite extra sådär, föreningen Barnlängtan, IVF Riga, Johanna, Elin och Jenny. 

Kärlek till er alla.

I nöd och lust.

Kramar för evigt

WildaMathilda

Ofantligt

Så, nu ligger jag här i en nybäddad säng. Descutanduschad i rena lakan. Jag luktar svagt av klorhexidin och Mini sniffade undrande i luften innan hon kröp in i min famn och somnade. Gränslösa lilla kärlek. Jag kommer att sakna dig tills du kommer och hälsar på mig på sjukhuset. Ofantligt mycket.

Men nu, nu gäller det att kunna somna. Imorgon vid 8-tiden har jag blivit tvåbarnsmor. Ofantligt stort.

Ofantligt. Allt är ofantligt just nu.

Kramas där ute

Tårögd

Lördag, söndag, måndag. Inte mycket kvar nu!

Idag ska jag sova och fålla gardin nummer två (skrev jag att jag hittade nålarna?), imorgon ska Mini och jag till lekparken medan Fina M målar det absolut sista på huset, på söndag ska vi bara slappa, på måndag ska jag ta blodprov, sova och hämta pappa med fru. Och på tisdag smäller det. Inrutat och klart med andra ord. 

Imorse berättade Mini att det är jobbigt. Hon vet ju inte vad det innebär att bli storasyster och alla frågar. 

"Ska det bli kul att bli storasyster?"

Ja, vad svarar man på det om man inte vet?

Vi pratade länge om att Liten kommer att äta och sova mest. Och att jag och Fina M kommer att kramas, leka och finnas för henne precis som vanligt. Och att hon kan hitta på saker med bara en av oss ibland också så att Liten inte ska vara med jämt. 

Vi kramades länge och jag förklarade och Mini kom på saker som hon och pappa ska hitta på om jag måste mata Liten. Det var så otroligt skönt att se hur hon helt plötsligt förstod att hon kan göra massor av roliga saker även om det finns en till i familjen. Fantastiska lilla människa. Hon tog hoppsasteg in på dagis och hon sken som en sol. Tår i ögat hos tacksamma mamman... 

Här kommer bilder på inköp till Liten också:

Och så två små nappar och lakan.

Det här är helt galet. Vi ska få vara med om ett litet liv till. Det är nästan helt obegripligt!

Jag känner mig euforisk och ska nog sova lite nu så att jag orkar med resten av dagen.

Kram på er

Trött igen

Idag är det mindre än två veckor kvar och det känns behövligt att de går fort. Orkar inte vänta längre nu...

Mini har blivit väldigt mammig och det är bara jag som räknas. Hon är lite mer orolig och vi har försökt att prata om Litens ankomst men hon vill inte riktigt prata om det alls längre. Jag tror att hon känner på sig att det snart är dags och jag har också blivit lite mer orörlig och trött oftare. Det är klart att hon märker att "något är i görningen", på gång, och att hon är lite orolig för vad som händer.

Vi försöker vara lugna och tålmodiga men jag ska erkänna att det är svårt när jag flera nätter i rad bara sovit fyra timmar per natt. Gudarna ska veta att det inte är så lätt ibland... Men det är ju en ny situation för oss alla tre så vi försöker få till allt efter bästa förmåga.

Mina lediga dagar sover jag mest på. Jag tar det lugnt och sover och det är ungefär det jag hinner med. Vi har några gardiner som behöver fållas men jag hittar inte mina nålar så då får det vara. Bara tanken på att leta efter dem gör mig dödstrött och gråtfärdig. 

Därför är det med lättnad jag kan konstatera att imorgon är min sista arbetsdag. Jag kommer att sakna jobbet men det blir sååååå skönt att slippa det också. Bara få vara hemma och fokusera på sömn och familj. Vilken lyx!

Trötta kramar

15 och 14

Idag är det 15 dagar kvar, men dagen är ju nästan slut så jag kan säga att det är 14 dagar kvar redan nu.

Igår ringde jag till BB och frågade när kallelsen kommer egentligen. Och när vi ska komma på information. Det känns som att det är dags att få lite koll på detaljerna, liksom...

Den 10/9 är det information och själva klockslaget då vi ska infinna oss för min operation, får vi reda på kvällen innan operationsdagen. Sköterskan ursäktade sig för de korta tidspannet som allt infaller på men det är så de jobbar.

Nu är inte jag den oroligaste av själar så det är helt ok för min del. Kanske att jag av planeringsskäl skulle vilja veta en del lite tidigare, men det är inget jag direkt störs av. Däremot tänker jag på de som våndas över ett snitt och är oroliga. Och det måste vara enklare för personalen att ha lite framförhållning med just oroliga patienter, tänker jag. Men jag kan ha fel så klart.

Hursom, dagen före snittet ska jag även ta ett prov så totalt blir det tre besök: infodagen (träffa narkosläkare, gyn och få info), provtagning och till sist operationen. The Day då vi får träffa Liten. Jösses, vad jag längtar!

Idag fick jag en fråga av en kompis: vad händer om Liten kommer tidigare? Ja, jag vet inte... Jag har fått för mig att det blir vaginal förlossning i så fall men min hjärna kommer att få en chock då eftersom jag nu har vant mig vid tanken på snittet. 

Min kompis trodde att det blir ett snitt ändå, bara oplanerat.

Jag har ingen aning! Oavsett ska ju Liten ut så jag kan inte oroa mig. Det får bli som det blir. Jag kan inte styra det ändå annat än att vara närvarande. 

Det känns att Liten har sjunkit ner nu. Det är lättare att andas! Otroligt skönt.

Inatt vaknade jag också och kände mig ogravid. Väldigt märklig känsla, måste jag säga. Det blev svårt att somna om.

Jag har också blivit lös i magen, vilket känns lite förbryllande eftersom järntabletterna har motsatt effekt. Men Google berättar snällt att det är vanligt att bli lös när det närmar sig slutet på graviditeten. En del får visst världens diarré just innan de ska föda. Praktiskt, tänker jag. Otrevligt kanske, men tänk vad fiffig naturen är som ordnar en tarmtömning innan man ska börja krysta. Smart!

Ok, slutpratat om avföring nu. Det kanske märks att jag är lite otålig? 

BB-väskan är i alla fall packad nu också. Vi måste bara jobba på att få Mini att köpa konceptet med att hon ska vara hemma med mormor och morfar när vi åker iväg. Hon har nämligen bestämt sig för att hon ska följa med och leka i väntrummet medan lillebror ska komma fram. Så är det med den saken...

Kramar

Medel mot koppor

Nu är det min tur att vara sjuk. Hostar som en tok och är febrig till och från. Det har varit tungt att vabba samtidigt. Jag menar, en 3-åring som är sjuk är inte direkt nedslagen och lugn... Samtidigt har jag bara velat sova. Men se, det går ju bara inte, hahahaa! Fullt fart har det varit.

Jag vill tacka för era anti-klitips! Första kvällen efter mitt inlägg så tänkte vi använda potatismjöl. Fina M grävde igenom halva huset utan att finna något, så den tanken gick om intet och det blev ytterligare en natt med kliande. Stackars liten!

Dagen efter åkte vi till apoteket och köpte Poxclin. Jag kom på att Mini nog helst ville sätta på antiklimedel själv och potatismjöl hade nog utmanat min städnerv lite väl mycket. Så för att undvika både sammandrabbningar och städning så blev det Poxclin. Lycka!

Mini tyckte att det var en kul aktivitet att trycka fram moussen (som medlet är) och smeta ner sin kropp (och även min...) med det. Och kliandet slutade! Sååå skönt. På kvällen hade jag flaskan på nattduksbordet och om Mini kliade lite i sömnen så tog jag lite och smorde på stället hon kliade på, så sov hon genast vidare. Prisad vare Poxclin! Vi fick sova i lugn och ro alla tre.

Idag har hon inga nya prickar och inga blåsor så jag hoppas att hon kan gå till dagis på måndag. Hon saknar sina vänner lite, säger hon. Men hon älskar mig ändå, tillägger hon sen. Fina unge!

Nu ska jag krypa ner i sängen och vila lite. Magen har blivit ganska stor nu! Lägger upp en ny bild i veckan.

Kramas där ute!

Fisk och blöja

Igår kände jag nog Liten där inne! Som en fisk som strök förbi. Kul!

Jag tror att jag kände något redan i vecka 14 faktiskt. Då satt jag ner i bilen och jeansen tryckte lite för hårt mot nedermagen. Då fladdrade det till. Men det var så litet och så kort så jag ville känna något igen för att avgöra på "riktigt". Idag kändes det lite mer ordentligt. Förmodligen för att Liten är större nu, så klart!

Idag har vi även pratat lite med Minis dagispersonal. Vi har ett litet dilemma nämligen. Mini har slutat med blöja sedan lång tid tillbaka och sover utan hela nätterna. Men på dagis propsar de på att hon ska ha blöja vid vilan. Grejen är att Mini knappt sover dagtid heller. Hon tycker bara att det är kul med blöja för då kan man kissa var man vill... Så vi vill gärna att det slutas med det även på dagis men det verkar som om personalen inte tycker att det är en bra idé. Nu förstår jag så klart att miljön på dagis är en helt annan än hemma så det kanske är nödvändigt med blöja där. Men det känns ju väldigt onödigt när vi inte haft blöja hemma på evigheter och Mini tycker att det är en kul och bekväm grej. Men vi får se hur det blir. Är det så att Mini blir ledsen så får hon så klart ha blöja. Jag tänker att hon lär inte ha det när hon är 14 ändå, hahahaa! Då är det andra saker som diskuteras. 

Garanterat.

Kramas där ute!

Uppvaknande

Vilket uppvaknande!

Igår upptäckte Mini att Fina M bar på något upp mot sovrummet. Fina M förklarade att det var ett kisskydd och så förklarade han hur det fungerar. Naivt... En treåring är smart.

Så imorse vaknade jag av att jag blev blöt på hela sidan. Där låg Mini och såg nöjd ut.

Jo, hon kissade i sängen. Medvetet! Så jag frågade lite undrande varför (hon har slutat med blöja sedan en tid tillbaka).

"Jo, det gör inget för vi har en kissfilt i sängen!"

Pust. Hon tyckte helt enkelt att toalett numer är något överflödigt eftersom man lika gärna ligga kvar i sängen och kissa. Hahahaaaa! Jag älskar slutledningsförmågan!

Såå nu bannar jag Fina M... En treåring behöver inte veta allt...

Idag ska Mini och jag åka och bada. Jag har tagit ledigt. Det gör vi då och då och det är så himla kul! Lite folk på badet och så är det bara hon och jag. Myyyys!

Kram

Tre

3 år. Jösses.

För tre år sedan kom hon till oss och alla krig tog slut. Världen stod still och allt som hördes var hennes första skrik och våra tårar som droppade mot golvet.

Världen stod still.

Hon var den vackraste lilla bebis jag någonsin sett. Hennes tjocka hår som jag klappade så fort jag var vaken. Hennes spensliga små armar och ben som höll mig fast. Hennes raka lilla näsa som andades ljudligt.

Världen stod banne mig still. Jag lovar.

Vi har krigat lite till men kriget tog faktiskt slut den dagen för tre år sedan. För idag när hon satt vid köksbordet och sjöng och skrattade och berättade om födelsedagen på dagis och alla kompisar, ja, då stod världen still. Det gör den varje dag.

Hon är det vackraste jag känner.

Mini, min underbara Mini, jag älskar dig så fantastiskt mycket.

3 vackra år.

Tvivel eller inte

Ja, hur går det egentligen?

Jo, jag gick till Fru Gyn som tog lite blodtryck och pratade om allt. Så skickade hon remissen till KK som ska göra hysteroskopin. Hon påpekade att det kan ta ett tag men att jag gott kan tjata lite så kan de hålla mig i åtanke vid ett återbud.

Men...nu är det jag som börjat att tvivla.

Eller kanske inte tvivla ordentligt, men jag tänker väääldigt mycket på syskonförsöket numer. Vi har det så bra, jag är äldre nu, orkar vi/jag?, tänk om något går riktigt snett?, många tankar...

Samtidigt...tänk om jag ångrar mig om vi inte försöker igen? 

Jag vill men ändå inte. Jag är rädd för att avstå men är också rädd för att försöka.

Och jag blir inte klok på mig själv eller mina tankegångar. Tänk om någon kunde bestämma, ta beslut, åt oss. Det skulle vara så rackarns bekvämt!

Eller om jag hade samma ilska och glöd som tidigare. Då orkade jag ta varje fight som dök upp. Nu tänker jag ständigt på Mini och hur bra vi har det och hur välsignade vi är. Det vill jag inte förstöra.

Det var då tusan att alla dessa tankar skulle dyka upp! Det stör mig så mycket!

Men jag tror att "ja, vi försöker"-tankarna väger lite tyngre just nu. Vi får se helt enkelt.

I övrigt så har flytten tagit all vår tid och nu lever vi äntligen i vårt nya hus med flyttkartonger överallt. Det är kaos, men ett mycket hemtrevligt sådant. Vi stressar inte.

Mini är överlycklig över eget rum, egen säng, stora ytor och många kartonger.

Det värmer i mammahjärtat att se henne.

Verkligen.

Och hon har börjat att intressera sig för människokroppen. Hon pratar mycket om skelettet, hjärtat och hjärnan.

Snart kommer nog pratet om hur vi kommer till allihop. Då blir det dags. Dags att berätta att vi fått ett ägg för mina var trasiga. Och sen är det inte så mycket mer med det. Att det finns olika sätt att bli till på och att små, fina Minisar kan bli till med ett gåvoägg. Det är inte fy skam, inte! Det är magi utöver det vanliga minsann! Guldägg.

Ja, snart är det dags att berätta. Det ska bli fina samtal. Det tror jag allt att det blir.

Kanske tycker vi att vi ska försöka hitta ett till guldägg också. Vi får se. Jag måste tänka lite till bara.

Lite till.

Kram

Lite kvällstankar bara

Alltså, det här med "trotsålder", det är ju faktiskt sååå kul!
Ordet "trots" låter lite nedlåtande i mina öron men jag har full förståelse för själva uttrycket (eller vad man nu ska kalla det). Det ÄR de facto en massa "nej" och "jag kan" och allt sånt trotsigt, men jag ler varje gång jag hör det. Det är sant. Min fina lilla tjej hittar sig själv och utvecklas. Det är helt galet kul att se och höra!
Självklart kan jag bli trött när hon inte vill NÅGONTING men vaddå, hon är en person och det är det jag och Fina M har fått kämpa något helt otroligt för att nå. Att få ha en liten "illbatting" i vår familj. En liten egen vilja med charm och personlighet. Fasen vilken tur vi har haft!
Och jag måste erkänna att trotset får mig att stanna upp ibland och sakta ner i vardagsstressen som ibland uppkommer utan att jag tänker på det. Så kanske, kanske är det så att jag lär mig minst lika mycket som Mini.
Åh, jag önskar att jag hade typ tio ungar! Massor med jobb säkert, men det måste vara så berikande också. Tror jag.

Kram

Fint trots

- Titta mamma! Ett TROLLSPÖ!, utbrister Mini inne på Åhléns.

På en sekund har hon fått det i handen.

- Hokus pokus fillijokus!, ropar hon när hon glatt viftar med spöt om och om igen.

Vi ger vika och säger att vi köper trollspöt. Vi har ju trots allt en liten trollkarl i familjen nu. 

- Nämen så nääääpet, har vi minsann en liten prinsessa hos oss?, säger kassörskan när hon ger spöt till Mini efter att vi betalat det.

- NÄ!!, säger Mini gällt och blänger på tjejen i kassan. Jag är faktiskt TROLLKARL!

Och så trollade hon bort alla fördomar i världen... Typ.

Min tjej.

Kram

Grodan

Första pillret inmundigat. Skönt!

När Mini kom tänkte jag fortsätta att skriva om vårt liv här, men det blev inte så. Jag vill inte riktigt så det blev ingen "barnblogg". Det blir spontaninlägg då och då istället, men det får bli så. Jag skriver när andan faller på helt enkelt och hoppas att en del vill läsa ändå.

Minis fötter tokväxer och jag tycker att det är toksvårt att veta vilka skostorlekar som är "rätt". Framförallt så är det svårt att mäta en 2-årings springande fötter…. Så fick jag tips av en kär vän om Clas Ohlson som har en mätsticka för barnfötter och barnskor. Att jag inte tänkt på det förut! Mini tycker att det är urkul att mäta fötter numer. Så jag vill dela med mig av det tipset. Länk: Grodan (som Mini gärna leker med).

Kram på er där ute!

Närvaro

Jag vet inte vad jag ska skriva. Just nu är det så mycket så jag orkar inte ens sortera tankarna. Jag bara kör på.
Upp tidigt på morgonen (om jag inte lämnar på dagis), till jobbet, hem sent (om jag inte hämtar på dagis), äta, umgås och leka samtidigt som vi planerar och pratar om husbygge, jobbiga grannar, pengar och dagis (typ), natta Mini, jobba igen, sova några timmar och så upp igen.
Och det går i ett galet tempo allting. Undrar när jag ska hinna träna inför Tjejvasan? Och snön har nästan försvunnit så jag måste åka till konstsnöspår om det ska tränas.
Men jag är väl alldeles särdeles vanlig med ett sånt liv, gissar jag. En vanlig svennebanan. Ekorrhjulet.

Viktigast av allt är i alla fall Mini. När jag inte jobbar eller är vuxen, så sätter jag telefonen på ljudlös och är med Mini i nuet. Jag tror på sånt. Jag tror på föräldrars närvaro och engagemang i stunden. Barn ska bli sedda och lyssnas på. För mig är det jätteviktigt.
Naturligtvis ska jag som vuxen visa var gränser går och vara ett stöd, men jag tycker att det är enormt viktigt att se barn som individer och visa dem hur man ger och tar i livet i största allmänhet. Och att allt har sin tid. Vi stressar aldrig till dagis och vid lämning, och aldrig när vi ska gå därifrån heller. Jorden snurrar ändå, liksom. Och när vi pratar så ser vi varandra i ögonen. En vacker dag så sluts de nämligen. Så det gäller att kramas mycket också!
Det där kan låta ganska pretentiöst och "överarbetat", men det är det inte. Vi är faktiskt ganska avslappnade och närvaro i lek och bus är ju precis lika viktigt som i vardagsbestyren. Jag tycker bara att det handlar om just engagemang i den individ jag har ett enormt ansvar för. Närvaro, inte bara fysiskt utan även mentalt. Det är så jag vill ha det själv om jag pratar med någon så självklart vill jag ge det till Mini.
Därför är det också extra skönt att ha det fokuset när ekorrhjulet snurrar. Det går lite långsammare med Mini och det är ju helt fantastiskt! Tänk att en så liten individ kan ha en sån inverkan på sin omgivning. Barn är ta mig tusan helt magiska på alla sätt och vis.

Häromdagen när jag hämtade Mini på dagis så hörde jag en mamma prata med sin son som är i 4-årsåldern. Hon lät så otroligt nedlåtande i tonen och ordval mot honom, att jag verkligen reagerade. Mina ögon liksom drogs ofrivilligt (för jag vill normalt sett verkligen inte lägga mig i hur andra uppfostrar sina barn eller vad de tror på) till hennes i en slags ledsam förundran över hur man kan tala till sitt barn, eller till vem som helst faktiskt, med en sån ton. Hon reagerade tillbaka genom att ändra tonläge och ord. Tänk, hon förstod att hon inte lät speciellt trevlig och ändrade sig! Och hon förstod också att hennes son faktiskt bara är ett barn och att hennes stress inte har med honom att göra. Det är inte så himlans lätt att hänga med i vuxnas tempo alla gånger när man är liten. Så är det ju bara, det vet alla.
Men bäst av allt var att hon faktiskt hukade sig och gav sin son en kram just på grund av hennes egen insikt. Ett litet "förlåt" och en stor närvaro.
Och ekorrhjulet saktade ner lite igen. Aaah, underbara barn!

Och det blev visst ett inlägg här ändå. Kring något som ligger mig varmt om hjärtat.

Kramas i kylan

Kärlek

Nu är datum för Primolutstart spikat. Den 10/3 kör vi igen. Som jag längtar!

Idag är det kalasdags för Mini. Imorgon blir vår lilla korv hela 2 år! Det är magiskt.

Hon sitter på golvet och klär på sig. Envetet och metodiskt.

Jag tänker tillbaka på den dagen då vi satte in embryot som blev hon. Och jag minns varje minut av den dagen. Nervositeten, lyckan och skräcken. Tänk om det inte skulle fungera.

Men det gjorde det! Och mitt nästa minne är dagen då hon kom. Jag minns varje minut. Dagen då alla krig tog slut och jorden slutade snurra för en stund.

Mini är magisk. Hon är en fantastisk liten människa och det finns inte ord för hur bra vi har det alla tre. 

Nu lever vi i nuet och för och med Mini, även om jag längtar till mars. 

Min goa unge. Vi älskar dig oändligt.

Kram

Vardagslängtan

Äntligen kom snön!
Jag har saknat den för här ute på ön blir det galet mörkt utan lite snö som lyser upp i mörkret.

Min fritid går nu för tiden åt att planera kalas för Mini. Vi får inte plats här hemma så vi har hyrt den lokala hembygdsgården för en billig penning. Där kan ungarna springa runt och busa utan att slå ihjäl sig på diverse bordshörn och annat i detta övermöblerade lilla boende.
Allt som ska bakas ska vara glutenfritt och det är så otroligt kul att läsa recept och luska reda på vad jag ska baka. Idag ska jag provbaka en god tårta jag hittade receptet på. Jag får nog återkomma om hur den blev... Jag är nämligen ingen mästerkock/bagare/konditor på något sätt.
Svårast är att hitta något i bullväg men jag får fortsätta att leta.

Förresten! Goda nyheter! WeRLabs är på gång att kunna erbjuda tjänster i Göteborg, Lidköping och Falköping. Det är ju strålande, tycker jag.

I övrigt så läser jag många bloggar och blir lite avis på alla som lyckas med sina syskonförsök även om jag självklart blir alldeles varm om hjärtat samtidigt. Det är helt underbart så fort en liten unge kommer till världen. Faktiskt.
Men det har blivit jobbigt att se mammor med barnvagnar och ett syskon gåendes bredvid vagnen. Ett litet hugg i hjärtat dyker upp varje gång. Aj.
Jag längtar så otroligt mycket till mars då jag ska börja med primolut om inte mensen dyker upp. Jag räknar dagarna nästan även om jag inte har en aning om när jag ska börja, hahaha!

Åh, denna längtan!

Kram

Magkänslan

Phu! Luften har gått ur mig lite. Hjärnan är helt urblåst och jag känner inte igen mig själv riktigt.
Jag brukar ju vara den som alltid har energi och ork, men nu... Urlakad.

När jag läste mailet om behandling, som vi fick från AVA, så tappade jag lusten helt. Lusten att fortsätta. Eller, vänta... jag tappade nog inte lusten men däremot mycket av orken. Att hålla på och fortsätta med nya grejer som hysteroskopi blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Jag orkar inte hålla på att diskutera med Fru Gyn här hemma och dravla om vad AVA vill och så ska det skrivas remisser och tas en massa prover igen och så ska det hit och så ska det dit. Fan. Jag är TRÖTT. Urlakad. Finito. Slut som artist. Varför är det ingen som förstår det?
Det senaste missfallet och bristen på respekt på KK blev också en sån där droppe som fyllde bägaren. Vem som helst som hade sett mig på akuten den dagen hade gett mig en kram och varit lite försiktig. Vem som helst som hade förstått. Men jag glömmer alltid att de enda som förstår till fullo är de som är i en liknande sits själva. Tack för att ni finns!
Ja, nu skulle jag inte gnälla, men jag är i alla fall så otroligt slut av allt att jag inte orkar göra någon hysteroskopi. AVA vill nämligen att jag ska skrapas då också. Skrapa livmoderväggen från eventuell gammal vävnad. Inte från missfallet, utan bara rent generellt för att det gynnar fertiliteten med lite ny och frisk vävnad.
När jag läste det så kändes det inte rätt i maggropen alls. Varför ska jag göra det?
Jag blev gravid med Mini, jag blev gravid igen men fick utomkveds, jag blev gravid igen men fick missfall och jag har bara fått ett minus av våra tre försök efter Mini. Som min kära Fru Gyn sa:
"Du BLIR ju gravid! Det är bara dina egna ägg som inte vill vara med längre."
Precis. Och det finns en ökad, om än dock liten, risk för olika slags sammanväxningar.
Däremot sa hon att om jag vill göra hysteroskopin så kunde jag göra en hydrosonografi först. Då fyller man livmodern med koksaltlösning och för in en kamera och kikar runt lite. Typ. Så vet man vad som finns att ta hand om innan hysteroskopin.
Det sa jag först ja till men nu har jag ändrat mig. Jag vill inte göra någonting. Efter en hysteroskopi med skrap så kommer jag att blöda och sen måste jag gå och vänta ännu längre på mensen, vilket betyder en uppskjuten behandling. Jag har inte tid med sånt. Jag börjar bli gammal (allt är relativt!). Jag vill faktiskt bara ha vår gamla donator, köra på med progynon och progesteron och vara nöjd. Och eftersom läkaren på AVA bara vägrar ge mig Fragmin och Prednisolon så tänker jag göra något som jag inte är så positiv inför; jag tänker självmedicinera. Just det. Jag kör samma dos och medicineringsplan som jag hade när Mini kom. Det är inga farliga doser och jag tar den risken. Min kropp.
Om vi nu får något positivt svar från donatorn, vill säga. Om hon inte vill så vet vi inte vad vi gör. Jag har tänkt lite på att istället gå över till den klinik som Dr Fodina gick över till (men det har jag inte ens pratat med Fina M om ännu, hahaha!). För jag vill ha henne som läkare. Hon var så otroligt noga med var embryot skulle sitta också. Hon använde ultraljud och tittade noga på skärmen var embryot placerades. Så gör inte den läkare jag har nu. Han placerar utan ultraljud och efter insättningen gör han vaginalt ultraljud för att visa var embryona är placerade. Sist så satt de i den tunnaste delen, längst ut i kanten på slemhinnan och det kändes inte så bra, även om det blev ett plus senare.
Men går vi till henne istället så blir det en helt ny donator. Det känns lite jobbigt. Dels för att det vore kul med ett helsyskon till Mini, men mest för att det gått så bra med den tidigare donatorn. Vi fick många ägg och jag blev ju faktiskt gravid. Det vore kanon om de kunde hitta en sån donator till i så fall.

Så känns det just nu. Jag måste gå på magkänslan hursom, annars kommer jag att må dåligt.

Och så har jag konstaterat att jag aldrig lagt något större belopp på aktiehandel, och det borde jag fundera på i framtiden. Att lägga så här mycket pengar som vi har gjort på ÄD och inte veta utgången alls är ju ett större högriskbeteende än att handla med aktier. Där kan man i alla fall få lite indikationer. Jag kanske hade varit miljonär om jag satsat på aktier tidigare i livet? Då hade jag kunnat göra måååånga barnförsök.... Fast... utdelningen vid ÄD är så otroligt mycket roligare och mer värt alla pengarna än vad aktiehandel någonsin kan uppnå. Så jag vill nog fortsätta att satsa varenda krona på ÄD istället. Ett tag till i alla fall.

Idag ska jag, förutom att jag jobbar, göra en ansiktsbehandling och sen ska jag köpa några julklappar. Jag har tagit ledigt i eftermiddag och ska strosa lite helt själv. Jag har märkt att jag behöver vara ensam lite mer nu när hjärnan har gått på högvarv och nu håller på att slappna av. Snart är det jul och då vill jag vara lite piggare igen så att få ladda lite i ensamhet känns jättebra.

Med hopp om livet. Trots allt.

Kram

Vilja

Det är svårt att vara konkret när jag ska beskriva hur jag tänker. Det är så lätt att jag kliver på någons tår (och då tänker jag främst på de som inte haft en sån tur som jag har haft med att få ETT barn i alla fall) och det är så lätt att svamla eftersom mina tankar hoppar runt fort, fort där inne. Det är en salig röra.
Men ibland dyker det upp ord från någon utomstående som liksom sätter fingret på det jag tänker, så nu tänker jag skriva lite utifrån Johannas ord som jag fick i ett meddelande från henne. Hon har varit en av eldsjälarna i föreningen Barnlängtan och hon kan mycket och hon betyder mycket för mig. Så några extra tack till dig, Johanna!
Naturligtvis så är det mesta jag skriver mina egna tankar också, hon hjälpte mig bara att uttrycka mycket av det.

Det är så här; jag känner mig ofärdig. Jag är inte klar alls med att försöka få barn. Min hjärna kan inte hantera ordet "klar".
Först trodde jag att det bara var en hormonförvirring och en sorg jag hade för att allt gick i stöpet, men nu inser jag att så inte är fallet. Jag gråter varje dag och så fort tankarna på ett framtida liv dyker upp så måste jag göra andningsövningar. Koncentrera mig på att andas.
När jag t.ex. längtar till vårt husbygge blir klart så övergår den längtan till ångest och andnöd. Det kommer att saknas någon i det huset.
När jag tänker på att vi ska skapa sagolika jular för Mini så känner jag en saknad för hennes skull. Ett syskon att busa med. Ångesten dyker upp och jag får göra andningsövningar.
När jag tänker på att jag ska jobba resten av mitt liv nu (well, till pensionen i alla fall) och aldrig mer få gå med en barnvagn så får jag andnöd.
När jag tänker på att krama Fina M så kommer tankarna på barn och drift upp och jag får andnöd. Igen.

Och jag tänker att jag är ung nu. Att det enda man ångrar när man ligger där inför döden, är saker man inte gjorde, aldrig något man gjorde.
Vi har pengarna.
Vi har åldern.
Vi har tiden.
Jag har längtan.
Det är inte så att Fina M absolut inte vill och är emot mig. Vi är inte osams, nej. Han är bara nöjd och tycker att det är en jäkla resa att försöka få barn. Även om han säkert skulle vilja ha en hel hop med ungar egentligen.
Men det är där vi inte riktigt möts, känner jag. Forskning (om man nu ska behöva hänvisa till sånt) visar att det inte är bra att avsluta försök "för tidigt". Sorgen följer då ofta med hela livet. Vem vill leva i sorg? Det är ju så lätt att undvika smärtan här och nu, men det kan (men måste inte!) vara ett val som leder till mer smärta ur ett livsperspektiv. Och kanske blir det då även en relationskris. Skulle det ske mellan mig och Fina M vet jag inte vart jag tar vägen. Jag orkar inte tänka på det nu.
Kanske ligger jag före Fina M i processen? Eller så ligger han före mig?
Men det känns som att jag har så mycket fakta som gör att det är jag som ligger före. För det är ju så att det ofta är vi kvinnor (av de som lever i heterosexuella parrelationer) som är "projektledare" i IVF-karusellen. Kanske blir det så per automatik eftersom det trots allt är vi som kommer att bära på barnet? Men det är en annan diskussion.
Men just därför så känns det som att i vår situation, där det är min kropp och mina ägg det mesta handlar om, så vill jag försöka igen. Mekanismerna bakom barnlängtankrisen är precis de samma med ett barn som med inga barn. Alla känslor är de samma som de jag hade innan Mini kom. En känsla av hjälplöshet och att inte "äga" mitt eget liv. Det är hemskt och jag får ofta behärska mig från att spontangråta när jag leker med Mini t.ex..
Fina M är en fantastisk pappa och han skulle vara precis lika bra med en liten till. Och han ser hur jag mår nu. Jag är ett jävla vrak även om jag är bra på att bita ihop i vardagen.

Vi enades om, utan att ha tagit något beslut, att maila kliniken och fråga om de kan fråga vår förra donator om hon kan tänka sig att ställa upp igen, så nu väntar vi på svar från dem.
De har redan svarat angående medicinering och att om vi vill göra fler försök så vill de odla blastocyster och att jag gör hysteroskopi och "rensar" gammal vävnad i livmodern. Jag vet inte ännu riktigt vad det innebär och om det är nödvändigt, men vi har inte bestämt något ännu. Vi är i ett vakuum där jag börjar skönja vad jag vill. Min innersta önskan är att Fina M vill detsamma som jag. Vill fullt ut, och inte försöker att skydda oss. För så tror jag att det är; han är glad över det vi har (det är jag med så klart!) och vill undvika smärtan i att kämpa. Men för mig kommer det att betyda MER smärta långsiktigt om jag inte får kämpa lite till.

Det bästa med att vara människa är att man kan ändra sig hur mycket man vill.
Glöm aldrig det, go vänner.

KRAM

Nytt ord

Underbara människor!
Ni är helt fantastiska och jag är så otroligt överväldigad över alla fina kommentarer, sms och mail.
Ni lyfter verkligen upp mig ur deppet. Det blir lättare att ta dagarna trots att jag vill gråta så fort jag är ensam.

Mini har lärt sig ett nytt ord. Igår kom hon in på toaletten när jag satt där och hon såg genast den binda jag lagt ner i trosorna. Storögt blev hon tvungen att peta på den (ren och ny!).
-"Mamma har blöja.", sa hon.
-"Ja, mamma har tantblöja.", svarade jag trött.
-"Tantblöja.", konstaterade hon stolt och gick iväg.

Så imorse slet hon upp dörren igen när jag var på toaletten. Stort leende.
-"Tantblöja!"
-"Ja, just det.", svarade jag och funderar på vad fröknarna på dagis tänker på om Mini repeterar sin senaste inlärning där. Tantblöja.
Hon är förresten förvånansvärt snabb, för att vara 22 månader, på att lära sig allt verbalt. Nu kan hon ca 30 sånger och meningarna bara sprutar ur henne. Hon hittar gärna på egna sånger, ofta om månen, lejon och båtar... Vi konverserar mycket och läser allt vi kommer över. Hon frågar och vill veta allt om allt. Och i helgen upptäckte vi att hon kan några bokstäver i skriven form. Det är ju galet! Inte undra på att hon var sen med att gå, hon fokuserar visst helhjärtat på ord. Min fina lilla tjej!
Men nu undviker jag att lära henne fler ord som fokuserar på missfallet. Jösses, jag föredrar att hon kan säga så mycket annat framför ord som "tantblöja"....

Och nu blöder jag som bara den. Hela tiden. Det gör lite ont och jag börjar bli allergisk mot blod känns det som. Det är ruljans på tantblöjorna vill jag lova. Jag blir deprimerad bara jag ser det.
Idag och imorgon jobbar jag hemifrån. Lugnt och sakta så att tiden går och tårarna inte kommer hela tiden. Bara när jag tar en paus.

Känslosamma kramar

Plötsligt händer det

Tänk, från att detta har varit en riktig skitdag så vände allt på några sekunder.

Först ringde nämligen min moster och berättade att min bror och hans sambo ska få en liten tjej till.
Det blir man ju normalt glad av, men eftersom min brors sambo inte gillar mig och har framfört via min bror att jag ska vara annorlunda än vad jag är och jag vägrat det, så har vi ingen kontakt längre. Kan tilläggas att alla som känner min bror undrar vad han tänker med så det är inte bara jag som är bitter.
Men hur som helst, jag blev mest ledsen över att han inte ringer till mig och berättar denna stora nyhet. Vi som hördes varje dag förut, innan hans sambo fick för sig att allt var fel.
Så när min moster berättade detta blev jag glad å min brors vägnar, men så otroligt ledsen i hjärtat, för jag VET ju att han helst hade berättat det för mig själv. Men han är lojal mot sin sambo så klart, så han gör det inte.

Tårar, tårar, tårar har trillat idag just för det faktum att jag liksom "förlorat" min bror. Det blev så påtagligt och sorgligt efter samtalet med min moster.
Och självklart tänkte jag tanken "ska vi verkligen försöka få syskon till Mini? De är bara till besvär."... Jo, så tänkte jag en kort, väldigt kort, stund.

Men så lade sig ledsenheten lite och jag och Fina M satt och pratade om framtiden i vardagsrummet. Mini lekte runt som en stormvind runt oss. Som nakenfis. För är det något hon gillar så är det att slänga av sig blöjan och bara leka.
Saken är den, att vår lilla dam inte går på pottan ännu. Visst, med vår vaksamhet och lite ledande pottprat så... Men blöjan bör vara på den mesta tiden även om vi så klart gör våra försök hela tiden. Pottan står redo på en plats i vardagsrummet och när vi märker att något är på gång så har vi hänvisat lite fint till den. Då sätter hon sig där med blöja och kläder och allt och gör det som ska göras. Jätteduktigt!
Så idag lät vi henne vara näck lite längre än vanligt och mitt i vårt samtal så avbryter hon hastigt sin lek och sätter sig på pottan och kissar. Helt själv. Bara så där. Underbart! Såååå duktig!
På fullaste allvar, jag blev så lycklig och stolt att jag nästan började gråta igen. Stolt, stoltare, stoltast! Glad framför allt!

Då betyder faktiskt allt annat ingenting. Min, fina, duktiga lilla Mini.


Stolta kramar