Det är svårt att vara konkret när jag ska beskriva hur jag tänker. Det är så lätt att jag kliver på någons tår (och då tänker jag främst på de som inte haft en sån tur som jag har haft med att få ETT barn i alla fall) och det är så lätt att svamla eftersom mina tankar hoppar runt fort, fort där inne. Det är en salig röra.
Men ibland dyker det upp ord från någon utomstående som liksom sätter fingret på det jag tänker, så nu tänker jag skriva lite utifrån Johannas ord som jag fick i ett meddelande från henne. Hon har varit en av eldsjälarna i föreningen Barnlängtan och hon kan mycket och hon betyder mycket för mig. Så några extra tack till dig, Johanna!
Naturligtvis så är det mesta jag skriver mina egna tankar också, hon hjälpte mig bara att uttrycka mycket av det.
Det är så här; jag känner mig ofärdig. Jag är inte klar alls med att försöka få barn. Min hjärna kan inte hantera ordet "klar".
Först trodde jag att det bara var en hormonförvirring och en sorg jag hade för att allt gick i stöpet, men nu inser jag att så inte är fallet. Jag gråter varje dag och så fort tankarna på ett framtida liv dyker upp så måste jag göra andningsövningar. Koncentrera mig på att andas.
När jag t.ex. längtar till vårt husbygge blir klart så övergår den längtan till ångest och andnöd. Det kommer att saknas någon i det huset.
När jag tänker på att vi ska skapa sagolika jular för Mini så känner jag en saknad för hennes skull. Ett syskon att busa med. Ångesten dyker upp och jag får göra andningsövningar.
När jag tänker på att jag ska jobba resten av mitt liv nu (well, till pensionen i alla fall) och aldrig mer få gå med en barnvagn så får jag andnöd.
När jag tänker på att krama Fina M så kommer tankarna på barn och drift upp och jag får andnöd. Igen.
Och jag tänker att jag är ung nu. Att det enda man ångrar när man ligger där inför döden, är saker man inte gjorde, aldrig något man gjorde.
Vi har pengarna.
Vi har åldern.
Vi har tiden.
Jag har längtan.
Det är inte så att Fina M absolut inte vill och är emot mig. Vi är inte osams, nej. Han är bara nöjd och tycker att det är en jäkla resa att försöka få barn. Även om han säkert skulle vilja ha en hel hop med ungar egentligen.
Men det är där vi inte riktigt möts, känner jag. Forskning (om man nu ska behöva hänvisa till sånt) visar att det inte är bra att avsluta försök "för tidigt". Sorgen följer då ofta med hela livet. Vem vill leva i sorg? Det är ju så lätt att undvika smärtan här och nu, men det kan (men måste inte!) vara ett val som leder till mer smärta ur ett livsperspektiv. Och kanske blir det då även en relationskris. Skulle det ske mellan mig och Fina M vet jag inte vart jag tar vägen. Jag orkar inte tänka på det nu.
Kanske ligger jag före Fina M i processen? Eller så ligger han före mig?
Men det känns som att jag har så mycket fakta som gör att det är jag som ligger före. För det är ju så att det ofta är vi kvinnor (av de som lever i heterosexuella parrelationer) som är "projektledare" i IVF-karusellen. Kanske blir det så per automatik eftersom det trots allt är vi som kommer att bära på barnet? Men det är en annan diskussion.
Men just därför så känns det som att i vår situation, där det är min kropp och mina ägg det mesta handlar om, så vill jag försöka igen. Mekanismerna bakom barnlängtankrisen är precis de samma med ett barn som med inga barn. Alla känslor är de samma som de jag hade innan Mini kom. En känsla av hjälplöshet och att inte "äga" mitt eget liv. Det är hemskt och jag får ofta behärska mig från att spontangråta när jag leker med Mini t.ex..
Fina M är en fantastisk pappa och han skulle vara precis lika bra med en liten till. Och han ser hur jag mår nu. Jag är ett jävla vrak även om jag är bra på att bita ihop i vardagen.
Vi enades om, utan att ha tagit något beslut, att maila kliniken och fråga om de kan fråga vår förra donator om hon kan tänka sig att ställa upp igen, så nu väntar vi på svar från dem.
De har redan svarat angående medicinering och att om vi vill göra fler försök så vill de odla blastocyster och att jag gör hysteroskopi och "rensar" gammal vävnad i livmodern. Jag vet inte ännu riktigt vad det innebär och om det är nödvändigt, men vi har inte bestämt något ännu. Vi är i ett vakuum där jag börjar skönja vad jag vill. Min innersta önskan är att Fina M vill detsamma som jag. Vill fullt ut, och inte försöker att skydda oss. För så tror jag att det är; han är glad över det vi har (det är jag med så klart!) och vill undvika smärtan i att kämpa. Men för mig kommer det att betyda MER smärta långsiktigt om jag inte får kämpa lite till.
Det bästa med att vara människa är att man kan ändra sig hur mycket man vill.
Glöm aldrig det, go vänner.
KRAM
Ibland går det upp och ibland går det ner
1 dag sedan
Jag förstår dig helt och hållet. Har med en dotter som vi fick kämpa i många år och flera ivf innan miraklet skedde. Jag var då 39 år och blev en gammal mamma. Något som jag aldrig ville och känner en stor sorg över. Vill så gärna ha syskon men känner att jag nu vid 40 har åldern emot mig och känner mig utanför i så många sammanhang på babyträffar o dyl där alla är så unga. Att inte kunna ge min dotter ett syskon är en sorg och gör mig arg samtidigt som man är så tacksam att vi iallfall lyckade få ett barn.
SvaraRaderaHej! :) Har inte kommenterat här innan men förstår precis hur du känner då vi också genomgått åtskilliga behandlingar. Efter 5 försök med 3 återföringar totalt (de 2 andra misslyckades) fick vi så äntligen vår fina son, snart 5 år. Lycka! Minns att jag tänkte innan jag blev gravid med honom att får vi bara ett...ETT barn så är vi för evigt nöjda. Så blev det inte, förstå mig rätt vi älskar honom över allt annat men precis som du beskriver saknas det någon, ett syskon! När sonen fyllt 2 1/2 år påbörjade vi nya behandlingar med både frysta och färska emberyo. Totalt 6 återföranden med fina ägg och enligt läkaren toppkvalitet. 3 graviditeter blev det men tyvärr även 3 missfall :( Jag vet hur jobbigt det är och jag kände också att jag varken kunde eller ville ge upp. Sonen började undra och längta efter syskon. "Varför får inte jag någon lillebror?" Ja...vad svarar man?! Alla dessa frågor från både barn och vuxna! Tur att man vant sig...En massa tid och pengar fattigare började vi också tänka på hur vi skulle gå vidare. Skulle vi köpa ett nytt 3-pack? Finns ju ändå inga garantier. Det ofattbara händer när vi som minst anar. Jag blir spontangravid mot alla odds?! Jag blir chockad och snopen och bara (hur hemskt det än låter) väntar på ännu ett missfall...men det blir inget och tiden går. Det ena ultraljudet efter det andra visar fina bilder på en ny växande pojke i magen. I dagsläget 23 veckor gammal. Otroligt! Fortfarande för svårt att ta in. Vad jag vill ha sagt är att det fortfarande finns goda chanser för er att lyckas med ännu en ÄD. Vi hade förmodligen varit i er sits med nya behandlingar och allt vad det innebär om inte detta mirakel skett. Jag önskar er all lycka av hela mitt hjärta! Kram :)
SvaraRaderaTack för att du delar med dig och sätter ord på känslan som jag delar med dig. Det är ett känsligt område och jag förstår dig verkligen om ni ändå gör flera försök...man vet ju aldrig..
SvaraRaderaSå är det. Det enda man ångrar är att man inte försökt.
SvaraRaderaVi hade två underbara ungar, men jag kände mig som du - inte färdig, inte klar.
Vi fick försvara oss mycket då alla tyckte att "ja men ni har ju två ungar, släpp det där nu" vi hade ingen godtagbar anledning att kämpa.
Men jag kunde inte känna mig klar, även om det var så jäkla jobbigt att försöka, och det aldrig hände något. Men vi fortsatte, år efter år efter år.
Och till slut så kom ju då den lilla guldklimp vi har nu.
Och jag ångrar inte en sekund, inte en behandling, spruta, tusenlapp, ingenting!
Jag håller på dig. Och ber för dig ❤️
När jag tittade in genom den där dörren efter vårt missfall på det 5:e ivf-försöket så gjorde jag det med tungt hjärta och med tårarna rinnande. Jag var inte färdig än. Så jag gick tillbaka till det där satans rummet fyllt av ångest och längtan. Vi hade en overklig tur och fick vårt barn. När jag var gravid och efter det att hon kommit så fanns det bara ett lugn hos mig när det gällde min barnlängtan. Inte något lugn över att allt skulle gå bra, för det vara bara oro men barnlängtanstankarna var stillade. Jag fick lov att ta en annan dörr. Jag klev igenom den med lätt hjärta och har bara sneglat tillbaka någon enstaka gång. Om vi mot all förmodan skulle bli spontangravida så är ett syskon mer än välkommet men vi är helt överens om att inte göra fler försök. Men. Om det skulle varit så att lillans pappa inte kunnat gå ifrån det där satans ångestfyllda rummet, om inte han hade varit färdig så tror jag att jag kunde fortsatt att försöka. Inte något självuppoffrande "jag gör det för din skull", mer att "jag förstår hur det känns att vara där och jag vill ha dig här hos mig istället". Kanske fina M är där jag är? Kanske han är ok med att göra fler försök fast han är nöjd?
SvaraRaderaJag tror inte heller att det det är bra att sluta innan man är "färdig", eller för väldigt många finns det kanske inte ett alternativ, pengarna tar slut eller orken innan viljan tar slut eller så säger kroppen stopp. Det är nog bäst att säga stopp när man känner sig färdig. Tänker lite som Loba skrev, det känns som att hon var färdig på ett annat sätt, att hon var villig att stänga dörren, inte utan sorg och längtan men med en känsla av att vara färdig. Och den tror jag inte man kan stressa fram eller att tvinga fram en sån känsla för någon annans skull.
Jag är oerhört tacksam över att jag känner mig "färdig", det är inte utan saknad och längtan efter fler barn, men känslorna finns där utan sorg. Och det är kanske lite det som är nyckeln till att kunna gå vidare? Att vilja gå vidare.
Hoppas att ni kan känna att ni kan komma fram till något som känns ok för de båda. Och du vet var jag finns om du vill prata mer. Kram i massor
För mig var längtan efter ett andra barn nästan svårare än efter ett första. Kanske för att man visste vad resultatet kunde bli. Och säkerligen också på grund av att man liksom redan hade släppts in i den tidigare så stängda världen där folk har barn. Och för att man visste att det gått förut. Massa anledningar. Men det är bara vi "barnlösa" som tvingas redogöra för dem, för oss själva och för andra. Jag vill ha ett tredje barn. Jag blir ifrågasatt för att jag ska vara nöjd att vi fått två (klart som sjutton att jag är nöjd!). Men jag måste väl också få drömma som alla vanliga. Ibland tar jag det till och med för givet att det blir en till. Det är en underbar känsla! Jag förstår dig så att du önskar ett syskon. Och jag hoppas för er.
SvaraRaderaMiljoners tack för att ni delar med er! Det betyder mycket för mig att få höra att jag inte är helt ensam i mitt resonemang. Framförallt så gör det att jag inte känner mig lika vilsen.
SvaraRaderaFina, goa, underbara människor. Tack.
Kram
Har ju ett barn på 5 år och så försökt få syskon i 4 år nu men blir bara missfall :( kan också känna att det andra barnet saknas, samtidigt får jag dåligt samvete mot mitt barn jag har som längtar efter en till. Men samtidigt för mitt barn med, ville helst ge en barna i bullerbyn idyll med storfamilj och syskon. Nu kanske det aldrig går. Och visst vi försöker ännu men jag vet inte, hur länge ska jag försöka liksom... När jag egentligen har svårt att orka med försöken. Jag har med mina missfall verkligen inte oddsen på min sida, men om jag vore du hade jag nog gett det en chans till.
SvaraRaderaTack, Sussi!
SvaraRaderaJa, det blir nog en andra chans. Det är precis som du säger; dåligt samvete, orken men ändå viljan. Kombinationen är så jobbig att leva med men det känns ändå så rätt att försöka igen.
Jag hoppas verkligen att du lyckas (och alla andra också som försöker!) till slut!
Många kramar